Min far hade rätt!

Jun 10th, 2016 | By | Category: 2016-06 juni, Krönika

Jean BolinderKrönika av JEAN BOLINDER

Det talas nu i massmedia mycket om mjölkböndernas elände. Arla sänker mjölkpriset och bönderna får det inte att gå ihop. De sliter från tidig morgon till sen kväll i ladugården men blir bara mer och mer skuldsatta. “Det är en skam, Arla” är en rubrik som toppar Expressen-editionen Kvällspostens insändarsida 5 juni 2016.

Kanske beror böndernas situation på den monopolställning det i och för sig bondeägda Arla tycks ha. Tycker de att Arla betalar alldeles för lite, finns det ingen annan som kan träda in och ge ett bättre pris.

Min far hade en stor gård i Östergötland och många kor. Som jag minns det så kämpade han allt han kunde mot det som då hette Mjölkcentralen. (Namnet ändrades till Arla 1975).

På hans tid fanns det små andelsmejerier som ägdes av bönderna. Dessa mejerier inköptes av Mjölkcentralen och min far stred hårt för att de skulle få finnas kvar i full frihet. Han höll föredrag, han skrev insändare och han försökte få folk att fatta sina idéer.

Lätt var det inte. Han mötte motstånd, svek, varnades och hånades som en idiot. Till sist gick han ut i skogen och sköt sig.

Jag minns hur han bjöd hem mejerifolk och pläderade för böndernas sak.

Diverse gubbar kom till oss, åt en god middag och nickade instämmande till det pappa sade. Han blev glad och optimistisk men när gubbarna sedan fick förmånliga anbud om höjd lön, bytte de sida. Den egna nyttan verkade gå före solidariteten.

1951 höll pappa ett föredrag vid en mejeristämma i Vadstena. Det refererades sedan i Östgöta-Bladet 26.2. Man hade genom ett tydligen konstigt avtal med MC förlorat en Stockholmsmarknad som man nu ville återfå. Andelsmejeriernas smör var av mycket högre klass än MC:s och “fick vi bara sälja våra produkter på den marknad vi hade för 15 år sedan, så skulle vi kunna erhålla ett mycket högre pris än det vi nu får.”

I slutet av föredraget heter det att “läget är allvarligt, ja mycket allvarligt, och MC borde tänka på att de få påtaga sig allt ansvar för vad som kan ske nu.”

Slutet på artikeln är typisk för hur det gick med allt pappas pläderande: “Det var meningen att en diskussion i saken skulle följt på detta hr Bolinders anförande, men då tiden var långt framskriden fick denna anstå.”

Pappa blev grymt besviken på all motvind och tittade djupt i grogglaset. De allra flesta tyckte att han var en egendomlig typ som protesterade.

Även familjen drabbades av folkets ovilja. En klasskamrat till mig sade flinande: “Det är en bra konstig hobby din pappa har!”. När min vackra mor på en fest dansade med en av bygdens absoluta toppar, klämde han ur sig:

“Är ni medveten om att er make riskerar allt han äger!”‘

Det smärtar mig att minnas hur vi i familjen reagerade. Mamma och vi barn blev innerligt trötta på pappas tjat om Mjölkcentralen. Vi drog oss undan från honom i det stora huset. Jag som var i tonåren smet för min del upp i biblioteket på andra våningen och spisade jazz eller läste amerikansk prosa. Mamma kom ofta upp och satt där med mig.

Äntligen fick pappa napp. Den berömde radiomannen Lars Madsén skulle komma och lyssna på hans synpunkter. Pappa blev överlycklig och förväntansfull. Lars Madsén! Det var verkligen något stort!

Så kom Madsén, utfodrades och intervjuade och vi satt någon vecka senare förväntansfulla vid radion. Där ägnade radiomannen det hela någon enstaka, intetsägande rad. Jag och övriga familjen tyckte det lät lätt ironiskt.

I mina minnen nu mer än ett halvsekel senare blev pappa ännu mera ensam vid sin grogg. Och Mjölkcentralen köpte mejeri efter mejeri. Skaffade sig nära nog monopol – i varje fall i vår del av landet. I dag omfattar det 14 mejerier – de flesta i mellan- och södra Sverige.

Till sist cyklade pappa en lördagsmorgon bort till en av sina skogar, letade upp en vacker plats där, stoppade pipan på sin pistol i mun och tryckte på avtryckaren.

Jag var med och gick skallgång. När jag kom tillbaka ut på vägen där pappas cykel stod parkerad, fick jag veta att arbetarna funnit hans döda kropp.

Det var hösten 1956. För sextio år sedan. Nu har han fått rätt. Gården såldes, vi flyttade till mormor och morfar i Enköping. Livet gick vidare utan pappa. Han fick aldrig träffa min underbara fru eller se sina sex fina barnbarn eller alla de trevliga barnbarnsbarnen.

Nu ringer mjölbönderna sin fackchef och gråter. Ingen av dem har en aning om vem pappa var …

I Kvp-insändaren skriver Bo Grapenskog att “ett upprop behövs för att mjölkbönder måste kunna klara sig”.

Jag kan undra vad Pappa tänker i sin himmel om ett sådant solidariskt och oegennyttigt uppträdande. Hade det kommit medan han fortfarande orkade leva, hade det kanske gjort nytta!

Taggar: , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22