Ge mig ljus

Mar 10th, 2010 | By | Category: 2000-3, Krönika

Kåseri av Bo Stenfors

När jag var ung på 1940-talet var husets herrum det största rummet i våningen och damrummet det minsta. I dag heter det sällskapsrummet och toaletten i lägenheten. Aktningen för kvinnan har höjts. Men rum är det likaväl, och ett fyrkantigt rum utmärks av att det har bredd, längd och höjd. Med hjälp av dessa så kallade koordinater kan man sedan bestämma var man befinner sig i rummet. Hänger man i taklampan så är man kanske en meter ovan golvet, två meter från ena väggen och tre meter från den andra – heureka! – positionen i rummet är bestämd.

Dessa koordinater har av ålder betraktats gälla alla positionsbestämningar i rummet. Bredd, längd och höjd. Med dessa mått vet man positionen. Men det stämmer förstås inte riktigt. Man måste också orka hänga i takkronan åtminstone någon sekund, annars gillas det inte. Har jag inte hängt där under någon tidsrymd, hur kort som helst, har jag faktiskt inte gjort det, bara möjligtvis tänkt göra det och pratat om det. En positionsbestämning måste också ta med tiden, under vilken händelsen sker.

Men i och med att man har fått med alla tre koordinaterna bredd, längd och höjd vilka begrepp också kallas ”dimensionerna” – samt tidsfaktorn, och gjort en lägesbestämning med dess hjälp, borde den ju få kunna gälla i vilket rum som helst, även där uppe i den ofattbart stora rymden ovanför våra huvuden – vårt stora, oss alla omslutande universum.

Men, ack, då har vi ljuset! Det rör sig i rummet, men vill inte riktigt kännas vid den saken. Ljuset har hastighet, det flyter fram en viss sträcka på en bestämd tid, och använder sig på det sättet av både rummet (bredd, längd och höjd) och tiden. Men ljuset vill ändå inte riktigt foga sig. Det är egentligen rent förskräckligt självständigt. Vandrar ljuset genom en glasbit minskar det farten, för att sedan omedelbart öka den igen när glasbiten passerats. Är det inte konstigt? Först sänks farten, sedan ökar den. Och om ljuset kommer emot dig med sin oerhört snabba fart – ca 300.000 kilometer i sekunden – och du har en förskräckligt snabb fart mot ljuset i din bil kanske 250 kilometer i timmen! – så anpassar ljuset omedelbart sin hastighet efter din och gör den lägre, så att ljusets hastighet förblir oförändrad tvärs igenom din bil, istället för det man skulle vänta sig, nämligen att hastigheten genom bilen skulle ökas med din motsatt riktade hastighet.

Då undrar du kanske – vän av ordning i världsalltet! – vad ljuset egentligen har för hastighet strax där vid sidan utanför din framrusande bil. Jo då, där gäller den vanliga ljushastigheten. Sedan, när ljuset lämnat din bil, ökar ljuset sin hastighet igen till sin vanliga topphastighet. Har då månne det ljus, som passerat genom din bil, försenats av detta? Åh, nej, då. Det är som om ljus visserligen rör sig i rummet men aldrig riktigt vill kännas vid den saken.

Ljus ändrar sig självsvåldigt

Men vill ljuset förändra sig, då gör den det på ett ytterst självsvåldigt sätt. Ljus från riktigt uråldriga tider, alltså i närheten av den tidpunkt då universum skapades, går fortfarande långsammare än dagens ljus och då förmodligen lika långsamt som när det blev till. Så vi har egentligen i vårt universum två sorters ljus med olika topphastighet.

När Albert Einstein en gång placerade in ljuset i sina relativitetskalkyler, utgick han ifrån att ljuset alltid rör sig genom tomrummet med samma konstanta och mycket höga hastighet, ”come what may”. Och därmed lyckades han skapa formler för det underligaste som finns inom vårt universum, vår möjlighet att hålla koll på händelser i vår nära rymd. Inga egentliga positionsbestämmelser är möjliga längre. Allt beror på. Allt är relativt. Försöker man skapa sig en bild av vad som är på gång inom ett annat avsnitt av rymden kan den bara bli ungefärlig och ofta underlig, beroende på omständigheter som inte känns riktigt relevanta. Ljuset är Jokern i vårt för övrigt så välordnade universum!

Ofta science fiction om ljus

Så det är inte att undra på att science fiction-författare ofta varit inne på ljusets och ”strålningens” mysterier i sina berättelser. Redan Otto Witt – vår svenske föregångare när det gäller SF – skrev om dessa saker i romanen Det mystiska ljuset (1912). Och mina läsare kan säkert rada upp många exempel utan att jag behöver hjälpa till.

Men den verkliga frågan – det mysterium som jag skulle vilja ha utrett – är: Vad är ljus i sin innersta kärna? Och vad har detta knasiga ljus egentligen att göra i vårt välordnade universum, där det stökar till all lägesbestämning? Berätta det för mig, den som vet! Visst, våra ögon är känsliga för ljus, så visst är det bra att vi har det. Men i alla fall …

Som avslutning på mina betraktelser över tiden, livet och ljuset vill jag anknyta till en SF-berättelse i gamla Jules Verne-Magasinet, nämligen novellen Den svarta Oändligheten av John (Frances) Russen Fearn (under signaturen Polton Cross) i nr 1943:51, där vetenskapsmannen Carr tar med sig flickvännen Ann genom en sinnrik ”matematisk” maskin ut i en oändlighet för att skapa ett nytt universum:

Det ursprungliga mörkret

”På bara några sekunder, som det tycktes honom, hade de störtat genom det materiella universum och ut över gränsen till det formlösa tillstånd utom tid och rum, där ingen materia fanns, där ingenting fanns utom det ursprungliga mörkret. Övertygad om att han besatt en jättelik myndighet och kraft, koncentrerade han sig med all den vetenskaplig kunskap han var mäktig. Han kände hur flickans tankar stötte mot hans. Framför dem bildades någonting gråaktigt som utgick ur den tid- och rumlösa rymden själv. Det växte och vidgade sig och blev till ett nytt universums ur-atom. Det exploderade med våldsam kraft och bildade nya solar och stjärnsystem … ”

Anns tanke nådde honom: ”Vi har skapat begynnelsen, inte en ny början som du hade hoppats på. Dina och mina tankar tillsammans har skapat detta universum – Och det var bara möjligt utanför tid och rum. Men nu har normal tid och rum börjat. Dess lagar är verksamma, och du och jag måste lyda dem. Vi har gått tillbaka till begynnelsens kärna. All kunskap berövas oss och återkommer först så småningom igen, när vi på nytt stiger uppför stegen.”

”Men hennes ord hade förlorat sin mening för Carr. Nu var han inte längre medveten om någonting annat än en grå väntan. En väntan på livets gryning, då han åter skulle få möjlighet att stiga uppåt.”

Jag kan också avslutningsvis nämna att SF-författaren Fearn troligen var världens mest läste SF-författare under 1940-talet. Han skrev emellertid under mer än trettio pseudonymer förutom under sitt riktiga namn.





  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22