Broder Jakob, och det svenska deckarundret


May 25th, 2019 | By | Category: 2019-05 maj, Krönika

Anders Blomström

 

 

Krönika av ANDERS H BLOMSTRÖM

Jag köpte Emelie Schepps Pappas pojke och Broder Jakob samtidigt. Och det var nog tur, för annars hade jag kanske blivit av med ännu en av mina favoritförfattare.

Emelie Schepp upptäckte jag redan när hon gav ut sin första bok, själv. Innan hon blev uppköpt av de stora förlagen. Njöt av hennes rappa stil med de ständiga perspektivbytena. Och av hur hon höll uppe nyfikenheten genom att lägga in massor av både små och stora cliffhangers. De två nycklarna till hennes unikt rappa stil.

Emelie Schepp, med sin åklagare med sitt märkliga förflutna, och Jenny Rogneby, med sin utmärkta men samtidigt skrupellösa polis. De ser jag som de två uppstickarna inom det svenska deckarundret. Även om de inte precis skildrar samhällets mörka sida mot bakgrund av välfärdssamhället. Nej, där är det tyvärr ytterst få nya deckare som klarar av att kvala in. Det är mer det att även Emelie har en udda huvudperson. Som Stieg Larssons Lisbeth Salander eller Jo Nesbøs Harry Hole.

Jag läste Emelies tre första böcker om Jana Berzelius så fort de kom ut. Såg fram emot varje ny bok. Började läsa Pappas pojke

Men nej, något stämde inte. Jo, den rappa stilen hon gjort till sin, den fanns där. Ändå så var det något som var fel. Ordentligt fel. Boken kändes mest bara tekniskt välskrivet, fast den saknade liv.

Det tog ett tag innan jag fattade vad jag egentligen reagerat på. Det var som om karaktärerna hade fastnat i en kliché, de utvecklades inte längre. Blev t.ex. störtirriterad på polisen Mia. Så himla ytligt skildrad.

Hade Emelie slutat gilla sina karaktärer? Var det detta som hänt? Hade jag förlorat ännu en favoritförfattare? Ja så reagerade jag.

Jag umgicks i samma kretsar som Stieg Larsson. Pratade om skrivande med honom. Minns att jag var så förundrad över att han var så övertygad om att han skulle bli utgiven. Och lika förundrad, det var jag över att han skrivit hela TRE böcker innan han skickade in. ”Jag måste ju visa att jag kan skriva mer än en”, hävdade han. Och karaktären Lisbeth Salander, henne hade han utvecklat ganska sent i skrivprocessen. Massor av energi hade lagts på henne, på att vända ut och in på hur han skulle skildra våldet och sexet kring henne. ”Bra karaktärerna, det är nyckeln till att lyckas. Utan dem blir ingen berättelse bra nog.” Ja ungefär så minns jag det han sa.
Usla karaktärer, det har fått mig att stryka den ena deckarförfattaren efter den andra från min lista på senaste tiden. Just där finns nog orsaken till min starka reaktion på Pappas pojke. Jag ville inte förlora ännu en författare.

Det var Jo Nesbø som fick mig att börja sluka deckare. För språket och det intelligenta berättandet. Och det trots att han gjorde det jag tyckte så illa om. Att skriva om den ena psykopaten efter den andra, trots att de knappt alls finns i verkligheten.

Tycker egentligen det räcker utmärkt att beskriva vanliga människors vita lögner, och berätta om hur de lögnerna ibland blir allt svartare och desperatare. Vanliga människor ställer till tillräckligt. Varför ta till psykopater hela tiden? Känns mest som fusk och slarv. Ja rena slöheten.

Fast Jo Nesbø skrev som sagt så himla spännande och med ett så fantastiskt språk att jag fastnade ändå. Såg i många år fram mot varje ny bok med Harry Hole. Ända tills jag fick läst Törst.

Vet precis i viket ögonblick Jo Nesbø sprack, för mig. Det var när mördaren tuggade i sig en bit av ett ansikte. En bit av näsan om jag minns rätt. Slängde bort Törst. Där fick den ligga oläst. I månader.

Omslag till Broder JakobEmelie Schepp ville jag inte bli av med också. Tog mod till mig. Öppnade Broder Jakob (Harper Crime, 2019, ISBN 9789150941814, 387 sidor) med bävan.

Men där var de, Jana och de andra. Emelie älskade sina karaktärer igen. Det hände massor med dem. Med Jana, Danilo, Mia, Henrik och de andra.
Vad hade hänt? Hade Emelie bytt redaktör? Jo, så var det. Kunde det vara förklaringen? Eller var det bara jag som varit på fel humör när jag läste Pappas pojke? Nej, knappast.

Nåja, hur som helst så hittade jag tillbaks till berättelserna om Jana Berzelius. Och det som jag tycket mig se i Pappas pojke, att Jana bara blev till en allt absurdare kliché, det kom på skam.

Det svenska deckarundret är absolut i kris. Istället för att skapa de fantastiska karaktärer och miljöer som är ett av nordic noirs främsta kännemärken, så skruvas det allt för ofta bara på kranen till allt mer utstuderat våld. Författarna nöjer sig med att skriva in allt fler massmördare och allt fler psykopater.

Men hallå? Gör ert jobb! Sluta fuska. Ni mördar det svenska deckarundret om ni håller på sådär. Deckare kräver mer jobb, inte mindre, än en roman. Jag vet. Jag skriver bägge sorterna.

Jag minns ännu hur förundrad jag var över Arne Dahls först deckarserie med A-gruppen. I den så utvecklades och förändrades den rika floran av karaktärer från bok till bok. Arne Dahl gjorde en sak synlig för mig. Älskar inte författaren sina karaktärer, då gör inte läsaren det heller. Då spelar det ingen roll hur spännande berättelsen är.

Men hur gör jag då med nästa Harry Hole? Med Kniv? Blir det några fler lästa böcker av Jo Nesbø? Vet faktiskt inte.
Fick ett tips. Lyssna på Kniv som ljudbok. Då går det allt för absurda förbi så fort att du inte fastnar i det.

Nja, Jo Nesbø, du som varit min största deckarfavorit genom åren. Du är nog slutläst för min del. Gillar du inte Harry Hole längre?
 Fast Jo, du skrev ju Blod på snö. Om Olav och hans drömkvinna. Absurd och hårdkokt. Ändå så himla mänsklig mitt i allt det absurda. Vågar jag kanske prova Midnattssol? Om Ulf som inte är jägaren, utan bytet? Vet inte.

Fan vad jag kommer sakna dig Jo!

Fast jag är glad att jag fick behålla Emelie Schepp. Och med den allra sista meningen i boken, med den såg hon till att jag absolut kommer köpa hennes nästa bok. Och det så fort den kommer ut. För den meningen innehåller ännu en av Emelies suveräna cliffhangers.

Taggar: , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22