Det heter kvinnolikvidering, inte hedersmord!

Jun 5th, 2008 | By | Category: 2008-3, Krönika

Helena Sigander vid flygplan

Krönika av Helena Sigander

Ta bladet från munnen och sluta hymla. Att döda en flicka, ett barn, en kvinna är det lättaste en man kan göra. Det är lika enkelt som för en hund att döda en katt, en katt en råtta, en råtta en duva. Offret paralyseras inför den muskelmassa, den outtröttliga övermakt som har bestämt sig för att ha ihjäl. Det finns inget att göra. Utom att stå ut. Upprätthålla livet några plågsamma sekunder. Skrika, blöda, göra på sig i dödsångest. De kroppsliga uttrycken är likadana för varelser av kött och blod som ser döden i vitögat. Det där stirrande som ha slutat registrera. Dråparen är inne i sitt universum; känner redan blodets tjocka sötma mellan käkarna, hör benen krasa, rusas av det sista tumultet innan stillheten, då det är över och tråkigt igen. Om man är en hund, en katt, en råtta, vill säga.

Men det görs mot kvinnor av män.
pistol

Kvinnolikvideraren i västvärlden vet att han kommer att ställas inför rätta. Släkten vet det också. De är inte på hemmaplan där kvinnolikvidation ses genom andra glasögon. Polisen kommer. Cellen väntar, sedan utvisning. Men … likvideringen genomförs för att en kvinna inte ska smitta flera. Hon som fått ett barn, älskat; studerat, gift sig med en svensk, gift sig med en svart, blivit sambo med en samkönad, tagit körkort, ätit korv med bröd på gatan, dansat sommarnatten lång, blivit folkvald, utövat sina fri- och rättigheter.

Hallå. HALLÅ!

Här i väst, i Sverige, på din gata runt knuten, blir kvinnolikvideraren utvald på grund av sina brister. Varför inte berätta det också i sammanhanget? Han ska ju också offras, stämplas, buras in, skickas bort, bli osynlig resten av livet. Därför ska han sakna kvalitéer. Han som ”ändå inte blir någonting” utses att göra det.

Så, den värdelöse stöter kniven i henne, avlossar skottet mot henne som var honom överlägsen i allt. Kanske är det därför det görs så lätt, det där som absolut inte kan hedersrelateras.

För hundra år eller nån gång då vi inte var med, var det likadant i Sverige. En gubbes hederskomplex gjorde livet surt för en familj, en släkt. Tänk, han tog sig rätten att leva flera liv än sitt eget! Vidrigt och oacceptabelt. Så var de förr! Kvinnolikvidering pågick i slott som koja; ljuset släcktes i (allas?) många, många flickebarns öga när hon skulle starta sitt liv men inte fick för hon räknades inte.

Hallå! HALLÅ!

Öga

För fyrtio år sedan 1968 var det Kårhusockupation. Då var vi med. Jag var med. I sagorna om ockupationen sägs att den fullständiga friheten skulle uppnås och uppnåddes. Alla pojkar där var organiserade. De kände igen sig via bokstäver. De var ledare, vice ordförande, sekreterare eller tog hand om en sektion som upprättades i Kårhuset och de var jätteaktiva medlemmar. Var man inte med i nåt – fick man inte prata fast Carlberg sa att man skulle få det…

Hallå! HALLÅ!

Till fyrtioårsjubileet av Kårhusockupationen ordnat av Axess, tillhörig en av de femton familjerna som skulle likvideras då proletariatets diktatur hade införts av studenter och fabriksarbetare, på Holländargatan, kom Gunilla Thorgren. Hon var inbjuden talare. De andra fjorton var män. Thorgren var inte på Kåren då det begav sig. Hon var hemma och städade, samt arbetade på ett jobb samt ammade och tog hand om ruljansen och … sedan grundade hon Grupp 8 och införde likalön, dagis och, ja ni vet – jämställdhet. Gunilla Thorgren var/är vänster. Som ung var det knepigt att vara kommunist och kvinna, vittnade hon. Killarna i bokstavskombinationvänstern sa att hon och Grupp 8 förstörde klasskampen. Läs nu rätt, läs deras heder! Ganska mycket snudd på kvinnolikvidation var de för henne hela tiden. Men hon kämpade på ändå.

Och saker och ting genomfördes och förutsättningar för alla kvinnor nuförtiden är ju rörliga, bredare, mer varierade. Tack, Gunilla!

Omslag till Grupp 8 av Gunilla ThorgrenPojkarnas revolution vart tog den vägen? de som kämpade för sin heder. För sin klass!

Under en hel dag sammanfattades det resultatet. Summan blev… 0. I alla fall fattigt på alltruism; egotrippat, självuppfyllt och mycket, mycket hedersamt.

Ja, manlig logik är … intressant.

Fyra dubbelmaoister blev professorer i Lund, Stockholm och Danmark. Carlberg har blivit helgonförklarad genom Fryshuset. Några är ledande debattörer i en gråskalig liberalsocialdemokratisk sfär. De borgerliga som vakande upp politisk i stormens öga är allihop borgarråd, ministrar, riksdagsmän. De har hand om makten kan man säga.

Bra pojkar allihop! Kommit nånstan!
Revoltörerna vittnar samstämmigt, politisk korrekt är uttrycket, att kvinnokampen var det viktigaste som hände från 68 och framåt. Trots dem. För de lade inte två strån i kors för kvinnorna!

De är herrar med hedern i behåll som raljerar om sin blindhet för kvinnorna och suckar i tankar på flickorna på rummet, de som kokade kaffet, diskade kaffekopparna och höll sig undan.

Hallå HALLÅ!

Och de lutar sig tillbaka och skiter fullständig i de kvinnor som är svaga i dag och i jämlikheten! Som de alltid gjort! De vill gärna umgås med trevliga kompetenta kvinnor på jobbet, ha en sambo som tjänar pengar till ett behagligt liv, peta in sin dotter på ett bra stickspår, men hallå, HALLÅ, det finns en miljon nya svenskar vars liv inte går på räls. Hälften av dem är kvinnor.

Det som händer är kvinnolikvidering. Det förekommer i dag, i morgon. Det händer igen och igen.

1968 års revoltörer tog makten i egna händer.

Och?

Taggar: , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22