Författarens minuter av berömmelse

Mar 8th, 2010 | By | Category: 2006-1, Krönika

Av Helena Sigander

 

Inget får en författare att tina upp som ett framträdande. Kollegornas/rivalernas bokhögar i skyltfönstren, annonser i tidningarna, covern i katalogen, siffran på topplistan finns inte i författarens medvetande vid framträdandet.

Jag. Jag. Jag. Centrum. Centrum, rymmer hjärnvindlingarna. Och man förevisar barnet. Den perfekta skapelsen som under framträdandet får skrika högt, bröla, vara hungrigt, blicka stort omkring sig och lukta … Man saluför det, vrider det ut och in. Säger att det har magiska egenskaper som avslöjar sanningar om frågorna som varenda människa ställer sig. Det handlar om livet om den lilla minimänniskan som finns inuti oss alla och alla blir berörda.

Köp. Köp. Köp, gör mig känd och berömd och låt mig komma tillbaka till den här scenen. Hjälp mig så att det inte nästa år blir någon annans barn som vägs på guldvåg. Låt det vara min, min, min bok.

Och författaren talar om boken och att den funnits med i tankarna i åratal. Hur den förlösts äntligen på datorns blanka skärm och hur de fiktiva personerna börjat agera och fått kött och blod. Eller, säger författaren hemlighetsfullt, så kom berättelsen till författaren via e-post, en dröm, något som något sa på bussen. Och författaren talar allvarligt eller fnissar eller skämtar eller mår illa för författare är ju som en vanlig människa och kanske är hypernervös för publikens stirrande ögonen eller så är det så illa att författaren inte tål folk, men barnet är unikt.

Det är för barnets skull författaren har rest långt och bor knasigt och blir torr i munnen då orden inte tänder åhörarnas ögon, inte lockar lustan. Författaren tar nya tag där på scenen och sprattlar och avslöjar sina svagheter och viker ut sig och det är härligt i de stunderna för författaren rycks med och kan inte sluta gulla med barnet Bokens när tiden tagit slut.

Författare är tacksamma att det ordnas författartribuner.

Tacksamheten visar man inte. Man släntrar dit och gäspar och tittar på klockan och undrar varför det inte finns vatten på bordet och om myggan är inkopplad och man suckar och säger att jag ska till ett annat ställe i morgon men inuti hoppar man av glädje och hoppas att kollegerna/rivalerna läser om arrangemanget i pressen och ser på teve och hemsidor och hör av andra att man varit där och visat sitt barn. Köp. Köp, älska mitt barn.

Åh Gud, låt en utländsk litterär agent finnas i salen.

Köp mitt barn. Jag har vårdat det länge i en varm dator och strukit och lagt till och förfinat och gjort barnet så fint att det blir självlysande.

Åh Gud, det går lika bra med en person från SVT-drama. Eller Bokbussen.

Författaren bländar sin publik och sig själv och meningen med framträdandet står klart för alla och envar då författaren säger sig vilja berätta vad texten handlar om och vad det är för mening med litteratur och att det är tur att alla har samlats för att träffa författaren.

Framträdanden händer inte ofta. Inte om man tänker på hur många författare det finns. Det beror på att det inte är författarna som ordnar framträdandena.

Framträdanden blir författaren kallad till eller ombedd att medverka i och de bokas långt i förväg och många samtal rings om arrangemangen och något sådant har författaren inte tid med själv.

Av alla dem som är med på ett framträdande, dem som författaren tar i hand är arrangörerna de mest entusiastiska och hängivna och författaren älskar arrangörerna och ger dem förtroenden om hur natten har varit och vad som hände nyss på toan. Och författaren säger att just han/hon var ett bra val för det här arrangemanget och arrangören skriver upp orden i sitt hjärta och författaren är välkommen tillbaka nästa gång.

Och så går alla hem och författaren har sålt (in) sig.

Det blir en orolig natt på ett hotell där sken och skugga bildar ovana mönster och man vaknar och är törstig och undrar om man verkligen sa det man sa.

Och vad sa man till journalisten?

Och till arrangören?

Och barnet slumrar tyst på nattduksbordet och man börjar glömma det för ett nytt blir till och det nya fröet gror och man tänker att när det är tryckt och inbundet skulle man bra gärna vilja göra ett framträdande.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22