Jean Bolinder: Lunch på stekt abborre

Jan 12th, 2008 | By | Category: 2000-3, Krönika

Klockans ilskna skrällande väcker Eva och hon skyndar ner till bryggan där Lars väntar. Han är statarson från Östergötland men har nu kommit sig upp och är delägare i ett företag.
Lars ror båten till den plats utanför udden där långreven ligger. Det är Eva som vittjar medan Lars sitter vid årorna och driver båten långsamt över det morgondimmiga vattnet.
’Tio minuter senare var långreven upptagen, och i sumpen simmade fyra ålar, tre abborrar och en stor braxen. Eva kände sig riktigt stolt. Det var hennes första riktiga fiskartange och hon hade inte tappat en enda fisk och inte heller trasslat till reven.’
Hon får beröm av Lars som tycker att hon varit ”duktig” och så besöker man en udde där det finns en liten röd fiskarstuga ur vars skorsten en rökslinga stiger. Där står en ”äldre man med en pipa i munnen” och betraktar dem.
”Det är gubben Jansson själv, tror jag”, sade Lars. ”Hör du, Eva, jag tror att vi gör ett litet strandhugg här. Gubben ska ha en tia av mig för fiskevattnet.”
Småningom återvänder Eva till sitt hus, där en konstapel står på vakt. Han titulerar henne ”fröken”. Eva tänker bjuda en kommissarie på ”färsk stekt abborre” till lunch och dukar för två, Då denne ej dyker upp ”beslöt hon att i stället bjuda den unge konstapeln på den läckra fisken.
Hon fann honom nere på vägen, och en smula förlägen tackade han ja till hennes inbjudan:
”Visserligen har jag redan ätit frukost, tillstod han ärligt, men färsk abborre säger man inte nej till.”
Det är en förtjusande skildring av en förgången tid och den får mig att känna nostalgisk trygghet. Ungefär så var det i min barndomsvärld då familjen på sommaren åkte till sin stugan vid sjön Sommen på gränsen mellan Östergötland och Småland.
Jag har vittjat många långrevar och fått ål och abborre – braxen tror jag ej att det fanns i vår sjö. Fiskargubbar fanns det däremot och faktiskt sög de på pipor. 10 kronor var ganska mycket pengar. Statarsystemet var gud ske lov avskaffat men våra äldre arbetare hade varit statare tidigare på andra gods.
Många av tidsmarkörena i texten är dock mer diskreta än att penningvärdet var en annat. Kvinnan var underställd mannen, fick beröm om hon mot förmodan klarade av ”karljobb” som att vittja långrev – men självklart utförde mannen muskelarbetet och rodde.

Han var den som bestämde och den som betalade.

Hon lagade maten och var beslutsam värdinna.
Klasskillnaderna var markerade – unga ”fröken” kunde tänka sig att äta lunch med kommissarien medan den underklassige konstapeln stod på vakt utanför. När han sedan inviterades som reserv blev han som sig bör ”förlägen” över denna nådighet.
Och äskaren är inte ”herr” Jansson utan ”gubben Jansson”.
Aborrfrukosten är hämtad ur Stieg Trenters debut Ingen kan hejda döden som kom 1943 – jag var sju och ett halvt år då.
Tidsandan skildras mera närsynt i deckare än i andra romaner, i vart fall upplever jag att det är så i denna Trenter som, på gott och ont, ger mig lite av barndomsvärlden åter.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22