Fyrvaktarmordet på Gotska sandön

Mar 13th, 2010 | By | Category: 2004-4, Krönika

Kåseri av Iwan Morelius

Under många år har jag med min familj vistats och bott på ”Östersjöns Pärla” Gotland, närmare bestämt i Visbys närmaste ytterkant, Länna. Jag kom med familjen i september 1948 eftersom min pappa blivit kommenderad dit som civilmilitär. Vi bodde då i Hallsberg och jag tyckte personligen att det skulle bli en jättestor omvälvning att komma till en ö mitt i Östersjön, en plats jag inte hade den ringaste aning om. Men allt gick bra, jag bodde där i åtta år innan det blev dags för ”fastlandet”, som vi gotlänningar kallade övriga delen av Sverige. Det blev Uppsala och senare Strängnäs och P 10.

Då hade mitt intresse för deckare vuxit sig mycket starkt och jag både läste och samlade sådana samt började 1968 ge ut mitt dåvarande så kallade Fanzine, som efter ett antal år växte till DAST Magazine, som redan under min tid som redaktör blivit världens äldsta magasin i genren. När jag 1989 flyttade till Spanien blev det nästan omöjligt att driva DAST varför Kjell E. Genberg tog över sex år senare.

Under mina år – inte minst alla somrar på Gotland, och det blev många eftersom barnen älskade både Gotland och Fårö hade jag inte den ringaste aning om att ett fruktansvärt giftmord hade skett på den lilla Ön Gotska Sandön, som ligger några svenska mil norr om Fårö. Men för tre år sedan blev jag tillfrågad av en f.d. militärkollega, dåvarande polis i Visby, om inte jag och min hustru skulle vilja följa med till denna ofta svåråtkomliga sagoö. Vi skulle hjälpa till med att tjära tak på ett gammalt hus och hjälpa till med maten. Vi slog till eftersom ingen av oss varit på ön tidigare.

Vi blev medlemmar i Gotska Sandöns Hembygdsförening och får deras medlemsblad fyra gånger per år. I numret för juni 2004 läste jag med spänning följande rubrik:

 

FYRVAKTAREN SOM MÖRDADES MED ARSENIK av Ingegerd Fylkinger.

 

Artikeln var illustrerad med foton ur Hembygdsföreningens arkiv. Jag fann artikeln så intressant att jag i DAST vill berätta lite om det enda mord som mig veterligen begåtts på Gotska Sandön. Naturligtvis har det mördats och slagits ihjäl under långliga flydda tider i samband med vrakplundringar och liknande men det är ju helt andra historier. Bakgrunden är följande:

Plågad fyrmästare

År 1890 hade en av fyrmästarna – de var fem stycken då – legat svårt sjuk i fruktansvärda magplågor i ett antal dagar. Han skulle den 12 augusti hämtas med hästskjuts från Tärnuddens fyrplats och upp till fyren vid Bredsand. Turligt nog skulle det hållas gudstjänst för fyrpersonalen på ön och efteråt kunde den sjuke Johan S. Lundqvist få följa med båten tillbaka till lasarettet i Visby.

Men han kom aldrig så långt. I vagnen under resan avled han plötsligt. Man anade redan då att allt inte var som det skulle.

Sydöstra fyren Tärnudden bemannades åren 1883-1913 av två män – fyrvaktaren Johan Lundqvist och hans biträde Johan F. Engman. Lundqvist var yngst, 33 år och ogift, hade dålig hälsa och led ofta av en gammal magkatarr. Detta berodde nog på öns ofta salta kost. Fyrbiträdet var lite äldre, 52 år, gift och hade familj. Hustrun hette Maria och paret hade en tvåårig dotter. Engman beskrevs som en man med ett något egendomligt utseende. Han hade varit till sjöss i många år innan han kom till Sandön.

Svårt att komma överens

Tyvärr visade det sig ganska snart att de bägge männen hade svårt att hålla samt. Det fanns endast ett bostadshus, där de hade varsin lägenhet.

Första incidenten började redan efter två veckor sedan Engmans anlänt till ön. Lundqvist hade ringt Engman och bett honom om hjälp med att fånga in några får som fanns på en plats dit man måste ta sig med båt. När de skulle skjuta ut båten fick Engman vatten i stövlarna och klagade sedan under hela färden om detta. Dessutom fick han ro hela tiden medan Lundqvist sköt sjöfågel. Inte heller lyckades de få tag på fåren beroende på Engmans oskicklighet. Klagomålen om vattnet i stövlarna pågick även under hemfärden. Engmans avsky mot Lundqvist började redan då. Under det kommande året retade Lundqvist Engman vid flera tillfällen och uttryckte sig nedlåtande om honom. Hatet växte och Engman började fundera på hämnd. En dag i juli kom han upp till vaktrummet och påminde Lundqvist om vad som hänt när de skulle hämta in fåren.

– Jag har fortfarande värk i min mage sedan den dagen! sade han och fortsatte: Jag ska minsann göra dig sjuk för din otacksamhet så att du en gång får känna hur det känns!

Arsenik i bleckdosa

Engman kom då ihåg att han hade en liten bleckdosa där han förvarade arsenik. Det hade han plockat med sig från sin sista sjöresa. Där hade en större mängd använts för att blandas i tjäran som fartyget skulle strykas med. Engman hade tagit lite i avsikt att kväsa skepparen som han inte gillade. Inte för att döda, endast ge lite extra magplågor.

Engmans lilla dotter brukade leka i hönsgården och några gånger blev tösen tillsagd att låta bli. Detta tyckte inte Engman om utan beslutade sig för att ge Lundqvist en läxa. Han bjöd in honom på ett glas ”arsenikspetsat” portvin. Lundqvist fick nästan omedelbart magont och uppkastningar, men blev strax bättre. Flickan fortsatte dock att skrämma hönsen varvid Lundqvist sa till Engman att hålla efter sin unge men fick till svar:

– Om du rör barnet en gång till blir vi ovänner!

Den 8 augusti rev flickan ut all mat för hönsen.

Engman hade under sina år till sjöss varit kock och var en hejare på att laga god mat. Han lagade nu till en starkt kryddad makaronipudding – bland annat med en hel sked arsenik. Lundqvist bjöds på middag och blev mycket sjuk med magont, kräkningar och diarré. Engman måste nu ta båda deras vakter vid fyren. Han blev ängslig och ville hjälpa Lundqvist genom att ge honom getmjölk, vilket denne vägrade dricka. Han drack enbart vatten och bad om hjälp att komma till sjukhuset i Visby men avled innan dess.

En duktig fyrmästare

Julius Bourgström var fyrmästare på Sandön och han begav sig omedelbart till Tärnudden, samlade ihop all kvarlåtenskap, satte lås för alla ingångar samt tog hand om nycklarna. En duktig man, denne Bourgström. Den 17 augusti kom lotsbåten från Fårösund för att hämta den döde och hans ägodelar till Landsort enligt begäran av den dödes föräldrar.

Engman trodde nog att han skulle undgå upptäckt. Men när han fick höra att Lundqvist hade genomgått obduktion och att vissa organ skickats vidare för närmare undersökning förstod han att tiden var ute för honom och att han måste fly från ön.

Han sjösatte en liten båt och gav sig iväg ut till havs i hopp om att bli upplockad av något fartyg. Men det blev storm och han tvingades låta båten driva vind för våg i den hårda blåsten. Först nästa dag kom ett fartyg vid namn Hilda från Helsingfors som skulle till engelska Cardiff. Kaptenen trodde inte på Engmans förklaringar utan satte honom iland på Fårö efter att ha tillkallat lotsen där. Snart satt Engman i säkert förvar på plats i Fårösund.

I rätten fick han tillfälle att berätta om sitt i sanning brokiga och bråkiga liv. Han hade ofta haft svårt att komma överens med kamrater och befäl under sin tjänstgöring på ett 60-tal olika fartyg innan han hamnade på Gotska Sandön.

Man hade tre vittnen vid förhöret och inkallade var fyrvaktarna Karl Bourgström, Hjalmar Söderlund samt arbetaren Markus Larsson. Den 3 november 1880 föll så domen mot Engman. Han fick livstids straffarbete och vanfrejd för alltid samt ersättningsskyldighet för alla utlägg i fallet. Den 3 januari 1891 fördes han från fängelset i Visby till Långholmen där han avtjänade sitt straff.

 

Källor: Artikel av Ingegerd Fylkinger i Gotska Sandön Årg 23 nr 3-4 2004. Den namnlöse av Algot Sandberg, Åhlén & Åkerlunds Förlag AB, Göteborg 1912.

 

Så heter boken om det ovan beskrivna arsenikmordet på Gotska Sandön. Författaren Algot Sandberg har visserligen satt fiktiva namn på en del platser och personer, men det råder inget som helst tvivel om att det är just denna händelse som ligger till grund för boken, som man kanske kan hitta på något av våra antikvariat.

Som en kuriositet nämns här att:

”Betydligt svårare är det nog att hitta originalutgåvan av Algot Sandbergs bok Familjen på Barshaga, som handlar om familjen Bäckström i Bursvik. Det var inte direkt någon snäll skildring av den familjen varför Bäckström köpte upp större delen av upplagan. De exemplar man idag råkar hitta får man betala åtskilliga tusenlappar för.

Citatet från Olle Sollerman i samma tidskrift.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22