Ögon röda och fjädrar blå

Mar 10th, 2010 | By | Category: 2005-3, Krönika

Av Helena Sigander

 

ABBA:s låt The winner takes it all snuddar vid något osvenskt, tycker jag. EN vinner rubb och stubb och alla andra blir utan. Det verkar inte riktigt lagom. Eller hur? Ändå ställer jag till omröstningar varje år i huvudstaden för att en roman av en segrande författare ska utses. Jag talar om STOCKHOLM LÄSER

Sedan 2001, då jag startade STOCKHOLM LÄSER, har jag haft anledning att fundera över omröstningar, framröstningar, vinnare och de vars romaner inte vann. Det finns en mekanism i en omröstning som gör att alla människor vill se en vinnare. Det går inte med delad plats. Det går inte att säga att det inte blev en vinnare. Nej, en segrare som ska belönas och hyllas ska det vara. Och jag har begripit att det ska vara olika vinnare varje år.

I STOCKHOLM LÄSER får vem som helst, mellan augusti och september föreslå en roman som stockholmarna kan läsa (stockholmlaser@hotmail.com). Romanerna som röstas på är på sätt och vis vinnare redan eftersom de uppmärksammas till den grad att de föreslås som stockholmsroman. Men för att vinna ska en roman erövra flest röster. I de fyra omröstningar som har varit har vinnarromanen fått ett övervägande antal röster. Ingen av de fyra har legat ”på snöret” vilket har känts bra för mig som arrangör.

Vinnarromanen får äran (postumt för Hjalmar Söderbergs Doktor Glas och Per Anders Fogelströms Mina drömmars stad) att vara stockholmarnas samtalsobjekt under ett år. Författaren får utmärkelsen en blå fjäder. De i allra högsta grad levande författarna Heidi von Bom, Änglarnas stad, och Jonas Hassen Khemiri, 2005 års vinnare med Ett öga rött, har tagit emot fjädrarna med stolthet och glädje.

Men ingen av de nämnda författarna kommer att vinna igen. Ingen av deras andra romaner och kommande romaner kommer någonsin att ens föreslås som vinnare. För sådana är reglerna. Det måste kännas lagom, tycker jag. I STOCKHOLM LÄSER vinner man en gång.

Hur mycket vinna ska en vinnare få vinna? The winner takes it all – är det som det ska? Igen och igen och igen. För just deckarförfattare verkar detta att vinna upprepade gånger, som för mig inte alls är lagom, möjligt.

Inom bokprissvängen finns det två valbarhetsskriterier för författare. Det ena sättet att vinna är att bli föreslagen av en jury eller panel på grund av konstnärlighet, popularitet, god marknadsföring och så vidare. Man kan vinna sådana elitpriser EN gång, Augustpriset, Nobelpriset, Selma Lagerlöfpriset, få C Andersenpriset och så vidare. Det ligger i prisens storhet att det kan vinnas en gång av samma författare. Det tycker folk är lagom också. Man kan inte ha samma vinnare varenda år, känns det som att folk är överens om.

 

Det andra sättet att vinna är att toppa försäljningstoppen.

Det styrs av marknaden och känns inte som om levande individer är inblandade. Att en bok hamnar på säljartoppen beror nästan på samma kriterier som de som ”föreslås”, nämligen ett bra manus som tas om hand av ett förlag med god marknadsföring och smarta försäljningsstrategier, mun-mot-mun-metoden bland läsare (Harry Potter sägs ha sålts enbart genom ryktesspridning i början) och reklam i medierna och tevesoffor.

Var övertygad om att känner du till en bok har det satsas på den och inte på de andra Som skräpar till det i ett för närvarande 32 ton stort bokberg vars titlar du aldrig kommer att läsa om du inte aktiverar dig själv och tar fram en skyffel. I den här kategorin vinnare ser man ofta samma vinnare i ett, i ett och lagom finns inte.

 

Deckarförfattare förekommer så klart i båda ovannämna kategorier (deckarförfattare förekommer aldrig i STOCKHOLM LÄSER för där gäller enbart roman se regler www.sigander.com). Försäljningstopparna talar sitt eget språk – the winner is the winner. Det är inte mer med det.

Men när det gäller val av kriminal- eller deckartitlar som görs av en elit deckarromankännare händer det att en deckarförfattare nomineras med varenda bok han eller hon skriver. Ibland vinner en författare flera år i rad eller med något års mellanrum. Är det lagom? Är det troligt att en enda deckarförfattare är till den grad totalbäst? Eller svärmar elittyckare för favoriter? Och är nomineringsreglerna inte nog övertänkta? Eller får författaren pris för ganska så samma bok flera gånger? Känns inte det upprepade winner – same person – thing egendomligt?

 

Just i detta av DAST recenserar jag Änglarösten av Arnaldur Indridason. Läs boken. Det är en bra kriminalare. Det är skön läsning, en upplevelse med täthet i språk och konstruktion – men på omslaget står det ”Utsedd till Nordens bästa kriminalförfattare två år i följd”.

Författaren har vunnit Glasnyckeln två gånger. Författaren har dessutom nominerats till Martin Beck Award två år i rad för bästa översatta deckare. Att man inte trillar omkull!

Det är som när man ser Bokbussen med John Crispinson och aldrig får möta en ny författare. Eller som när man sjunker ned i tevesoffan och möter halvskriande programledare i rutan som osäkert stödjer hela pro- gram på någon av de kända trettio författarna som svenska Parnassen tycks rymma … och man lägger trött märke till vilken stajlist som tagit hand om dem den här gången och byter kanal.

Hur arbetar en sådan jury? Hur arbetar man på teveredaktionerna? Var finns ambitionen, kunskapen och modet att upptäcka och presentera nya berättare? Varför sätts inte skyffeln in i bokberget?

 

I STOCKHOLM LÄSER vinner en någorlunda känd bok. Den kan vara gammal eller nyutgiven. Juryn består av amatörer, hemmatyckare och elitister i en salig blandning; en vanlig stockholmaren som vill delge en bra läsupplevelse till en annan stockholmare mejlar sin röst.

Mottot är: Vill du ha en kompis i Stockholm?

Det är lätt.

Medlet är: Läs årets roman.

Sätt på dig en blå fjäder. Gå ut på stan och finn en annan fjäder. Tala om boken. Bli vänner.

STOCKHOLM LÄSERs, det vill säga min, uppgift, är att se till att den av stockholmarna valda romanen finns i pocket på bokhandelsdiskarna från Norrtälje till Södertälje ett visst klockslag en viss dag på våren. Och romanen är känd och läst av många redan.

Tvärtom, tycker jag att en elitjury ska verka. Medlemmarna i en sådan jury är finsmakare och ska kunna fler än de mest säljande och bäst marknadsförda deckarförfattarna.

De ska gräva fram och upptäcka nya deckarromaner. Gå mot strömmen. Se nya perspektiv i genren. Pejla nya stilar och strömningar. Elitjuries ska vägdela och vägleda mot det nya. Att skriva deckare är en konstart. Konstens uttryck är inte detsamma år från år!

Etablerade författares verk i genren är underbara och man läser sina favoriter med nöje, ganska säkra på att inte bli besviken för att man vet vad man har köpt. Till de kända hittar vi alla fram. Till de superkända hittar deckarhatare fram.

Jag bara undrar när det gäller deckarpriser – hur har en enda deckarförfattare kapitalt kunnat ändra stil, form, språk, romanbygge och tematik, intension med sitt skrivande, politisk åskådning och allt annat från ett år till ett annat så att det motiverar en ny nominering och ett pris till i samma tävling?



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22