Deckarakademin och Jury har nått sin målsättning – nu lägger jag av

Mar 7th, 2010 | By | Category: 2006-3, Krönika

Av Jean Bolinder

Sedan 1967 har jag skrivit deckare – det har blivit en 30-40 stycken. Bra har det gått, jag har blivit invald i Deckarakademin, vunnit priset för bästa deckare två gånger, nominerats sex gånger, tillhör Svenska deckarlandslaget och har i omröstning på biblioteken om bästa deckare genom tiderna, fått överlägset mest röster.

Ändå slutar jag nu och orsaken är att den svenska deckaren styrs av en liten självutnämnd grupp kring tidskriften Jury. De använder ojusta metoder, för att stoppa allt de inte begriper. De motarbetar originella och nyskapande deckare, andra åsikter än de egna förtigs, en självständig och erfaren författare som jag mörkas till noll. Man kan inte rimligen skriva ner mina romaner, som får lysande kritik på andra håll – alltså tiger man ihjäl dem och mig.

Den 24/7 skrev till exempel Jan Broberg om Cirkusdeckare i Deckarspalten i Sydsvenskan. Givetvis uteslöt han min Vilddjuret som kom härom året. Om den skrev Jan Mårtensson en mycket berömmande recension i just Deckarspalten. Den ”högst läsvärda” boken handlade om tidens (1939) ondska: ”Multiplicerar man varje enskilt fall med några hundra tusen eller ett antal miljoner, får man en uppfattning om vad det verkliga odjuret kostade mänskligheten.” Han föreslog dessutom i ett senare nummer, denna ”suggestiva” bok som julklapp. Fem år senare finns inte boken med när cirkusdeckare presenteras!

Detta och många andra förtiganden beror på att jag vågat diskutera deckare, Deckarakademi, Jury och kritiker. I all kultur utom Josef Stalins har det ansetts självklart, ja rent av berömvärt att författare går sin egen väg. Men så icke i den svenska deckarankdammen. Där får man inte gå mot Makten, för då är man död som författare.

Mosad novell

Ännu ett exempel bland otaliga: Jag ombads skriva en novell i en samling vars behållning skulle gå till Rädda Barnen. Inte så konstigt att man bad mig, jag är den ende nu levande svensk som fått med en novell i en utländsk antologi med Världens allra bästa deckarnoveller. Jag satsade hårt och skrev en av mina finaste noveller. Den ger ett psykologiskt porträtt av en ung man i puberteten. Han konfronteras med vuxet snusk och mår illa av det. För min del vill jag ha en djupare mening med mina berättelser, inte bara skriva rafflande. Efter ett tag ringde deckarakademins preses Ulf Örnkloo. Han var ettersur och gjorde mos av min novell. Den var inte lik de andra, klagade han bland annat över. Jag sade att jag inte visste, att alla skulle skriva lika …

Ville ha amatörkria

Så fick jag ett ändringsförslag som förvandlade en psykologisk studie till en tafatt amatörkria.

Gestaltningen av den unga mannen var borta, hela historien platt och menlös.

Det var som om en söndagsskolefröken från 1940-talet handlat i hysteri. Den unga desperationen i berättelsen vattnades ur som en sillmjölke. Ordet ”fanskapet” blev ”henne”, ”din gorilla” ströks, skolresultat som inte var ”över sig bra” blev bara ”bra”. Allt som hade med sex togs bort i en novell som handlar om sexuellt uppvaknande! ”Knulla” blev ”vara ihop med en tjej”!!! Jag fick inte skriva att en kvinna har en ”stor hårtofs mellan benen” – det skulle stå att ”något mörkt kan anas”. Det tydligen förfärliga ordet ”sexhjälpmedel” ströks…

Söndagsskoleattityd

Inte nog med denna söndagsskoleattityd. Jag fick inte ens skriva att ”mormor kommer att stötta mamma vid en skilsmässa”. ”Skilsmässa” var också ett för hemskt ord och meningen gjordes om till att mormor skulle ”göra allt för mamma”. Ren amputation av texten!

Man utnyttjar alltså det välgörande ändamålet och ber mig alltså skriva gratis för Rädda barnen och går sedan fram med slåttermaskin över min text! Det är rent ut sagt tarvligt att använda välgörenhetsmantel för att komma åt mig. Författarkollegor har sagt att de inte hört på maken. Jag sände novellen till deckarmagasinet CDM vars redaktör tyckte den var utmärkt och publicerade den utan ändring. Och jag fick berömmande brev och kort från läsekretsen.

När den med Deckarakademin tätt förbundna tidskriften Jury bad en kritiker recensera oken, förvånade sig han över att Bolinder som aviserats vara med, inte var det. Recensenten skrev detta i sin recension och han har berättat för mig att man på Jury strök passagen. Ingen skulle få veta i Jury att jag mobbats ut av Deckarakademins preses! Detta är helt i stil med Jurys vanliga sätt att agera, man publicerar bara sådant som är inställsamt till tidskriften.

Persona non grata

Jag är persona non grata och när jag skrev ett deckarmanifest kom det in i svensk och utländsk press, men inte i Jury. När man förringade det jag skrivit i mina memoarer och en upprörd läsare skrev och bemötte detta, refuserades det. Det kom istället in i konkurrenten DAST.

Det jäser bland seriösa deckarförfattare och kritiker men få vågar säga något för att inte råka ut för mitt öde. Kritikern Bengt Eriksson gav sig i DAST 2003:3 på inaveln: ”Jag skulle inte vilja sitta i Deckarakademin … Det blir en liten klubb … Ta Deckarspalten i Sydsvenskan eller tag Jury. Alltid samma människor.” i AB 7.1l.05 gjorde toppförfattaren Jan Arnald (Arne Dahl) upp med akademin under rubriken ”De mördar deckarna!” Ulf Örnkloo skyllde Arnalds kritik på att han inte nominerats (vilket han hade blivit). Ett intellektuellt självmord av Örnkloo!

Själv ids jag ej slåss längre. Jury och dess kompisar i stil med Broberg, Örnkloo och Svenska Deckarakademin har sett till att mina deckare dör kvävningsdöden i tysthet. Aldrig så bra kritik från andra ger inte tillräckligt med syre när detta gäng beslutat sig för att mörda mig. Och säkert vågar inga kollegor ställa upp – gör de det, hamnar de som jag på dödslistan.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22