Döda kändisar

Dec 8th, 2012 | By | Category: 2012-12 dec, Krönika

Jean Bolinder-logoKrönika av JEAN BOLINDER

I samma tidningsnummer från 1 dec 2012 hittar jag dödsrunor över två “kändisar”. I högre eller mindre grad är kändisarna en del av ens eget liv. Man minns saker man läst eller sett om dem, ibland att man haft någon liten kontakt med dem.

Någon som helst kontakt har jag inte haft med akademiledamoten Knut Ahnlund. Runan över honom handlar mindre om vad han själv gjort än om att han råkat i luven på andra. Han var litteraturvetare och har skrivit om Henrik Pontopidan och Sven Lidman. Även om den förre delade ett nobelpris (1917) hör nog ingen av dem numera till de riktigt levande författarna.

Knut AhnlundKnut Ahnlund kom in i Svenska Akademin 1983 (stol 7). När det blev bråk om Rushdie 1989 protesterade han tillsammans med Lars Gyllensten och Kerstin Ekman. 1996 blev det en ny kontrovers, nu med Akademiens ständige sekreterare Sture Allén. Efter den schismen deltog Ahnlund inte i Akademiens arbete.

Man skulle kunna tro att Ahnlund blev glad när hans motståndare Sture Allén slutade vara ständig sekreterare och ersattes med Horace Engdahl. Men icke då! 1999 kritiserade han den nye och tog ännu tydligare avstånd från Svenska Akademien.

2005 var han ilsken över att Elfriede Jelinek fick nobelpriset. Hon var ytterst otippad och erfor personligen mer förtvivlan än glädje över “att släpas ut i offentligheten”. Då kände hon sig hotad, meddelade hon från Wien. AB kollade om folk visste vem hon var. 96,8 procent hade aldrig läst något av henne. Det hade tydligen Ahnlund och han gillade inte det han läst. Och sade att han ville lämna Akademien …

2010 intervjuades han 87 år gammal i DN och hade på intet sätt tappat glöden. Han anklagade de övriga i Akademien för att vara maktfullkomliga och för att i förväg berätta för pressen om vem som skulle få nobelpriset.

Nu är han död och jag beklagar innerligt detta. Utan att ta ställning i de olika bråken känner jag beundran för hans stoiska ilska mot allt han ogillade. Vi svenskar är ofta konflikträdda och har sällan ett sådant civilkurage som Knut Ahnlund. Vi knyter på sin höjd näven i byxfickan. Det är synd, det behövs folk som inte jamar med i allt nytt och dumt. Någon borde verkligen göra som det troskyldiga barnet, tala om när kejsaren är naken.

Det är ytterst förmågan att tänka kritiskt som gör människan till människa. Rådjur springer vilt över trafikerade vägar. En och annan dödas men de överlevande lär inget av detta. Annat är det med oss människor. Vi observerar och förändrar. “Det är fel att bara springa! Jag tycker vi ska kolla och se om det kommer en bil innan vi rusar över!”

Jag föreställer mig att Ahnlund var en sådan som tordes ha en avvikande mening. Det är stort!

Lars-Gunnar BjörklundEn kväll för länge sedan hade de ett nytt TV-program. Tre högtidsklädda herrar ledde programmet, i vilket nummerkulor föll på plats i en blänkande apparat. Tippade man på rätt nummer kunde man tjäna pengar.

Jag var lärare då och en av mina elever hade en pappa som var något slags spelalkoholist. Han kunde inte låta bli att spela på allt möjligt och det ledde till att alla familjens pengar gick åt. Killen i min klass fick ofta gå utan pengar och var förstås hungrig.

Jag stack åt den stackaren en och annan tjuga, så han slapp att svälta ihjäl. Och inom mig förbannade jag de giriga spelbolag som tyckte det var OK att redan rika blev rikare medan fattiga människor berövades sin mat.

Nu skulle teve ta in spelandet i hemmen! Det gjorde mig förtvivlad och jag skrev ilskna brev till de tre programledarna. Två var för fina att svara men den tredje sände ett långt, vänligt och genomtänkt svar. Det var Lars-Gunnar Björklund som nu också gått ur tiden. Att säga att vi blev vänner är kanske att överdriva, men vi hörde av oss till varandra, han nämnde mitt och Libers sportlexikon i något program. När jag nu rotar i mitt hemliga rum hittar jag hans bok Sporten I Dag 1988–89 med dedikationen: “Broder Jean! Det är en glädje att läsa Dig! Få se vad du tycker om mig. God Jul 88. Lars-Gunnar.”

Lars-Gunnar Björklund grundade Tipsextra och var marknadsdirektör på Tipstjänst (numera  Svenska Spel). Samarbetet med Rolle Stoltz var legendariskt och Lars-Gunnar var den förste sportjournalisten som tilldelade Stora Journalistpriset i klassen radio och tv (det var 1971 för  “medryckande, färgstarka, och perspektivrika reportage”).

Jag har lärt känna många berömda personer under mitt liv. Somliga har varit självgoda, snorkiga och stora egoister. Lars-Gunnar Björklund hade inga sådana later. Han var vänlig, ödmjuk och satte sig aldrig på sina höga hästar. Mycket få kändisar är sådana genomfina, älskansvärda människor.

Nog blir världen sämre när nu den arge Ahnlund och den vänlige Björklund lämnat oss!

Taggar: ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22