Framtiden är här

Mar 11th, 2010 | By | Category: 2005-1, Krönika

Kåseri av Bo Stenfors

Som jag berättade närmare om i DAST 2/2003 var Hugo Gernsback i hög grad angelägen om att uppmuntra ungdomars teknikintresse när han gav ut olika tidskrifter under tidigare hälften av 1900-talet och därvid myntade begreppet ”science fiction” (SF). I hans egen roman från 1911 om Ralph 124C41+ lanserades åtskilliga fantasifulla tekniska innovationer, bl.a. televisionstelefonen, som gjorde det möjligt för de samtalande att se varandra under samtalet.

I dag finns ju sådana telefoner, även om man kanske vågar säga att de inte är färdigutvecklade. Gernsback och hans Sf-författare föregrep av och till den kommande tekniska utvecklingen, men Gernsback anlitade för säkerhets skull experter, som avgjorde om vetenskapen blev som den skulle i SF-novellerna, vilka ofta handlade om rymdresor. Gernsback var sträng i fråga om att ingenting fick strida mot den dagens vetenskap men vad sedan gällde tillämpningen av tekniken fick fantasin råda.

Författarna målade framtiden

Under fyrtio- och femtiotalet kom så en rad Sf-författare, som verkligen kunde utmåla framtidens teknik utan begränsningar. Vi hittar flera av dem i den lista över de 50 mest betydelsefulla SF- och fantasyromanerna och deras författare, som utsetts genom ”The SF Book Club”, vilken lista Ahrvid Engholm presenterade i DAST nr 2/2004. Listan tog bl.a. upp Isaac Asimov (The Foundation Trilogi och The Caves of Steel), James Blish (Cities in Flight), Ray Bradbury (Fahrenheit 45), Arthur C. Clarke (Childhood’s End), Robert A. Heinlein (Stranger in a strange Land) Frederik Pohl (Gateway) och Theodore Sturgeon (More than Human). Om till dessa sju läggs ytterligare fem SF-författare, såsom Poul Anderson (Brainwave), Algis Budrys (Rouge Moon), William Tenn (Of all possible Worlds), Allan E. Van Vogt (Slan) och Rod Sterling (Twilight Zone), så har vi fått tolv ”SF-apostlar”, vilka Playboy år 1963 kallade till sig för att få en djuplodande diskussion om framtidsvisioner med inriktning mot 1984.

I denna diskussion hamnade man förstås raskt i rymden. Playboys diskussionsledare påpekade, att när de ryska vetenskapsmännen skickat upp rymdraketen Sputnik i oktober 1957 blev i vart fall SF-läsarna inte särskilt förvånade. Han citerade också astronauten John Glenn, som framhållit att om vi bara kunde utnyttja våra möjligheter förståndigt skulle vi redan under den närmaste tioårsperioden få en civilisation som var så helt bortom dagens erfarenheter att inte ens dåtidens främsta visionärer skulle kunna föreställa sig den.

SF-författaren Anthony Boucher hade vidare i en artikel i maj 1958 framhållit att det släkte, som lyckats utveckla atomkraften och rymdflyget, knappast kunde tillåta sig en nationell och rasistisk rivalitet. Här handlade det om att samarbeta över gränserna eller förgås.

Budrys påpekade att det låg i människans natur att dra gränser mellan sitt och andras revir och försvara det egna reviret mot andras intrång. Skulle ryssarna komma först till månen skulle de sannolikt hävda att hela månklotet i fortsättningen var deras territorium.

”Men om rivaliteten inte fanns, skulle USA sannolikt inte satsa så hett på att få komma ut i rymden. Molnet har på detta vis en guldkant också”, konstaterade Sturgeon.

”Jo visst, en tävling kan på detta sätt vara en fördel,” medgav Clarke.

Blish framhöll att tävlingen om att bli först med att placera en människa på Månen mest tycktes vara en fråga om vem som skulle kunna skryta värst om sina bedrifter. Det som i första hand borde placeras på månytan vore egentligen en rad mätinstrument, inte några mänskliga observatörer som måste medföra nödvändiga livsuppehållande förråd.

Pohl ansåg att vilken nationalitet som än koloniserade månen, blev nationaliteten där snabbt ”the Lunarians” – månfolket.

”Där är marsmänniskorna”

Bradbury hakade genast på: ”Just vad jag försökte få fram i The Martian Chronicles. Fadern visar sönernas spegelbilder på Mars och säger: Där har ni marsmänniskorna!”

”Den allmänt godtagna tidtabellen är att bemannade baser upprättas på månen 1970 och på Mars och Venus 1980,” förkunnade Clarke. ”Det skulle förvåna mig mycket om det slår fel med mer än fem år. Sannolikt får vi preliminära vetenskapliga anläggningar på Månen omkring år 1975 för astronomiska, geofysiska och andra observationer, för att sedan få permanenta baser 1980. Sedan kan permanenta kolonier upprättas, när vi fulländat tekniken att utvinna luft och vatten och andra nödvändiga saker ur månens berggrund. är sedan tekniken för att omskapa planeter med användning av atomkraft utvecklats, kan vi sannolikt modifiera månen i sin helhet så att den kan bebos av oskyddade människor. Månens lägre gravitation blir sannolikt ovärderlig när det gäller till exempel behandling av hjärtbesvär och muskelsjukdomar. Kanske även människolivet skulle kunna förlängas av den låga gravitationen. Det skulle förstås kunna leda till en anstormning av månen. Att finansiera resor till månen och andra himlakroppar kostar naturligtvis i början miljarder, men priset kommer att kunna sjunka till miljoner, när systemen för utnyttjande av atomkraft och plasmajoner för rymdresor utvecklats.”

”Ja, våra barn kommer utan tvivel att kunna köpa biljett till Månen på civila rymdfartyg, ungefär som man i dag köper biljett till flyget,” inföll Budrys. ”Men det värdefullaste vi rar ut av resor till Månen och andra platser i rymden är nog kunskap, och det behåller sitt värde,” betonade Pohl.

kommer också att hitta någonting som kanske är av mer omedelbart värde för mänskligheten, nämligen nya områden att kolonisera. De blir kanske inte de bästa för bebyggelse, men med fri solenergi från ovan och råmaterial i marken kan människan säkert både leva där och ordna en hygglig levnadsstandard.”

”De missnöjda kan dra”

”Missnöjda minoriteter kan ge sig iväg till en annan plats i rymden, liksom mormonerna gjorde en gång,” framhöll Tenn.

”Det där vill jag utveckla närmare,” förklarade Heinlein. ”Den mänskliga rasen kommer att splittras upp i vanliga människor, som föredrar att stanna där de är, och en minoritet, som ger sig ut i rymden; nämligen de smarta, dugliga och snabba, som begåvats med utmärkt hälsa. Det blir nog denna ”Darwinistiska” elit, som kommer att sprida sig genom rymden.”

”Jo, precis som det varit förr i världen,” insköt Budrys. ”De som vantrivs med restriktioner och kulturella förbud, de som inte kan finna sig till rätta hemma, de ger sig ut i rymden. I går blev de sjömän, i morgon blir de rymdfarare. Men de som stannar hemma vill jag nog kalla förlorarna.”

Playboys diskussionsledare ställde nu frågan: ”Även om det är tvivelaktigt att intelligent liv finns i vårt solsystem utöver det vi har på Jorden, tror många vetenskapsmän att det är möjligt, ja, kanske rentav oundvikligt att liv existerar också på andra platser ute i vårt enormt stora universum. Kan det vara troligt att mänskligheten möter främmande raser längre ut i rymden, tror ni det?”

”Nå, låt oss inte omedelbart döma ut solsystemet när det gäller att härbärgera liv – till och med intelligent liv – på någon annan plats än Jorden,” invände Clarke.” När det gäller jätteplaneterna är till exempel ett starkt tryck inte något hinder för liv, det har vi ju sett på botten av våra oceaner.”

Ingenting är givet

”Vad jag kallar Sturgeons Lag är att ingenting är alltid på ett visst givet sätt och att Naturen prövar allting,” förklarade Sturgeon.

”Till detta vill jag lägga att den försöker allting överallt där det finns någon möjlighet.”

”Jo, men låt oss modifiera det till att Naturen försöker allting, som fysikens lagar tillåter,” insköt Anderson, ”vilket naturligtvis i sin tur omfattar allt som vi kan föreställa oss.”

”Ja, Jack Williamson och Fred Hoyle har menat att även stjärnor och galaxer kan vara former av liv,” påpekade Heinlein.

”Eller också kan man föreställa sig organismer, som är sammansatta av väldiga fettliknande molekyler på ytterst kalla planeter, där lösningsvätskorna kan bestå av metan eller flytande vätgas,” förklarade Asimov, ”Eller också av jättelika silikonbaserade molekyler på heta planeter, där lösningsvätskan kan vara flytande silikon. Det kan nog bli stora svårigheter att upptäcka att sådana ting kan vara levande varelser.”

”Redan i dag finns koncept till maskiner, som skulle kunna betecknas som levande och som skulle kunna fungera både i rymden bland asteroiderna och på jordytan,” framhöll Pohl.

Budrys betonade att vi kanske redan nu levde på Jorden tillsammans med andra livsformer, som vi bara ännu inte upptäckt. De skulle i så fall kunna vara helt neutrala. Eller också skulle de kunna vara vänligt inställda och skydda oss mot olika faror. ”Kanske Rocky Mountains är en levande entitet på en oändligt lång tidsskala,” spekulerade han. ”Kanske vi formulerar villkor för fysikaliska förhållanden, som egentligen i botten är ett uttryck för dessa okända organismers sätt att uppföra sig.”

Döda för nöjes skull

”Må dessa livsformer i så fall förbli oupptäckta,” utbrast Tenn. ”Eljest, Gud hjälpe dem! För vi människor kommer säkert, om de upptäcks, att förstöra dem; att göra tama varelser av dem eller att jaga och koka dem för föda, eller kanske bara att jaga dem till döds för rena nöjet, vilket för dem blir ett blodigt inferno.”

Van Vogt förklarade sig dela denna uppfattning, särskilt om man betänkte hur mycket inflammerat hat det till exempel kunde väcka när en färgad man gifte sig med en vit kvinna. Sådana saker visade hur kort väg vi egentligen hunnit i vår mänskliga sociala utveckling.

Heinlein underströk att ju mer fantasifull en SF-författare är, desto större blir chansen att han hamnar ganska rätt i sina antaganden.

Serling, som suttit relativt tyst i dessa imponerande SF-författares krets, insköt att en av de tragedier, som följer med ett kallt eller varmt krig, är att vi ser hur under konflikten demokratier förfaller till att alltmer närma sig fiendens sätt att agera. ”Vi påstår att friheten är större i en demokrati,” förklarade Serling bitande, ”men vi naggar denna frihet alltmer i kanten under det att vi tycks handla alltmer under inflytande av fruktan. Vi förbjuder till exempel på olika sätt folk att torgföra icke populära idéer. Jag kan bara hoppas att dessa försåtliga böjelser att efterlikna fienden skall kunna hejdas innan vår nationella neuros i USA djupnar till psykos.”

Insåg författarna datorns betydelse?

Utrymmet i DAST medger emellertid inte att jag fortsätter att återge mer av diskussionen. Vad som emellertid kan intressera oss är om dessa Sf-författare i sina framtidsvisioner också kunde föreställa sig vilken enorm omvälvning för Jordens invånare, som skulle komma att inträffa inom de närmaste fyrtio åren genom utvecklingen mot mindre datorer i var mans hand och mot det omfattande, sammanbindande informationsnätet över hela Jorden via datorerna – dvs. internet och telecom.

Jo då, Budrys tog på sitt sätt upp denna trådlösa tråd genom att påpeka att ett sätt att motverka den allt större trängseln i samhällena och att minska den tätnande trafiken var att utveckla och marknadsföra apparater för en sofistikerad kommunikation person till person. Om sådana användes mer allmänt kunde det eliminera behovet av en stor del av trafiken inom städerna och mellan dem.

Till detta replikerade Heinlein att sådana apparater redan fanns utvecklade, nämligen små portabla telefoner, som rymdes i männens rockficka och damernas handväska, och vidare hemtelefoner, utrustade med tvåvägs bildvision, vilka kunde spela in talade meddelanden och även skicka samtal automatiskt till ett annat nummer. Den dag som Western Electric såg en marknad för dessa telefoner skulle de kunna bli kommersiellt tillgängliga.

Debatten gällde fram till 1984

Att våra diskuterande vänner inte kunde gissa sig till dagens världsomspännande internet i sin framtidsbedömning må de dock vara förlåtna för – deras uppdrag var ju enligt Playboy att skåda fram till 1984, den tidpunkt som George Orwellskildrat i sin bok 1984, och Internet fanns knappast år 1984 annat än som ett embryo till vad det skulle bli i dag.

Det kan emellertid vara av ett visst intresse att ta del av ett reklambrev, som Beckman Innovation AB skickade ut till hågade i februari 1981. Häri framhålles:

”Acorn Atom vänder sig till dig som vill ha en avancerad dator för utbildning, hobby eller professionellt bruk. Den mycket tina grafiken – som snart också kommer att få en färgmöjlighet – tillsammans med direktprogrammering i tre nivåer:

BASIC, Assembler och Maskinkod, gör Atom till både amatörens och finsmakarens favorit. Med 6 K RAM för grafik kan ca 50.000 olika punkter tändas och släckas på skärmen. Färdiga kommandon för att dra linjer och kurvor finns. Egna bokstäver och tecken kan lätt åstadkommas (samt givetvis å, ä och ö). Vill du ansluta en printer är detta förberett. Detsamma gäller flexskivminne.

Expansionsmöjligheterna inkluderar A/D- och D/A-kort, universalinterface, 80 x 25 VDU, 32 K RAM, Ringinterface, PASCAL m.m.

Väljer Du din Atom med extra matematik (4 K ROM) får du massor av trigonometriska, logaritmiska, exponential- och hyperboliska funktioner m.m. Vad sägs om nio och en halv siffras noggrannhet och tabeller i valfri bredd med automatiskt rak höger marginal? För dig som är road av spel finns fyra olika spelkassetter, t.ex. Asteroids.”

Acorn Atom kunde fås även som byggsats. Monterad kostade den 3.375 kr vartill kom RAM-minne 99 kr, skrivarinterface 225 kr och ROM för extra matematik 450 kr.

Alltså sammanlagt kostade ”Mikrodatorn” ca 4.150 kr för den beskrivna, bländande tekniken.

Detta, mina vänner, var NYSS.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22