Olympiska hönsringar

Aug 19th, 2012 | By | Category: 2012-08 aug, Krönika

Jean Bolinder-logoKrönika av JEAN BOLINDER

I slutet på 1940–talet kom idrotten till mig. Efter OS i London 1948 startade vi hemma på gården en egen “Olympiad”. Som olympiska medaljer använde vi hönsringar: gula för guld, vita för silver och bruna för brons. Som jag och min bästa kompis Kurt B. var äldst, var vi segerrikast. Till slut hade vi samma poäng. När en vinnare skulle koras slogs vi om saken!

Stilmässigt var det inte alltid så bra. En av flickorna hoppade stav genom att slänga staven och skutta över ribban. Det blev någon halvmeter – långt från USA:s Cornelius Warmerdams otroliga världsrekord på 4,77 …

Upprinnelsen till OS skedde i det antika Grekland. “Olympiad” var en fyraårsperiod. Första olympiaden inleddes 776 f Kr, men de olympiska spelen var mer än ett århundrade äldre. Bara nakna män tävlade och fred skulle råda medan tävlingarna pågick. Småningom tog romarna över, medan de tävlande alltmera blev betalda proffs. 393 e Kr hölls sista olympiska spelen. Sedan förbjöds de av romerske kejsaren Teodosius.

Spelen var från början ett fredligt och högtstående uttryck för hellensk kultur. Måttfullhet och en sund själ i en sund kropp var ideal man dyrkade. Med tiden – när krigiska Romarriket tagit över – försvann mycket av detta och de olympiska lekarnas amatörism blev i Rom allt mera betydelselös, då romarna istället för att själva idrotta, beskådade blodiga gladiatorspel. En populär gladiator betalades med enorma summor.

1896 upplivades spelen och det första “moderna” hölls i Aten. Amatörism var viktig då och länge framöver. Vid olympiadernas invigning svors en amatöred på samtliga deltagares vägnar. Delar av den amerikanska truppen arbetade sig över till Grekland på båtar. Det moderna amatörbegreppet var först en social skillnad mellan de som hade råd att idrotta för sitt nöjes skull och professionella som fick betalt.

Uppmärksammat blev det när “Världens främsta idrottsman” Jim Thorpe förlorade sin guldmedalj i Stockholms-OS 1912, för att han för en struntsumma hade spelat baseball. Svensken Hugo Wieslander fick medaljen och ville inte ha den. Den skänktes till ett museum, stals och återfanns aldrig. 1983 upphävdes diskningen, men då var Thorpe redan död (1953). Vid Thorpes död skrev Idrottsbladet: “Han var en lat slyngel, varken hågad för studier eller idrott. Han ville ungefär som en negergrabb ligga ute i solen och sova …”.

Jag hittar citatet i den kanske bästa svenska idrottsbok jag läst. Ingen lek utan eld (2004) av Åke Stolt. Där berättas också om den vidriga behandling Sveriges genom tiderna störste idrottsman Ingemar Johansson fick av bl a Lennart Hyland, när han 1952 boxades taktiskt i Helsingfors-OS. “Jag måste säga att jag skäms, som svensk … en ynklig figur …”

Ingo behandlades illa av flera. Svenska Dagbladet gav honom ej sin bragdmedalj 1959 när han blev tungviktsvärldsmästare och av nyhetsbyrån AP utsågs till Årets främsta idrottsman i världen. Istället gick den till en fotbollsspelare som gjort två mål i en vänskapslandskamp.

Gunder Hägg och Arne Andersson hade kunnat ta medaljer i OS 1948. Men de var då diskade efter den stora proffsrazzian 1945–6. Guld 48 tog dock det svenska guldlaget i dressyrridning. Det diskades sedan för att en av ryttarna inte var “officer och gentleman” – han var “bara” sergeant.

En sen effekt av det gamla engelska överklasstänkandet.

Nu är proffsförbudet avskaffat i OS-sammanhang. Tyvärr kan jag inte tycka att allt därmed är gott och väl. Som historiker måste jag jämföra med den antika utvecklingen från grekisk amatörism till romersk gladiatorsprofessionalism.

“Bröd och skådespel” bjöds i Rom för att man skulle rösta på någon politiker. Cirkusspelen var så populära att de politiska partierna tog namn av körsvennernas färger.

När jag idrottade satte jag ibland ut världsrekordflaggor på planen. Då världsrekordet i kula var 17 meter och man stötte 12–13 tycktes det inte vara så långt emellan en “duktig” vanlig människa och väldens bäste. I dag är världsrekordet 23,12 meter! Därmed har det blivit helt omänskligt – något som är utanför vanliga människors gräns.

Olympiska ringar i LondonDagens idrottsstjärnor är slavar i förgyllda burar. Deras kroppar offras för att andra ska tjäna stora pengar. De har mycket lite att säga till om. En svensk brottare protesterade mot bortdömning och straffades hårt. I OS i London nu hårddrog några badmintonspelare en idiotisk regel, kanske för att visa hur dum den var. De diskades utan vidare spisning!

Pengarna gör att många i den lilla gruppen gladiatorer och deras “ägare” offrar precis vad som helst för att vinna OS och VM i någon populär gren. Vi som bänkar oss framför TV för att njuta av detta skådespel, ser den spännande kampen, den förlösande segern, lyckan på prispallen när flaggan går i topp och nationalsången spelas.

Vi ser inte de skumma medicinska förberedelserna i kampen mellan doping och avslöjanden, vi ser inte de svåra skadorna, de många operationerna, det kroppsliga lidandet, sjukhustiden och den för tidiga döden, ibland på grund av självmord. Medaljen har en baksida – men den vill vi inte veta av.

Nog var det roligare att tävla om hönsringarna!

Taggar: , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22