Deckarromaner och kriminalavkok

Sep 3rd, 2009 | By | Category: 2002-2, Krönika

Av Jean Bolinder

Den svenska deckaren har genomgått en lyckosam utveckling de senaste åren med ”nya” författare som Inger Frimansson, Håkan Nesser, Åke Edwardsson m fl. Samtidigt odlar en del andra nykomlingar en våldspornografisk spekulativt kommersiell variant som är lika gammal som spänningsromanen.

Andra vårdar sitt inarbetade varumärke böckerna är varianter på ett grundkoncept. Någon debatt om saken bryr man sig sällan om att föra. Försäljningssiffrorna får tala. Fortsätter denna trend kommer kriminalgenren att återerövra det dåliga rykte den hade innan Sjöwall-Wahlöö.

”Deckarromanen – ett angrepp och ett försvar” heter en i sammanhanget intressant artikel som publicerades i Afton-Tidningen den 30 april 1956. Alltså för nu 46 år sedan. Kan de synpunkter som då framfördes vara av annat än historiskt intresse i dag?

”För tillfället har debatten om serieeländet och ’pang-pang’-litteraturen avstannat. Den återkommer med viss periodicitet ungefär som ebb och flod” konstaterar författaren Erik Johansson inledningsvis. De översatta usla ”kriminalavkoken” vinner allt större marknad. Snusförnuftiga skyller ungdomskriminaliteten på böckerna.

Men brutala slagsmål förekommer redan hos Homeros, Dickens och i de isländska sagorna.

Våldet är ej heller det värsta i deckarna utan tendensen att förhärliga krafter utanför samhällets lagar. Stålmän Som Mike Hammer dricker omåttligt med visky och blir ständigt sönderslagna innan de ”likt en Särimners galt stiger upp morgonen därpå – pigga och krya för nya duster och ännu mera visky”.

Märkligt är att alla ”brudar” vill krypa i säng med dem. ”Brudarna har alltid byster som Anita Ekberg, kurvor i övrigt som Marilyn Monroe och långa välsvarvade ben som vatten- och filmstjärnan Esther Williams. (Var finns denna verkligt goda cigarr?)”

Men det ges goda deckare av t.ex. Doyle, Wallace, Christie, Sayers, Queen, Stout och Simeon. I Sverige finns Trenter, Lang och Suneson. ”Men ingen av dessa lika lite som deras utländska kolleger av sobrare märke tillåter sig excesser i våld, halvfascism, knogjärn eller vilt knallande puffror.”

Med gillande citeras Maria Lang vars romanfigur professorn Ekstedt i Inte flera mord! säger att fallet inte bara handlat om smutsigheter.

”Jag har lärt mig oerhört mycket om mina medmänniskor. Kanske till och med mer än om jag fått fortsätta att studera min Homeros-avhandling.”

Erik Johansson avslutar sin artikel med: ”Det ligger en stor portion sanning i just de orden.”

Min uppskattning av Maria Lang (liksom av flera av de positivt nämnda författarna) är kanske inte så överväldigande stor, men jag håller med om artikelns slutkläm.

Kriminallitteraturen är en i grunden moralisk genre och om den ska kunna överleva bör människoskildringen sättas i förgrunden.

Det är enligt min mening inte speciellt intressant, att någon olycklig stackare blir sönderslagen, blöder och läcker hjärnsubstans.

Det intressanta är var för detta sker, hur den avrättade människan var och varför hon råkade ut för sin våldsman.

Vad gör människan till en människa och vilken moral ligger bakom att ett samhälle kan fortleva?

Och vad är det som – gör en mördare till en mördare?

Och hur påverkas vi människor av våldet i samhället?

Det är fortfarande frågor som en kriminalroman bör ställa!



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22