Kändisarnas barn

May 10th, 2016 | By | Category: 2016-05 maj, Krönika

Jean BolinderKrönika av JEAN BOLINDER

En nu avliden svensk författarinna anförtrodde mig att hennes dotter var sur på hennes skrivande. Modern hade inte skrivit något ont om flickan men kände sig skyldig ändå. Det slog mig att detta inte var något onormalt – kändisarnas barn reagerar ofta negativt.

Från mitt fönster ser jag bybor ila förbi, i går skulle alla till en Valborgseld vid stranden av Öresund. Alla gör exakt detsamma, de är som en fårskock som drivs av en duktig vallhund.

“Put them into boxes, a red one, a yellow, a little green box …” har jag för mig att en amerikansk sångare sjöng för några år sedan. De lever alla samma liv: Skolan, ett första jobb, någon de gifter sig med, bostad, nya jobb i en karriär som liknar alla andras, vänner som de umgås med och som alla säger samma saker, har samma åsikter. Så kommer bilen, barnen och de ack så spännande semesterresorna till Turkiet, Thailand, Kanarieöarna. Barnen vill ha hund och så gås det ut med hundkräket i ur och skur.

Så blir det skilsmässa, nya partners, blandade barn, ny bostad och delvis nya vänner. Kul! Kul!

Numera är man kompis med en mobil där man byter trivialiteter med vännerna. Man är så fascinerad av mobilen att man inte ser barnet i vagnen som behöver spegla sig i sin mors (eller fars) ögon.

Man beter sig som grisar på väg till slakthuset. Bökar och bråkar för att fastställa en inbördes rangordning.

Författare, konstnärer, skådespelare och liknande löst folk passar inte in i detta – de betraktas med misstro, avundsjuka och hat och de ska inte tro att de är något! Redan i de gamla landskapslagarna t ex äldre Västgötalagen hade man stadgar om hu förnedrande “lekare” skulle behandlas:

Om en lekare blir sargad, då skall man taga en otämd kviga, raka av allt håret från svansen och smörja den: så skall lekaren iförd nysmorda skor, hålla kvigan om svansen, medan man slår kvigan med gissel. Kan han hålla den, då skall han hava kvigan och njuta den som hund gräs.

En TV-kändis och god vän till mig satt på en krog med ett gäng killar som inte låtsades om honom.

När de gick gjorde en av killarna en lov kring kändisens bord och sade:

– Du ska inte tro att vi känner igen dig din djävel!

Ungarna känner av den där illviljan. Ibland tar folk ut det direkt på barnen. En gång var jag i omkretsen lite känd som författare. När jag i en av mina deckare placerade ett lik under ett bostadsområde i vår närhet lät folk där sin halvvuxna barn klå upp våra små ungar.

Mina barn berättade inte detta förrän de var äldre.

I saluhallen i Lund blev en gubbe så arg på något jag sade till en vän att han vrålade och skrek om hur illa han tyckte om mig. Jag har aldrig sett honom men han visste allt om mig – tyckte till exempel att det var “djävligt bra” att jag fick sparken från Hermods.

Jag hade mer eller mindre vuxit upp i min fars stall och det föll sig naturligt för mig att gå med familjen på Galoppderbyt i Malmö.

En god vän till familjen vann också derbyt med skrällodds några år innan vi flyttade till Skåne.

Familjen hade som ett årligt nöje att gå på derbyt. För att det skulle bli roligt för barnen gjorde jag lustiga hattar åt dem.

De kom i tidningen ibland och tyckte det var kul till dess en kvinnlig journalist i Helsingborgs Dagblad klämde ur sig (14/7 1972):

Troget och på fars önskan lubbade lilla C runt med en häst på huvudet. Pappa Jean tycker det är fin reklam för nya höstdeckaren …“.

Ett litet barn som reklamslav! Det kändes vidrigt. (Och hade varit tämligen verkningslöst. Det är ju föga troligt att någon skulle inspireras att köpa en av mina böcker för att flickan hade en rolig hatt.) Så var det lilla nöjet slut. Jag skulle aldrig kunna tänka mig att mina barn misstänkliggjordes för att göra reklam!

Några fler hattar gjordes inte och barnen blev ledsna. Tack för det snälla tant journalist i Helsingborgs Dagblad!

Barnen får utstå allt möjligt för att en förälder är känd. Min dotter som skriver familjens bästa svenska hade en lärarinna i gymnasiet som sade att det inte var konstigt att hon skrev så bra, “för din pappa är ju författare”.

Flickan var inte värd något! Det var hennes far som räknades!

Ett annat av mina barn fick dåligt betyg på en uppsats och läraren sade att det var för att han ogillade mig …

Föräldrarna behöver inte göra fel mot barnen, deras omvärld gör ändå att ungarna blir störda av föräldrarnas kändisskap. Vi hade en minister som berättade att hans treåring stängde av TV:n så fort faderns namn nämndes.

Massmedia kan vara vidriga och “vanligt folk” bräker med som den fårskock de är.

Min vän Anna Wahlgren skrev om sina ungar och fick mycket skit när en dotter reagerade. Exemplen kan vara många, det värsta är nog Christofer Robins, son till A A Milne och en huvudperson i Nalle Puh. “Kamraterna” på hans internatskola band fast honom och tvingade honom att om och om igen höra en “gullig” skiva som han sjungit in som femåring eller nått i den stilen.

Jag har läst att han blev antkvariatbokhandlare och hatade sin far.

I Sverige har vi ju Carl Larssons barn. Jag fick höra att Pontus bodde i Lund under namnet Pontus Hytte och planerade att intervjua honom i Kvälls-Posten.

– Gör inte det, rådde en kollega. Han är full av bitterhet mot sin berömde far!

De stackars Larssonbarnen målades i en massa barnsliga situationer, till och med nakna!

Paret Eriksson & Alexander Sundquist gjorde en lysande boktrilogi med förvanskade Carl Larsson-bilder utanpå: “KRÅKFLICKAN” med en naken Larsson-flicka som har en grotesk mask, “HUNGERELDEN” där en naken Larsson-modell sätts mot upphängda, slaktade griskroppar och “PYTHIANS ANVISNINGAR” där Larssonbarnen, som är förväntansfulla inför julafton, görs om till små monster.

I allmänhet skriver och målar föräldrarna om sina barn i bästa välmening men barnen kan ändå känna sig utelämnade och förrådda. Mest på grund av en avundsjuk omvärlds ovilja.

Själv råkade jag ut för en hätsk reaktion från en annan generation. Min mamma ville att jag skulle bli författare för det tyckte hon var “fint”. Jag blev det (förmodligen av andra skäl) och hon var stolt över saken. Så fick jag ett litterärt pris och intervjuades stort i Nordens största boktidning. Jag berättade om min barndom och mamma blev rasande. Hon skulle stämma tidningen och hon försköt mig. I ett och ett halvt år fanns jag inte – hon talade till min hustru rakt genom mig!

Det hela får ibland nära nog tragikomiska proportioner. Vid ett tillfälle skär sig Mamma av misstag när hon lagar mat. Hon blöder kraftigt och grannarna får in henne på sjukhuset.

Där frågar man om hon har någon nära anhörig. Jag finns inte för Mamma, så hon nämner enbart min Syster. Även om det ingen fara är med Mamma, så ringer Sjukhuset hem till min Syster och får på hennes hemnummer besked om att hon är på skidsemester i Österrike.

Detta är innan mobiltelefonernas tid. Man ringer hotellet i Österrike och där sänds en person ut till en skidbacke där Syrran just är.

Syrran kommer mycket oroad till telefonen och undrar när hon fått veta att det ingen fara är, om det inte hade varit enklare att meddela Jean.

– Vilken Jean?

– Hennes son. Min bror. Han bor ju ganska nära sjukhuset.

Man får mitt nummer och ringer mig. Jag larmar omedelbart min fru barnmorskan Ajan som jobbar på sjukhuset, bara några rum från den avdelning där Mamma vårdas.

Hon går en 75 meter till Mamma.

Dessa 75 meter krävde alltså meddelanden via en österrikisk skidbacke …

Till sist tvingade min svärfar mig att för familjefredens skull be om ursäkt! När jag bett om förlåtelse för något jag inte gjort återställdes familjefriden!

Taggar: , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22