Helgläsning 2014

Jan 5th, 2015 | By | Category: 2015-01 jan, Krönika

Jean BolinderKrönika av JEAN BOLINDER

Det är Julafton 2014. En lycka att få vakna med underbara Ajan – den finaste present livet givit mig. Vi har ätit frukost och ska förbereda oss för att fira julen med våra barn. Och de sex barnbarnen!

Jag sitter i mitt arbetsrum och lyssnar på en nittonårig Connie Francis. Stupid Cupid. Hon är/var fantastisk!

Luciadagen skulle det av mig skapade Petersgårdens Drama framföra vårt Luciaspel i Klosterkyrkan i Lund och det har vi gjort flera gånger med stor framgång. Nu skulle en grupp från Lunds stad medverka och givetvis fick de det bästa omklädningsrummet med toalett. Vi kunde glömma att få kissa! De fick även pepparkakor och apelsiner som mina elever förbjöds att ta av. Gratisbiljetter gav publiken plats, mina elevers föräldrar fick inga. Sedan en av mina unga medarbetare sagt till, erbjöds föräldrarna ta sig upp på läktaren. En mamma sade att hon höll på att slå sig fördärvad i den branta trappan.

Slutet för mig var jag famlade runt på Klosters kolsvarta kyrkogård utan att hitta ut. En av mina gamla och argaste deckarkritiker lär ligga begravd där. (En av de bästa också). Den sure spökade inte för mig.

Den 20 december skulle vi framträda i Lunds Stadshall med vår egenhändigt skrivna Vem tusan har rövat bort Tomten? Till generalrepet fick eleverna pepparkakor som kompensation till Lucia. “Kissa får ni klara själva!”

I Stadshallen tränade vi hela dagen den 20 december. Vi fick en publik på ca 300 pers trots att marknadsföringen som vår “Samarbetspartner” skulle klara, varit bristfällig. Turistbyrån visste t ex inte ens om evenemanget!

Det blev en besjälad och jätterolig föreställning, vid sidan av Spöksonaten, vår bästa. Trots att den här författaren är sämre …

När vi övade smög någon vänligt sinnad själ in och stal en dator. Sådant kulturintresse gör en rörd och tacksam!

Det hela var ett “samarbetsprojekt” med en förening. Denna förening kan nog inte ens stava till samarbete. Mina elever säger sig ha fått nog av att slita själva utan att få ett handtag från “medhjälparna”. Så vi har samarbetat färdigt.

Innan vi startade skröt den där föreningen med att de skulle ha flera sidors annons i Lokalpressen. Jo då, men denna text handlade knappt om oss. Det stod att vi brukar ha ett julspel varje år och att jag är känd som deckarförfattare!

Något julspel har vi aldrig någonsin haft och man kan undra vad mitt författande har med saken att göra! Det är mina elever som är viktiga! VIKTIGA!!

Görs det någon enstaka gång reportage om Petersgårdens Drama handlar det till 90 procent om mina gamla detektivromaner!!!

För de flesta självgoda, obegåvade, trångsynta vuxna (och sådana är det stora flertalet) är barn och ungdom inget att intressera sig för. Ändå är det de unga som ska ta över när vi är gaggiga, döda och längesedan glömda.

När Jean Bolinder är spridd för vinden och ingen minns hans deckare, då gör mina elever kanske succé i TV, spelar på Dramaten eller har egen TV-show …

Men julen innebär också mycket läsning.

Omslag till Fyrtio dagar utan skuggaEnligt min mening var årets bästa översatta deckare Fyrtio dagar utan skugga (Le Dernier Lapon), av Olivier Truc på Piratförlaget och spänstigt översatt av Maria Björkman. Bästa svenska deckare tyckte jag var Gardar Gåtlösarens saga av Bertil Falk. Ingen av dem belönades …

Omslag till Gardar GåtlösarenFörre chefredaktören för DAST, Bertil Falk, består mig också med livsförhöjande nöjen med de Zen-Zatböcker han ger ut varje jul. Det började 1998 med De fyra flintskallarna som trycktes i 100 ex. Året därpå kom Drakblod i 99 ex och sedan har upplagan minskat med ett ex varje år. Förra året utgavs 2005 års bok om Gardar Gåtlösaren (93 ex) i bokhandeln och blev mycket populär och fick väldigt fina recensioner.

I år heter Zen Zats Jul 2014 Framtids-Kåseriet (84 ex) och innehåller bidrag till en tävling i Stockholms-Tidningens 1946. Det gällde att skildra Sverige om hundra år, dvs 2046. Bertil Falk har skrivit ett förord och kallar sig då “Rymdluffaren”.

Omslag till FramtidskåserietSom ett av 22 kåserier skrivits av signaturen “Rymdluffaren”, gissar jag att det är Bertil som var den “12-årige yngling” som sänt in bidraget. Det “står sig gott i konkurrensen med de vuxnas framtidsskildringar”, skriver redaktören och det kan man hålla med om. Mycket i den framtidsvärld vi nu närmar oss, handlar i de olika berättelserna om atomer. En massa rymdskepp far hit och dit. I en berättelse har H M Konungen rest till Mars för att jaga “kroksnabliga titanödlor”.

Tidningen delade ut pris till de bästa. Segrade gjorde Min måndag av “Var och en sin HG Wells”. Där kunde man beställa hormoner till sina barn, t ex Karl Gerhard- Lasse Dahlqvist- eller Wigforshormoner. Folk är styrda nästan som i Kallocain – Karin Boyes framtidsroman.

Bertil Falks favorit är Radionyheter av B A. Där utbildas inga fler läkare sedan professor A Sprutgalens universiallavemang visat sig bota alla sjukdomar … Och en tjänsteman försvann sedan han gick vilse i avdelningen för gröna cirkulär. Roligt, det håller jag med om!

Själv gillar jag Grottmänniskor av James där Jorden blivit skadad av en atomexplosion. James Standarson överlever med en Venus. De är klädda i djurhudar och lyckliga över sitt lilla barn. Kanske är de ensamma om att ha överlevt.

Den är väl inte så originell men klart tänkvärd, tycker jag.

I Lund fanns för några år sedan en man omkring md en skylt där han berättade vem som enligt hans mening, mördat Olof Palme. Han och hans fru sov i sin bil och utsattes för diverse övergrepp. Någon skit hade t ex ristat hakkors i billacken.

Jag pratade med honom och tyckte att det han hade att säga om Palmemordet var förvirrat. I SkD 5 juli 2013 berättade Anette Niklasson att han var död.

Omslag till Palmemordets hemliga scenarioJust ingen brydde sig om Mannen med skylten. Andra har väckt större intresse med konstiga teorier om Palmemordet. En vän i Deckarakademin sände mig en bok i ämnet och ville veta min åsikt. Boken heter Palmemordets hemliga scenario – dubbelspel och statskupp (DSM Dokument 6). Författare till boken som kom 2009 är juristen Hans Liljeson, som kort efter mordet åt lunch med ambassadör Carl Lidbom. Denne svarade “kryptiskt och undvikande” på hans frågor.

Detta stärkte Liljesons “misstankar om en politisk konspiration”.

Lisbeth Palme uppger att hon och hennes man gick arm i arm då skotten föll. Boken “pryds” av ett foto på detta i polisrekonstruktionen.

Armkroken betvivlar Liljeson, som menar att hon kanske frigjorde sig från armen och i förväg kände till attentatet!

Vid vilket Palme ej mördades utan försvann. Kanske agerade en stand-in som Säpo engagerat!

Den 25 aug 86 säger Hans Holmér i DN att “ett uppenbarande av sanningen om Palmemordet kan komma att fälla regeringen och skaka landet i dess grundvalar”.

Bakom detta otroliga skådespel låg för Palmes del, mordhot, Harvard-affären och kanske början till Alzheimer (!).

Sedan flögs Palme från Borlänge till Paris. Kanske fick han en fransk fristad på något Bordeauxslott, där han kunde spela tennis och umgås med invigda …

För min del tycker jag att boken hör till de mest korkade jag läst. Det förvånar mig att någon är villig att ge ut sådan rappakalja.

Omslag till Jupiters ögaEn helt annan litterär klass präglar en bok jag ägnat många jullovstimmar åt. Deckarakademin lägger ju varje år på mig oket att läsa ca 100 till svensk översatta kriminalromaner. Många är välskrivna, mycket få originella och knappt någon en sann själslig upplevelse. I jämförelse är det en glädje och stor upplevelse att fördjupa sig i ickedeckaren Jupiters öga (2010), av Oline Stig. Den är författad på ett stilistiskt högtstående språk med personlig rytm och kraft. Klart en av de bättre böcker jag läst i mitt liv.

Redan omslaget är ett äventyr. Det är en filmaffisch från 1940-talet, målad av den italienske konstnären Rauol Chareun, som dog 1949.

Det känns närmast som en futuristisk skapelse. En högborgerlig miljö med en lampa, ett bord och en divan utgör centrum. Över det ovala bordet ligger en lång blå schal slängd. Tre till synes förtvivlade människor agerar. En går framåtlutad in i ett landskap med en fullmåne i skyn, en stirrar vanmäktig ut genom ett fönster och en blond kvinna gråter i divanen.

En klocka visar tio i två. Jag antar att det är sommarnatt. Kvavt. Himlen i Payne’s Gray är lika oförlöst som de tre olyckliga människornas själar.

Boken uppges bygga på Oline Stigs farmors och farfars liv. Spelplats är Oslo på 20- och 30-talen. Sedan när det blivit världskrig och Norge ockuperats av tyskarna, blir många norrmän med i nazistpartiet Nasjonal Samling. Hur kunde de?

Omslag till Heder och samveteSjälv är jag född 1935 och minns kriget. Sverige var under statsminister Per Albins tid nazistiskt så länge det gick bra för Hitler. Läser man Heder och Samvete – Sverige under andra världskriget av Maria-Pia Boëthius (1991) reser sig håren på ens huvud. Sverige släppte igenom tyska trupper och exporterade järnmalm och kullager till Tredje Riket.

Många engelska och amerikanska pojkar dog med svenskt stål i kroppen.

Pappas mor var Invandrare. Hennes flagga var Union Jack. 1941 hissade Pappa Union Jack framför sitt vackra slott i Atterboms Åsbodal i södra Östergötland. Jag minns ännu hur den fladdrade glatt mot den blå himlen och de ulliga vita molnen.

Någon nazisympatisör i socknen ringer polisen. En av Per Albins poliser rycker ut per cykel. Han trampar över den slingrande Åsboån och kämpar sig uppför den sega Laggarpsbacken. Svänger in i lindallén till Slottet och beger sig till Stora Trappan. Pappa kommer ut och lille Jean-Adolf dvs jag.

– Godsägaren har hissat flaggan! meddelar regeringens svettige utsände.

En lång och talande tystnad vidtar och jag håller andan. Är man fem år håller man som bäst på med att upptäcka världen. Jag gör nu upptäckter som kommer att forma min världsbild för ett helt liv.

Till sist har polismannen tänkt färdigt och undrar:

– Varför har godsägaren hissat den där utrikiska flaggan?

– Det är en engelsk flagga. Den är för att fira min engelska mor. Hon har födelsedag i dag.

Polisen tycks åter tänka. Hans tänkande förefaller trögt. Till sist får han fram:

– Får jag tala med godsägarens mor?

– Nej, det går inte. Hon dog 1922.

Polisen går nu ilsket fram till flaggstången och halar med fart och kläm ner flaggan. Patron frågar om det hade gått bättre att ha en hakkorsflagga, men bevärdigas inget svar. Jag får därför undra ett helt liv om Lagens Representant handlar på uppdrag av en nazivänlig makt eller av en myndighet som är allmänt avog mot invandrare.

Kanske bägge sakerna.

Jag har blod från åtminstone sex nationer i mina ådror. Engelskt, Holländskt, Belgiskt, Danskt, Svenskt och kanske några droppar Skotskt kungablod.

Antingen myndigheten/polisen var för Hitler eller mot invandrare så formas, när flaggan tas ner, för alltid min syn på Den Svenska Polisen.

Och min bok 40-tal tillägnade jag Min far flagghissaren.

Jag beundrar Pappa som vågade trotsa Makten i en tid då många svenskar löpte med den tyske Djävulen. Hade Hitler vunnit, skulle man ha avrättat far. Kanske vi i familjen också. Jag ser oss i en rad på vedbacken, bredda att lägga huvudena på huggkubben.

En yxa hade blänkt i luften och våra huvuden hade rullat in mellan vedstaplarna.

Men nazisterna fanns runt oss. En doktor, vars söta, men alltför unga dotter jag uppvaktat väl närgånget, var t ex nazist enligt Den svenska nationalsocialismen av Hübinette/Böhme. Den vördade fadern till en av mina bästa vänner var det, liksom en omhuldad gammal konstnär i min nuvarande hemtrakt.

I en familj mina föräldrar var goda vänner med, fanns en son som var några år äldre än jag och vilken jag en gång spelade flipperspel med. Under kriget försvann han en dag och efterlystes i TT. En väninna till hans stackars mor tyckte hennes jämngamle son kunde få hans kläder – han skulle nog inte komma tillbaka. I slutet av kriget dök han dock upp med totalt förstörda fötter. En märklig historia dukades upp:

Killen hade rymt ner genom landet, simmat över Öresund (!) och sedan anslutit sig till en Hitlerarmé och krigat i Norge. Där förfrös han fötterna och sändes hem istället för, som tänkt var, till Stalingrad.

I början av kriget var Sverige nazistiskt och då hade väl många gillat det han gjorde. Nu hade tidsandan ändrats i grund och alla tog avstånd. Min far som visat hur illa han tyckte om Hitler när det inte var opportunt, sade nu att man inte skulle straffa killen eftersom han var så ung.

Andra tänkte annorlunda. Pojken fick inte fortsätta i sitt läroverk och hade med den tidens sätt att se “ingen framtid”. Han sprättade bort alla tvättmärken på sina kläder, lade sig över ett järnvägsspår och dödades av tåget.

Hans stackars mor fick cancer och min mamma sade åt mig att jag skulle hitta på någon bot mot cancer så “stackars tant Frida slapp dö”. Jag var i tioårsåldern och satte mig att forska på “cancer” i Nordisk Familjebok. Man skulle se respektive Zool: Krabbor, Med: Kräfta och Astron: En stjärnbild på norra stjärnhimmeln. Jag gick vidare i lexikonet och läste om elakartade tumörbildningar i epiteliala vävnader. Inte helt överraskande kom jag inte på något. Tant Frida dog. Mina föräldrar hade varit på begravningen. Man sjöng Härlig är jorden …

Mitt redan dåliga samvete inflammerades ytterligare. Det var jag som dödat Tant Frida som alltid varit så snäll mot mig. Jag var för dum eller för lat att komma på något.

Nästa gång vi var i Stockholm och åt på Gröna Lund, dök Fridas man Farbror Gustaf upp. Han satt med oss en stund, tunn blek och trött. När han gått sade mina föräldrar att han åldrats. Det talades också om att Frida nog fått cancer av sorg över sonens öde.

Farbror Gustaf dog snart och så var hela den lilla familjen utplånad.

Det har gått bortåt sjuttio år sedan dess. Minns någon dem nu?

Utom jag?

Taggar: , , , , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22