Deckardrottning

Sep 2nd, 2009 | By | Category: 2000-4, Krönika

Av Jean Bolinder

Den svenska deckaren har de senaste åren blomstrat på ett lika glädjande som i grunden överraskande sätt. Bland annat har det nu kommit en rad utmärkta kvinnliga krimförfattare som reparerar den skada Maria Lang en gång gjorde genren med sina alltmera grund usla variationer på ett tema som var utslitet redan innan hon debuterade vilket hon dock gjorde med den kanske enda intressanta boken i sin produktion. Nu vill jag inte påstå att allt det nya som kom mer är det guld det försöker glimma som. Så fick jag t.ex. i en hem till mig tillskickad reklambroschyr ”tjuvläsa” nästa bok av en av de hetaste drottningarna i deckarbikupan – som f.d. biodlare vet jag att detta att det skulle finnas flera drottningar i samma rike är lika absurt i binas värld som i människornas. Där var det bortskjutna bakhuvuden, utrunnen hjärnsubstans, ögon som delvis trängt ur sina hålor och en spyende betraktare av eländet. På mig gör sådant intryck av klichéartad våldspornografi utan någon som helst förnyelse eller rimlig eftertanke. En modern Maria Lang kan det tyckas – att en sådan låtsasvise höjs till skyarna tyder inte på kulturella bedömningsgrunder.

En rad deckardrottningar har vi som sagt begåvats med. Ganska många av dem är bra men några håller definitivt inte klassen (jag ska inte vara elak och nämna exempel). Det ska ju ändå inte vara så att det räcker med att vara kvinna och skriva deckare för att bli drottning! I en intressant artikel som gick genom pressen nyligen hävdades att Maj Sjöwall var den enda riktiga drottningen och det kan det förstås ligga en del i även om hennes och Per Wahlöös produktion ligger åtskilliga år bakåt i tiden. Skulle jag utnämna en svensk ”deckarprinsessa” får det bli pigga Bodil Mårtensson vars två böcker En chans för mycket och Beckmörker håller hög klass. För den fina titeln deckardrottning tycker jag för min del att det är Inger Frimansson som är den som ligger bäst till. Hon började som en mycket läsvärd ”vanlig” författare och jag gav henne beröm för flera av dessa tidiga böcker. Sedan etablerade hon sig i den kriminella branschen och efter en enligt min mening mindre lyckad deckardebut, har hon visat att hon kunnat ta med alla sina goda egenskaper över. När hon nu i detta nya årtusende kommer med Katten som inte dog, betecknas boken på försättsbladet som ”roman” och på skyddsomslaget som ”En psykologisk thriller”. Bägge genre beteckningarna är väl försvarbara.

Jag ska inte uppehålla mig vid handlingen utan nöjer mig med att konstatera att detta är en verkligt högtstående prosa och ett inte alls högljutt och flåsigt frossande i låtsasvåld och aggressioner. Spänningen blir enligt min mening mångdubbelt större på det här sättet där ångesten och den existensiella oron ligger och poppar under orden. Jenny Berthelius skrev i denna anda när hon var som bäst (Den heta sommaren, Mannen med lien) och man kan komma att tänka på Kerstin Ekmans oöverträffade Händelser vid vatten.

Tillvaron som den skildras av Inger Frimansson har både fult och vackert i sig. Människorna består inte av goda och ärliga som måste spy åt ondskan, och onda och vidriga som knäcker skallar som julnötter och låter hjärnsubstansen flöda. Nej, människorna är sammansatta av gott och ont och vi kan alla bli mördare om det skulle falla sig så. Och då rusar verklighetens iskalla vatten in i självgodhetens illuminerade lyxfartyg.

För mig är Inger Frimansson överhuvud taget den bästa av de ”nya” deckarförfattarna. Hon erbjuder inga små läsförströelseracerfärder i den grunda vulgärsjön. Hon tar oss med på farliga seglingar i skenbart lugna hav där djupens hemska sug och vindarnas livsfarliga nyckfullhet på sekunder kan förvandla allt så att vi måste sänka lodlinan ner i egna grumliga själsbrunnar.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22