Massmördare fick Runes jobb!

Mar 13th, 2013 | By | Category: 2013-03 mars, Krönika

Jean Bolinder-logoKrönika av JEAN BOLINDER

Rune Skarvik in memoriam

Två skånska poliser skulle senhösten 1951 göra en tjänsteresa. Denna företogs per tåg i en barnkupé. En man, “Svensson”, skulle föras till Frösöns mentalsjukhus. Den yngre polisen skulle sova först och när han vaknade låg hans äldre kollega och sov på andra britsen. Fången Svensson var helt försvunnen. Stor förskräckelse! Vilka rubriker om “fångspillan” det nu skulle bli i pressen!

Plötsligt drogs kupédörrens draperi åt sidan och Svensson steg glatt in:

– Tjänare pojkar. Nu har jag tagit en promenad på perrongen!

Rune SkarvikDen som berättar detta är den yngre polisen, Rune Skarvik i sin bok Mitt liv som snut (2000). Det är ett synnerligen roande stycke kulturhistoria. Här berättas också den mindre lustiga historien om när Rune 1952 snuvades på ett vikariat i Uppåkra, vars något högre lön skulle underlätta för den nygifte Rune och hans Inga.

Den som fick vikariatet hette Tore Hedin och hade varit underbefäl vid Vendes regemente i Kristianstad. Han hade visat upp lysande betyg. När Rune Skarvik samtalade med honom verkade hans kunskapsnivå inte nå upp till betygen. Hedin verkade “tystlåten, blyg och underlig i sitt sätt”. Och en kväll fick Skarvik till sin häpnad order fara till Uppåkra, avväpna Hedin och omedelbart ta hand om honom.

Fortsättningen är svensk kriminalhistoria. Polisen Tore Hedin begick en serie mord, deltog i spaningsarbetet och dränkte sig i Bosarpsjön. Och givetvis var de fina betygen förfalskade …

En god vän till Rune Skarvik var konstnären Gösta Werner (1909–1989). Hans liv skildrade Rune i en bok 1996 och han arbetade hårt för att i Simrishamn skapa ett museum över sin vän. När “Museum Gösta Werner och havet” invigdes skärtorsdagen 1993 blev Rune dess första intendent. Han fortsatte till dess hälsan satte stopp och blev då hedersmedlem i Gösta Werner Sällskapet. Men kanske var han för duktig – om den omtumlande fortsättningen berättar han i artes, scientia veritas (2008).

Rune och hans Inga flyttade till Ystad. Han berättade att de gick in på Willy’s och frågade vid fruktdisken efter Ingri Mari. En expedit svarade att han inte visste, han var prao och kände inte personalen …

Rune var en vänlig, mångsidigt begåvad människa med mycket civilkurage. I mitt liv har han satt positiva spår som få andra – jag beundrar honom. När han nu är borta för alltid får jag trösta mig med hans många fina böcker t ex den Piratenroliga Kommunalnämndens studieresa till Hamburgs glädjekvarter (2002 och 2006) , de lokalhistoriskt intressanta Böste Det var en gång … (2004), Revhusen … fiskeläget som försvann (2007) och den 14:e och tyvärr sista boken Blandat och gott (2010).

Det är i Blandat och gott som han berättar om Ingri Mari. Där finns också en historia om två präster som brände hemma och gjorde inbrott i kyrkor. Den en skyllde inför tinget på den andre: “Vem kunde väl tro att han var så full i fan, att han begick inbrott i Guds hus!”

Där finns också berättelsen om de f d sjömännen som gick iland och bosatte sig i det gamla fiskeläget. En gammal vän från sjön, knackade på. Han hade sprit med sig och det blev ett rejält supande till dess vännen föll död i golvet. En berusad dansk läkarvikarie anlände i röd sportbil och lös den döde i ögat. Inte en blink, så dödsattesten skrevs ut.

Nästa morgon väcktes bröderna av den döde, som ville ha frukost. Han hade porslinsöga!

Rune Skarvik var född i det Böste han skrivit om. Han blev 86 år och sörjes närmast av hustru Inga och döttrarna Viveca och Cecilia med familjer.

Taggar: , , , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22