MEDIEDREV SKADAR BARN

Jun 9th, 2012 | By | Category: 2012-06 juni, Krönika

Jean BolinderKrönika av JEAN BOLINDER

När mediedrevet fick försvarsminister Sten Tolgfors att kasta in handduken sade han bl a att pressen på familjen blivit för hård. Tvååringen hade gått från glad över att se pappa i TV till att stänga av, eftersom det nu innebar trubbel när han syntes där. Givetvis svarade TV med att låta en förnumstig tyckartrio av journalister fördöma Tolgfors agerande.

Det var minsann inte seriöst dra in barnen i detta!

Mot detta kan anföras att det inte är Tolgfors som dragit in barnen och att tyckartrion liksom TV-mediet är parter i målet. “Delikatessjäv” kallar juristerna sådant.

Bra och modigt är det när någon äntligen vågar säger till om hur mediers hänsynslösa drev drabbar tredje part, bl a oskyldiga små barn. Behandlingen av offentliga personers barn är en skam och det är konstigt att i stort sett ingen (en utmärkt skådespelare utgör ett undantag) vågat reagera tidigare. Det blev till sist en minister som förlorat nästan allt, som tydligen tyckte det inte spelade så stor roll om han skulle få ytterligare medieskäll till allt det andra.

Om Saudivapenaffärens olika turer kan jag som gammal antimilitär inte säga så mycket. Men att “kändisskap” slår mot ungar har jag upplevt, om än i liten skala. På 70-talet var jag en ganska omskriven deckarförfattare och det drabbade negativt mina små barn.

Jag kommer från lantliga förhållanden och hade mer eller mindre vuxit upp i ett gårdsstall. Intresset för hästar och hästtävlingar var starkt. Det föll sig naturligt för mig att gå med familjen på Galoppderbyt i Malmö.

En god vän till mina föräldrar vann också Derbyt med skrällodds några år innan jag flyttade till Skåne.

Jag och min familj hade som ett årligt nöje att gå på Derbyt. För att det skulle bli roligt för barnen gjorde jag lustiga hattar åt dem. Det var flera andra barn som hade sådana hattar.

Ungarna kom i tidningen ibland och tyckte det var kul till dess en kvinnlig journalist den 14 juli 1972 i en ganska stor skånsk tidning klämde ur sig:

Troget och på fars önskan lubbade lilla xx runt med en häst på huvudet. Pappa Jean  tycker det är fin reklam för nya höstdeckaren …“.

Ett litet barn som reklamslav! Det kändes vidrigt. Och det var inget jag avsett. Jag skulle aldrig kunna tänka mig att använda mina barn som reklam. Det stod heller inget om någon bok på hatten. Hatten hade över huvud taget inte det minsta med min roman att göra.

Men så var det lilla nöjet slut.

Några fler hattar gjorde jag inte och barna blev ledsna. Tack för det Tant Journalist!

Men mina stackars ungar drabbades på flera sätt. När jag skrev om ett bostadsområde i Bjärred och människor som bodde där förargade sig över detta, gav de sig inte på mig utan lät fegt sina halvstora barn klå upp mina som var mycket mindre.

Mina barn berättade inte detta förrän de var äldre.

Barnen fick alltså skulden för sådant man var arg på mig för. Gjorde ungarna själva något bra tog man äran från dem och gav den åt mig. Ett av mina barn skrev t ex alldeles utmärkta skoluppsatser. En adjunkt i gymnasiet sade om detta:

– Inte så konstigt! Din far är ju författare!

Barnet sade argt till mig att författare skulle det då aldrig bli! Det blev istället en alldeles utmärkt journalist som skriver bättre än sin far.

Jag teg visligen still om behandlingen av mina arma barn, men jag undvek i fortsättningen all  medieexponering. Tackade nej till TV flera gånger om.

Värsta exemplet jag hört är – om det nu är sant – sonen till A A Milne, Nalle Puhs skapare, förebilden till Christoffer Robin. Avundsjuka ungar mobbade honom svårt i skolan och han förblev mycket bitter på sin far, hela livet.

När nu den drabbade Sten Tolgfors värnar om sitt barn och säger ifrån, blir jag glad. Verkligen bra gjort!

Taggar: ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22