Bolinders lista: Årets bästa översatta deckare

Nov 6th, 2011 | By | Category: 2011-11 nov, Krönika

Jean Bolinder-logoKrönika av JEAN BOLINDER

Deckarakademin väljer varje år bästa deckare, dels bland de utländska som översats till svenska och dels bland svenska original. Den senare klassen har jag varit nominerad i sex gånger och har vunnit två. För egen del är jag med och väljer bästa utländska böcker. Det går så till att Utländska grupp A, bland hundratalet utgivna, nominerar fem–sex böcker och att grupp B bland dessa kriminalromaner utser den allra bästa.

I flera år har jag varit med i Utländska grupp A. Där får man läsa verkliga travar med  böcker som kan vara upp till 600 sidor tjocka. Jag räknar med att jag i flera år årligen läst 40 000 sidor vilket är ett sant sisyfosjobb!

Numera är jag gudskelov med i Utländska grupp B och får mig de främsta böckerna tillsända. Jag läste dem vid Allhelgonahelgen. Tända ljus och några CD-plattor med blues inramade. Jag spelade favoriter som Billie Holiday, Leadbelly och Blind Lemon Jefferson. I den tid då vintermörkret rullar in över landskapet gav det en suggestiv, vibrerande stämning.

I år var det ett förlag som inte sände aktuell bok. Det blev en massa merarbete innan jag via en vän fick tag på ett ex av boken ifråga. Den visade sig vara utmärkt och det hade varit synd om den inte kommit med. Jag kan tycka det är svagt av ett förlag att visa så lite intresse.

Omslag till Tretton timmarFörra året vann den sydafrikanske författaren Deon Meyer med Devils Peak. Den var alldeles utmärkt tyckte jag, som hade rankat den som tvåa efter en mera originell skapelse. I år nominerades Meyer åter, nu med Tretton timmar (Weyler). Den är översatt av Mia Gahne och i stort sett lika bra som fjolårsboken. En ung flicka rusar en tidig morgon uppför sluttningen på Taffelberget. Det är oerhört spännande och miljöskildringen storartad – när man läst färdigt tycker man sig veta allt om Taffelberget och gatorna där.

En av min ungdoms älsklingsfilmer var Sheriffen (High Noon) från 1952. Den var 85 min lång, men handlingen som sådan varade en timme! Det var ett helt underbart grepp och jag uppskattar att Meyers bok utspelas på så kort tid – 13 timmar. Den tog mig längre tid att läsa!

Att jag ändå satte den som femma beror dels på att resten av de nominerade är så utmärkta, men också på att jag tycker att boken är väl lik den föregående. Ett pris till Meyer får räcka.

Den allmänna trenden är att deckarförfattare förr, både här hemma och ute i världen i de flesta fall var glada amatörer som inte alltid hade vare sig större språklig förmåga eller kunskap om t ex polisarbete. Charm och mysighet sålde exempelvis Maria Lang – i dag har i varje fall jag svårt att stå ut med hennes en gång så populära böcker.

Även dagens svenska deckarparnass innehåller blåbär. Liza Marklund har satts på frimärke, men jag som är gammal svensklektor, tycker inte hon kan skriva svenska!

Dagens mer kända utländska deckarförfattare är verkliga proffs. Deras språk är utmärkt, deras kunnande imponerande och människoskildringen god om än inte så djuppsykologisk. Det jag tycker saknas hos nästan alla är originalitet och “själ”.

Omslag till Mörk jordBelinda Bauer har också sydafrikanska rötter. Hon växte upp där och i England. 2010 vann hon den eftertraktade The Gold Dagger med sin debut Blacklands som nu i Ulla Danielssons översättning heter Mörk jord (Modernista).

Det börjar med en välskriven skildring av Exmoorheden och man känner ett eko från andra engelska deckarhedar alltifrån den där Baskervilles hund skrämde ihjäl en hjärtsjuk stackars lord och via Rendells praktfulla Herdarnas herre. En galen massmördare och psykopat  figurerar också och med honom tar tolvårige Steven kontakt. Visst är det spännande men …

Kanske är jag en sur gammal gubbe när jag trots alla briljanta finesser kommer att tänka på Maria Langs alla givna och lånade kulisser. Har boken något verkligt att säga mig?

Omslag till Nattens mörka tonerMörker råder också i Domingo Villars Nattens mörka toner (Ollos de auga) Övers Lena E Heyman (Ekholm & Tegebjer). Boken utspelas i Galicien. I kuststaden Vigo hittas en trettifyraårig saxofonist mördad i en exklusiv våning på Torallön. Han är bunden och har en fruktansvärd blånad från magen ner på benen. Hans misshandlade penis är kraftigt underdimensionerad.

När man kommer åt en strömbrytare går en cd-spelare på och Billie Holidays röst fyller rummet. Kanske bidrar Billie till min fascination av denna bok som jag tycker på ett meningsfullt sätt handlar om livet och dess förlorande . Jag placerar romanen på tredje plats.

 

Omslag till GetingsommarSom tvåa sätter jag Denise Mina: Getingsommar (The End of the Waspseason) Övers: Boel Unnerstad (Minotaur). Det handlar om ett vansinnesdåd som får en psykologiskt överraskande men rimlig och rörande förklaring. Ytterst fascinerande både att läsa och tänka tillbaka på. En psykologiskt briljant läsupplevelse.

Sanning (Truth) av Peter Temple. Övers Johan Nilsson (Kabusa böcker) fick 2010 Australiens främsta litterära pris: Miles Franklin Literary Award. Jag börjar läsa i vänthallen utanför en träningssal där min hustru jobbar med ett skadat knä. Människor kommer och går, har käppar, rollatorer eller sitter i rullstol. Det enda försonande är gratis, mycket gott, kaffe.

 

Omslag till SanningJag fascineras genast av denna bok och det utan att först riktigt veta varför. Den är välskriven, spännande och professionell, men det är de andra nominerade kriminalromanerna också. Här konfronteras polischefen Stephen Villani med ett lik i en lyxvåning i Melbourne: “Hon låg på plastsäcken i den vilställning som används i yoga – särade ben, uppvända handflator, röda tånaglar, långa ben, glest könshår, små bröst.

Det liknar en rad andra deckare jag läst – en purung, naken flicka, mördad i en den absoluta lyxens tempel. Kanske kan det kännas som snudd på pedofili, varken helt smakligt eller så anständigt. Men trots detta mig motbjudande, fascineras jag och jagar vidare. Jag undrar vad det är som så fängslar. När jag hemma läser färdigt boken till tonerna av Lonesome House Blues som Blind Lemon spelade in i början av 1927, kommer jag på vad som är så enastående. Boken rör sig hela tiden i det psykesskikt C G Jung kallade “Det kollektiva omedvetna”, ett landskap med arketyper och eviga sanningar. Det är sällan litteratur når dit men Peter Temple lyckas med konststycket. Jag har kommit fram till följande lista:

1 Peter Temple SANNINGEN
2 Denise Mina: GETINGSOMMAR
3 Domingo Villar: NATTENS MÖRKA TONER
4 Belinda Bauer: MÖRK JORD
5 Deon Meyer: TRETTON TIMMAR

                                                                                                    JEAN BOLINDER

Här finns deckarakademins nomineringar: http://www.dast.nu/notis/deckarakademins-nomineringar-klara

Taggar: , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22