Mobbad författarinna

May 11th, 2015 | By | Category: 2015-05 maj, Krönika

Jean BolinderKrönika av JEAN BOLINDER

Fysikerna och astronomerna som placerade Jorden på rätt plats i universum motarbetades av Makten. Man brände folk, som sade hur det var, på bål. Detta fenomen att straffa dem som har rätt tycks vara allmänt.

Tittar man en smula på litteraturhistorien märker man snart, att de författare som varit uppburna och beundrade under sin livstid ganska sällan är desamma som lever kvar och äras i framtidens litteraturhistoria. Ta den svenska romantiken som exempel! Per Daniel Amadeus Atterbom var visserligen omstridd men ärades på många sätt och blev både professor och medlem av Svenska Akademien. E J Stagnelius var däremot föraktad och dog ensam, glömd och anonym.

I dag betraktar många Stagnelius som vår kanske största lyriker. Atterbom är däremot nästan bortglömd.

Bellman dog utfattig och skuldsatt. Han kom aldrig in i Svenska Akademien men däremot i Gäldstugan.

I den första Akademigruppen fanns de nu bortglömda A af Botin, C G Nordin och J Murberg. De gick alltså före Bellman!

Första nobelpriset tilldelades nollan Sully-Prudhomme. Svenske August Strindberg belönades däremot aldrig. När det gällde förbigångna svenskar finns också geniet Astrid Lindgren bland dem. Varför lät man inte Astrid dela ett pris med Tove Janson?

Det är naturligtvis inte lätt att avgöra vilka levande författare som är störst. Det är självklart, men jag tror att det också finns en annan förklaring.

En författare bör vara en “visslare”. Någon som går sin egen väg iakttar sin samtid, är före sin tid och berättar om sina iakttagelser. Kan säga ifrån om orättvisor och missförhållanden. Alla sådana visslare retar upp människor som vet “hur det är”. Inom måleriet såg impressionisterna att skuggor har alla möjliga färger. De är inte bara svarta som man trodde. “Betydelsefulla” personer, makthavare och vanligt “vettigt” folk känner sig marginaliserade, utpekade och hotade.

I Sverige gör man mos av de flesta sådana sanningssägare.

Säger man det flertalet tycker, blir man betraktad som klok och intressant. Men vad är det för intressant med att säga det alla redan vet? Det är att fromt bräka med de andra fårskallarna om oväsentligheter.

Svenska författare som vill lyckas och bli berömda gör som förlagen vill. De klumpar ihop sig i TV-sofforna. Nosar efter tidsvinden och ylar i den som en vargflock.

Deras böcker skrivs ibland av andra. De tackar dem alla för hjälpen i ett företal. Det kan bli en halv sida med tack!

Författare som har något nytt att berätta försöker att inte skicka sina bokbarn till horhusen där de blir prostituerade. De trasslar och krånglar och får de ut sina verk på något litet förlag dödas de snabbt av kritikernas arga kråkflock.

Elisabet Peterzén När jag gick i gymnasiet i Motala fanns där en snygg och bussig tjej som hette Elisabet Peterzén. Hon var född i Stockholm 1938 och dotter till lektor Ingvar Peterzén och hans fru som var teckningslärare. Var jätteduktig i skolan och förväntades bli lärare.

När vi tog studenten 1956 var hon och jag de enda två som skrev engelsk uppsats istället för det vanliga provet. En av oss fick högsta betyget A – jag fick det lägsta C. Faktiskt blev vi sedan författare båda två. Och Elisabet har sänt mig en essä, En femtioårig författarkarriär  – den skildrar hennes liv och utgör tillsammans med Författaren själv (1993) en av källorna här. Liksom hennes böcker med flikar och baksidor.

Direkt efter studenten begav sig Elisabet inte som man förväntat till universitetet. Nej, hon ville inte uppfylla alla tanters förutsägelser att bli lärare. I ungdomligt trots mönstrade hon på en båt och gick till sjöss. Studerade shipping i London. Bodde i England och Kanada. Födde dottern Christina, besökte Sudan fyra gånger och läste arabiska. Såg alltså världen, bl a Afrika. Orädd har hon alltid varit.

Hon skriver 1956–62 en roman och en novellsamling. I Författaren själv berättar hon att bägge refuserades, men att hon blev bjuden upp till Gerhard Bonnier som gav “faderlig uppmuntran och goda råd”.

Hon fick in en saga i Kamratposten. Och tidningen Vi publicerade en novell som hette Kalmar.

1964 kom debutboken Marmor och Ebenholtzen schejkroman på Rabén & Sjögren. Alla recensioner var bra utom en. 1967 kom NjutningEnsam och gravid i Kanada och fick även den genomgående goda anmälningar med ett undantag. Elisabet var lektorsdotter och vågade svara sina kritiker. Henne satte man sig inte ostraffat på!

Nu började hon bli ett kulturellt namn. Hon bjöds på litterära fester och hade en gång – det var på Hasselbacken – Gunnar Myrdal till bordet och Staffan Beckman på andra sidan. Flera av hennes noveller trycktes i Femina. 1968 kom Trygghet och året därpå Äktenskaps brott. Den legendariske förläggaren Per Sjögren sade till Elisabets far, att hon var ett av 70-talets stora namn.

Denna period är egentligen på ett sätt toppen på Elisabet Peterzéns författarkarriär. Tidsandan förändrades. Den våldsamma 68-revolten vände upp och ner på allting. Alla skulle plötsligt vara marxister, göra revolution och bryta med allt det deras föräldrageneration stått för. Det var som en tsunamivåg som sköljde fram och sopade undan allt i sin väg.

Själv var jag med om att ställa till ett djävla oväsen på min konsthistoriska institution och retade gallan på min professor. Det var som en uppblåst röd ballong som inte sprack men sakta släppte väder, till dess den var en liten skrumpen murkla. Den stora revolutionen avsatte inga enorma mästerverk. Få böcker från perioden är fortfarande stora lässuccéer, milstolpar eller biblioteksklassiker.

Men mycket tycktes drunkna i det gyttjiga vattnet. Elisabet Peterzén fångades inte av revolten utan for istället till Sudan och fann “en kultur som inte är socialistisk utan just det, kultur, muslimsk dessutom. “Det fann inte nåd hos det svenska kulturetablissemanget. Rabén & Sjögren refuserade en reseberättelse från Sudan. Manuset finns inte längre kvar. Tyvärr!”

Det är lätt att få den tanken att hon väckt krafter i den litterära världen, krafter som fann henne alltför begåvad, uppkäftig, inopportun och obekväm. Därtill var hon kvinna, ett alldeles väldigt handikapp i en mansdominerad värld.

Elisabets fall blev stort.

Hon vandrade ett tag i öknen och fick inte den tid hon önskade för sitt barn. Så skrev hon Den konstgjorde mannen, en debattbok som gavs ut av Norstedts. Här ifrågasattes “friheten i dubbelarbete, låglön och lösa förbindelser för kvinnor”. Först var mottagandet positivt. Men så släpptes kopplet lös och Elisabet brännmärktes offentligt som “Quisling”.

I Författaren själv berättar hon om nästa bok: “1974 vinner P första pris i Forums tävling om Bästa utlandsroman, anonymt förstås, med Mustafa Said: En mans liv, som utgavs vara skriven av en man från Sudan. “Stort jubel, nordafrikanska män identifierar sig helhjärtat. Mustafa är dagens hjälte tills hans identitet blir känd. Då förstår man att det är fusk!”

Omslag till RòmanI fortsättningen har Elisabet Peterzén kämpat i uppförsbacken. När hon varit anonym har hon vunnit priser och framgångar, men när man vetat att det var hon som skrev har hon mobbats. Forum refuserade hennes, Ròman vilken som hon tycker själv, är hennes “största och viktigaste verk” där konflikten i Palestina flyttats över till svensk mark.

Ingemar Björkstén på Forum var den som refuserade “eftersom den var politiskt känslig och araberna skulle kunna ta illa upp”. Författarförlaget (som var “lyckligt ovetande om Peterzéns identitet”) gav ut den 1976 och 2010 återutgavs den på Deja Vu.

Jag har själv läst boken och imponeras av den. Den är levande, spännande och en upplevelse att läsa. I grunden finns en lysande idé, väl genomförd. FN bestämmer att ett landområde i Sverige, på Södertörn, ska avstyckas och användas för en stat för romerna. I första omgången flyttar cirka 28 000 “zigenare” dit. I FN protesterade Sveriges delegat. Sabotage genomförs. Polska zigenare uppmanades flytta till “sitt eget land”. Läger fylls med hemlösa. Svenska spaningskryssare patrullerade innanför tremilsgränsen.

De tre första åren kommer 165 000 romer och bosätter sig på Södertörn. Staten Romàn växer sig starkare. Svenskarna opponerar sig på diverse vis och till sist ger FN upp alla försök att få ordning. Mycket urartar, liv spills och hatet blossar.

Utan att förstöra andras läsglädje genom att berätta färdigt i detalj måste jag säga att detta är en stor svensk roman, en av dem som borde betraktas som milstolpar i vår litteraturhistoria. Där finns något av den ödsliga allmängiltighet som utmärker nobelpristagaren Pär Lagerkvist i till exempel Bödeln. En bra roman kan man som sagts, läsa flera gånger. Det har jag gjort med Romàn.

‘Om svenskarna bara ville inse att Roman kommit för att stanna, istället för att egenmäktigt motsätta sig FN:s beslut och försöka historiens visare bakåt’, skrev Le Figaro. ‘Två tusen franska zigenare har fått nya hem och håller på att skapa sig en egen framtid i sitt eget land, Roman. Franska folket kan inte stillatigande åse hur deras bröder och forna landsmän utsätts för terrorism och övergrepp i sitt eget land. Det är rimligt att Sverige inser att ett av FN fattat beslut inte går att godtyckligt rubba och sätter sig ned vid förhandlingsbordet.’

1976 refuserades Lura livet av många förlag. Den handlade om abort/dödshjälp. Elisabet P gav ut den på Författarens Bokmaskin. Detsamma gjorde hon med barnboken Ljusnatten. Hon skriver: “Bokmaskinisterna behandlar P som en vän och kollega”.

Därpå skrev hon en feministisk deckare, Sista Sticket, där sju män mördades. Fyra stora förlag refuserade den: Trevi, Prisma, Bonniers och Bra Böcker. Brombergs gör senare detsamma. 1983 ger hon själv (som Katrin & Erik Skafte) ut den på Författarens Bokmaskin. Johan Asplund SvD och Mårten Blomqvist Expressen berömmer. På Bibliotekstjänst görs den ner av Bo Lundin – boken sägs sakna person- och miljöskildring. Efter detta underkännande köper biblioteken endast sju exemplar!

Denna enligt Lundin så genomusla bok ges – hör och häpna! – sedan ut i USA 1988. The Last Draw fick därtill bra kritik.

Efter USA blev det succé i Tyskland. På Fischer Verlag i Frankfurt kom Der Letzte Stich i sammanlagt fyra utgåvor och 65 000 exemplar!

Själv känner jag igen mycket av detta – jag har t ex också fått nedgörande recensioner av Bibliotekstjänst och Lundin. När jag presenterade svensk deckarlitteraturs förste antihjälte skrev Bo Lundin: “Avsaknaden av en detektiv värd namnet känns en smula störande”.

1986 vinner (delat pris) Elisabet ännu en romanpristävling. Det är på Bra Böcker och boken heter Mamsell Caroline.

Den kom i bokhandelsupplaga på Trevi, översattes till finska och blev en stor läsarsuccé. Boken är dedicerad till Elisabets far, lektor Ingvar Peterzén som bidragit med grundforskning i släktens historia. Prästdottern Caroline Maria Lindhagen var född 10.10.1809 och dog 1890. Hennes olycka var länge att hon inte “blev gift” utan förblev en mamsell. Dock gifte hon sig 1843 och fick tre söner.

Förlaget (Boj Kewenter?) skriver på fliken att Elisabet “förmått förmedla kontakt med en människa, som visserligen dog i slutet av förra seklet men som nu stiger fram — varm, intensiv och levande. En människa som med sitt skratt, sin gråt och sin obändiga livslust får oss att känna närheten till dem som var före oss.”

Det är en bra beskrivning av denna underbara bok. Mamsell Caroline lever verkligen, man tycker efter läsningen att man mött och känt henne.

Så ser verkligt stor litteratur ut. De som inte begriper detta borde inte vara litteraturvetare, förläggare eller kritiker.

Omslag till Sista ordetMan skulle tro att Elisabet Peterzén nu fick det genombrott hon så ärligen var värd. Så blev det förstås inte. Hon skrev en uppföljare till Sista sticket, kallad Sista ordet. Inga förlag vill ge ut den. Agenten Bengt Nordin refuserar den.

Så bestämde sig Hanvedens Förlag för att göra ett försök. 1993 kom denna dråpliga, bok och den fyllde mig med entusiasm. Detta är en härlig, humoristisk och siande bok. Den fick fyra entusiastiska recensioner bland annat min, innan vinden vände.

Det handlar om hur förlagsjätten Valhall håller en överdådig fest för sin amerikanska storsäljare Molly Malone. Hon består av “tre manliga journalister i fyrtiofemårsåldern, som går ut med omfattande marknadsundersökningar innan de börjar skriva … Två är flintis, en har cancer och en har HIV”. Om ekvationen inte verkar stämma må man betänka att man kan ha flint och HIV samtidigt …

Det blir en lysande fest för folk som låtsas skriva böcker och framför allt för kändisar, människor man sett i veckotidningar och på TV.

Nu bestämmer sig fyra etablerade men ej inbjudna författare för att gå på förlagsfesten. En av dem kan vi nog känna igen. Det är Kaja Englund, vars dåvarande förläggare kallat henne “Ett av 70-talets stora namn”.

Vad ska författare på förlagsfest att göra? Det hela exploderar i bråk och våld.

Givetvis väckte denna bild av den svenska förlagsvärlden raseri.

Lilian Fredrikssons recension hos BTJ var så pass mördande att hela biblioteksförsäljningen i Sverige blev 6 (sex) exemplar! För de flesta författare är det biblioteksförsäljningen som får deras böcker att gå runt och förlagen att våga satsa på nästa bok.

Sex exemplar av en bok som jag är helt övertygad kommer att citeras i framtidens svenska litteraturhistorier! Kjell E Genberg skrev en bra artikel om alla turerna kring Sista ordet – han hör till de få som är klarögd i deckareliten.

Där tar det i stort slut för Elisabet Peterzén. Det har kommit lite mera, bland annat medverkan i antologier. I en av dem, som Bromberg gav ut, var hennes namn felstavat …

Själv har jag läst två sena böcker utgivna på det lilla Sivart Förlag. 2006 kom Sikta på framtiden flickor. Det handlar om tre flickor som tar studenten med A i betygen men som när de är medelålders finner att den ljusnande framtiden inte blev så ljus.

Det är en varsam bok även om den skildrar hur hemskt kvinnor kan ha det. Själv minns jag bäst lite stänk från mitt Motala och skildring av en döende åttionio år gammal kvinna som varit ensamstående lärarinna och förblivit jungfru.

Brita, spion på Hammersta är en ungdomsroman från 1450-talet. Verket utgavs 2007. Liksom i Mamsell Caroline handlar det om en historisk person, en kvinna som levt och andats. Fru Brita på Hammersta levde på 1400-talet. Inspiration har också kyrkmålningarna i Ösmo kyrka givit. Några av dem återges också i boken. Den unga danskan Brita blev bortgift med den gamle Erengisle Nilsson Natt och Dag som var svensk troman hos kungen. Hon var sexton år, han fyrtiotvå.

I Ösmo kyrka målar Albertus Pictor. Han blir en kär vän till Brita som nu blir inblandad i stormansstriderna utan att riktigt fatta vad det egentligen rör sig om. Hon är nära att brännas på bål, men klarar sig.

Det är en spännande historia med mycket doft av medeltiden. Till skillnad från den mesta medeltidshistorian spelar här en kvinna huvudrollen. Så är också Elisabet Peterzén för det allra mesta en utomordentlig skildrare av kvinnor, deras kynne och värld.

En ganska ansenlig tid har jag nu ägnat mig åt att läsa och begrunda fenomenet Elisabet Peterzén. Jag imponeras av hennes oemotsägliga storhet som författare och förvånas av att man i så hög grad har motarbetat, för att inte säga mobbat henne. Det är märkligt att förlag, kritiker och forskare betett sig på detta hemska sätt. Det finns mycket av Brita på Hammersta i Elisabet Peterzén. Hon har oförskylld dömts till bålet och spärrats in i andlig husarrest.

En gång kom jag och ett par kamrater på en idé till en bokserie som ett förlag nappade på. När ett par böcker kommit ut, meddelades att en av förlagets mer säljande författare fått samma idé. Han gavs företräde.

Elisabet Peterzén har drabbats av samma öde. Förlag tycks “överföra” goda idéer till sina bästsäljare. När Peterzén nu refuserats med en roman om bland annat flykt över Dödens Medelhav, ska det bli intressant att se, om inte detta uppslag snart kommer med annat författarnamn …

Jag tror dock inte att det existerar något slags sammansvärjning eller svartlistning. Istället kan jag tänka mig att den litterära världen är full av personer som kämpar för sin existens. De är själva inte tillräckligt begåvade, självständiga och intressanta för att kunna skapa något som kan överleva in i en kommande tid.

De försöker kompensera detta genom att söka stöd hos andra, bilda celler där man gör reklam för varandra. Snacket går och massmedia hänger på. Man “vet” vad som är bra och är livrädd att bli misstänkt för att inte veta “rätt”. Man skapar sådant som är inne — uttrycker tidsandan. Publiken som vill vara litterär och kulturell, apar efter och förlagen tjänar pengar på bästsäljare. Inga barn tillåts säga att kejsaren är naken.

Kommer en begåvad ung författare fram, vill många förlag ge ut henne eller honom. Är den unga då envis med sitt, tappar förlagen intresset. Blir kanske negativa. De vill ju bara hjälpa till och göra böckerna säljande …

När jag sitter och skriver eller målar, spelar jag gärna klassisk musik. Till mina favoriter hör Drottningholmsmusiken av Johan Helmich Roman.

1743 valdes Adolf Fredrik till svensk tronföljare. 18 augusti året därpå vigdes han med Fredrik den stores syster Lovisa Ulrika. Vid “Bilägers”-festligheterna (då de kungliga firade biläger, det vill säga kröp i säng med varandra) spelades så Romans Bilägers Musique i, som det står i Ingmar Bengtssons text till min skiva: “vaxljusens fladdrande sken”.

Men Adolf Fredrik hade med sig ett eget kapell till Sverige och Lovisa Ulrika introducerade nya musikidéer. Roman ansågs snart passé och lämnade 1745 sin tjänst vid hovet. 1758 dog han av kräfta.

När det gäller konstnärlig smak finns det en domare som är strängare, konsekventare och på alla sätt överlägsen alla andra och det är TIDEN. Tiden har plöjt ner de “moderna” musikidéer som det nya kungaparet tog med från kontinenten. Romans musik står sig däremot och spelas ofta nu nära trehundra år senare!

Min tro är att Tiden kommer att jorda mycket av det som TV-soffornas folk skapat. De flesta som är kändisar nu, blir bortglömda. Men jag kan tänka mig att den litterära framtidsvärlden i vårt land, kommer att veta vem Elisabet Peterzén var!

Taggar: , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22