En deckarläsares första möten med kriminallitteraturen

Jan 16th, 2018 | By | Category: 2018-01 jan, Krönika

Henric Ahlgren

 

Krönika av HENRIC AHLGREN

 

När jag vid inledningen av 1980-talet närmade mig tonåren och hade plöjt igenom det mesta av intresse på barn- och ungdomsavdelningen på stadsbiblioteket i min gamla hemstad Kristinehamn lyckades jag målmedvetet utverka någon slags dispens för att få börja låna böcker på vuxenavdelningen. Trots att jag inte riktigt hade den rätta åldern inne än.

Mitt huvudsakliga syfte med detta var att få fri tillgång till den i mina ögon digra samlingen med kriminallitteratur som hade en alldeles egen avdelning med ett antal hyllor på biblioteket. (Ja, jag hade med något lystet i blicken vid flertalet tillfällen smugit omkring där tidigare och rekognoscerat, måste jag erkänna.) Jag läste alltså redan kopiösa mängder med ungdomsböcker samt serietidningar och tittade på filmer så mycket som jag hade möjlighet till. Men nu hägrade vuxendeckarna på allvar.

Andäktigt närmade jag mig deckarhyllorna första gången jag skulle få låna. Det nästan vattnades i munnen. När jag med av upphetsning darrande händer sedan ställde mig vid lånedisken för att få min första trave med lånedeckare stämplade (för det här var när det mesta fortfarande sköttes manuellt) blev faktumet fullbordat. Jag har för mig att bibliotekarien som stod vid disken synade mig med ett litet mått av misstänksamhet, men jag visade pliktskyldigt och stolt upp mitt lånekort till vuxenavdelning.

Och där och då öppnades en ny värld för mig. En kärlek uppstod vid första ögonkastet, skulle man kunna uttrycka det. Och med det menar jag inte till just bibliotekarien vid disken, utan till kriminallitteraturen. En kärlek som aldrig upphört. Under en levnad kan kärlekar i relationer till person som bekant komma och gå, särskilt när man är yngre. Men den kärleken som uppstod vid deckarhyllorna den lever ännu påtagligt. Även om den förstås under perioder – som fallet alltid är även med de bästa av kärlekar – haft sina svackor, finns den ännu inom mig.

Det var något med den där känslan av att öppna dörren till ett lite mystiskt, lite farligt och lite hemligt rum. Något mer “vuxet” än jag varit van vid tidigare. Som att bli invigd i skeenden, miljöer och beteenden – mysterier som hittills för mig varit väl förborgade. Det var både härligt och skrämmande på en och samma gång. Ja, det var som en form av storslagen initiationsrit.

Jag minns också att nästan alla böckerna i deckarhyllorna på den tiden doftade kraftigt av inpyrd cigarrök. (Rökte alla vuxna deckarläsare som lånade böcker på biblioteket cigarr då?) Vilket gav det hela ytterligare en atmosfär av något smått förbjudet och dekadent. Det passade perfekt för en snart blivande tonåring som stod och gläntade försiktigt och med skräckblandad förtjusning och nyfikenhet på porten till vuxenvärlden. En del av mig föreställde sig nog att även jag så småningom skulle sitta bakåtlutad i en imposant lagom nött läderfåtölj med en fet bolmande cigarr i ena handen, en deckare i den andra, och med ett whiskeyglas på ett bord vid sidan av. Det var något med denna inre fantasin som lockade mig väldigt då och som blev själva sinnebilden för hur jag tänkte att en erfaren och belevad livsnjutande man tedde sig. (Jag var nog lite lillgammal och som en för tidig farbror på vissa sätt, vid den tidpunkten. För ett par år senare började jag sedan lyssna mycket på hårdrock och fick andra mer åldersadekvata inre bilder som inte var lika mycket inriktade på att stillsamt och tillbakalutat läsa böcker i fåtöljer. Det är dock kanske en annan story.)

Men hyllorna på stadsbiblioteket i Kristinehamn blev i alla fall för mig vägen till fantastisk läsning av många av kriminallitteraturens främsta klassiker och mästerverk. Det här var innan den stora deckarboomen utbröt några årtionden senare med dess enorma och ständigt växande stundtals inte helt lättnavigerade utbud. Så jag roffade girigt, hungrigt och närmast urskiljningslöst bara åt mig det som fanns på hyllorna vid den här tiden, helt enkelt. Och det var inga dåliga grejor som fanns där. Under några år läste jag mig igenom allt jag kunde lägga min hand på när det kom till Arthur Conan Doyle, Agatha Christie, Dashiell Hammett, Raymond Chandler, Georges Simenon, Maria Lang, Stieg Trenter, Patricia Highsmith, Ed McBain, Sjöwall & Wahlöö och så vidare. Jag slukade pusseldeckare, hårdkokta deckare, historiska deckare, psykologiska thrillers, spionromaner och polisromaner. Och tyckte att alla verken hade sina styrkor och sin charm. Det blev i sanning en underbar läsperiod. Möjligtvis den bästa jag haft.

Med åren kom jag förvisso även att hängivet läsa alla möjliga typer av böcker och förkovra mig i litteraturhistorien överhuvudtaget och nuförtiden har jag också en särskild förkärlek att ge mig i kast med biografier och andra faktabetonade böcker. Men upplevelsen att få sig till livs en god och välskriven kriminalroman med spännande intrig, intressanta karaktärer och stämningsfyllda miljöer är fortfarande ganska oslagbar och får än idag mitt hjärta att bulta lite extra och fyller mig med ljuvlig läsarnjutning.

För mig lever också mina äventyr på vuxenavdelningen och bland deckarhyllorna vid ingången av 80-talet i allra högsta grad kvar på det sättet att deckare för mig på något vis blivit helt synonymt med romaner och litteraturens grundfundament i stort. Romaner är lika med deckare, de andra romanerna som inte är deckare är en slags bonus för mig – liksom. Och ska man gå efter vem som är den mest sålda romanförfattaren i världshistorien – Agatha Christie med runt 4 miljarder exemplar sammantaget (!), så kanske det döljer sig en viss relevans i det perspektivet. Det finns en kraftfull och suggestiv lockelse i deckaren, inte sant?

Taggar: , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22