Ge Hédi Fried Nobelpriset!

Jun 4th, 2015 | By | Category: 2015-06 juni, Krönika

Jean BolinderKrönika av JEAN BOLINDER

Solen håller på att gå ner bakom de gröna kullarna. Processionen av trötta män, kvinnor och barn följer den stilla flytande ån. Det enda som hörs är de hasande stegen och käpparnas skrapande mot stenarna. Hur många är de? Människor klädda i trasor med bylten över axlarna och vandringsstavar i händerna. Kvinnorna bär på sina spädbarn, de äldre syskonen på de yngre och männen stöder gamlingarna. Ingen pratar. Det som skall sägas är sagt, det är bara den allt överskuggande tröttheten som är kvar.

Omslag till Skärvor av ett livSå börjar Hédi Frieds Skärvor av ett liv – Vägen till och från Auschwitz. Jag håller på att läsa om hennes böcker och jag blir alltmer tagen. Det tycks mig att om bara ett fåtal nutida litterära stjärnor kommer att få överleva till en oviss framtid om t ex tusen år så vill jag att Hédi Frieds författarskap ska få finnas kvar. Där berättas övertygande om det allra värsta som hänt mänskligheten, men också om denna mänsklighets förmåga att utstå, kämpa och överleva snart sagt vilka vidrigheter som helst.

På historielektioner i den svenska skolan brukar det sägas att Sverige förhöll sig neutralt under Andra Världskriget. Vi höll varken på den ene eller den andre och undgick på så sätt att dras in i krigshandlingarna. Detta till skillnad från våra grannländer som utkämpade krig eller ockuperades. Det är knappast ens en sanning med modifikationer – det är snarare ren lögn.

Under de första krigsåren – fram till västmakternas invasion på Sicilien juli 1943, ställde vi på många sätt upp för Tyskland och nazisterna – därefter för de allierade. Jag har skrivit en aldrig framlagd avhandling om Tidsandan i Aftontidningen 1942–56 och där framgår tydligt detta skifte av paradigm som inträffade sommaren 1943.

Sveriges nazitoleranta hållning i början av kriget dokumenteras tydligt i Heder och Samvete av Maria-Pia Boëthius. Över två miljoner tyska soldater forslades på svensk järnväg till och från Norge och Finland fram till augusti 1943. Det högklassiga svenska järnet såldes till tyskarna och många allierade soldater dog med svenskt stål i sina kroppar. Svenska studenter, akademiker, arbetare, tjänstemän, aristokrater och riksdagsmän försökte rädda landet undan “judeimport”.

M-P Boëthius konstaterar i sin bok (s 75): “Den svenska rasen skulle hållas ren och svenska jobb skulle förbehållas svenskar”.

Karl Gerhard och Torgny Segerstedt, som vågade gå mot strömmen, utsattes för censur och när min nazistfientlige far därhemma, sommaren 1941 hissade engelska flaggan, rev polisen i Per Albins Sverige ner den – jag var själv åsyna vittne och har skrivit om händelsen i min bok 40-tal (1978). Boken tillägnades “min far, flagghissaren”.

Min pappa tog stora risker när han protesterade mot Hitler. Hade denne erövrat Sverige, som han gjorde med Danmark och Norge, finns det risk att far (och kanske vi i hans familj) hade blivit avrättade.

Många svenskar höll på nazismen. 2002 kom Tobias Hübinettes vägröjande bok Den svenska nationalsocialismen ut med listor över svenska nationalsocialister – en skrämmande läsning!

I slutet av kriget – när det stod klart att Tyskland skulle förlora – var det en annan svensk anda. Folke Bernadottes vita bussar förde överlevande från koncentrationslägren till ett fritt och nu positivt Sverige. En av dem som på detta vis överlevde var Hédi Fried född 1924.

“9 juli 1945. Vi har anlänt till Sverige. Var det Ystad eller Malmö? Det måste ha varit Malmö. Jag minns bara att vi gick i land och möttes av uniformerade kvinnor, lottor fick jag senare veta, som bjöd på varm mjölkchoklad. Varm mjölkchoklad är det som för mig alltid kommer att representera Sverige. Välviljan, omsorgen, omhändertagandet av de fysiska behoven. Men vår längtan efter närhet, gemenskap, en smekning, den fanns också där och jag trodde att även detta skulle komma att tillfredsställas.”

Hédi FriedHédi Fried föddes i staden Sighet i Transsylvanien (i Ungern – i dag är det norra Rumänien.) Den lilla staden ligger nära där floden Iza “tömde sina leriga vattenmassor i den källklara Tisza-floden och vattnet flöt sedan i två armar runt staden som låg som på en ö. Luften var tunn och genomskinlig och fick allting att komma nära.”

I staden levdes ett sömnigt småstadsliv där människor var “på väg till kyrkan, till biografen, till apoteket, till banken, till skolan, till slaktaren, till konditoriet”.

Det bodde ca 30 000 människor i Sighet och av dem var nära hälften judar och bland dem var åtskilliga köpmän. Mitt i staden fanns en park och där spelade om eftermiddagarna en militärorkester. “Hembiträden drog barnvagnar och höll ett öga på de äldre barnen medan de bekantade sig med soldaterna. Småpojkar i sjömanskostymer sprang efter sina tunnband och småflickor i vita sockor och lackskor vyssjade sina dockbarn.”

Det var med andra ord en fredlig idyll. Men så fick det inte förbli. 1938 regerade bondepartiet som förde en antisemitisk politik. Nu hörde stenkastning, handgripligheter, trakasserier och orättvisor till vardagen.

Hédi växte upp i Sighet och drömde om att bli läkare och resa omkring i världen. En dag förälskade hon sig i en gymnasist med ett vackert, mjukt leende ansikte. Det tycktes vara som det står i Studentsången att den ljusnande framtiden var Hédis.

Men så en söndag berättade väninnan Anna: “Kriget har brutit ut!” Väninnorna ristade in sina namn och datumet 1 september 1939 i en grind. När kriget var slut skulle de komma tillbaka och rista in datumet för freden i samma grind.

Men när kriget var slut fanns ingen av flickorna i Sighet och grinden hade man eldat upp under kriget. Då var det ont om ved.

Hatet mot judar steg. Pojken som Hédi förälskat sig i, såg äntligen på henne och då spottade han på den lilla judeflickan! Och en rad dekret mot judar trummades ut: De fick inte ha radio, deras juveler beslagtogs, de fick inte åtnjuta högre undervisning o s v. Det betydde bl a att Hédi inte fick ta studenten i Sighet.

Hédi fick nu flytta till Transsylvaniens huvudstad Cluj där det fanns ett judiskt läroverk. Efter studenten blev det folkskollärarseminarium i Miskole. Med lärardiplom i handen återvände hon sedan till Sighet och fick ta hand om ett judiskt daghem. Det öppnad i augusti 1943. I mars 1944 annekterade tyskarna Ungern. Så fick alla judar bära den gula stjärnan på kläderna och så föstes de ihop i ett getto.

Sedan fraktades judarna iväg som boskap på ett tåg med en avträdeshink som svämmade över och stank av svett, urin och avföring. Vattenförrådet sinade och vakterna röt. I Auschwitz sorterade Doktor Mengele bort Hédis mor till avrättning. Hon såg för gammal ut att orka arbeta.

Naken fick Hédi allt hår på huvudet, i armhålorna och mellan benen bortklippt och sedan väntade Helvetet. Min präst tror inte att det finns något Helvete efter döden, men på jorden kan man hamna i Helvetet. Auschwitz var ett sådant Helvete som mänsklig ondska tänkt ut – bara en sådan sak att man inte hade toalettpapper! Och värre kunde det bli, vid ett flyglarm trillade Hédi ner i latrintunnan och blev nersmetad med avföring över hela kroppen.

Det som sker i Auschwitz fyller mig med avsky och skräck, kanske också hat. Och utifrån mitt eget kråkvinkelperspektiv i det trygga Sverige finner jag det hemskt att när min far protesterade mot den regim som skapade detta, så rev polisen ner den engelska fanan. Hade Hitler tagit Sverige skulle far (och kanske hans familj) ha avrättats.

Han ärades aldrig under livstiden för sin medmänskliga och modiga protest och lär väl aldrig få den staty han är innerligen värd. Men Sveriges myndigheter har aldrig velat erkänna hur attityden till nazismen var under krigets inledning. Och man försöker låtsas att man inget visste om utrotningslägren. Boëthius skriver: “Sverige var det första land som fick vetskap om förintelsen av judar i de tyska koncentrationslägren. Men Sverige valde att tiga.”

Omslagsbilden till Skärvor av ett liv – Vägen till och från Auschwitz (av barnbarnet /?/ Mikaela Fried) visar en sönderslagen kruka. Skärvor som passar in i det trasiga finns på de följande böckerna Livet tillbaka, Ett tredje liv och Livets pendel. Det är en genial illustration av hur den judiska kulturen slagits sänder men ändå spritts över efterkrigsvärlden.

Nobelpristagaren Elie Wiesel skrev om Skärvor av lycka: “Denna bok är mer än en personlig dokumentation; den är ett vittnesbörd, djupt gripande och skakande.”

För egen del kan jag vittna om att jag blir omtumlad varje gång jag läser Hédi Fried och måste gråta över det vidriga som drabbat henne, hennes familj och sex miljoner förintade judar. Hédi Fried är nu över nittio år och jag hoppas verkligen att Svenska Akademien hinner med att ge henne Nobelpriset för ett existentiellt författarskap som svävar fritt och högt ovan litterära stilar, prålande fjärilar, trender och dagsländor i parnassens landskap.

Taggar: , , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22