Barns favoriter räknas inte

Apr 2nd, 2012 | By | Category: 2012-04 apr, Krönika

Jean BolinderKrönika av JEAN BOLINDER

I “Andra chansen” till Melodifestivalen blev Sean Banan utslagen av den intensive, smått geniale Torsten Flinck. “Bra” tyckte farfar som menar att Flinck höjer klassen på tävlingen. Men då min tioårige sonson var på besök fattade  jag att Sean Banan var hans stora favorit. När vi var på macken och tankade så fanns där en CD med Bananens låtar. Farfar köpte och killen blev själaglad. Han spelade låtarna och sjöng med. Kunde alla texterna verkade det som.

När farmor och farfar avlämnade honom i hans hem på kvällen, visade han genast skivan för sina småsyskon, som blev minst lika itända. Lillebror kom skrikande rusande med Banan-skivan och visade den glädjestrålande för farfar.

En sådan underbar entusiasm!

Men barns favoriter räknas inte. Förmodligen låg Bananens många supportrar nerbäddade och nattade när det röstades i TV-galorna. Eller också tyckte föräldrarna att det blev alltför dyrt att låta barnen rösta. Ungar har ju ändå ingen smak!

Barnkultur har alltid blivit nertryckt i skorna. I mitt arbetsrum hänger en upptejpad kopia på en brevlapp från vännen Astrid Lindgren. Det gäller en artikel jag skrev om en dansk kritiker som  uttryckt sig nedlåtande om Pippi. Jag minns inte riktigt, men det var väl det vanliga gnället om att Pippi regerade sin värld med muskelkraft och en kappsäck full av guldpengar. Att hon var en protesterande fantasifigur, som stackars Tommy och Annika satt upp mot en oförstående Vuxenvärld, ville dansken väl ej fatta.

Astrid skrev på lappen att hon hoppades kritikern skulle “få knottror på kroppen” när han läste min artikel. Uttrycka sig kunde hon!

Hon fick aldrig det nobelpris hon var så innerligen väl värd, men när hon nu är död och begraven hyllas hon på sedlar och jag vet inte allt! Så dags nu!!!

När jag själv var åtta läste jag Bill-böcker av den engelska författarinnan Richmal Crompton. Bill och hans gäng “De laglösa” var sanna rebeller i sin inkrökta lilla “villastad” några mil från London. Bill var egentligen en förfärande busunge och det lär ha funnits bibliotek som förbjöd Bill-böckerna. I dag hade han sagts ha ADHD och satts i särskola.

Han blev min vän och hjälte och när jag senare läst om böckerna fattade jag hur välskrivna de är och kände, att de gjorde mig till författare. Kanske också till rebell …

Omslag till Bill den otroligeBill, Pippi Långstrump och Sean Banan – det är barnkultur som Omslag till Här kommer Pippi Långstrumpvuxenvärlden föraktar och försöker sopa under mattan. Det är skrämmande att allting på den fronten är lika illa som det var på min tid – för sexti-sjuttio år sedan!Sean Banan

Taggar: ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22