Ett låst rum och dess följder

Jun 8th, 2011 | By | Category: 2011-6 juni, Krönika

Jean Bolinder-logoKrönika av Jean Bolinder

När jag växte upp på 1940-talet lyssnade föräldrar och lärare inte så mycket på barn. Ungar var andra klassens människor och deras “vilja hängde i skogen och växte till sig”. Barn visste inte sitt eget bästa. Det ansåg däremot de vuxna att de gjorde. I mitt vuxna liv har jag mött och fostrat säkert tiotusen unga medmänniskor. Visst måste man sätta gränser ibland, men jag har alltid tyckt att det är viktigt lyssna på vad mina unga vänner tycker och vill.

1946 var jag tio år gammal. I Allers kom då en följetong som hette Invit i dimma och var skriven av Carter Dickson (pseudonym för John Dickson Carr 1905–1977). Den suveräne tecknaren Ib Thaning (1916–2007) hade gjort illustrationerna – jag minns att en av figurerna var mycket lik vår omtyckte gårdssnickare Ernst Larsson.

Det hela kretsade kring ett låst rum i ett gammalt hus i London. Det hade varit förseglat sedan slutet av 1800-talet “emedan flera dödsfall av oförklarlig natur hade inträffat där”.

Nu skulle huset rivas och dess ägare lord Mantling ville dessförinnan komma underfund med rummets hemlighet. Så iscensatte han ett experiment där en människa skulle vistas ensam i rummet i två timmar. Man drar lott med hjälp av en nyinköpt kortlek vars förpackning är obruten. Den som lottas in i rummet heter Ralph Bender. Man ropar till honom en gång i kvarten och han besvarar ropen. Ändå återfinns han död i rummet när tiden förgått.

Det hela är ett Låsta-rummet-mysterium där någon mördas i ett inifrån låst rum.

Historien fascinerade mig enormt – alldeles för mycket enligt vad de självgoda vuxna kring mig tyckte. Jag pratade en massa om följetongen och skrev också en uppsats om den. Detta läsintresse tycks ha skrämt mina föräldrar och lärarna. De slog sina förment kloka huvuden ihop och bestämde att jag inte fick läsa fortsättningen i Allers!

Jag blev förtvivlad och protesterade vilt men det struntade man i. Det var minsann inte nyttigt för mig att läsa om mord och våldsam död. Därmed basta!

När jag trettio år senare som vuxen forskade för mina böcker 30-tal (1977) och 40-tal (1978) på Universitetsbiblioteket i Lund, beställde jag också gamla Allers och letade efter följetongen. Men jag mindes inte vad den hette eller vilket år den hade publicerats och fann den därför inte.

Invit i dimma kom heller aldrig ut i bokform med svensk översättning.

På 70-talet jobbade jag för Liber och Bra Böcker. De senare anlitade Ib Thaning och jag såg honom ofta på Gamla Väster i Malmö – han bodde då där.

Den orättvisa behandling jag utsatts för skapade ett trauma hos mig och när jag inte fick läsa den där låsta-rummet-deckaren, satte jag igång att göra en själv. 1967 debuterade jag som deckarförfattare. I första boken finns en antydan till låst rum, men i några senare böcker har jag skapat egna varianter av denna specialitet. Min allra första novellsamling som kom 1977, heter förstås just: Ett låst rum.

I Tio till att följa dig … (1974) placerade jag det låsta rummet i mitt barndomshem. “Blå gästrummet” med sina engelska paradsängar, har spelat stor roll i mitt liv, där överraskades jag med en tjej på en feodal fest för folket och där låg min far lik efter sitt självmord 1956. Tio till … är min mest översatta bok och klart inspirerad av följetongen i Allers.

Det skulle dröja 65 år av mitt liv innan jag fick läsa vidare i Invit i dimma. Då skänkte mig DAST:s förre chefredaktör Bertil Falk Allers nr 42 från den 13 oktober 1946. Vilken glädje!

På omslaget finns en liten flicka med röda äpplen i förklädet. Orson Welles, Eva Dahlbeck, Hasse Ekman och Kar de Mumma är tidens kändisar och det görs reklam för Samarin, Luma (lampa), Radion (tvättmedel), Albyl-tabletter, Läkerol, Hermods, Palmolive, Linguaphone (språkkurs) och rakbladet Matador.

Stackars Ann-Mari är förtvivlad. Hon har dålig andedräkt och väninnan upplyser om att särskilt herrar är känsliga för det. Tandläkaren säger detsamma och Ann-Mari börjar borsta tänderna med Colgate. Sedan slåss männen om att få dansa med henne. Så jätteglad hon blir!

Serierna minns jag de flesta. Trollkarlen Mandrake med sin betjänt den färgade prins Lothar och prinsessan Narda gör upp med den ondskefulle d:r Cyklo. Tina sköt in sig på den i USA allt starkare konsumentgruppen tonåringar. Kinesen Ming Foo klämde ur sig något “djupt” i varje avsnitt. “Stor bedrövelse följes av stor glädje” är det denna gång men jag minns en bättre sentens: “Dåren bränner sig på samma eld som värmer den kloke”.

Äventyraren Jim är på en kinesisk djonk och Willy upplever Nya äventyr, just fånge i ett ökenfort. Svenske Hr Karlssons fataliteter roade mig aldrig liksom barnserien Nalle och Lisa. Cap-Olle var som vanligt ute efter att sälja kola …

Allers som detta år firade sin 70:e årgång skulle innehålla något för alla, ung som gammal. Jag minns hur man väntade på tidningen, klippte och klistrade, samlade bilar och idrottens stjärnor …

Ib Thanings illustration till Invit i dimma är numrets absoluta toppunkt. En professor Tairlaine far runt när en förgiftad pil träffar hans haka. Pilen är fäst i en tråd som gör en elegant sväng kring hans av ångest grönskimrande ansikte.

Någon översättare till följetongen anges inte.

John Dickson CarrJag slår mig ner i mitt lönnrum och läser. John Dickson Carr (bilden) hade en tendens att krångla till sina pussel, till dess man nästan storknar. Början på den här berättelsen var lysande men när han – som i detta avsnitt – ska förklara blir det mindre charmigt. Jag kan förstå varför storyn inte kom ut som bok här i Sverige.

Hade jag som ung fått läsa vidare, hade jag nog tröttnat på följetongen. Och hade jag gjort det hade jag kanske aldrig blivit deckarförfattare…

Taggar: , , , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22