Möte på Venice Beach – en strand i Amerika

Mar 13th, 2010 | By | Category: Krönika

Av Jean Bolinder

När jag skrev mina och delvis min familjs memoarer I skuggan av Bolinders verkstad hade jag ingen aning om, vilka mängder av människor som skulle höra av sig angående denna bok. Någon för mig okänd skriver att han minsann också ska skriva en bok om Bolindersläkten. Närmare bestämt om en av Bolindrarna. Det är bara det att han fattat dennes namn helt fel. Kanske inte en så lovande början på projektet…

Många ringer, bl.a. min gamla barnjungfru som i boken kallas ”Moa”. Denna den första kvinnan i mitt liv mår bra och ska fylla 82 år i januari. Det är alltid lika kärt att tala med henne!

Barndomsvännerna har hört av sig. En av dem anknöt till en episod i boken när skrytsamma jag tubbades spela golf med en man som visade sig vara proffs. Min kamrat känner flickan som lurade mig utmana proffset och de har bägge lika roligt åt att jag åkte dit den gången för snart fyrtio år sedan.

Ska prata minnen

Kompisen och jag planerar att ses och prata minnen i år. En annan kamrat som nu har en världskänd son, sänder en CD sonen spelat in.

Nog är det lätt fatta varför sonen blivit så berömd!

En annan ungdomsvän har blivit en kändis själv – alla sportintresserade svenskar vet vem han är. I min bok berättade jag om mitt möte med honom – nu rapporterar han om det som skedde ur sin egen och annorlunda synvinkel.

Gått stärkta ur ungdomen

Jag måste säga att det är rörande och intressant. Här möttes två unga män på 50-talet i en sorglig landsortshåla. Han hade brutit sig ur en kulturellt ganska arma barndomsmiljö och jag törstade efter att lära mig kultur. Det flammade till och vi har bägge gått ut i livet stärkta. För min del glömmer jag inte honom, det är å andra sidan svårt eftersom han hörs i massmedia i stort sett varje dag. Just när jag skriver detta dyker han upp i radion. Hans röst ger mig angenäma vibrationer. Få har betytt så mycket för mig.

En ganska avlägsen bekant tigger nog boken, men han gör det inlindat. Han har inte fått tag på min ”sista bok ännu” skriver han. Som jag hoppas att jag ännu inte på längre skrivit min sista bok, blir jag lagom entusiasmerad. Jag minns en agent, som skrev att han kunde ordna en tysk översättning av min ”sista bok”. Jag svarade att det förvånade mig – var han säker på att han skulle leva då sista boken kommer? Han blev nog sur för han hörde inte sig mera. Gud ske lov! Folk som spekulerar i min sista bok och därmed min död, vill jag inte göra affärer med.

Heja Harriet!

En barndomskamrat som blivit professor i Uppsala tackar för boken i all hast, eftersom han ska ut på resa. En Lundaprofessor jag beundrar mycket, skriver skarpsynt att jag söker avvärja en ”arvsynd” jag inte själv gjort mig skyldig till. Mina författarvänner Ulf Durling och Olov Svedelid hör av sig. De har kloka och professionella synpunkter att komma med. En mycket berömd skådespelare har sin vana trogen läst boken noga och han tycker att min hustru Ajan på ett foto ser ut som en ung Harriet Andersson. Smickrande för Harriet Andersson!

Mest av allt funderade jag innan boken utgavs på hur min släkt och mina vänner skulle reagera. Skulle någon stämma mig? Hur många skulle bli förbannade? Men omvärldens reaktion blev mycket mera positiv än jag hade väntat. Släkten Bolinder hade jag trott skulle antingen tigga böcker eller hota med stämning. En släkting tiggde redan innan boken kom, men han förblev ensam om den skammen.

Andra Bolindrar köpte och läste, hörde av sig och var vänliga. Ingen har hotat stämma mig. Kanske är det så att de Bolindrar som lever nu, är av samma generation som jag eller ännu senare i släkthistorien och att de, som jag, känt trycket från den berömda släkten. Flera har gjort uttalanden i den riktningen. ”Så skönt att du gjort upp med de gamla berömda gubbarna, mig har de alltid tryckt ner.”

En nära släkting hade fäst sig för mötet med det ”övernaturliga” i memoarerna. Hon berättade om en av min boks personer som nu är avliden, och som följer henne som skyddsvakt. Jag hade en bild på personen och sände den. Historien om hans beskyddande efter döden tror jag obetingat på.

Om Al Capone

En släkting skriver att han som barn också hade de stirrande gubbarna på väggen som en egen likartad referensram, om än ”en generation senare”. Samma person berättar hur han läst min bok på stranden i Venice Beach i USA och skrattat högt. En amerikan kom fram och undrade varför. Min släkting fick förklara ”typ att my fathers cousin writes about his father meeting with Al Capone”.

För mig som nästan aldrig rest någonstans var det en kick att någon läst och diskuterat min bok på en strand långt bort i USA.

Kanske kommer den käraste hälsningen från min gamle tiokampstränare. Vad ska en sådan säga om sin adepts prestation? Han finner de rätta orden och får mig att känna som när jag framgångsrikt plågat mig igenom ett 400-meterslopp i mitten av 1950-talet:

– Bra jobbat!



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22