Ge mig tid

Mar 8th, 2010 | By | Category: 2006-1, Krönika

Av Bo Stenfors

 

Jag hade glädjen få se en av mina science fiction-noveller publicerad i DAST Nr 1/2001, nämligen Flickan från Svarta Virveln. I novellen beskrevs ett vidunderligt naturfenomen inom asteroidbältet, nämligen en skärningspunkt mellan vårt fyrdimensionella universum och ett femdimensionellt. Genom detta kraftfält kastas flickan in i vårt. Två malmprospektörer i området drabbas av henne, den ene mycket känslomässigt. I historien inskjuts också en poetisk reflektion om livets outgrundlighet. Och vem lärde mig – och tusentals andra SF-författare – att skriva en SF-berättelse på det sättet? Svaret kan bara bli ett: Herbert George Wells, även kallad ”science fictions fader”. Den engelske författaren H.G. Wells lade nämligen grunden till denna ganska märkliga – och ofta förkättrade! – typ av litteratur, som senare kom att kallas ”science fiction”.

H.G. Wells föddes den 21 september 1866 i Bromley, Kent och avled den 13 augusti 1946 i London. Han blev alltså nästan 80 år gammal, trots att han under hela sitt liv led av tuberkulos och mot slutet också av diabetes. En nyckel till hans författarskap var att han gärna ställde frågan ”Om det vore på det och det sättet, vad skulle då hända?” Detta är givetvis den klassiska, grundläggande frågan för all god science fiction. Han var också mycket angelägen att utmana förstenade gamla vanföreställningar, särskilt föreställningen om att människan bör förtroendefullt lägga allt i en mild och kärleksfull guds ordnande hand. Vill man ha en dräglig tillvaro för människorna på Jorden får man allt ordna den själv och inte förlita sig på orimlig vidskepelse, menade han.

H.G. Wells debuterade med berättelsen Tidsmaskinen – eller The Chronic Argonauts som historien först döptes till. Den blandade vetenskap, äventyr och en politisk uppfattning. Bakom berättelsen låg oron för mänsklighetens framtid. Om nu den nya vetenskapen, som börjat blomstra, skulle kunna leda till att man kunde bygga en maskin, som förde en människa fram och tillbaka genom tiden, hur skulle man få se att människan utvecklat sig i framtiden? Skulle hon kanske ha ersatts av nya livsformer, på samma sätt som jätteödlorna en gång dött ut och efterträtts av människorna som Jordens Herrar? Hur skulle vidare Jordens allra sista dagar te sig, sedda ur tidsresenärens ögon?

H.G Wells berättar att idén till Tidsmaskinen länge malde i hans huvud och att han gång efter annan arbetade på att ge den litterär form utan att lyckas på ett tillfredsställande sätt. Till sist hade det blivit sex variationer på temat tills han undfick den rätta inspirationen och skrev ner berättelsen i svindlande tempo.

Historien handlar som bekant om hur tidsresenären Hillyer berättar för de häpet lyssnande medlemmarna av hans engelska klubb hur han med sin tidsmaskin varit så långt framme i tiden som 30 miljoner år och då sett Jorden tyna och gå mot sin undergång. Endast lavar, vita fjärilar och odjur med tentakler levde kvar. Dessförinnan har han hunnit göra ett strandhugg år 802701, där de härskande Moorlockerna levde nere i jorden. Det veka folket Eloi, som levde på jordytan, använde Morlockerna som föda.

Tidsmaskinen byggde på principen att tiden är en dimension lika väl som höjd, bredd och djup och att man kunde förflytta sig utefter tidsaxeln. Man kan förvisso hävda att Wells härigenom föregrep Albert Einsteins kommande relativitetsteorier.

Långnovellen Tidsmaskinen utkom i sin nuvarande form som bok år 1895 och gjorde våldsam succé. Tanken att man kunde förflytta sig framåt och bakåt i tiden var i slutet av 1800-talet oerhört ny och djärv och framfördes i en fängslande stil i berättelsen. Och såsom vi alla vet fortsatte H.G Wells att skriva djärva berättelser av det slag, som senare skulle få namnet science fiction (SF).

En annan betydelsefull SF-författare Fritz Leiber (1910-1992), har nyligen ägnats ett helt nummer av Fantasy Commentator (Volume XI, Numbers 1 & 2 – Summer 2004, 173 sidor), vilket kan erhållas från A.L Searles, 48 Highland Circle, Bronxville, NY 1078-5909). Den som önskar veta mer om denna fascinerande författare – synnerligen olik alla andra – kan också läsa om honom i den kommentar om honom, som avslutar Novapocketboken Du är ensam av Fritz Leiber (You’re All Alone) och vilken kommentar skrivits av John-Henri Holmberg.

Jag är emellertid icke rätt man att skriva en essä om Leiber, eftersom jag inte riktigt förstår mig på hans sätt att berätta. Här vill jag därför bara ta fasta på något som nämns i Fantasy Commentator (sid 86), nämligen att Fritz Leiber hävdar att det förflutna aldrig kan ändras, liksom materia inte kan tillverkas eller förstöras utan endast övergå i annan form. Vore det annorlunda skulle vår värld ändra färg, form och fason varenda gång någon klantskalle till tidsresenär dabbade sig i det förflutna. Slår man alltså i det förflutna undan pistolen, när mördaren skall avlossa den, kommer måhända en liten bit av en meteor vinande in från rymden och träffar exakt där kulan eljest skulle ha gjort det, och den drabbade dör likafullt. Leiber kallar detta ”the law of conservation of reality”. “The historical continuum will conserve reality, but – doing that – work an absolute minimum of change – no more than is needed to accommodate the intervention”. Med den grundtanken låter Leibnitz sina hjältar sedan härja ganska fritt i andra tidsavsnitt, i framtiden och det förflutna.

Nu vet ju varje sunt tänkande människa att man inte kan återvända till det som en gång var, utom i sina minnen – det förflutna är ju för evigt borta – eller besöka en framtid som ännu inte har uppstått. Visst kan man i sitt inre tankeliv föreställa sig framtiden, eller återuppleva det förflutna. Men det enda vi människor har i verkligheten är det knivskarpa nuet, som snabbt rör sig mellan det förflutna och det tillkommande, allt annat får förbli minnen, drömmar och föreställningar, kanske felaktiga, för den delen. Och självklart kan man inte besöka någonting som ännu inte finns, eller på något sätt förändra det förflutna. Eller? Vad säger Einsteins relativitetsteorier egentligen om möjligheten till tidsresor? Och vad säger månne dagens vetenskap?

När det gäller Einstein tar man gärna till den så kallade tvillingparadoxen – då egentligen för att peka på en viss orimlighet i hans teorier. Enligt relativitetsteorierna går tiden saktare ju fortare man rör sig. Om två bröder är tvillingar och en tvilling far i väg med ett rymdskepp i en cirkel med nära ljushastigheten och den andra stannar kvar på Jorden, går tiden enligt Einstein långsammare för tvillingen i rymdskeppet. Och när rymdresenären återvänder till Jorden är han fortfarande ung, under det att hans tvillingbror hunnit bli en åldring.

Låt oss ett ögonblick fundera vidare kring detta. Tvillingen som är ung, han är givetvis ung. Han – hans kropp – har de facto levat i rymdskeppet i låt oss säga tjugo år sedan han som nyfödd placerats i det, under det att hans bror i exemplet kanske hunnit leva i sextio år på Jorden. Tvillingen kommer alltså hem till Jorden i en framtid, som ligger sextio år framåt i tiden, där hans tvilling finns. Under tjugo års tid har han således lyckats färdas till den framtid, som uppstår efter sextio år.

Glädjedödaren hävdar naturligtvis att Jordens hastighet, mätt ifrån rymdskeppet, medför att tvillingen på Jorden är den som förblir ung, och att tvillingarnas relativistiska observationer upphäver varandra, när de möts. Då är de alltså vid mötet precis lika gamla.

Men… i det mikroskopiskt lilla gäller faktiskt att tiden går långsammare vid ökad hastighet. Vidare kan elektroner övergå till ”baklängestid” och sedan byta igen till ”framlängestid”. Då svävar under ett ögonblick samma elektron sida vid sida med sig själv, tills det exemplar av elektron, som vänt tidsflödet, plötsligt försvinner.

Nå, vad skulle nu hända om hela universum plötsligt skulle få baklängestid? Skulle vi märka någon skillnad? Det förflutna är ju ohjälpligt borta och nuet fortsätter att skapa nya kombinationer, som hädanefter blir vår framtid med utgångspunkt från nuet men riktat åt motsatt håll, det håll som tidigare var avsett att ge plats för förfluten tid. Nå, sådana här vilda funderingar kan åtminstone leda till underbar SF!

Låt oss emellertid se vad vår tids Einstein, nämligen Stephen Hawking, har att förmäla om möjligheten att färdas genom tiden i sin bok Universum i ett nötskal (kap 5: Är tidsresor möjliga?): ”De svarta hålens avdunstande visar att på kvantnivå kan energitätheten ibland bli negativ och kröka rumtiden åt det håll som behövs för att man skall kunna bygga en tidsmaskin. Vi kan alltså föreställa oss att en mycket avancerad civilisation skulle kunna ordna det så att energitätheten är tillräckligt negativ för att det skulle kunna gå att bygga en tidsmaskin, som kan användas av makroskopiska föremål som rymdskepp.” Jaha. Hoppfullt, alltså. Men Hawking stäcker strax vårt hopp: ”Det finns emellertid en viktig skillnad mellan horisonten runt ett svart hål, som bildas av ljusstrålar som fortsätter i all evighet, och horisonten för en tidsmaskin, som innehåller slutna ljusstrålar, som går runt. En virtuell partikel, som rör sig längs en sådan sluten slinga skulle föra tillbaka sin grundtillståndsenergi till samma punkt om och om igen. Man måste därför förvänta sig att energitätheten är oändlig på horisonten, alltså tidsmaskinens rand – det område innanför vilket man kan färdas in i det förflutna. Detta skulle innebära att en person – eller en rymdsond – som försökte korsa horisonten för att komma in i tidsmaskinen omedelbart skulle utplånas av en blixt av strålning. Så framtiden ser mörk ut för tidsresor,” konstaterar Hawking.

Men hur är det? Menar Hawking verkligen att det förflutna finns kvar någonstans och kan besökas? Och kanske även att framtiden finns klar och färdig att resa till?

Vissa vetenskapsmän av så att säga lägre kaliber tycks hävda att tiden egentligen inte finns utan att den bara är vårt mänskliga sätt att uppleva tillvaron. Den idén ger mig hopp om att man verkligen skall kunna färdas till framtiden eller till det förflutna. Teorin innebär, såvitt jag kan förstå, att hela tidsförloppet – från universums uppkomst till dess slut – finns närvarande i ett nu i starkt komprimerat skick likt en supersnabb ljusglimt och att detta, att tiden långsamt vandrar framåt, bara är människans sätt att uppleva det hela. Bakgrunden skulle då vara att allt i vårt universum inträffade så snabbt som en blixt från begynnelsen till slut och att ingenting ännu hunnit förklinga. Allt existerar alltså fortfarande under en – i de stora sammanhangen superkort tid, och i detta ganska ogripbara befinner vi oss med ett – som vi uppfattar det – sakta löpande nu. Idén pekar faktiskt på att livet liknar en datorprojektion där allting i sin helhet för ett ögonblick ”sparats” från början till slut liksom i en ”hårddisk”, fast endast under en kort tid – givetvis uppfattad som lång av oss – för att därpå utplånas – inte vara mer. Låter det tokigt? Det gör det. Men visst kan det väl få vara ämnet till en ny spännande SF-historia!



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22