Blod, svett och tårar

Oct 7th, 2010 | By | Category: 2010-3, Krönika

Krönika av Niclas Ahlfors

Så har det äntligen hänt. Efter en lång väntan, stundtals sömnlösa nätter och inre röster som frågat mig vad jag har gjort, kom så det lilla paketet. Varsamt tog jag det i min famn och bar det faderligt hela vägen till dess rätta plats.

Kort efter hemkomsten satt jag bara och betraktade det lilla; rörde varsamt vid det, doftade litet. Det var blandade känslor. Å ena sidan var jag glad, stolt, sträckte på mig när jag gick på promenad. Jag ville visa att jag minsann också kunde, det fanns bläck i stiftet och inte bara blårök. Å andra sidan drabbades jag av något som kan liknas vid ångest; vad skulle jag göra nu?

Nåväl, det var kanske inte det mest märkvärdiga som har hänt på denna jord. Men för mig, som aldrig tidigare lyckats producera något dylikt, så var det ett litet under. Jag talar inte om ett litet barn, även om det kunde liknas vid det, nej jag talar om min debut som författare i inbundet format. Jag har fått en text i tryck. Det är på riktigt; skarpt läge; äkta.

Efter år av små uppsatser i skolan, många romanbörjor som alla hamnat i en flyttkartong på vinden och dikter inspirerade av den tidiga romantikens strömningar och gotiska sagor kom så den vändpunkt som förde mig till en debut.

Jag hittade en skrivkurs på nätet. Jag visste inte om jag kunde skriva. Att då betala dyra pengar för en kursplats och sedan sitta och känna sig totalt off (på ren svenska), hade inte varit så roligt. Nej, jag satsade på den nätbaserade distanskursen och det var inte något som jag har ångrat.

Här fick jag uppmuntran, och smisk; piska och morot. Skriv om och skriv rätt. Det här var bra! Hur tänkte du här? Heja! Hon är sträng men rättvis, deckarfröken.

Vägen fram till brevet från förlaget som berättade att min novell blivit antagen var en resa vill jag lova. I vissa stunder var det verkligen som att texten värkte fram. Och det var i stunder som dessa som jag insåg att skrivandet är en konst bland andra, och att det som skrivs är ett under, ett resultat av någons vedermödor. Sedan är det upp till dig och mig som mottagare att tycka. Men faktum kvarstår, det är någon bakom texten som (förmodligen) brottas med början, avslutet och ett antal formuleringar däremellan. För denna prestation skall han eller hon beundras, oavsett vad jag anser om det skrivna (om vi nu bortser från ren propaganda, till exempel).

Skrivprocessen var stapplande, krävde förhandling, kändes ibland övermäktig. Jag hade en deadline som skulle passas, för jag ville in med bidraget till första urvalsomgången.

Stapplandet berodde på att jag testade mig fram; formatet var bestämt, jag ville klara av berättelsen inom den angivna ramen. Frågor uppstod under resans gång: Hur sjutton luktar en gammal pistol?

Förhandlingar om tiden krävdes. Familjen fick många sköna söndagar utan mig, i gengäld fick jag laga mat. Jag tackar dem för deras tålamod, både med skriveriet och med min (ibland) rätt mediokra matlagning.

Övermäktigheten inträdde ibland; var det verkligen något för mig? Kanske var det bättre att lägga ner? Låt andra skriva, köp deras bok. Läsa andras vedermödor i inbunden form. Bekvämt. Lägga ner boken när tröttheten infaller. Ingen som jagar dig med tidsgränser. Ingen chans, eller risk, att misslyckas. Fegt!

Men det fanns något som manade på. Tack vare mina nyvunna kunskaper om bland annat synopsis kunde jag slå alla improduktiva känslor ur skallen.

När jag bestämt mig för att texten var klar (eller om det var almanackan som tyckte så) postade jag texten och sedan började en lång, pirrande väntan. Pirret byttes till otålighet; till uppgivenhet och just när jag var på gränsen till att dra tillbaka texten kom så det efterlängtade brevet.

Det var som om jag gått och hållit andan under hela denna tid. När brevet kom, kunde jag för första gången på väldigt länge släppa ut det andetag som jag drog in den dagen då jag lade kuvertet på den gula postlådan. (Och, liksom för säkerhets skull, öppnade jag luckan till lådan två gånger för att se om kuvertet verkligen hade försvunnit ner i boxen och inte hade fastnat någonstans).

När jag läst brevet ett antal gånger, kunde jag tro mina ögon och tillät mig fira!

Omslag till Debut i dödMin text var antagen till en novellantologi, för (företrädelsevis) debutanter. Nu var det bara att vänta på att texten skulle lämna korrekturstadiet, hamna på papper, via plåt, och sedan hängas in i bokpärmen, trimmas och landa i kartong.

Processen tog sin tid, liksom skrivandet tog sitt. Jag som är otålig av naturen fick genomgå en oerhört plågsam väntan (dock inte lika djävlig som den väntan som infann sig under tiden mellan inskickat manus och antagningsbesked).

När böckerna sedan kom, var det som om en graviditet skulle till att avslutas. Jag ilade ner till paketutlämningen. Rabblade avinummer. Snubblade på siffrorna. Slet åt mig paketet. Sprang hem. Skar mig på wellemballaget. Och se! Där fanns böckerna!

Mitt namn fanns på ett bokomslag. Mina ord fanns tryckta på ett antal sidor som tillsammans utgjorde berättelsen.

Stolt delade jag ut exemplar till utvalda i min omgivning. Naturligtvis krafsade jag ner några rader i varje bok. Nu hade resultatet av mina vedermödor landat!

Det är nu som jag fylls av en tomhet. Luften har pyst ur. Vad ska jag göra?

Problemet har löst sig. Jag är ännu inte författare på heltid. Jobbet kräver sitt, familjen sitt. Men skrivandet kräver också sitt. Jag sitter ånyo och funderar, känner viss ångest och stundtals uppgivenhet. Det är nu som en längre text skall snickras ihop.

Hur resan med en romantext ska te sig har jag ingen aning om. Men med stöd av familj, vänner och deckarfröken Helena så kommer det att gå. Så länge verktygen är vassa och viljan är stark kommer det att gå vägen.

Taggar: , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22