Bravo Björn Ranelid

Apr 25th, 2012 | By | Category: 2012-04 apr, Krönika

Jean Bolinder-logoKrönika av JEAN BOLINDER

Jag beundrar verkligen Björn Ranelid!

Men första gången jag träffade honom var jag tveksam. Jag skulle presentera en bok i Ystad och framträdde på Konsthallen. Efteråt var det fest hos några kulturintresserade damer. Ystads  kände författare kom inte till museet, men dök upp på festen. Där dominerade han fullständigt allting. Jag och min bok hade inte en chans.

“Vilket ego!”, tänkte jag lätt avundsjukt men mest av allt imponerad.

Vi har setts senare också. På Gösta Wernermuseet i Simrishamn ställde vi ut våra målningar och jag kunde konstatera att författaren också är en bra konstnär. Nu har han därtill ställt upp i Melodifestivalen och till allmän häpnad kommit till final. Som vanligt har han utsatts för hätska angrepp och nedriga påhopp ur bakhåll.

Obegåvade människor som inte har en chans att konkurrera drivs av låg lust att förinta. De kan inte glädjas åt att något bra som gör tillvaron lustfylld – nej de måste angripa, håna och förinta. Själv har jag gudskelov aldrig väck tiondelen så mycket uppståndelse som Ranelid men har ändå som teaterman, författare, konstnär och tidningsskrivare känt av Jantelagens snåla vindar. Första budet i Sandemoses Jantelag är: “Du skall icke tro att du er noe”.

Jante ligger i Norge men i Sverige innebär det i samma grad, att man ej får visa sig duktigare än andra, för då blir man angripen, misstänkliggjord och hånad. Vi är ju ett jämlikt land, ett land där “en ann är så god som en ann” …

När jag i en lärartidning försvarade invandrarbarn utbröt det en storm på nätet. Man kom inte med argument, för det kunde man nog inte, nej man krävde att jag skulle sparkas. Den kloka  redaktionssekreteraren skrev att man verkligen inte tänkte ge mig avsked. Då försvann hon i en fallucka och efterträddes av en karl som rappt slängde ut mig. Det skedde så fermt att en kolumn som jag hade skrivet kontrakt på, aldrig publicerades.

Mig personligen kvittade det faktiskt detsamma med den tidningen, men de som förlorade var invandrarungarna. Sedan ska politikerna snacka storstilat om en jämlik skola!

Men visst känns det i skinnet att bli behandlad på detta sätt. Jag beundrar Björn Ranelid, även för att han står ut. Han är en modig människa som vågar gå emot alla de fega, oftast anonyma gnällspikar som försöker göra mos av honom.

Förr var det kvalificerade kritiker och utsedda kolumnister som tyckte till. En ansvarig utgivare kollade vad som skrevs. Det fanns yrkeskunskap, etik och moral.

Nu har Internet gjort envar som känner sig kallad, är berusad eller en självgod besservisser, till tyckare som har chansen att kräka ur sig vad som helst, t ex ondgöra sig över Ranelids utseende. Fyllesnacket hemma i TV-soffan har blivit offentligt.

Det är som mobbande småungar i en sandlåda:

– Du är fuuuuuuul!!! Så det så!

Det är som om folk tror att den som är känd, tål vad som helst. Jag vet av egen erfarenhet att man stålsätter sig och visar upp en oberörd attityd. Men härom dagen avslöjades mitt innersta känsloliv när det gäller att känna sig hatad.

Jag håller på att skriva memoarer – mest för min egen skull. När inte så mycket återstår av mitt liv, vill jag kolla hur detta liv varit. Förstå vad som drivit mig framåt.

Just nu håller jag på med mitt dramatiska åttiotal. Sveriges då största dagstidning bad mig medverka i en stort upplagd sommarföljetong. Det var roligt och smickrande och jag tackade ja. Kort därefter ringdes jag upp av en inte särskilt känd författare som var rasande över att han inte fått vara med.

Jag svarade vänligt att det ju inte var jag som bestämt, men det lugnade honom inte, han vrålade och skrek i telefonen till dess han slängde luren i örat på mig.

Efter det förföljde han mig på alla sätt. Han skrev ner mina böcker till dess att jag tröttnade och meddelade att eftersom jag var en så dålig författare lade jag av. Då utnämndes en av de enligt honom oläsbara volymerna till “Årets bästa svenska kriminalroman” av Svenska Deckarakademin.

Min arge kollega framträdde då med ett inlägg där han hånade min person och allt jag stod för. Han tyckte minsann vad han tyckte och var jag en sådan klenfärs att jag inte klarade det,  var det ynkligt och löjligt. Som ju allt med mig var!

Jag ryckte på axlarna och avstod från att skriva fler deckare. Till dess jag fick en idé en dag och kom med en ny bok. Som också den fick Akademins pris som årets bästa …

Det intressanta är att när jag nu efter ett kvartssekel läste om vad den nu bortgångne kritikern då skrev, greps jag åter av känslan att vara hatad. Det gav mig en depression. Allt blev ett grått töcken, jag sov inte på nätterna och jag undrade vad det var för mening med mitt liv. Så hårt tog det alltså den gången fastän jag då inte ens själv var medveten om vad jag innerst inne kände.

Som sagt beundrar jag Björn Ranelid. Och jag tycker att alla de som är avundsjuka på hans förmåga, mod och kämpaglöd ska tänka efter. Kom gärna med seriös kritik, synpunkter och inlägg men sluta håna och hata! Vi har inte så många förmågor av Ranelids klass och dem vi har, ska vi vara rädda om.

Över huvud taget ska vi alltid vara rädda om våra medmänniskor!

Taggar: ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22