Agatha Christie går igen

Oct 22nd, 2014 | By | Category: 2014-10 okt, Krönika

Jean BolinderKrönika av JEAN BOLINDER

1975 kom det ut en thriller på Lindqvist Förlag. Den hette Kortaste Strået, och var skriven av Sherlockvinnaren K Arne Blom. I den agerade en ganska samvetslös journalist och usel amatördetektiv vid namn Jöran Bundin. Han beskrivs som “aningen enfaldig och pinsamt självgod”. Det berättas också att “han hade iallafall en intelligent fru. Vad hon nu kunde se för något i honom.”

Antihjälten Jöran Bundin och hans hustru Marianne Bundin är skapelser av undertecknad. De dök upp i min debutbok Skulle jag sörja då 1967. De mottogs tämligen svalt men blev fort populära. Efter arton år var det alltså dags för dem att komma in i en annan författares roman.
Jag kände mig ganska smickrad över inhoppet. K Arne Blom är en framstående författare som skrivit flera av våra bästa deckare. Annat var det när vår husläkares far, Oskar Wågman (Sture Stig) författade parodiska Sherlock Holmes-historier. Det gillade inte Arthur Conan Doyle. Så det blev bråk!

Sedan dess har mängder av författare känt sig manade att skriva Sherlock Holmes-historier – oftast med tveksamt resultat.

Omslag till MonogrammordenNu är det Agatha Christes tur att bli “tolkad”. Nu har hennes arvingar “ställt sig bakom utgivningen av en helt ny roman med hennes mest älskade karaktär”. Skrivare är Sophie Hannah som var fem år när Christie dog och hennes “mest älskade karaktär” visar sig vara, inte miss Marple, som jag gillar, utan den i mitt tycke ganska förfärlige viktigpettern Hercule Poirot. Monogrammorden (The Monogram Murders) heter skapelsen, som utges av Bookmark i svensk översättning av Helen Ljungmark.

Det hela börjar 7 februari 1929. Då var Agatha Christie ett ganska nytt namn som författare av kluriga och spännande deckare. Böckerna med Hercule Poirot börjar med The mysterious affair of Styles 1920 vilken kom på svenska (En dos stryknin) just 1929. Den berömda och mycket uppmärksammade The murder of Roger Ackroyd dök upp 1926 och filmades redan 1931. På svenska kom den först som Hur gåtan löstes 1927 och sedan med namnet Dolken från Tunis 1940. Där var Jane Marple detektiv.

Själv anspelade jag på Dolken i Tunis i min bok En detektivroman 1979. Professor Johan Asplund skrev om detta i sin Storstäderna och det forteanska livet att “En svensk författare, Jean Bolinder, har lyckats med konststycket att upprepa Agatha Christies trick.”

Det handlar ju om att just upprepa vad någon annan redan gjort. Hur lyckats nu detta för Sophie Hannah? I hennes historia reser tre personer från den lilla byn Great Holling till London och lyxhotellet Bloxham där de hittas döda. De har var sin manschettknapp i munnen.

Det är ju rejält drastiskt och Hercule Poirot far mycket att tänka på och reda ut. Någon har också på receptionsdisken lämnat ett meddelande: “MÅ DE ALDRIG VILA I FRID 121. 238. 317.” Siffrorna är de rumsnummer de har och där de ligger döda. Varje manschettknapp är märkt med initialerna PIJ.

Ytterligare ett mysterium verkar vara flätat med de hemska morden på Bloxham hotell. När Poirot äter torsdagsmiddag på Pleasant’s Coffee House i London dyker en förskrämd kvinna upp och säger att hon ska bli mördad. Hon har gjort något och enda sättet att skipa rättvisa är att döda henne. Hon vill inte att Poirot ska söka efter mördaren …

Tillsammans med sin vän vid Scotland Yard, Edward Catchpool, försöker Poirot nu lägga alla ledtrådar rätt och få alla puzzelbitar på plats. Bl a besöker Catchpool byn Great Holling och finner där åtskilligt mystiskt och förbryllande.

Småningom kommer naturligtvis Hercule Poirot med en förklaring. Den är lika snårig och otrolig som boken i övrigt men rent intellektuellt är den smart uttänkt.

När jag läste Monogrammorden stördes jag av att folk sade “du” till varandra. Även den väluppfostrade och formelle överklassaren Poirot använder “du”: “Mademoiselle, det här är ytterst oroande. Du är vid liv och vi måste göra allt för att se till att du förblir så …”.

I engelskan står “you” för både “ni” och “du”. I svenskan sade man tidigare “ni” till okända. Den som var äldre kunde högtidligt “lägga bort titlarna” med den yngre och sedan sade man “du”. Det anses vara Bror Rexed som 1967 vände trenden och gjorde att svenska folket nu i allmänhet säger “du” till varandra utan att fundera över vem som är äldst.

Att låta Poirot säga “du” 1929 tycks mig vara en stötande anakronism och den stör mig. För att kontrollera, läser jag En dos stryknin i Eva Wahlenbergs översättning (Zebra 1963). Där ni-ar Poirot folk: “Vad tar det åt er min vän? ropade han. Varför står ni där fastspikad?”

Tänker man sig att Monogrammorden ska läsas av unga som du-ar naturligt? Jag tror nog det blir en väldigt smal målgrupp och hur det nu än är, blir tidsfärgen inte bra. Mina tonåriga teaterelever har för övrigt ingen svårighet alls med ni-texter även om vi självklart diskuterar förhållandet ni/du.

Mitt parallella läsande av En dos stryknin ger mig också en möjlighet att jämföra den “äkta” Poirot med sin klonade namne. När jag mötte min Jöran Bundin i Kortaste strået fann jag att han var en skyltdocka eller en parodi. Det som fått mig att en gång skapa figuren fanns inte med. Vad gäller Hercule Poirot är min upplevelse likartad. Han blir en uppskruvad docka med nyckel i ryggen.

Annars är det mest gott att säga om Monogrammorden. Det är en välskriven bok med bra atmosfär och spännande personer. Likheten med en Christiedeckare är slående och intrigen är skickligt hopkommen. Boken kommer att glädja många läsare och ge dem både spänning och förströelse.
Jag sitter med i Deckarakademins utländska jury. Trots bokens förtjänster kommer jag inte att föreslå att Monogrammorden prisbelönas. Jag menar att Deckarakademin ska rikta ljuset på böcker som för deckargenren framåt, inte mot om än aldrig så skickliga försök att blåsa liv i litteratur, som är förlegad för länge sedan.

Taggar: , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22