Författarens värde … eller skrivs recensioner av en efterbliven brorson?

Mar 14th, 2010 | By | Category: 2004-2, Krönika

Av Jean Bolinder

Numera är det ju så att tidningarna finner det värt att anmäla endast ett fåtal författares böcker. När jag började skriva i slutet av 60-talet var det självklart att man blev recenserad i de flesta betydande tidningar. Ingen tvekan råder, enligt vad bedömare sagt mig, om att jag nu är en mångdubbelt bättre och angelägnare författare. Men nu är det bara strörecensioner som singlar in, många av dem skrivna av vad som verkar vara chefredaktörens efterblivne brorson.

Man får jobba för boken på annat sätt.

En gång – det var på åttiotalet – hade jag blivit inbjuden till Konstmuseet i Ystad för att prata om en roman som just kommit ut. Jag gladde mig mycket åt saken och talade med mitt dåvarande förlag, Författarförlaget, om att de skulle sända böcker till försäljning.

Eftersits med viktig författare

Inga böcker kom. Sedan klagade förlaget över att boken gått för dåligt. Kanske inte så konstigt när man inte gjorde något för att sälja! Mitt framförande blev lyckat, folk frågade efter böcker men kunde inga få. Ett par ”litterära” damer bjöd dock hem mig och hustrun till en eftersits. Det lät trevligt och vi for dit.

Dit kom också en ganska känd författare, som meddelade mig, att han inte kunnat ta av sin dyrbara tid för att komma till min presentation. Nu hade han emellertid av någon obegriplig anledning infunnit sig och han tog med aldrig sviktande svada över allting och talade oupphörligt om sig själv i flera timmar. Det var bara han som räknades och alla skulle höra på allt han kom på att prata om.

Ett sådant uppblåst ego! Nog förstod jag vem som ansåg sig STOR och VIKTIG och vem som i hans ögon var liten och försumbar. Min roman kom helt i skymundan på alla sätt. Han som ändå fick så stort utrymme både i tidningar, radio och teve tog från mig det lilla jag hade fått. Och för min del stupade, helt oberoende av detta, författarbanan utför några år, medan han blev allt mera känd.

Det finns en sträng hierarki mellan författare och den har inte sin grund i vem som skriver bäst. Professor Atterbom ansåg av sin samtid många gånger mera värd än knarkaren Stagnelius. Många av mina skickligaste kollegor negligeras på oklara grunder. Förlag och genre spelar stor roll, men det förklarar inte allt. Det gäller också att hålla sig framme och ha kontakter. Slicka uppåt.

Somliga författare går som en ångvält över allt och alla. Medan de flesta har svårt få några recensioner även när böckerna anses lyckade, kan en sådan diva som får en usel recension röra upp himmel och jord. Han kan breda ut sig över kultursidorna i veckor för att beklaga sig och rent ut sagt gnälla om skitsaker. Det hela blir en såpa i stil med Farmen och den ”litterära” diskussionen kan handla om läppglans och rakade armar. Och som om detta inte vore nog tar teve sedan vid och låter grälet fortsätta där. Ett kulturellt lågvattenmärke!

Okunnigt folk som vågar underkänna stjärnan bör dras inför domarskranket, när de inte vet vad folk de spindelväven tar. För att nu alludera på en författare som ej var bra för att hon var kvinna och det skulle man inte vara på hennes tid. Hon skrev att ”vitterheten hos vårt kön bör höra blott till våra nipper”.

Rimmande fruntimmer

Vem minns i dag detta rimmande fruntimmer vid sidan av de litterära män som fick grunda Svenska Akademien odödliga alla: von Höpken, Scheffer, von Hermansson, Wingård, af Botin, C G Nordin, Murberg och de andra stora andarna.

Framtiden för en författare hänger på det litterära verket. Om hundra år döms inte dagens skrivare efter förlag, kön, kompisar, massmediakontakter. Och då går det inte att dupera den litterära världen.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22