Deckarakademin bör förnyas!

Mar 8th, 2010 | By | Category: 2006-1, Krönika

Av Jean Bolinder

Svenska Deckarakademin grundades våren 1971 av en grupp – mestadels herrar – som kände sig kallade att sitta i en Akademi. Av ledamöterna skulle hälften vara författare och hälften kritiker. Därtill höll man sig med några hedersledamöter. För min del var jag den förste som efter bildandet invaldes – det skedde när Maria Lang i vredesmod lämnat Akademin.

Efter att ha varit med ett tag i Akademin begrep jag Maria. Om man framförde egna åsikter och förslag blev man snabbt mobbad, ett par av ledamöterna föreslog t.o.m. att jag skulle slängas ut. Detta krav upprepades senare när jag protesterat mot att Akademin burit sig oförskämt åt mot min stackars hustru. Som ingen avstötningsmekanism fanns, tänkte man på att skapa en ”Lex Bolinder” för att stänga truten på den frispråkige.

Sedan pressen börjat intressera sig för fallet krafsade man sina kastanjer ur elden och bad t.o.m. min hustru om ursäkt. Kors i taket! Jag grävde ner stridsyxan och tänker inte gräva upp den igen. Så lägger jag ner mycket jobb för Akademin, sitter t.ex. i juryn för val av bästa översatta kriminalroman.

Så jag hör inte till dem som vill lägga ner Deckarakademin. Men jag tycker att en liten grupp har skaffat sig monopol på svensk kriminallitteratur. Via Akademin och tidskriften Jury bestämmer de allting. Som gruppen mest består av gamla gubbar är det inte konstigt att den är ärkereaktionär och motarbetar det som avviker. Till detta bidrar också att det nu mest är äldre kritiker och passiva utövare i Akademin, medan de aktiva författarna är i klart underläge.

Många författare har i stort sett lagt av, så t.ex. K Arne Blom, Jan-Olof Ekholm, Jan Ekström och Maj Sjöwall. Ytterligare tre har så vitt jag förstått eller hört av dem själva, slutat. Det gör att det friska skikt av Akademin som jagar nya vindar, tunnats ut betänkligt.

Även kritikerna har i många fall sett sina bästa dagar. Det gör att församlingen blivit något av en sumpig ankdamm utan tillflöde av friskt vatten. Kanske vill de stora förmågorna inte vara med. Den orädde kritikern Bengt Eriksson som skrivit den utmärkta Deckarhyllan säger i DAST 2003:3: ”Jag skulle inte vilja sitta i Deckarakademin … Det blir en liten klubb … Ta Deckarspalten i Sydsvenskan eller tag Jury… Alltid samma människor.” Om nuvarande preses i Deckarakademin skrev Bertil Falk att denne Ulf Örnkloo ”har det journalistiska uppdraget att vara redaktör för radions Deadline” som ”brukar handla om vinnare av diverse priser som anordnats och delats ut av … Jury i vars redaktion Örnkloo sitter, eller av Svenska Deckarakademin, som samme Örnkloo också är medlem av … Att Örnkloos dubiösa verksamhet sker i ett medium som ska vara allmännyttigt och fritt från ovidkommande intressen tyder på public disservice.”

(DAST 2002:2)

Numera är visst Deadline nerlagt, men Örnkloo sitter på alla möjliga andra stolar ändå. Nu senast blev jag inbjuden delta i en välgörenhetsantologi. När jag fick reda på att Örnkloo var redaktör där också, blev jag tveksam men sände en novell som mina provläsare berömde. Efter fyra månaders tystnad (!) ringde en grinig Örnkloo och klagade på i stort sett allt i novellen, bl.a. att den ej var lik de andra bidragen(!). Jag drog tillbaka mitt opus och sände det till ett magasin, vars redaktör blev förtjust. ”Roligt få publicera en så bra story”, sa han.

Det är inte bra att en liten klick i många fall självutnämnda tyckare diktatoriskt tillåts styra en genre – resultatet är bara alltför märkbart. Dagens svenska deckargenre är stereotyp och kommersiell. Samma trötta poliskollektiv utreder allt blodigare brott. Det är i allmänhet ljusår till Sjöwall-Wahlöös mästerverk.

Bengt Eriksson igen: ”Det är en väldigt konstig utgivningspolitik av deckare i Sverige. Deckare ges ut för man tror att deckare är säljare. När det gäller andra romaner kan man ge ut dem för att man tycker att det är en bra roman och en bra författare, ’som ska finnas på vårt förlag’.”

Ska det bli något av den svenska deckargenren måste bl.a. Deckarakademin förnyas. De gamla uvarna borde dra sig tillbaka – t.ex. göra som jag, välja att bli hedersledamöter. Så blir det utrymme för unga kritiker och verksamma författare. ”Respekt för de gamla! Och plats för de unga!” för att citera August Strindberg.

Då först kan det blåsa in lite friska vindar i Deckarakademins dammiga, unkna och ovädrade högtidssalar!



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22