En häst-lik luftballon

Apr 15th, 2014 | By | Category: 2014-04 apr, Krönika

Jean Bolinder-logoKrönika av JEAN BOLINDER

En kändis berättar i TV för svenska folket att nu ska han minsann komma med “en bok”. En annan kändis säger att det har han redan gjort. Han ger rådet: “Förlagen vill ha flera böcker, så skriv flera. Och så få man hoppas att du får en bra förlagsredaktör!”

Vad böckerna ska handla om är perifert. Vad de vill uttrycka är ett skämt eftersom de inte uttrycker någonting. Huvudsaken är att en kändis “författat” dem – helst med hjälp av en skrivkunnig redaktör.

Omslag till Sista ordetI vår nutida verklighet säljs kändisarnas böcker i massupplaga. “Riktiga” författare göre sig inte besvär. Allt är som i den begåvade författarinnan Elisabet Peterzéns Sista ordet från år 1993. Där fylls förlagsfesterna med kändisar medan författare körs på porten. Boken blev nersablad av deckaretablissemanget och den klarsynta författarinnan tvingades till tystnad.

Nu borde det vara dags för en äreräddning av denna geniala bok! Men nutidens parnass tycks så förgiftad av den sköna nya värld som har skrotat all kultur, att den tiger still.

Själv utgavs jag några år av vänner som trodde, att är bara en bok bra nog, så slår den. De och jag fick klart för oss att så är det inte längre i Sverige. Efter några års experimenterande vände jag mig till ett aktat och fristående förlag med den självbiografi jag ägnat sju års arbete. De höll på den i tre månader och returnerade den utan kommentar och till synes oläst.

Likt Astolf i sockenbrodern Atterboms Lycksalighetens ö hamnade jag i en Hyperboreisk Republik där man inte ser författarens bevingade häst som en diktens Pegas utan som en uppblåst ballong:
“FLERA.
Si, en häst med vingar! –
Nu bär den af uppöfver tak och torn!

PROFESSORN.
Omöjligt, vänner! – Prat! – En luftballon!

ALLA.
En häst-lik luftballon! Åh, magnifikt!”

Det sägs att författare i dagens Sverige ska ha en agent som styr allt. Skribenterna får order att skriva en bok som redan är såld till ett tiotal länder och kontrakterad för filminspelning. Detta alltså innan boken är ens påbörjad!

Boken läggs sedan i jättestaplar på bokhandelsdiskarna och går åt som smör i gassande sol. Författarna visas i TV där de sitter i soffor och yttrar sig om allt möjligt. De intervjuas i radio och presenteras i korsord. Vad de skriver bryr sig ingen om, huvudsaken är att de är kändisar.

Det är kanske datavärlden som tagit över och som gör gammaldags, tryckta böcker totalt värdelösa. Hela den hyperboreiska republiken tycks befolkad av en ny sorts människor som gör sig urarva all kultur. Ingen går i dag på konstutställningar och olje- och akvarellmålande har ersatts med provokationer och installationer. Att reta upp en massa islamister genom att kränka Muhammed anses ytterst begåvat.

Man jämför med att 1800-talets borgare blev förargade på impressionisternas tavlor, men det är enfald. Impressionisterna målade inte för att provocera, utan för att skildra på ett nytt sätt.

Datavärldens triumf ser man dagligen exempel på. På den lugna skånska gata, vid vilken jag i större delen av mitt liv har bott, promenerar dagligen många människor. Jag kan betrakta dem från mitt köksfönster. Många har en hund i koppel eller skjuter en barnvagn. I högra handen har de i allmänhet en mobil som de antingen talar eller fånstirrar i.

Vad barnen i vagnarna ska tro om den värld dit de just anlänt och där man talar rakt ut i luften till osynliga personer, kan man undra. Hundarna är klokare än sina ägare. De antingen hälsar på andra befintliga hundar eller sänder doftbrev till icke närvarande. Därtill upplever de starkt den idylliska gatans ljud, ljus och dofter.

Kultur får deras ägare genom TV. Det är en styrd kultur som har kommersialismens starka vindpustar i storseglet.

Den “vanliga” kulturen göre sig ej besvär i Sverige. Jag talade i ett kulturhus. Fem personer kom för att lyssna.

Min ungdomsteater presenterade en gratisföreställning av Tennessee Williams Utdömd egendom –  kanske världens bästa enaktare. Två utomstående åhörare orkade komma.

När en sedan länge planerad utställning av mina akvareller gick av stapeln, dök en gles publik upp på vernissagen och inte en kotte dagen efter. Enbart ca fyra tavlor såldes och en ensam recension flöt in.

Detta får mig att känna mig misslyckad. Men när berättar om mina tillkortakommanden för  mina kolleger får jag veta att så är det för de flesta av dem också. Bildskaparna sade att de fann mig mer framgångsrik än de. Somliga var nästan avundsjuka. De hade ännu sämre resultat och blev nästan aldrig recenserade.

Vad intresserar sig dagens människor då för? På 1970-talet skrev jag en rad ungdomsböcker om flickfotboll och ägnade lång tid åt att gå på sådana matcher. Det var i allmänhet en lugn och nästan familjär anda på de olika fotbollsplanerna. Visst kan jag tycka att det är OK att intressera sig för fotboll, hålla på ett lag och uppleva spänning över hur det ska gå i en match.

Dagens nya människor, som aldrig går på konst, teater eller läser en originell bok, tycks ofta vara fotbollsentusiaster. När detta skrivs 2014 har just en viktig match ägt rum i Helsingborg här nere i Skåneland. Man har sagt att staden belägrades av entusiaster som söp upp sig inför det spännande som skulle hända.

Folk som höll på de två lagen var så förbannade på varandra att de rök ihop och slogs. En tillrest supporter dödades!

Även om jag som sagt tycker att fotboll är (var) en trevlig sport är detta ett sätt att bete sig, som är ytterst okulturellt och primitivt.

Det är humanare och vettigare att studera en Shakespearesonett än att veta allt om hur en straffspark ska läggas …

Taggar: , , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22