2014 års bästa översatta deckare – fram till 6 oktobe

Oct 14th, 2014 | By | Category: 2014-10 okt, Krönika

Bolinder-logoKrönika av JEAN BOLINDER

När jag var ung och (ännu mera) korkad, skulle de göra ett reportage om mitt skrivande i en kvällstidning. För att piffa upp det hela beordrades jag ligga i en hängmatta med min rese-skrivmaskinen på magen och “författa”. Jag höll på att slå ihjäl mig innan den fåniga bilden blev klar. I dag skulle jag aldrig ställa upp på något så dumt.

En som inte har mognat tillräckligt för att kunna säga nej, tycks vara den brittiske författaren James Oswald som på fliken till Flickoffret (Natural Causes, översättning Gunilla Roos, Modernista), sitter bland fåren på sin skotska boskapsfarm och skriver på sin dator. Menas kanske med detta att författarskapet är en bisyssla till hans viktigare jobb?

Därmed inte sagt att Flickoffret är någon dålig bok. De nära 400 sidorna inleds med ett att man hittar en vanställd kropp vars tarmar “blågrå och glänsande ringlade sig ner mot den persiska mattan” och med ett “organ” instoppat i munnen. Det är nog inte endast kriminalkommissarie Tony MacLean som känner “gallan stiga upp i strupen” och måste “kväva reflexen att kräkas”.

En rad bestialiska mord kryddas ytterligare med ett makabert fynd som en byggjobbare gjort: I ett igenbommat källarrum ligger en ung flicka utfläkt som ett X och är misshandlad och förtorkad – ett sextio år gammalt mord!

Boken är välskriven, klurigt komponerad men alltför spekulativ, äcklig och naiv för att jag som medlem i Svenska Deckarakademins utländska jury sätter den på min fem-bästalista. I Akademin efterträder jag Maria Lang som avgick i protest mot att en i hennes tycke alltför vidrig bok belönades. Att avgå tycker jag var fel, bättre är att sitta kvar och verka för de goda och inte alltför spekulativa romanerna.

Jag ska alltså grovgallra översatta deckare. Det är i allmänhet utomordentliga böcker som man kostar på en svensk översättning. Dock är den ena boken väldigt lik den andra. Jag tycker att en författare ska vara en upptäcktsresande som kan skriva KILROY WAS HERE på hittills outforskade väggar. Så är det sällan. Man kliver runt i samma gamla kulissförråd år efter år och jag blir inte tillfredsställd av detta. Tyvärr!

I år har jag läst ett otal böcker under våren, sommaren och början på hösten. Jag tycker som sagt att det är hög klass på de flesta – här presenteras de fem böcker som hittills imponerat mest. Jag börjar med nummer fem och går uppåt till jag slutar med vad jag tycker är årets topp.

Omslag till Vassa föremålGillian Flynns förra roman på svenska, Gone Girl var lysande och blev nominerad bland sitt års bästa. Nu kommer hon i år på Modernista med sin debutroman Vassa föremål (Sharp Objekts) i svensk “nyöversättning” av Rebecca Alsberg. Gillian Flynn har ett sätt att skriva som jag känner som ett personligt tilltal: Frank Curry tror att jag är blödig av mig. Kan bero på att jag är kvinna. Kan bero på att jag är blödig av mig.

Som läsare får man inte vara blödig – slutet får mig att må illa. Men visst är det gastkramande och äckligt närgånget. Ingen bok jag gillar, men ett fruktansvärt spännande verk.

Finska deckare är man inte bortskämd med. En ny stjärna är Matti Rönkä vars Vänner långt borta (Ystävät kaukana) från 2005, vann Glasnyckeln som årets bästa Omslag till Vänner långt bortanordiska kriminalroman. Boken kommer nu ut i svensk översättning av Janina Orlov på Lindelöws bokförlag. Det är en bok skriven på ett suggestivt språk – en bok där man genast kommer mycket tätt intill personerna. Finland ligger nära Ryssland. När mobilen ringer och det enda som hörs är ett ödsligt brus vet Viktor Kärppä, med ett sovjetiskt förflutet att det är “rysk tystnad”. När Viktor och hans kompis kriminalkommissarien Teppo Korhonen kör mot gränsen i öster är det för att ta upp jakten på den ryska maffian. Spännande, tufft, något att begrunda.

Från Finland till Ryssland är vägen kort. Ryska deckare hör till ovanligheten i Sverige. Moskva, jag älskar dig inte av Sergej Minajev (född 1975) utges nu på 2244 i översättning av Johanna Lindbladh. Författaren har givit ut fem romaner som uppges vara storsäljare i Ryssland.

Omslag till Moskva jag älskar dig inteDet börjar på taket till ett niovåningshus där två uteliggare hukar under Moskvas påträngande natthimmel. Den ene räknar stjärnor som faller. När den tredje stjärnan dalar far man önska sig något. Vad ska man önska? Vodka? En cykel? En tjej? Käk? Massor med pengar … Man kan komma att tänka på luffarna som väntar på Godot. Våra önskedrömmar förverkligas sällan. Men …

Vi bjuds på en fantastisk färd genom Moskvas stenhårda undre värld. Det är mera en litterär roman än en tuff deckare. Jag kommer att tänka på Sherwood Andersons skildring av Ohio-staden Winesburg från 1919. Moskva … är en bok som hör till de få i juryuppdraget jag kommer att spara. Den är värd en omläsning.

Kanske är Peter Robinson världens just nu bäste deckarförfattare – i konkurrens med Arnaldur Indriðason. Bok efter bok är lysande och minnesvärd. Vad gör en jury? Ger honom priset vartenda år? Nej, några som prenumererar på priset tjänar inte branschen. I år kommer Robinson på a href=”http://www.dast.nu/wp-content/uploads/2014/10/image8.jpg”>Omslag till Revolutionens barnMinotaur med Revolutionens barn (Children of the Revolution) översatt av Jan Malmsjö. Överkommissarie Alan Banks går på ett övergivet järnvägsspår. Just där det passerar under en gångbro arbetar en grupp poliser och tekniker. En man ligger död på spåret. Kanske har han ramlat ner från bron, eller är det självmord? I fickorna finns förutom “det vanliga” ett kuvert som innehåller femtusen pund. Mannen som dött heter Gavin Miller. Han har en liten stuga nära bron. Banks undersöker stugan och finner vissa tidsbundna likheter mellan Miller och sig själv. Hans tankar blir ibland existentiella: Han mindes att /—/ W.C. Fields inte kunde sova om det inte regnade och att han låg ganska länge på sin dödsbädd, tills det började regna. Då dog han. Banks trodde nog att han skulle vilja dö till ljudet av regn.

Peter Robinson skriver om riktiga människor med en själ – det gör honom vida mer läsvärd än alla de där sensationsromanerna som skriker sig hesa för att överrösta de andra.

Omslag till Fyrtio dagar utan skuggaEn bok som gjort mig övermåttan förtjust, är fransk, även om författaren Olivier Truc är bosatt i Stockholm. Hans Fyrtio dagar utan skugga (Le Dernier Lapon), på Piratförlaget är spänstigt översatt av Maria Björkman. Det hela inleds i Mellersta Lappmarken 1693. Gamle Aslak jagas av män med hundar. Med den lutherska pastor Noraeus i spetsen bränner de honom på bål. Det är en oerhört skakande, mänsklig läsning som är långtifrån raffel på ett kittlande deckarsätt. Istället rör orden vid ens själ, vid ens existens. Att läsa är ett slags katharsis, rening.

Olivier Truc skriver över huvud taget en lysande prosa och Maria Björkman ger den en konstnärlig svensk tolkning. När man äter märgben av ren kommer jag att tänka på en måltid med kall spagetti i Hemingways Farväl till vapnen. Miljön är påver och den enkla maten smakar fantastiskt. Man blir hungrig.

Intrigen är också superb. Vi förflyttas till modern tid. Just som solen äntligen ska visa sig efter fyrtio dagars kompakt mörker, stjäls en flerhundraårig trolltrumma från ett museum. Den används till att tala med de döda. Samtidigt mördas en renjägare och hans öron skärs av. Renpoliserna Klemet Nango och Nina Nansen klarar ut alla gåtor på ett helt acceptabelt vis.

Trots att min tid inte tillåter det, har jag läst boken tre gånger. Den kommer att bli en klassiker som höjer deckargenrens status!

MIN 5-I-TOPP-LISTA
BÄST 2014:
1) OLIVIER TRUC: FYRTIO DAGAR UTAN SKUGGA (Piratförlaget)
2) PETER ROBINSON: REVOLUTIONENS BARN (Minotaur)
3) SERGEJ MINAJEV: MOSKVA, JAG ÄLSKAR DIG INTE (2244)
4) MATTI RÖNKÄ: VÄNNER LÅNGT BORTA (Lindelöws bokförlag)
5) GILLIAN FLYNN: VASSA FÖREMÅL (Modernista)

Taggar: , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22