Fler utländska deckare

Sep 26th, 2012 | By | Category: 2012-09 sep, Krönika

Jean Bolinder-logoKrönika av JEAN BOLINDER

Jag läser vidare i mina juryböcker och häpnar! På 1970-talet slogs jag och K Arne Blom för att den svenska deckarbranschen skulle bli seriös och hålla litterära kvaliteter. Vi motarbetades hårt av en massa kända och reaktionära gubbar och gummor och till sist orkade vi inte med vare sig kampen eller varandra. Det totala nederlaget kom när Sverige äntligen gav ut frimärken med ledande deckarförfattare. Liza Marklund var med men inte Stieg Trenter!

Nu är våra motståndare i huvudsak döda eller glömda, den svenska deckarstandarden är som den är men när jag läser världens bästa deckare i år slår det mig att standarden stigit enormt. Tänk om man inte motarbetat Blom/Bolinder utan satsat på att svensk deckare skulle blomma.

I mitt poängsystem för översatta deckare från 0–10 är det ett tiotal som fått högsta poäng! I min artikel (http://www.dast.nu/artikel/hog-klass-pa-arets-oversatta-deckare) lyfte jag fram Peter Robinson men nu har han tangerats av åtminstone två böcker, snudd på tre!

Det är underbart!!!

En priskandidat bör vara sig själv nog. När jag var ung och skickade noveller till olika magasin skrev en berömd redaktör att min novell var alldeles utmärkt men som det redan fanns en William Faulkner tänkte han inte publicera mig.

De 500Bra, men inte sensationell finner jag De 500 av Matthew Quirk (Norstedts) vara i översättning av Jimmy Hofsö. Det är en rappt skriven hårdkokt bok men jämför man med hårdkokte Raymond Chandler så finner man (i varje fall jag) att den senare är så pass mycket bättre att det är svårt tänka sig Quirk som pristagare. Andrea Camillieri skriver i Utflykten till Tindari  (Modernista – Barbro Anderssons översättning) roande, bildat och elegant. En kritiker på omslaget Utflykten till Tindarijämför med Maigret men detta känns ödesdigert. Georges Simenon är så pass mycket bättre att inte heller Camilleri känns som någon priskandidat. En prisförfattare ska vara så originell att man inte kommer att tänka på någon berömd och bättre.

Engelska författarinnan Belinda Bauer var nominerad till fjolårets pris med Mörk jord och hon är minst lika bra i år – men konkurrensen har hårdnat betydligt. Årets Ni älskar dem inte (översatt av Ulla Danielsson) handlar om en mystisk figur som rövar bort barn som lämnats ensamma i föräldrarnas bilar. Kvar lämnas en lapp med texten “Ni älskar honom inte” eller kanske “Ni älskar dem inte”.

Problematiken kan kännas besläktad med min över hela Europa spelade radioserie Waterloo där ett par föräldrar märkte att deras dotter försvunnit för att hon inte spelade ABBA så att hela huset skakade.

Ni älskar dem inteÅtskilliga föräldrar kan nog ta åt sig av Bauers bok som jag dock tycker inleds bättre än den ändar. Den från början angenämt luktande stuvningen kryddas väl hårt på slutet. Det känns som om Belinda Bauer inte skytt någonting för att imponera på läsarna och kritikerna. Till det jag gillar i detta är en doft av Baskervilles Hund – världens genom tiderna enligt min mening bästa deckarhistoria.

Därtill är omslaget på Ni älskar dem inte fenomenalt!

Död-och begravenDagen internationella deckare ska tydligen utspelas på en hed. Belinda Bayer håller till på Exmoor och veteranen Stephen Booth tar oss med hedlandskapet i Peak Districts. Hans ovanligt läsvänliga Död och begraven (Minotaur översättning: Carla Wiberg) får mig att minnas en eftermiddag på Nordkoster i norra Bohuslän. En markägare höll på att bränna av grässlänt ner mot havet. Jag gick betraktade det fascinerande skådespelet när jag började bli orolig. Röken var kvävande och hettan värre än jag räknat med. Till sist stod jag vid stranden och kände mig illa ute. Jag vadade ut i havsvattnet och simmade ett par hundra meter ut ur farozonen.

Efteråt fick jag veta att undervattenssug och strömmar gjort mitt crawlande livsfarligt. Året innan hade en salongsberusad norrman drunknat under en simtur …

I Död och begraven brinner ett engelskt hedlandskap. En mur av eld och rök ringlar fram som en enorm sotig orm. Frän lukt, hetta mot huden – hela världen full av rök …

Elden leder till upptäckter. I ljungen hittar man blodiga kläder, plånbok med kreditkort …

Och den berömda gamla puben “The Light House” blir ett offer för elden. Efteråt görs även här överraskande upptäckter.

För mig blir allt detta till en intensiv återupplevelse där mitt ungdomlig äventyr på Nordkoster lever upp i mitt sinne. Stephen Booth är en välskrivande författare och han har kommit på en väldigt spännande bok. En bok som jag skulle föreslagit till Deckarakademins pris i stort sett varje år jag varit med i juryn utom – 2012!

Nu ser du migDetsamma kan sägas om Nu ser du mig av S.J. Bolton (Modernista, övers Lilian & Karl G. Fredriksson). I denna inte minst psykologiskt intressanta roman spelar gamle Jack Uppskäraren (Jack the Ripper) en betydande roll.

Det börjar makabert och hemskt men ändå ganska roligt med att kriminalassistenten Lacey Flint drabbas av en död kvinna som blodar ner honom till dess han verkar vara offret. Han får värja sig mot hjälp: “Du ska nog inte ta i mig /…/ Jag är inte skadad /…/ Jag är bevismaterial.”

Min gamle bekant Peter Lovesey gjorde succé genom att förlägga sina böcker, t ex den fina Vaxdockan till viktoriansk tid. S J Bolton låter sin historia utspelas i modern tid men den är ett slags upprepning av de beryktade Londonmorden i den viktorianska eran. Och slutknorren är överraskande och magnifik!

Lysande! Men bättre än En förgiftad man och Ni älskar dem inte? Njaaa … neej!

EldnattOm förtärande eld skriver också isländska författaren Yrsa Sigurdardottir i Eldnatt (Modernista) översatt av Anna Gunnarsdotter Grönberg. Boken har ett omslag med julgransglitter jag ej gillar men i övrigt beundrar jag det mesta. Liksom sin landsmaninna geniet Vigdis Grimsdottir som skriver ickekriminalromaner låter hon döda agera vidare. Om det är ett isländskt drag vet jag inte men det är spännande. I Eldnatt är det en ung barnvakt som blir ihjälkörd på väg till barnet. Detta barn tycks sedan uppleva den dödas närvaro och man lyckas till och med engagera kyrkan för andeutdrivning.

Eldnatt är ohyggligt fascinerande. Den inleds med en suverän skildring av en katt som smyger i det fallande trädgårdsmörkret där det som inte trivs när solen skiner, håller sig dolt. Så är det i deckarvärlden då den är som bäst, den handlar om nattsidan av världen och psyket.

I centrum för denna bok är en förödande brand i ett vårdhem för gravt handikappade. Fem av de intagna dör. Ende överlevande, en pojke med Downs syndrom, döms för mordbrand. Men är han verkligen skyldig?

Det är en andlöst spännande bok om den skumraskvärld vi alla bär inom oss. Kanske skulle detta vara en av de två–tre bästa deckare jag läst om inte upplösningen varit så seg. När jag läser en deckare vill jag snabbt bli mysterifierad och häpen, sedan vila en stund i detta och därpå POFF ska allt upplösas i en snabb förklaring!

Här saknas detta POFF – bl a därför rankar jag boken som “bara” tvåa bland det trettiotal av årets böcker jag hunnit läsa.

Ett kriminellt gäng gör ett inbrott för att stjäla nära nog ovärderliga diamanter. Det stumma kassaskåpsmiraklet Michael känner under operationen allt starkare att det är amatörer han jobbar med. Han vill protestera men vad ska den säga som inte kan prata?

Allt går emellertid förunderligt lätt. Mycket lätt. Kanske misstänkt lätt. Kassaskåpet är inte svårt att hitta. Och Michaels genialitet behövs inte för att öppna det. Det är nämligen redan öppet! I en liten fin påse ligger de gnistrande diamanterna. Det är bara att ta för sig!

Tystnadens gåtaMen gick inte alltihop alltför lätt? Michael kan inte diskutera med ligan och måste jobba vidare med dessa amatörer.

Och som läsare känner man att katastrofen närmar sig. Men boken har mer att komma med än yttre spänning. Michael tar sig inte bara in i kassaskåp, han hittar till sist också koden till sitt eget skadade psyke och borrar sig in i Sanningen om sitt liv. En arketypisk Sanning som berör oss alla djupt.

Ohyggligt spännande och otroligt begåvat. För en gångs skull Genialt! Tystnadens gåta heter boken som är skriven av Steve Hamilton, utgiven av Ekholm & Tegebjer och översatt av Boel Unnerstad. Den är inte bara bäst av de deckare jag läst i år, den är helt outstanding!

Taggar: ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22