Glömskan glömmer inte

Feb 3rd, 2008 | By | Category: 2001-1, Krönika

Om femtio år är vi glömda.Den som varit författare under lång tid har fått smaka på att den litterära seglatsen bjuder på olika väder. Många seglar ut med en laber vind puffande på i aktern för att sedan möta oväder, snabbt gå till botten och glöms sedan för alltid. Och det är inte säkert att samtidens beröm eller klander blir eftervärldens dom. Strindberg kom ej in i Akademien och det gjorde heller inte Evert Taube och Vilhelm Moberg. Hur skulle de ta plats när giganter som Sigrid Siwertz, C D af Wirsén och Sten Selander självklart sätt där? Astrid Lindgren som Bonniers refuserade borde haft nobelpriset men det finns alltid någon lokal albansk-urgisk poet som skriver om evigheten i fårgödsel och som självklart måste gå före.

När det gäller deckarförfattare tycks det vara bestämt redan från början att de inte ska nå in i den litterära himlen. De skriver ju bara “skräplitteratur” i alla fall. “Riktiga författare” brukar hoppas att man ska läsa dem efter döden. Som tidningsforskare möter jag dock ofta personer vilka framstår som giganter på en tidningssida men som jag aldrig hört talas om.

Härom dagen studerade jag Aftontidningen för år 1954. Den 12 november detta år hade tidningen delat 10.000:- mellan fem författare. De fem var Harald Beijer, Bertil Gedda, Allan Eriksson, Emil Wiklander och Olle Svensson. Fem man – kanske var inte jämställdhet mellan könen påtänkt eller också så var de här sådana stjärnor att kvinnor ej kom ifråga.

Jag kan inte påminna mig ha hört talas om någon av dem. I svenskt litteraturlexikon från 1964 finns alla utom Wiklander med. Så jag slog i det just utkomna lexikonet Vem är vem i svensk litteratur? Ingen av de fem hade passerat nålsögat! Att Gedda inte är med i Björn Håkanssons Levande svensk poesi säger mindre – det är en ovanligt usel antologi.

Hur beskrivs författarna i AT-artikeln? Harald Beijer har alltsedan sin debut “alltmer befäst sin ställning som den store romankonstruktören i svensk litteratur”. The one and only alltså! Om Bertil Gedda skrivs bland allt beröm att han “hör till de som vandrar motsols i poeternas landskap” – det gör mig verkligen nyfiken på hans författarskap. Allan Eriksson “har ett huvud alldeles för sig”. Hans Farväl till paradiset torde vara “den festligaste vidräkning med karriär – och konkurrenssamhället som gjorts sedan Strindbergs dagar”! Strindberg!!! Hur kan en sådan bok vara totalt bortglömd?

Emil Wiklander var dramatikern som började med en succé men om vars senare skådespel “av obekant anledning” inte har “intresserat svenska teaterdirektörer”. Olle Svensson var “något av den svenska diktningens problembarn”. Han var “ett av dessa genier som kommer från skogarna och mörkret och har lite svårt att hitta rätt i det som skinnknuttarna skulle kalla människornas rike – om de visste vad uttrycket betydde.” Ett geni alltså! Men ett glömt geni.

Jag måste säga att jag tycker den här kvintetten verkar oerhört intressant och jag undrar över att författarna glömts bort. Men om femtio år är förmodligen de flesta av oss, som under de senaste årtiondena blivit omskrivna och belönade, lika glömda.

Sic tranisit gloria mundi, sade romarna. Så förgår all världens härlighet!

JEAN BOLINDER



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22