Kungariket – en ny bladvändare av Jo Nesbø

Nov 2nd, 2020 | By | Category: 2020-11 nov, Krönika

Elisabeth TegelmarkKrönika av ELISABETH TEGELBERG

Hon är f.d. lektor i franska vid Göteborgs universitet och tidigare redaktör för tidskriften Lingua. Hon har bland annat forskat och skrivit om svensk kriminallitteraturs stora framgångar i Frankrike under de senaste decennierna.
____________________________________________________________

Deckarentusiaster och fans kan nu glädja sig åt ytterligare en ”tegelsten” av den produktive norske författaren Jo Nesbø (bilden th, foto Stian Broch). Nesbø hör numera till den nordiska kriminallitteraturens ikoner och torde idag vara en av de starkast lysande stjärnorna, kanske den allra starkaste, på den nordiska deckarhimlen. Hans böcker i serien om kommissarie Harry Hole har översatts till ett antal språk, blivit stora försäljningsframgångar, både i Norge och utomlands, och är en norsk litteraturexport av rang.

Den nyutkomna boken, Kungariket (Albert Bonniers Förlag, 2020), har inte Harry Hole som huvudperson och den utgör heller inte en ny del i denna serie. Det rör sig om en fristående roman, även om många av de traditionella Nesbø-ingredienserna finns på plats. I bokens centrum står två bröder i yngre medelåldern – den äldre Roy och den yngre Carl –, den ärvda fädernegården och den lilla byn Os i den norska fjällvärlden, brödernas inbördes relationer liksom deras relationer till omgivningen. Jag kommer här inte att närmare gå in på handlingen utan framför allt reflektera kring några teman som utkristalliserar sig allteftersom berättelsen framskrider.Jo Nesbø

Kungariket är skriven med starkt driv och högt tempo, läsarens vilja att läsa vidare falnar inte trots de drygt 600 sidorna. Nesbøs berättarteknik är effektiv och hans förmåga att boken igenom vidmakthålla vår nyfikenhet på hur detta ”ödesdrama” skall sluta är anmärkningsvärd. Inslaget av dialog är stort, vilket naturligtvis är av stor betydelse för textens rytm och rörelse framåt.

De berättande avsnitten är oftast ganska korta och koncisa, språket är ”lättflytande” och läsaren drivs framåt utan att behöva bekymra sig om logiska luckor eller svårtolkade uttryck. De diskussioner om moraliska värden som förekommer då och då lär knappast avskräcka ”sträckläsarna”, möjligen med undantag för ett längre, något högtflygande samtal om estetik mellan Roy och hans svägerska Shannon (s. 219 ff.). En språklig tic av förvånande och för mig svårförklarligt slag är dock uttrycket ”som de säger”, ett uttryck som har en påfallande hög frekvens i boken och som i många fall känns klart malplacerat.

Läsaren har att förhålla sig till våld i olika former; slagsmål, mord, arrangerade dödsolyckor, incest och pedofili finns med som en röd tråd i romanen och bidrar givetvis till dramaturgin, men vi ställs också inför ett relationsdrama med många ”klassiska” inslag där författarens psykologiska blick kommer till sin rätt. Nesbøs berättarteknik håller läsaren på sträckbänken: han är skicklig på att bygga upp berättelsen och trappa upp förväntningarna, t.ex. i slutet av kapitlen som i passagerna ”Jag både förstod och förstod inte vad han menade. Jag förstod ju orden, men inte sättet han sade deOmslag till Kungariketm på. Men det skulle jag förstå innan kalenderåret var till ända.” (s. 358) och ”men jag hade precis insett att den andra matchen, den mot Olsen och det förflutna, den jag trodde vi hade vunnit, knappt var halvspelad.” (s. 256)

Spänningsmomentet är naturligtvis en grundläggande komponent i verket, men jag skulle här vilja föra fram några teman som också löper som en röd tråd genom boken, ger den en speciell dimension och har en avgörande betydelse för personkarakteristiken. Skuld och skam, den allt överskuggande lojaliteten mot familjen och det inte sällan ”ödesbestämda” i våra handlingar är bärande idéer i denna roman och tjänar som förklaringsgrund till protagonisternas tänkande, reagerande och agerande i olika situationer.

De psykologiska resonemangen och förklaringarna är talrika och ger läsaren möjlighet att bättre förstå huvudpersonernas bevekelsegrunder och ger en mer nyanserad och mindre svartvit bild av de människor som befolkar den isolerade byn. Nesbø intresserar sig för motiven för våra handlingar, hur vi är präglade av vårt ”arv” och av våra erfarenheter från barndomen. Också vår underlåtenhet att handla och ta ansvar på grund av rädsla eller för att undvika obehag har en given plats i berättelsen, vilket vi ser prov på i följande citat där Roy talar om sin far: ”För han skämdes. Och den förmågan ärvde jag definitivt. Han skämdes över det han var och det han gjorde. Jag skämdes över den jag var och det jag inte gjorde.” (s. 287)

Som ovan nämnts är skuld och skam ett bärande tema i boken. Roy kan således aldrig frigöra sig från den skuld och den skam han känner över att inte ha skyddat sin lillebror Carl från att bli sexuellt utnyttjad av deras far, något som gör att han senare i livet inte kan sätta gränser för sitt ”kompensatoriska” stöd till brodern: ”Jag hade inget val. Med sveket mot min lillebror hade jag skapat en skuld till honom som jag måste fortsätta att betala av tills jag dog.” (s. 161) Yttranden av detta slag återkommer regelbundet i berättelsen. Så exempelvis konstaterar Roy vid ett annat tillfälle: ”Och jag såg det nu, att han inte bara skämdes, utan skämdes något för jävligt. Och det finns inget strängare straff än det. Tro mig, det kommer från en som har druckit kopp på kopp med den syran. Som vet att det inte finns något en domare kan toppa skam med. (s. 126)

Ett annat bärande tema är den obrottsliga lojaliteten mot familjen, den överskuggar allt annat och inget offer är för stort när familjens väl och ve står på spel. Detta gäller inte bara i hög grad Roy utan också övriga inblandade. Följande uttalande av Carl sammanfattar bra det som uttrycks explicit på många ställen och som finns implicit i handlingarna: ”Vi är en familj. Vi har varandra och inga andra. Vänner, flickvänner, grannar, folk från trakten, staten. Allt det där är en illusion och inte värt ett skit den dagen det verkligen gäller. Då är det vi mot dem, Roy. Vi mot absolut alla andra. Okej?” (s. 12). Det är också familjesolidariteten och plikten mot de närmaste som till en inte ringa del förklarar den onda cirkel av mord som begås och mordförsök som görs. Det är att notera att inte bara byborna omfattar denna livsfilosofi, utan också Carls amerikanska välutbildade fru Shannon är av samma uppfattning, även om hon uttrycker sig mer sofistikerat och på en annan teoretisk nivå: ”Det jag försöker säga är bara att moral är överskattat som bevekelsegrund för oss människor. Och att lojalitet till vår flock är underskattat. Vi böjer moralen så att den tjänar våra avsikter när vi känner att vår grupp är hotad. Släktvendettorna och folkmorden genom historien är inte utförda av monster, utan av människor som oss som ansåg att de handlade moraliskt riktigt. Vi är primärt lojala mot våra egna och sekundärt trogna den skiftande moral som vid varje tidpunkt tjänar vår grupp.” (s. 277–278)

Som jag har framhållit ovan undviker författaren svartvita beskrivningar av de människor som begår mer eller mindre klandervärda handlingar och han försöker i stället blottlägga vad som ligger till grund för och ger upphov till svek och brott. I detta sammanhang kan det även vara av intresse att framhålla att huvudpersonen och berättarjaget Roy vid upprepade tillfällen inser att människor inte sällan utför handlingar mot sin vilja men är oförmögna att avstå från att utföra dem, att vi är styrda av våra drifter – ett litterärt tema med ”klassiska” rötter.

Det faktum att handlingen är förlagd till en liten by en bra bit från ”civilisationen” är givetvis en betydelsefull faktor i berättelsen: de rådande levnadsvillkoren har format byborna, deras karaktärer, åsikter, relationer och språk, vilket exempelvis framkommer i följande citat: ”Folk här har i snitt lägre utbildning än folk i städerna. De förstår kanske inte alla poängerna i smarta filmer och urbana komediserier lika snabbt. Men de förstår undertexter. Eftersom idealet i Os är att inte säga mer än det nödvändiga, har folk utvecklat en god förståelse för det outtalade.” (s. 137), liksom i det följande: ”Opgardmän sa kanske inte allt vi tänkte, men det vi sa, var det vi tänkte. Vi talade inte i gåtor.” (s. 437) Denna typ av mer eller mindre ”aforistiskt” präglade uttryck är för övrigt inte ovanliga hos Nesbø. Ingen är profet i sitt fädernesland, brukar det heta, och detta konstaterande aktualiseras när det gäller Carl som har återkommit till hembygden efter femton år utomlands: ”För det är därför sådana som Carl kommer tillbaka, folk som har lyckats därute, men i hembygden fortfarande bara är horbocken som blev dumpad av ordförandens dotter och stack. För ingenstans betyder ett erkännande så mycket som hemma, på den plats där du anser dig så missförstådd. Men där du samtidigt blir så förtärande och befriande förstådd. ’Jag vet vem du är’, som de sa, halvt hotfullt, halvt betryggande. Och det skulle betyda att de vet vem du egentligen är. Att det över tid är omöjligt att gömma sig bakom staffage och lögner.” (s. 103–104)

På samma sätt som Sjöwall & Wahlöö och Henning Mankell fick ett stort antal läsare och en bred läsekrets tack vare det samhällsengagemang som avspeglas i deras kriminalromaner, förefaller det mig inte osannolikt att Jo Nesbø med Kungariket kommer att tilltala betydligt fler läsare än traditionella ”deckarkonsumenter” – inte genom sitt samhällsengagemang men väl genom den skarpa psykologiska blicken och framställningens analytiska anslag.

___________________________-

Läs recension av boken

Taggar: , , , , , , , , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22