Geni eller..?

Oct 19th, 2012 | By | Category: 2012-10 okt, Krönika

Jean Bolinder-logoKrönika av JEAN BOLINDER

Som inledning till den i höst utgivna novellsamlingen Hololand (ZenZat, ISBN 978-91-976127-9-1) intervjuar ledamoten i Deckarakademin Per Olaisen bokens fattare som har pseudonymen Erik Ivar Holola. Denne skräder inte orden. Han anser att den läsare som är “tillräckligt intelligent” kan finna ett och annat “nertrampat i leran”. Han sparkar vissa författarkolleger “i skrevet” och de “förtjänar det”. Erik Ivar Holola säger vidare att de svenska deckarförfattarna är så fega att “ingen” vågar ta ut svängarna.

Han sägs vara mycket uppmärksammad för sitt ickepseudonyma skapande. Däremot är han tämligen okänd som Holola. Bertil Falk har dock berömt Holola i DAST och det är nu denne Falk som ger ut honom.

Vad ska man säga om dessa Hololas övermänniskolater? För min del kan jag tycka det är orättvist bunta in mig i högen med folk som inte vågar ta ut svängarna. Man har sagt att om någon gillar en av mina romaner och köper en till, är den så annorlunda att läsaren blir besviken. Och när jag skapade första svenska antihjälten var nästan alla negativa. “Jag har aldrig hört talas om författaren J B och jag skulle varit glad om jag sluppit”, skrev en kritiker.

Mig har kritikerna alltså haft lust att göra tummen ner för. Men jag har läst noveller av Holola i Olaisens CDM och varit förtjust. Namnen Bertil Falk och Per Olaisen imponerar också. De hör till de fåtaliga begåvade svenska deckarkännarna. Varför satsar de på den självgode herr Holola?

Omslag till HololandSå sätter jag mig att läsa. Mycket har jag läst tidigare i CDM och texterna tål, till skillnad från det mesta i genren, att läsas om. De är barnsliga, naiva, fantasifulla, överraskande och aldrig det minsta publikfriande. Är det detta som kallas att ta ut svängarna ligger både jag och alla andra i lä. K Arne Blom skrev på sin tid surrealistiska noveller som jag med nöje läser om då och då och därtill finns ju Gertrude Steins oöverträffade Blod på matsalsgolvet.

Den senare har jag flera gånger försökt få med i Deckarakademins utgåvor, men det har alltid omöjliggjorts av konservativa ledamöter.

De hade en herrgård. En gård för herrar är inte detsamma som en herrgård. Det här var en herrgård. De hade haft en tjänare, en kvinna. De hade bytt till två tjänare, en man och kvinna det vill säga man med fru.

Den första mannen med fru var italienare. De hade ett lustigt sätt att gå och hon lagade nudlar med spenat vilket gjorde dem gröna.” (Övers Görgen Antonsson).

En av novellerna av Holola: Övertalningen är helt ny för mig. Det sägs också i företalet att den är nyskriven, detta dock med ett reducerande “nåja”. Jag tar nu mycket god tid på mig med “Övertalningen” och får en maximal läsupplevelse. Mycket är först obegripligt för mig, måhända hör jag till de läsare som inte är tillräckligt intelligenta (något som de flesta av mina gamla lärare skulle instämma hjärtligt i om de levat).

Vad är t ex en “oäkta helbror”? Ju mer jag funderar över detta, desto mera tycks det mig vara ett skott in i bondesamhällets korkade arvs- och blodsregler, där mannen var viktigast och skulle prägla sin bild i äkta söner som givetvis var helbröder. Några “oäktingar” kunde ju inte ärva jorden!

Lite senare i novellen varieras detta tema: “De log mot varandra som bara två halvbröder kan le. Tillsammans blev de ju nästan en hel bror.”

Om en helbror kan delas upp i två halvbröder består ju en äkta son av två oäkta … Hur skulle herr A Hitler se på saken när det gäller hel- och halvjudar?

Novellen heter som sagt Övertalningen. Övertalning sägs vara den grundläggande principen för all form av intermolekylär kommunikation. “En omvandling av stål till guldfisk kan mycket väl sluta i en hink med lösnäsor”.

En viktig roll i historien innehas av “Blåritningen” som är ren intelligens och kan skapa och återskapa materia. Denna omvandling illustreras med vad som händer en man som ska bäras uppför ett par trappor. Han omvandlas till en brudkista i massivt ekträ och sedan till ett kassaskåp. Därefter till en gravid jätteollonfisk med ett fruktansvärt humör. Den blir till vatten, rinner nedför trappstegen och blir den ursprungliga mannen. En surrealistisk variant på Sisyfosmyten således. Sisyfos var i grekernas dödsrike Hades sysselsatt med att under ofantlig möda rulla en jättesten uppför en sluttning. När han fått den ända upp rullar den ner igen och han får börja på nytt!

Denna myt tycks central för Holola, i intervjun med Olaisen talar han nedsättande om författare vilka “låter samma eviga typer glida genom berättelserna som Sisyfosstenar och baxas genom romanen och sedan i slutet rullar tillbaka och är redo för nästa historia.”

I “Övertalningen” berättas inledningsvis att Det Nya Hololand redan trettio år efter revolutionen började falla samman. Man hotades av en reva i rumstiden som var en accelererande katastrof.

Sedan berättas om det föräldralösa barnet Märy som strosar omkring bland metallskrot vid kullerstensslätten. Hon aktar sig för “barnaknullare” och närmar sig högst försiktigt en utmärglad man som sitter i tänkarpose. Det verkar som allt sker i ett landskap målat av Salvadore Dali. (Jag kommer särskilt att tänka på The Ghost of Vermeer van Delft which Can be Used as a Table från 1934).

Ledaren för WHAM som heter Wolgan vill utplåna Blåritningen och sedan låta revan i rumstiden göra resten. Det hela kan ha tycke av äventyrsberättelse för pojkar. Men som ett konstigt inslag i detta, får vi veta att han äter ostbågar. Biggles hade stoppat en cigarett i munnen – absolut inte en ostbåge. Det är ju nördigt!

De nördiga inslagen dyker upp med jämna mellanrum och skorrar störande i textsymfonin. Ett sådant är det när Blåritningen jagas av ett specialkomponerat team som kallas ViktVäktarna. Det sägs att dessa är “de bästa inom sin respektive yrkeskår”.

Här skorrar det så falskt att till och med personerna i berättelsen protesterar:

” ‘ViktVäktarna?’ sa mannen. ‘Det låter megafjantigt. Vad heter deras ledare? Bantam-Bertil?’

‘Ja exakt.’ ”

Det hela kan likna studentspex. Underförstådda syftningar, lek med ord, allmänt trots mot det vedertagna. Men här är inget på allvar, inte ens skämtet är konsekvent. Blåritningen anfalls av “en imponerande trio: kuratorn Märta Harry, psykologen Bantam-Bertil Helgesson och prästen Lucifer Landgaang. Deras samarbete var legendariskt. De hade arbetat ihop under åtskilliga år och alltid lyckats i sina åtaganden. Kombinationen kurator-präst-psykolog var glädjespiken i sorgekistan för många deprimerade.”

Smaka på det: “Glädjespiken i sorgekistan” !!! Vilken sällsynt stilistiskt begåvad författare!

Sedan exploderar berättelsen i ren galenskap: “Särskilt svårt var det att hålla sig arg, sorgsen eller letargisk när trion spelade ut ett av sina triumfkort: levande charader. Märta Harrys paradnummer var en lesbisk trekant i ett alldeles för litet bubbelbadkar; Bantam-Bertil behövde inte föreställa fyra brandmän och en slanggurka under många sekunder innan folk bröt ihop; Lucifer Landgaangs improvisationsminut, som föreställde explicita scener ur Braksymfonin, skapade tårar och stor men befriande emotionell vånda hos betraktaren.

‘Du ska inte vara ledsen, min vän’, var deras mantra.”

Det är sanslöst härlig uppvisning av urskicklig prosa. I jämförelse med detta vissnar det vi andra skriver till torra höstlöv som virvlar bort i trädgården. Kanske blir det med oss som med stackars Märta Harry, Bantam-Bertil och Lucifer Landgaang – vi förvandlas till bronsgrodor.

Det är ju synd det, när de just skapat katharsis, det Aristoteles i sin Poetik kallar “den rening och luttring genom fruktan och medlidande som känslan undergår när man åser en tragedi” – för att citera Svenskt litteraturlexikon. Fast här var det snarare komedi som skapade denna kataharsis – tragedi blev det när de arma aktörerna förvandlades till bronsgrodor. Vilket öde!

I slutet dyker den utmärglade mannen och den lilla flickan upp igen. Han är en gammal bekant med Blåritningen och “mindes allt han varit med om ända till den dag för trettio år sedan då han dog”.

Nu stundar en avresa eftersom katastrof väntar. Man flyr i fem rymdskepp, Hoppet, Ljusglimten, Tillförsikten, Optimismen och Bella. De sista som tas ombord var de oföra, handikappade och sjuka och de som av andra skäl hade svårt att gå ombord. Plötsligt anfalls de och “Kropps-delar flög omkring och lemmalytta blev till mos”.

Men i historiedroidernas arkiv noteras att det hela lyckas mycket tack vare Blåritningen. Man lämnar sitt stjärnsystem för att aldrig mer återvända. Det hela har smak av Stålmannen och Aniara:

“Nya världar skulle upptäckas, nya generationer skulle födas, nya berättelser skapas.”

Vad är nu detta? Först tycker jag att det är en ovanligt avancerad utflykt in i vad Jung kallar Det kollektiva omedvetna. Men detta går utöver vad man finner där.

En gång var jag god vän med en oerhört begåvad norsk konstnär. Hans bilder innehöll en rad konstiga element som jag hade svårt identifiera. Cirkusfolk på enhjuliga cyklar t ex. Jag frågade honom om det och han sade att han vuxit upp på en liten, inskränkt plats som varje vår besöktes av cirkus. “Då fick man se märkliga ting och då brukade man ligga i backarna med flickor och få myror i kalsongerna …”.

Med andra ord blandades i tavlorna det kollektiva omedvetna vi alla har tillgång till, med hans högst privata omedvetna som var ofattligt för oss andra. Kanske är det så med den värld Erik Ivar Holola för oss in i? Som vi ju inte ens vet vem han är, kan vi knappast veta något om hans privata omedvetna.

Dock verkar det finnas en avancerad cybervärld med i kompotten. Som jag själv vet föga om sådant har jag svårt att bedöma detta.

Ja, vem är han då, detta geni som så föga uppmärksammats av Deckarsverige för att nu inte tala om den högfärdiga och korkade litterära/kulturella världen? Jag vill inte sätta igång något nytt Balderson-larv, men gissar ändå på Ahrvid Engholm (*1959) som är IT-expert och har skrivit begåvade science fiction-noveller, bl a de som är samlade i Mord på månen (ZenZat 2006). I mitt exemplar av den har han skrivit “Till en uppkäftig kollega!” och “Bolinders skrivmekaniska verkstad”.

Det senare är ju föga vänligt men kan likna Hololas lust att leka med ord och uttrycka hans låga uppfattning om oss andra kriminalförfattare som inte vågar ta ut svängarna och som han sparkar i skrevet när han får chansen.

Engholm kan bli E Holm, kan bli Erik Holola. Återstår Ahrvid som blir Ahr-vid som blir V-id-ahr som blir Ivar … Ett slags halvt om halvt anagramnamn kanske och till det kan också sägas att Holola skriver halvtomhalvt antydande, tänk för fan själv!

Där jag sitter vid min dator och funderar över Holola känner jag mig plötsligt ensam. Har någon skrivit något om honom utom den där artikeln i DAST? Nej, inte vad jag först kan hitta. Jury-gänget verkar som väntat tigit still – har de någonsin fattat något som är begåvat, originellt och som inte följer de vanliga körvägarna?

Ahrvid Engholm är heller inte särskilt mycket omskriven. Man har sagt att jag recenserat Mord på månen men jag minns nu inte var. I mitt bibliotek går jag genom en lång rad fackböcker om deckare. Det är förgäves. Engholm och Holola hittar jag först i en bok som Bibliotekstjänst givit ut 2007. Novellen heter den och är skriven av … Jovisst! Bertil Falk!!

Han nämner Engholm med aktning och Erik Ivar Holola som “mycket begåvad”. I en serie “genialt strukturerade och genomförda” noveller i CDM har den senare “visat upp en helt egen profil. Holola är den främste förnyaren av text i det korta formatet som vi har, och … den skygge författaren … uppmärksammans inte efter förtjänst.” Han tillhör den där nyskapande sorten av författare, som förmodligen inte kommer att bli uppmärksammade förrän alldeles ‘för sent’.” Hololas “texter liknar inga andras … men ger man sig tid så öppnar sig en unik värld” … Han har … skapat sig ett helt eget sätt att bygga sina berättelser på”.

Som jag saknar Bertil Falks förmåga att uttrycka mig så elegant, får jag sluta min essä om den geniale Holola med Falk-citatet. Bättre kan det ändå inte sägas!

Taggar: , , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22