Behövs krim? Varför inte skriva verkligheten

Mar 11th, 2010 | By | Category: 2005-1, Krönika

Av Helena Sigander

Lagrummens kvalitet matchar inte kvantiteten brott. Det hade man ingen aning om innan överåklagaren packar ned det vattensäkra fallet i sin portfölj med ena handen och vinkar hej då till den kriminelle med den andra. Oönskad i sammanhanget och kvarlämnad med skräckminnen får vän av ordning försöka att rycka upp sig och gå vidare. På egen bekostnad!

Kvällen JN tappade anseendet var jungfruligt vårspröd och han hade ingen föraning. Tvärtom smålog han vid tanken på sambon, den där glimten i hallen nyss. Så vek han in på Timotejgatan, en fullparkerad tyst gata. J N myste över sin tillvaro och den dumme självupptagne fan, får man nog säga så här efteråt när vi så många människor tappade hedern och geisten, blev inte varse citynattens skuggspel. J N var inte ensam.

En man vägde en sten stor som en tekopp i handen. Kanske räknade han ut sannolikheten för att just den stenen skulle fylla sitt syfte att krossa en bilruta, säkert är att hans hjärta bultade. Han var på G. Det small. Stenen splittrar bilfönstret. I detsamma varseblir J N att ett brott pågår och sätter fart in i stormens öga, tvingar Stenmannen ned på gatan och inom ett kick sitter J N på Stenmannen. Hjärta mot hjärta kryper panik in i skinn och ben. De ser varandras pupiller växa, de är rejält skrämda och overklighetskänslor drabbar dem.

J N har aldrig slagit någon, aldrig legat på gatan över en potentiell mördare. Stenen blir ett konkret mordvapen nu. Kanske har han en hiv-infekterad spruta Också? En kniv? Och J N tänker att om jag inte klarar mig … Kanske tänker Stenmannen att livet är hopplöst och jag såg ju att bilskrället var tomt, ingenting fanns att ta, inte ens en doftgran.

J N rycker fram mobilen. Stenmannen krälar, slåss, kommer loss. J N rullar på gatan, en sekund rivs hans byxor över glas och ånger och betong. Handflatorna skråmas illa, han kan inte svälja, inte ropa.

Men J N är en medborgare med ett civilkurage som när det gäller överstiger all skräck, vett och sans. Han springer ifatt Stenmannen som stannat en taxi, kliver in och skriker kör. J N hindrar bilen. Taxichauffören krymper till en pygmé. I nacken har han en galning och framför bilen står en annan. Ur hans hemliga arkiv bläddras samlingen löpsedlar upp med mördade taxichaufförer och hans namn och porträtt tar plats där de olyckligas stått. Ångesten låser honom vid ratten i väntan på skottet och han fruktar att han ska kräkas av skräck och nyäten varmkorv och dö i förnedring. Men dörren vräks upp av J N som skriker ta med bilnycklarna, vi låser in honom. Det är en tjuv. Det vet taxichauffören, ren bestulen sin frid och yrkesstolthet.

I väntan på polisen bevakar J N och taxichauffören situationen som kommer att bli polisärende K75980-04 och avskrivet som åklagarbeslut 111-5178-08. De två har mentalt lämnat platsen, för redan bearbetar så-nära-det-var-fruktan deras organismer, risken är stor att fasan permanentas.

Om flera timmar ska polisen ringa och berätta om skadegörelsen på min bil och trots att jag genast känner av äcklet över intrånget, imponeras jag av polisernas samarbete mellan city- och söderstationerna, åt J N:s ingripande och taxichaufförens medverkan.

Men J N och taxichauffören väntar minut för minut på körbanan på Ringvägen och i bilen sitter en tjuv som är född 1979 och lever på bidrag och har inte skött sina kort rätt. Hans brott har ruskat om världen får oss inblandade och vi kommer att för evigt bära med oss händelsen.

Och poliserna kommer i natten. Blinkande ljus slår dem på kinderna, fläckar de knarrande läderjackorna. De vet inte om tjuven är beväpnad och om knarret är det sista de hör i livet. Med vita ögon griper de tjuven och det hela blir rutin. Och lagrummet för brottet 12 kap 1 § brottsbalken ska, det begriper vi allihop inklusive tjuven, sätta dit honom dels som straff för att han fått ett antal hederliga medborgare att nästan skita på sig av skräck, dels som vidarehjälp till hans liv. Min helg och dryga tusenlapp som gick åt att reparera ska regleras, J N få stadens guldmedalj, taxikillen en stjärna i boken och poliserna på två stationer tårta. Övertygelsen om upprättelse fjärmar oss från stämpeln att enbart vara offer.

City åklagarkammare i Stockholms beslut blir: åtal underlåts. Det betyder att skammen överflyttas på de drabbade. Min heder, som bilägare och målsägande, utplånades. Mitt skadeståndsanspråk nonchalerades. Taxichaufförens medverkan vanhedrades i och med motiveringen ”Den misstänkte har begått annat brott. Det krävs utöver påföljden får detta brott inte någon påföljd får den föreliggande brottsligheten. Något väsentligt allmänt eller enskilt intresse åsidosätts inte.”

Kammaråklagaren har självklart ett hållbart lagrum att drabba oss idioter med som har bil, ingriper, medverkar till brotts uppklarande. Stackars poliser. Hur många 20 kap 7§ första stycket 3.rättegångsbalken personer tvingas inte de släppa och hur mycken vånda innebär inte det, personligt och i ökad respektlöshet för yrkeskåren?

Men mest drabbad är J N. Särskilt i belysningen av Beslutet i överprövningsärendet framstår han som en löjlig figur som riskerat livet för en bilruta. Sicken looser, va! Han kunde väl räknat ut att Stenmannen var en kriminell, med belastning, som genom sina oändliga antal genomförda småbrott styr vår vardag. Utan påföljd, för honom.

Beslut i överprövningsärendet 100 2004/0778 blev att Vice överåklagare och Extra åklagare ”finner inte skäl till ändring av beslut.”

Så min framställning om befintliga vittnen, den omhändertagna stenen, gärningsmannens dokumenterade gripande och bekännelse samt mina kostnader och de inblandades förevigade sveda och värk, kräver ingen påföljd.

Vi inblandade är förlöjligade, våra insatser bedömda sakna allmänt och enskilt intresse. Vad är det för lagar? Justitieminister Bodström, jag kräver upprättelse för oss alla inblandade.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22