Deckarskrivande i mörkt ljus

Oct 14th, 2008 | By | Category: 2008-4, Krönika

Helena Sigander

Med hösten kommer mörkret. Lika överraskande varje gång. Färger som ögat tar in är ruggiga, skuggiga, omvandlade till nåt annat än nyss. Inspirationen flödar! Detta är en prima årstid för litterära mord. Det är dags att skriva en ny deckare, helt enkelt.

Hm, vilket motiv ska mördaren ha, tänker jag. De gamla vanliga dödssynderna håller förstås. Girighet, argsinthet, avund och det där allmänna att sätta sig på folk. Allt sånt kan reta upp  och yxan grävs fram ur skrubben.

Yxmord, tänker jag och förvirrar mig till medlen en stund. Det blir kladdigt. Det känns omodernt nästan som om mordet skulle skett spontant utan finess. Nä, det är för vanligt. Sånt händer i verkligheten. Om det kan folk läsa i tidningen varenda dag.

Jag bläddrar i min tipsbok.

Kanske skulle jag skriva nåt om en religiös sekt. En kvinna ses som gudinna och barn och karlar dansar barfota i gräset framför hennes fötter. Sedan älskar några stycken schemalagt med varandra medan en blir svartsjuk och skjuter vilt omkring sig.

Nä, om det läser folk varenda dag i tidningen.

Motivet kan vara hat mot barn. Det var väl ett tag sedan deckare handlade om det? Hat mot kvinnor är populärt och hat mot män och hat mot hundar. Men barn? Då minns jag plötsligt Karin Alvtegens ljuva stämma, ett barn skulle jag aldrig kunna skriva nåt ont om.

Vi var på en bokmässa och satt uppradade på ett podium med alla andra svenska kvinnliga deckarförfattare, utom Liza, och Läckbergskan var inte född än, och samtliga damer nickade instämmande med huvudena.

Alltså går inte det, tänker jag vresig för jag fick just en bra idé om en karl som stänger in sina barn i källaren till ett hus där han bor med fru och några andra barn, som han inta hatar lika mycket, kanske för att de inte märker ett dugg. Sedan våldför han sig på allihop och åker på fiskesemester till en svensk älv och lämnar dem ensamma ett tag för att riktigt trycka till dem.

Och ingen säger nåt! Ingen går ner i källaren på tjugo år. Ingen bryr sig om knackandet i rören. Ingen tycker det är  konstigt med soporna som inte tillhör hushållet.

Det hade kunnat funka, faktiskt!

Äh, om sånt läser man ju i tidningen varenda dag, tänker jag sedan. Pedofili är ett uttjatat motiv.

Bioaffisch för Gasljus

Psykologiska motiv är förstås alltid kul. Filmen Gasljus med Ingrid Bergman och Charles Boyer blev en väckare för mig personligen när jag såg den tjugo år efter premiären 1944. Motiven är underbara; girighet, hat mot kvinna, tillfredsställelsen av att ge nån en rejäl skrämselhicka. Förtryckaren småler, offret kvider. Det kan inte bli bättre.

Men det där har ju miljoner redan sett i teve i olika varianter, tänker jag uppgivet.
Jag ger upp psykologisk terror som verkligen hade kunnat funka i höst för mig!

Herrejösses, vad ska motivet vara!

Motivet i en deckare är liksom navet som får storyn att rulla på, eller hur. Varför, ska läsaren fråga sig, om och om igen, händer det som händer?

Jag kommer att tänka på att en vegeterande händelse av våldsam art kan komma till liv. Någon vaknar ur koma. Eller kommer tillbaka till sin barndoms stad. Eller hittar ett brev som talar om att inget är som det ser ut att vara. Sånt är bra. Motivet till att någon plötsligt mördas ska sökas i forntiden. Allting var annorlunda och ingen av personerna i dag, känns vid vad de pysslade med då.

Jag funderar på det en stund och ritar upp ett händelseschema. Tja, det kunde funka. Medan jag går djupare in i storyn hör jag om orkaner och översvämningar. Jag överväger att låta en storm dra fram över huvudpersonen. Ett träd rycks upp ur marken. En rotslinga piskar över personens ansikte. Ett minne vaknar…

Bild på hund

Nä, sånt läser folk om varje dag i tidningen. Jag återgår till min strikta deckarform. En kvinna har genom Landstingets omsorger återkommit till en dräglig vardag efter ett personangrepp. Motivet skymtar. Jag ser framför mig kommande ond bråd död. Ett hundlik, också. Jo, det ska ges plats för tårar!

Höstljuset skymmer. Härligt!

HELENA SIGANDER

Taggar:

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22