Är Bentleys Trent en bragd eller vad?

May 5th, 2019 | By | Category: 2019-05 maj, Krönika

Ahrvid Engholm

 

 

Krönika av AHRVID ENGHOLM

 

E C BentleyJag vet inte hur många lovord jag läst om E C Bentleys (1875–1956) Trents sista bragd. (1913, Trents sista detektivbragd i första svenska översättningen 1914 (jag har läst upplagan från 1954 som betitlades Trents sista bragd). Det börjar med ett förord där Bentley dedicerar boken till sin kompis och den bättre författaren CG Chesterton. Romanens uppslag sägs ha uppstått när de tu var ute och söp.

Dorothy Sayers, som var en mycket bättre författare, kallar Trents sista bragd ett “mästerverk”. Den mycket bättre författaren Agatha Christie kallade boken “En av de tre bästa deckare som skrivits”. Stig Johansson blev så imponerad att han bytte namn till Stieg Trenter. “Trent” tyckte han lätt för korthugget – men så blev han också en mycket bättre författare. Det är mig obekant om existensen av Stieg Trenter fick en viss Stig Larsson att byta namn till och bli en mycket bättre författare som Stieg Larsson. (Jag glömde att fråga.)

Det finns många som är mycket bättre författare än Bentley, kunde jag konstatera efter att för första gången tagit mig igenom Trents olyckligtvis inte sista bragd. Trots löftet i titeln återkom Trent i ytterligare en roman och en novellsamling (Trent’s Own Case, 1936, Trent Intervenes, 1938). Sällan har jag blivit så besviken på vad andra anser vara en klassiker, av vad vi får förmoda skulle vara en bättre författare inom deckeriet!

Det börjar bra, men sedan går det utför. Första kapitlet är en sublim och frossande skildring av finansmagnaten Sigsbee Manderson och hans härjande på Wall Street. Romanen kom redan 1913, men vi får en prekognition av den Stora Kraschen 1929. Vi får en provsmakning av oärliga affärsrätter som kokas ihop i förgiftade hörn av det som kallas näringsliv. Swedbank, någon?

Så hittas Manderson mördad. På sin egen gräsmatta. Skjuten genom ögat. Ingen har sett något. Trent är en målare som ofta anlitats av tidningen The Record, ty han avslöjar brottsgåtor som tidningen kan sälja lösnummer på. Här dyker vi på bokens första problem: scenerna på tidningsredaktionen eller över huvud taget allt som har med The Record att göra saknar all betydelse för intrigen. Det kunde ersättas med en bisats (“…Trent hade ju kontaktats av sin tidning för att ta tag i detta fall, och…”) och händelseförloppet för brott och lösning skulle förbli detsamma. Kan det vara så att Bentley sysslar med det som på ren svengelska kallas “padding”? Att fylla ut bara för att göra boken tjockare?

Jag är benägen att svara ja. Han förtjockar via tidningstramset, via helt onödiga resor till Paris och Baltikum (!), via en larvig kärlekshistoria och inte minst oändliga, trista, långdragna dialoger. Kanske fick Bentley betalt per tryckark?

På ett ställe återges en tidningsartikel Trent sägs ha skickat till The Record, i form av det klumpigaste kriminalreportage jag någonsin läst. Om jag suttit på tidningen och fått den artikeln skulle jag har refuserat och givit materialet till en mycket bättre författare.

Ack, dialogerna… De är helt hopplösa. Vi får acceptera att folk talade litet stelare år 1913, men här gaggar folk stelare än i en statsverksproposition. Det är repliker upp till en och en halv sida långa. Var det verkligen de där jepparna som byggde det Brittiska Imperiet? De pratade omkull infödingarna innan de placerade den brittiska flaggan på stranden, kantänka.

Nå, vem mördade Manderson? Det kan inte vara självmord ty inget vapen hittade efterlämnat. Men varför sköt han sig genom ögat? Det känns faktiskt litet obehagligt. Skall man ta sig av daga, inte siktar man mot sitt eget öga – man vill ju inte bli blind! På Mandersons närbelägna mansion finns hustrun Mabel, nu änka, ett par privatsekreterare samt – om jag räknat rätt – tjänstefolk sju till antalet (butler, kammarjungfrur, kocka, trädgårdsmästare osv). Vi får alltså en klassisk herrgårdsdeckare och ett 10–tal misstänkta.
 Jag gillar egentligen slika myspysigheter. Mystiska händelser i det biblioteket med sina vägghöga gardiner och bokhyllor i ek, fyllda med läderinbundna böcker dekorerade med präntade guldbokstäver. En brasa sprakar hemtrevligt i eldstaden på vars spiselkrans pokaler från den senaste hästpolomatchen ståtar. En kristallkaraff med whisky bredvid en kolsyresifon. En bekväm länstol vid ett snidat, massivt skrivbord i ädelträ, prydd med ett grönt skrivunderlägg, reservoarpennor och en träbox med feta cigarrer. Mystiska fotsteg utanför de franska fönstren? Är den oavslutade drinken ett spår? Hörde betjänten något? Så läggs en riktig stämningsfull deckare av det gamla goda slaget upp!

Men Bentley lyckas paja det med en rad osannolikheter och missar. Polisen – som dessutom beskrivs som kompetent – lyckas inte ta fingeravtryck, utan det gör konstnären Trent själv i efterhand. Mordoffret skildras som helt oförälskad i sin stackars hustru, men skall ändå konstigt nog ha blivit svartsjuk. Den tänka mördaren antas kunna trampa omkring i huset med runt 10 invånare i en kvart, byta kläder, placera ut föremål m.m. – utan att bli upptäckt.
Vi blir för övrigt inte kloka på om Manderson är ond eller god. I ena ögonblicket beskrivs han som en hänsynslös finanshaj, men så får vi strax veta att han aldrig genomfört sina onda planer. Bentley begår också grundlagsbrottet att hålla inne med ledtrådar (SS Van Dine, regel 1: “All clues must be plainly stated and described.”). En av de misstänkta visar sig vara bra på att härma röster vilket vi får veta först när lösningen presenteras. Det är dessutom ytterligare en osannolikhet! Hur bra Bosse Parnevik än är kan alla skilja på honom och Povel Ramel – inte sant! Och slutligen den *stora* osannolikheten: när Trent löst mordet, varför i all världen låter han mördaren gå fri? Vi får ingen rimlig förklaring.

Det som gjort vissa – även om de är bättre författare – imponerade av Trents sista bragd är det här med “oväntade” lösningar, där en lösning twistar till sig och blir en annan. Men tro mig, man blir inte så överraskad.

När upplösningen presenterats fortsätter nämligen boken, vilket är som att formligen basunera ut: ha-ha, det där var inte förklaringen! Det kommer mer! Och den nya lösningen känns ganska väntad. Jag har läst flera romaner med både två och tre twistslut som varit mycket intelligentare.

Sammanfattningsvis: kapitel ett är ganska kul att läsa, men mest för sin skildring av finansmarknaden vilket inte direkt anknyter till deckarlitteratur. Men sedan följer meningslösa utfyllnader, ologiskheter, stela långrandiga dialoger och ganska slöa upplösningar.
 Edmund Clerihew Bentley blev mer välförtjänt berömd för att uppfinna versformen clerihew. Det är fyrradiga, humoristiska, rimmade verser med ett namn för rad 1, men utan krav på överensstämmelse i stavelseantal. Här ett exempel:

Edmund C Bentley
wrote of a murder not gently
and detective Trent the mightier
But we should have a better writer!

Taggar: ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22