DAST Magazine http://www.dast.nu Tidskrift för Deckare, Agent, Science-fiction och Thrillers Wed, 23 Mar 2016 16:47:42 +0000 en-US hourly 1 http://wordpress.org/?v=4.2.7 ELEFANTENS FOT http://www.dast.nu/recension/elefantens-fot http://www.dast.nu/recension/elefantens-fot#comments Wed, 23 Mar 2016 16:47:42 +0000 http://www.dast.nu/?p=35818 Av Madeleine Hessérus Natur och Kultur, 2016 ISBN 978-91-27-13040-1, 391 sidor Madeleine Hessérus brukar ibland kallas en författares författare vilket kan bero på den sparsamma prosa och exakta tonfall hon använder när hon skriver. Precis som i romanerna Till Isola och Staden utan kvinnor diskuterar hon här, i en bok om kärlek och förlust, människans […]]]> Omslag till Elefantens fotAv Madeleine Hessérus
Natur och Kultur, 2016
ISBN 978-91-27-13040-1, 391 sidor

Madeleine Hessérus brukar ibland kallas en författares författare vilket kan bero på den sparsamma prosa och exakta tonfall hon använder när hon skriver. Precis som i romanerna Till Isola och Staden utan kvinnor diskuterar hon här, i en bok om kärlek och förlust, människans trassliga förhållande till naturen kontra civilisationen.

Titeln Elefantens fot är vad experter kallar corium, den avskrädeshög som är vad som finns kvar av ett havererat kärnkraftverk – förvridet stål, bränslerester, betong och sand. Titeln ger oss också den geografiska spelplatsen, staden Pripjat i Ukraina med dess sedan 30 år förfallna hus i den förbjudna zonen kring det förstörda Tjernobyl. Dit kommer bara rysk militär och enstaka turister som storögt begapar bilderna av Lenin på en plats där tiden tycks ha stannat för gott och naturen tar tillbaka område efter område.

Men till detta kusliga ställe kommer också forskare för att undersöka vad den ständigt närvarande radioaktiviteten ställer till det med det ekologiska systemet. Bland dem återfinns den unga, något överspända biologen Katarina Bergman, anställd vid ett internationellt forskningslaboratorium – Centret kallat – där man försöker ta reda på vad som hänt i den strålningsdrabbade omgivningen efter reaktorhaveriet den 28 april 1986. Där finns bland tiotalet forskare också ukrainaren Grigorij Kovalenko, uppfylld av sovjettidens alla regler om hur umgänge går till. Mellan dem uppstår gnistor som tänder en eld som inte går att släcka trots att han redan har en relation med kollegan Olga Zjukova.

Hettan växer mellan Katarina och Grigorij i skuggan av Sarkofagen, det skydd om byggts över den förstörda reaktorhallen. Där i den mystiska och mytiska atmosfären blir båda huvudpersonernas moraluppfattningar förändrade och otrohetsdramat som både skapar lycka och kriser tar sin början, något som påverkar fler än dem själva. Allt beskrivet med Hessérus genomskinliga och gripande prosa. Och författaren har humor som visar sig i blandningen av litterärt språk och den vokabulär som används av naturvetenskapare.

Under hela berättelsen ligger det trauma som uppstod i Ukraina i och med att reaktor fyra i Tjernobyl exploderade och spred radioaktivitet över stora delar av Europa för trettio år sedan. Här finns minnet av de döda brandmännen som uppfyllda av sovjetisk plikttrohet gav sig in i helvetet för att släcka och täcka över trots att de troligen visste att det var ett självmordsuppdrag.

Madeleine Hessérus vet vad hon skriver om eftersom hon själv besökt ”zonen”, det förbjudna området, med dess övergivna hus som nu bebos av vilda djur och den av radioaktivitet sönderbrända skogen som trots detta är fylld av liv. När människan försvinner återkommer det vilda och naturliga. Nå, alla människor försvinner inte, men återvändarna och tjuvskyttarna är för få för att kunna göra någon miljöpåverkan.

Medicine kandidaten Madeleine Hessérus debuterade 1997 och har sedan dess skrivit dramatik och noveller samt romanerna Till Isola (2004) och Staden utan kvinnor (2011) som översatts till flera språk.

ÅSA PETTERSSON

Madeleine Hessérus

Madeleine Hessérus. Foto Viktor Gårdsäter

]]>
http://www.dast.nu/recension/elefantens-fot/feed 0
Familjeträd http://www.dast.nu/novell/familjetrad http://www.dast.nu/novell/familjetrad#comments Tue, 22 Mar 2016 20:19:46 +0000 http://www.dast.nu/?p=35814 Novell av TOBIAS HAGLUND som studerar litteraturvetenskap och skrev tidigare huvudsakligen engelska kortnoveller. Han är editor, som enda svensk, för Literally Stories (eng) tillsammans med fyra britter. ———————————— ”Lilla Gubbesson, asså du är så jävla söt, vet du det? Jag ska pussa dig över hela ansiktet och börja kalla dig för prickekorv. Så söt är […]]]> Tobias HaglundNovell av TOBIAS HAGLUND
som studerar litteraturvetenskap och skrev tidigare huvudsakligen engelska kortnoveller. Han är editor, som enda svensk, för Literally Stories (eng) tillsammans med fyra britter.

————————————

”Lilla Gubbesson, asså du är så jävla söt, vet du det? Jag ska pussa dig över hela ansiktet och börja kalla dig för prickekorv. Så söt är du! Här, kom hit, jag vill kramas. Du, älskling, du är det bästa och finaste som hänt mig. Förstår du? Jag… ÅH! Jag blir fan tårögd. Du är så jäkla fin. När vi blir större så ska jag segla dig till stranden och där ska vi bygga ett slott som vi bor i, okej? Solen och vågorna, det är allt som kan röra oss då, okej? Allt det här andra skiten, det bara… spolas bort.”

Främlingen stod vid bordskanten, ringade in något på sitt anteckningsblock och sökte kontakt med mamma: ”Smuts, marsvin som springer runt i lägenheten, en sanitär katastrof… Unga dam, jag pratar med dig. Hör du vad jag säger?”

”Jag hinner inte alltid fixa med allt. Jobbar natt och…” Mamma pussade mig på pannan. ”Jag kan inte tacka nej till jobb. Det går inte, jag kan bara inte. Då blir jag aldrig uppringd igen! Jag måste säga ja. Och ofta vet man inte när. Det kan ibland vara så sent som… bara nån timma innan passet.”

Främlingen suckade och flärpade på tapeten jag rev upp en gång förut. ”Hör här, jag förstår att det är tufft. Men vi tittar bara på situationen för Johan, förstår du? Rent ekonomiska lösningar, det är inget vi kan hjälpa dig med. Se det som att… det bara är en tillfällig omplacering. Tills du fått bättre kontroll.”

Jag sparkade till bordet, skrek ”NEJ!” och sprang till köksvrån där jag gömde mig under vasken.

Främlingen sänkte rösten. ”Han gick utan jacka till skolan, rispade in ett könsorgan i sin lärares bil—”

”Jag vet, men han är den goaste människan på jorden. Han… jag satte på honom jackan, men han tog själv av den.  Jag ska ha bättre koll. Jag är bara så jävla trött på morgnarna. Men jag ska skärpa mig. Jag måste! Jag SKA följa med till skolan.”

”Situationen här hemma då?”

”Det är inte så farligt. Hur många har ett städat hem? Alltså ett kliniskt städat hem?”

”Många. Och det är en helhetsbild vi tittar på. Johan är stökig. Och Eva, du blev faktiskt arresterad—”

”Det har INGENTING! att göra med Johan. Jag älskar honom. Johan, kom hit!” Jag sprang upp i mammas knä och hon höll om mig, klappade bak min lugg och pussade pannan. ”Vet du, för en vecka sen plockade vi svamp i skogen. Han läste i boken och vi jämförde bilderna med svamparna. Sen gick vi hem och lagade svamp med smör och salt. Som vi bredde på macka.”

”Jaha?”

”Men istället vill du att jag städar min lägenhet? Nej men lyssna! Vet du, vi höll våra handflator på varsina sida om en ek och låtsades att vi en dag skulle gå dit, om trettio år, och stället vi la händerna på hade rest sig tio meter högre upp.”

”Det låter mysigt, men i slutändan spelar det ingen roll. Jag kommer rekommendera att Johan tvångsomhändertas vid ett senare tillfälle. Denna situation är skadlig.”

***

Jag tänker ofta på hur det varit om jag stannat. Om mamma bara hade lite bättre ordning. Jag skulle förmodligen inte stå i detta rum. Bordet framför mig hade inte varit specialtillverkat av en ek jag själv valde ut. Teresas, min dotters, piano hade varit den billigaste synten. Jag själv, var hade jag slutat? Förmodligen i samma barer som mamma sitter på nu. Eller värre. Eva, min fru, vad hade hon tyckt? Hade hon gått förbi mig och tyckt synd om mig? Jag hade varit en frän stank bakom henne i kön på Systemet. Nu ler hon här, i mörkret, i natten när Teresa sover. Eva lägger sin hand på träbordet och går mot mig. Hon tar upp vasen med färska tulpaner och andas in, precis framför mig.

”Mmm… Det är en sån sak man inte tänker på men, blommor blomstrar även i mörkret.”

Jag säger inget. Alla säger vackra ord, men jag skulle bara smutsa ner dem. Ännu är jag pojken under vasken, i köksvrån.

]]>
http://www.dast.nu/novell/familjetrad/feed 0
Jan-Öjvind Swahn död http://www.dast.nu/notis/jan-ojvind-swahn-dod http://www.dast.nu/notis/jan-ojvind-swahn-dod#comments Tue, 22 Mar 2016 15:29:46 +0000 http://www.dast.nu/?p=35810 TV-profilen, författaren, professorn i etnologi och folklivsforskaren Jan-Öjvind Swahn har avlidit 90 år gammal. För Dasts läsare är han mest känd för att ha skrivit ett antal böcker i de genrer vi brukar skriva om. Ett par av de senaste böckerna som uppmärksammandes av Dast är Vampyrer och varulvar (http://www.dast.nu/recension/vampyrer-och-varulvar) och Svenska mord (http://www.dast.nu/recension/svenska-mord). För […]]]> Jan-Öjvind SwahnTV-profilen, författaren, professorn i etnologi och folklivsforskaren Jan-Öjvind Swahn har avlidit 90 år gammal. För Dasts läsare är han mest känd för att ha skrivit ett antal böcker i de genrer vi brukar skriva om. Ett par av de senaste böckerna som uppmärksammandes av Dast är Omslag till Svenska mordVampyrer och varulvar (http://www.dast.nu/recension/vampyrer-och-varulvar) och Svenska mord (http://www.dast.nu/recension/svenska-mord). För den stora publiken blev han känd som programledare för TV-programmen Kvitt eller dubbelt, Fråga Lund och Tv-serien Skäggen förutom åtskilliga radioprogram om matlagning och folklivsforskning.  Fast debuten i radio kom tidigt, som 15-åring 1940 och 18 år senare TV-debuterade han i ett program om Lundakarnevalen.

Han var chefredaktör för Bra Böckers lexikon, ingick i Nationalencyklopedins vetenskapliga råd och var under en period chef för Nordiska museets bibliotek. Hans senaste bok Potatisboken kom ut 2011.

Jan-Öjvind Swahn föddes den 15 maj 1925 i Karlskrona och avled 21 mars 2016.

]]>
http://www.dast.nu/notis/jan-ojvind-swahn-dod/feed 0
SPRITSMUGGLING PÅ ÖSTERSJÖN En kulturhistorisk studie av nätverk i tillblivelse http://www.dast.nu/recension/spritsmuggling-pa-ostersjon-en-kulturhistorisk-studie-av-natverk-i-tillblivelse http://www.dast.nu/recension/spritsmuggling-pa-ostersjon-en-kulturhistorisk-studie-av-natverk-i-tillblivelse#comments Mon, 21 Mar 2016 14:32:50 +0000 http://www.dast.nu/?p=35802 Av Johan A Lundin och Fredrik Nilsson Makadam Förlag i samarbete med Centrum för Öresundsstudier vid Lunds Universitet, 2015 ISBN 978-91-7061-181-0, 228 sidor Människan har alltid törstat efter flytande berusningsmedel. Vin har funnits i tiotusen år, konsten att brygga öl och det nordiska mjödet utvecklades sannolikt under yngre stenåldern och på tusentalet efter vår tideräknings […]]]> Omslag till Spritsmuggling påÖstersjonAv Johan A Lundin och Fredrik Nilsson
Makadam Förlag i samarbete med Centrum för Öresundsstudier vid Lunds Universitet, 2015
ISBN 978-91-7061-181-0, 228 sidor

Människan har alltid törstat efter flytande berusningsmedel. Vin har funnits i tiotusen år, konsten att brygga öl och det nordiska mjödet utvecklades sannolikt under yngre stenåldern och på tusentalet efter vår tideräknings början lärde man sig använda humle i ölet, vilket fick viktig konserverande verkan och gav ölet angenäm smak. Öl var på medeltiden en viktig basvara tillsammans med bröd.

På medeltiden upptäckte vetenskapsmän att den flyktiga alkoholen förångades fortare än vattnet om en alkoholhaltig vätska värmdes. Det gick att fånga upp ångan och kyla ned den, så att den blev till vätska igen, och på så sätt få ett destillat med högre alkoholprocent. Därmed var spriten uppfunnen.

I takt med att försöken att destillera alkohol ur till exempel sockerrör, potatis, enbär eller malört uppstod olika spritsorter. På 1400-talet brände skottar och irländare whisky (uisge beatha) på korn och malt. Ännu tidigare gjorde ryssarna vodka av säd, potatis och druvor och i Norden gjordes brännvin på säd eller potatis. Spanjorerna tog med sig kunskapen till nya världen och lärde mexikanerna att göra tequila med agaveplantan som bas. När holländska sjömän märkte att deras vin förstördes under långa seglatser destillerade de vinet till sprit och därmed var konjaken född.

Gin och genever, tillverkat av säd, potatis och kryddat med enbär (namnet kommer från det franska ordet för enbär: genièvre) var ursprungligen tänkt som medicin mot gikt men fick en helt annan popularitet. Rom framställs av melass som är en restprodukt från sockertillverkningen i Karibien och blev snabbt drycken för slavar och mindre bemedlade sjömän.

Något senare började Henri-Louis Pernod i Frankrike bränna absint på anis och malört som snabbt blev innedrycken för landets intellektuella. Det visade sig att drycken innehöll ämnet tujon som orsakar nervskador och den förbjöds år 1915 men finns återigen i modifierad form på marknaden.

Affischen Kräftor kräva dessa dryckerFolks dryckenskap oroade myndigheterna som med hjälp av olika lagar försökte minska drickandet. I Sverige ställdes saken på sin spets 1922 då man efter en häftig debatt om den höga alkoholkonsumtionen och under inflytande av en växande nykterhetsrörelse genomförde en folkomröstning om rusdrycksförbud den 27 augusti. Valdeltagandet blev rätt lågt och nejsidan vann med 50,8 procent mot48,8 procent som ville införa ett fullständigt rusdrycksförbud. Kanske hade Albert Engströms affisch ”Kräftor kräva dessa drycker” viss inverkan på resultatet.

Det motbokssystem, skapat av Ivan Bratt, som infördes 1917 och avskaffades på ”Svenska flaskans dag” 1 oktober 1955, var mycket restriktivt och hade säkert stor betydelse för den spritsmuggling till Sverige som förekom längs stora delar av Östersjön. Trots dagen Systembolag och relativa frihet att dricka smugglas det fortfarande, inte minst från Tyskland, vilket bevisar att priset på varan har betydelse.

För ett antal år sedan studerade jag spritsmugglingen i Mellansverige och södra Norrlandskusten för en roman som dock aldrig blev skriven. En av  de större aktörerna jag stötte på var Algot (ibland Algoth) Niska (1888–1954), smugglarkung och idrottsman (finsk landslagsman och OS-deltagare i fotboll) som började med sprithantering när Finland 1919 införde spritförbud. Den sprit han smugglade kom huvudsakligen från de baltiska länderna. Han satt i fängelse korta perioder. Under andra världskriget räddade han 150 judar undan döden och var efterlyst av Gestapo.

Boken Spritsmuggling på Östersjön belyser förhållandena i Öresundsregionen där det 1920- och 1930-talet årligen skeppades ut miljontals liter sprit från hamnar i Nordtyskland och via mötande snabba båtar på internationellt vatten förde alkoholen över gränsen till Sverige och Norge. Myndigheterna hade svårt att sätta emot dessa tekniskt överlägsna personer med racerbåtar, amerikanska bilar utrustade med radio när de själva av besparingsskäl i början fick nöja sig med cyklar, segel- och roddbåtar. Sedermera fick de dock snabbare båtar.

Johan A LundinFredrik NilssonMen författarna Johan A. Lundin (bilden th) och Fredrik Nilsson (bilden tv) har inte enbart intresserat sig för smugglingens geografi. De skildrar organisationen bakom smugglingen och de nätverk, skapade på tillit, som krävdes för att allt skulle fungera över nationsgränserna. Verksamheten var inte helt fri från våld, något som många trodde och därför såg smugglarna som hjältar som stod upp mot den statliga övermakten.

Lundin och Nilsson hänger ut många av smugglarna med namn och polisfoton, vilket känns en aning problematiskt. Ingen av de tyska, danska eller svenska förbrytarna gjorde sig egentligen inte skyldiga till brott mot annat än skattelagarna, de var inga Palmemördare eller Breivik-typer. De förde emellertid in mycket sprit till Sverige och när någon åkte fast blev tidningsrubrikerna feta. Men det var – som många smugglare anförde under det amerikanska spritförbudet mellan 1920 och 1933 – en fråga om tillgång och efterfrågan, en tillgång som stryptes av den svenska restriktiva alkoholpolitiken. Där efterfrågan finns är också chansen att bli riktigt förmågen. En smuggelorganisation leddes av en tysk affärsman (aldrig gripen) i Danzig som enligt pressen var en stor filantrop och dessutom en av de rikaste personerna i hemstaden.

Smugglarna såg sig som affärsmän. Det gjorde också många inom allmänheten och röjde därför inte sina kunskaper om verksamheten för myndigheterna. Att hjälpa till att föra in spriten – till exempel hålla utkik – betalade sig också hyggligt för en fattig medborgare. Acceptansen syns även i att många kvinnor, som efterhand kunde kläd sig snyggt och modernt, var inblandade i hanteringen.

Myndigheterna försökte givetvis beskriva smugglingen som något klandervärt men lyckades sällan. Befolkningen i landet, där de politiska konflikterna var många och återkommande, tyckte inte om överhetens påbud om att de borde hålla sig nyktra och även om ekonomin i Sverige ännu var rätt hyfsad var fattigdomen utbredd. Därför hjälpte många till när smugglare bad om det och kunde få en slant och kanske en butelj för besväret.

Tullen, polisen och kustbevakningen hade förstås en annan syn på saken. Man kämpade mot organiserad och i vissa fall också beväpnad brottslighet. Det hände att skottlossningar utbröt. Men det blev aldrig lika hårdfört som i USA där förbudstiden också gjorde smuggling lukrativt och dessutom fick maffian att stabiliseras.

Alkohol är en drog som många vill ha och när efterfrågan växer finns det alltid entreprenörer som kan bistå med det önskade, ofta billigare än i de av staten sanktionerade butikerna. Ingen gräns är heller starkare än sin svagaste länk – vilket dagens flyktingsituation  påvisat – och därför kan vi räkna med att det människor vill ha kommer in i landet.

KJELL E. GENBERG

]]>
http://www.dast.nu/recension/spritsmuggling-pa-ostersjon-en-kulturhistorisk-studie-av-natverk-i-tillblivelse/feed 0
TRAM 83 http://www.dast.nu/recension/tram-83 http://www.dast.nu/recension/tram-83#comments Mon, 21 Mar 2016 14:12:34 +0000 http://www.dast.nu/?p=35797 Av Fiston Mwanza Mujila Tram 83, 2014 Översatt av Elin Swahn Rámus Förlag, 2016 ISBN 978-91-86703-53-0, 202 sidor Tram 83 av Fiston Mwanza Mujila, som utkommit på flera europeiska språk samt i USA, åtnjuter en viss internationell hajp – och är värd den. Mujila skriver på ett rytmiskt drivet språk om människans åsikter om de […]]]> Omslag till Tram 83Av Fiston Mwanza Mujila
Tram 83, 2014
Översatt av Elin Swahn
Rámus Förlag, 2016
ISBN 978-91-86703-53-0, 202 sidor

Tram 83 av Fiston Mwanza Mujila, som utkommit på flera europeiska språk samt i USA, åtnjuter en viss internationell hajp – och är värd den. Mujila skriver på ett rytmiskt drivet språk om människans åsikter om de andra som de måste samsas med i sitt krigshärjade afrikanska land där lagen inte längre är det viktigaste. Mötesplatsen för traktens gruvarbetare är baren Tram 83 där de dricker öl och käkar grillad hund till ett ständigt jazzigt soundtrack. I gruvindustrins spår följer också droger och prostitution, där flickorna försöker locka kunder till ett snabbt skjut men ännu hellre få fast någon som kan hjälpa dem ut ur Afrika till något bättre.

Fiston Mwanza MujilaI denna miljö hittar vi de två vännerna Lucien, som är en fattig nybliven författare, och trickstern Requiem, en före detta marxist, som anser att livet på Tram 83 är som livet ska vara. Deras samtal kretsar kring det nödvändiga eller onödiga med samhällsengagemang och möjligheten att världen ska bli bättre. När en förläggare från Europa blandar sig i historien breddas kontexten till en utredning om litteraturens nödvändighet för att rädda den afrikanska kontinenten och jag är inte längre säker på om författaren är högtidlig eller ironisk.

Den schweiziske förläggaren Malingeau, som först förlöjligar Luciens litterära humanism i ett land som egentligen behöver sophämtare, läkare och mekaniker, bestämmer sig till sist – efter otaliga öl – att se till att Luciens pjäs blir uppsatt. Men inte som den är skriven nu. Rollistan måste minska och medan snacket går fattar Lucien att något skumt pågår mellan Requiem och förläggaren.

En stor del av romanen handlar om de spända relationerna mellan tre huvudpersoner, språket är en spänstig mischmasch av högbrynt och slang, filosofiska utläggningar och missförstånd. Den exotiska miljön och den originella handlingen är fängslande i sin blandning av pastisch, debattartikel och ovanliga syn på Afrika och afrikanerna nu och i en möjlig framtid.

Fiston Mwanza Mujila är född i Kongo och bosatt i Österrike. Under flera år har han varit en omtalad dramatiker och poet på den europeiska spoken word-scenen. Tram 83 är hans debutroman, en energisk skildring av en globaliserad värld där fördomar och föreställningar möter verkligheten.

PER MAGNUSSON

]]>
http://www.dast.nu/recension/tram-83/feed 0
DÖDEN VITTNAR http://www.dast.nu/recension/doden-vittnar http://www.dast.nu/recension/doden-vittnar#comments Mon, 21 Mar 2016 14:05:51 +0000 http://www.dast.nu/?p=35793 Av Val McDermid Skeleton Road, 2014 Översatt av Lena Karlin Alfabeta, 2016 ISBN 978-91-501-1837-7, 352 sidor Deckarveteranen Val McDemid visar åter vilken skicklig kriminalförfattare hon är i denna psykologiska thriller där hon tar läsarna på en obeveklig resa som börjar med fyndet av ett skelett med skotthål i kraniet i en gammal förfallen skola i […]]]> Omslag till Döden vittnarAv Val McDermid
Skeleton Road, 2014
Översatt av Lena Karlin
Alfabeta, 2016
ISBN 978-91-501-1837-7, 352 sidor

Deckarveteranen Val McDemid visar åter vilken skicklig kriminalförfattare hon är i denna psykologiska thriller där hon tar läsarna på en obeveklig resa som börjar med fyndet av ett skelett med skotthål i kraniet i en gammal förfallen skola i skotska Edinburgh.

Kriminalkommissarie Karen Pirie, experten på gamla olösta fall och huvudperson i de tidigare böckerna Ett fjärran eko och Mörka domäner, kallas in. Hon är en intressant person som här får bekanta sig med minst lika intressanta personer. En av dessa är professor Maggie Blake vid universitetet i Edinburgh med bistra minnen från krigets Dubrovnik på 90-talet och det visar sig att även skelettet har anknytning till de ohyggliga massakrerna under Balkankriget. När liket identifierats visar det sig att det är den våldsamme jugoslaviske generalen och barnslaktaren Dematrov Petrovic, en man som varit försvunnen i åtta år.

Samtidigt hittas en man mördad på Medelhavsön Kreta och det visar sig att de båda fallen kan kopplas ihop. Kan det vara så att någon tar livet av krigsförbrytare innan de grips och hinner dömas. Kommissarie Pirie får resa en hel del och träffa märkliga personer som Alan Macanespie som har bekymmer med sin chef vid Internationella krigsförbrytartribunalen i Haag, vidare det fortfarande farliga – åtminstone för vissa utredare – Kroatien.  Och under tiden växer olika vänskaper fram samtidigt som hemligheter avslöjas. Skickligt för McDermid fram etiska frågor om svek och hämnd medan Karen Pirie råkar ut för en oväntad personlig tragedi som nästan tar överhanden i hennes arbete.

Val McDermid, föddes i Skottland och är nu bosatt utanför Manchester, England. Hennes böcker har filmats för tv och visats i Australien, USA, England och Sverige. Kriminalromanen Sjöjungfrun sjöng sin sång belönades med The Golden Dagger Award 1995 och Dödsdomen nominerades till Svenska Deckarakademins pris för bästa utländska kriminalroman 2001. I fjol utkom Brottets gåta – kriminaltekniken inifrån, en fackbok där hon berättar om verkliga brottsfall och visar hur de löstes.

KARL HJELM

Val McDermid

Val McDermid. Foto Charlie Hopkinson

]]>
http://www.dast.nu/recension/doden-vittnar/feed 0
DEN SISTE PILGRIMEN http://www.dast.nu/recension/den-siste-pilgrimen http://www.dast.nu/recension/den-siste-pilgrimen#comments Mon, 21 Mar 2016 13:59:07 +0000 http://www.dast.nu/?p=35789 Av Gard Sveen Den siste pilegrimen, 2013 Översatt av Per Olaisen Lind & Co, 2016 ISBN 978-91-7461-484-8, 552 sidor När det norska originalet kom ut 2013 var det en debutroman som slog direkt. Den fick Rivertonpriset (norsk motsvariget till Svenska Deckarakademins pris) samma år och blev därmed den första debut som vunnit sedan Jo Nesbø […]]]> Omslag till Den siste pilgrimenAv Gard Sveen
Den siste pilegrimen, 2013
Översatt av Per Olaisen
Lind & Co, 2016
ISBN 978-91-7461-484-8, 552 sidor

När det norska originalet kom ut 2013 var det en debutroman som slog direkt. Den fick Rivertonpriset (norsk motsvariget till Svenska Deckarakademins pris) samma år och blev därmed den första debut som vunnit sedan Jo Nesbø tog hem priset 1997. Priset är uppkallat efter författaren Sven Elvestad som skrev kriminalromaner under pseudonymen Stein Riverton.

Men det räckte inte med det, han fick också priset Glasnyckeln 2014, utdelat av Skandinaviska Kriminalsällskapet och döpt efter Dashiell Hammets kriminalklassiker med samma namn. Inte heller nu räckte det: samma år fick Gard Sveen (som är senior rådgivare i norska försvarsdepartementet) Maurits Hansenprisen – Nytt Blod för bästa norska debutroman i kriminalgenren, döpt efter den nationalromantiske författaren Maurits Christopher Hansen (1794–1842) som enligt många nationalistiska norrmän skrev världens första kriminalroman 1839. Den heter Mordet på Maskinbygger Rolfsen och utkom två år före Edgar Allan Poes Morden på Rue Morgue, som ofta sägs vara världens första verkliga litterära kriminalgåta.

Förtjänar boken då all denna uppmärksamhet?

Jodå!

Det är en hantverksskickligt skriven roman där ett spekulativt mysterium inte får sin lösning förrän på de absolut sista sidorna och som befolkas av en trovärdig besättning människor där morden inte kommer på var och varannan sida – det kan bli spännande ändå.

Den utspelas på två tidsplan, nutid och under den nazistiska ockupationen av Norge på 40-talet. I ett rätt makligt tempo och med ett stort persongalleri förs läsaren i denna litterära tidsmaskin runt i Norge och ner till Tyskland, vägledda av utredaren kriminalinspektör Tommy Bergmann och av författaren Sveen som genom sitt arbete hos det norska Försvarsdepartementet uppenbart har skaffat sig stor historisk kunskap om andra världskriget.

Agnes Gerner är på ytan extrem nazistsympatisör men i hemlighet en kugge i det maskineri som utgörs av motståndsrörelsen. Hon är förlovad med en nationalsocialist men förälskad i en motståndsman med täcknamnet Pilgrimen. Det gäller att överleva i en hård tid. Alla gör det inte.

Där kliver kriminalinspektör Bergmann in i handlingen. Han engagerar sig i ett tio år gammalt fall där man hittat tre skelett i Nordmarka – en tätt skogbevuxen region i norra Oslo. Kan det vara så att det är liken efter Agnes Gerner, en flicka och en hushållerska som försvann 1942? De vuxna döda har skotthål i pannan. Strax innan har man hittat den gamle motståndsmannen Carl Oscar Krogh mördad i Holmenkollen med ögonen uthackade med en kniv av den sort som Hitlerjugend använde. Bergmann, som själv inte är någon ängel, bestämmer sig för att försöka lösa det gamla fallet trots sin chefs uppmaning att låta bli. Han hittar nämligen kopplingar till det aktuella mordet.

Sveen skriver lugnt och detaljerat vilket gör boken lätt att läsa trots tyngd och omfång. Personerna är tecknade med omsorg – inte bara de som har huvudroller utan också bipersonerna – och Bergmanns privatliv gör att man inte helhjärtat kan gilla honom trots att man hejar fram honom i hans polisiära gärning.

Gard Sveen föddes 1969.

BJÖRN ENMAN

Gard Sveen

Gard Sveen. Foto Charlotte Hveem

]]>
http://www.dast.nu/recension/den-siste-pilgrimen/feed 0
BRON http://www.dast.nu/recension/bron http://www.dast.nu/recension/bron#comments Mon, 21 Mar 2016 13:11:20 +0000 http://www.dast.nu/?p=35783 Av Stephen Booth Corpse Bridge, 2014 Översatt av Carla Wiberg Forum, 2016 ISBN 978-91-37-14528-9, 353 sidor Stephen Booth har under de senaste åren seglat upp som en av favoriterna bland engelska kriminalförfattare. Det är nu femton år sedan hans första bok Svarta hunden kom på svenska och sedan dess har det blivit ytterligare drygt ett […]]]> Omslag till BronAv Stephen Booth
Corpse Bridge, 2014
Översatt av Carla Wiberg
Forum, 2016
ISBN 978-91-37-14528-9, 353 sidor

Stephen Booth har under de senaste åren seglat upp som en av favoriterna bland engelska kriminalförfattare. Det är nu femton år sedan hans första bok Svarta hunden kom på svenska och sedan dess har det blivit ytterligare drygt ett dussin. Huvudpersoner har så gott som hela tiden varit kriminalinspektör Ben Cooper och hans kollega Diane Fry som under bokseriens gång löst krångliga problem samtidigt som läsaren fått vara med om deras personliga utveckling från aningen litterära figurer till människor som känns som gamla kamrater av kött och blod.

Stephen BoothBöckerna brukar utspela sig i grevskapet Derbyshire där Booth har skapat den fiktiva staden Edendale. Där hamnar vi även denna gång och staden har inte kommit undan den irländska seden att fira Halloween. Detta år har 31 oktober varit särskilt stökigt och under den bro som förbinder Västra Derbyshire med en gammal begravningsplats i Staffordshire och därför kallas Likbron hittar man en död kvinna. Ben Cooper har haft svåra personliga bekymmer, men nu är han tillbaka på jobbet och vid bron är det inte som på de brottsplatser han är van vid, snarare liknar det en voodotillställning där en docka ligger på en gravsten, mellan träden hittas snaror och en lerfigur föreställer earlen av Mansby som äger marken och har tänkt göra om gravplatsen till parkering.

Att läsa Booth är som att ta på sig sin allra käraste och skönaste urtvättade lusekofta. Man vet exakt hur den känns och den smiter så bekvämt längs kroppen. Det är bara att luta sig tillbaka och njuta, trots att författaren också denna gång använder sig av det slitna seriemördartemat.

Det hittas naturligtvis fler mördade människor på vägen vid bron så Cooper och Fry får använda de små grå till bristningsgränsen i en utredning där både politik och gammal folktro tillhör ingredienserna. Givetvis uppkommer misstanken att dödsfallen har med den tilltänkta parkeringsplatsen att göra. Det är en driven intrig som Booth åstadkommit och mitt i allt det hemska och bedrägliga återfinns den beska humor som vi lärt oss att förknippa med England.
Eftersom vi befinner oss i Storbritannien kommer förstås klassfrågan upp, ett fenomen som inte personalen på den lokala mordroteln heller är opåverkad av.

Långsamt, men obevekligt, förs vi mot ett slut där avgörande beslut måste fattas innan gärningsmannen finns i utredarnas hålkors.

Stephen Booth, född 1952, bor sedan många år tillsammans med sin fru och sina husdjur på en gård i Nottinghamshire. Han var i 25 års tid verksam som journalist inom ett antal olika områden. Debutboken Svarta hunden belönades med en Barry Award som årets bästa brittiska kriminalroman, och uppföljaren Jungfrudansen blev nominerad till en Gold Dagger.

ELISABETH CARLSSON

]]>
http://www.dast.nu/recension/bron/feed 0
EN GUD I SPILLROR http://www.dast.nu/recension/en-gud-i-spillror http://www.dast.nu/recension/en-gud-i-spillror#comments Mon, 21 Mar 2016 13:05:01 +0000 http://www.dast.nu/?p=35779 Av Kate Atkinson A God in Ruins, 2015 Översatt av Anna Strandberg Massolit Förlag, 2016 ISBN 978-91-7679-045-8, 464 sidor Kate Atkinson hade stretat i författarfabriken ett tag innan hon till sist uppmärksammades av både kritiker och publik med boken Liv för liv där Ursula Todd levde om sitt liv i all oändlighet. Och det är […]]]> Omslag till En gud i spillrorAv Kate Atkinson
A God in Ruins, 2015
Översatt av Anna Strandberg
Massolit Förlag, 2016
ISBN 978-91-7679-045-8, 464 sidor

Kate Atkinson hade stretat i författarfabriken ett tag innan hon till sist uppmärksammades av både kritiker och publik med boken Liv för liv där Ursula Todd levde om sitt liv i all oändlighet. Och det är en mycket intressant bok liksom uppföljaren En gud i spillror där hennes lillebror diktaren Teddy i stället för att bli poet låter sig värvas som pilot i Royal Air Force och lyckas överleva andra världskriget som flygare i Bomber Command.

De två omfångsrika volymerna om familjen Todd är rätt olika. Ursulas krigsupplevelser under blitzen i London handlar mycket om vad som kunde ha blivit annorlunda om ödet inte ingripit. Lite av H. G. Wells Tidsmaskinen dyker upp i minnet under läsningen.

Kate AtkinsonEn Gud i spillror berättar om ett liv efter kriget. Teddy inser att han klarat livhanken mot alla odds och nu försöker han göra det bästa av det liv han aldrig trodde att han skulle få. Han får familj och barnbarn men inom honom lever kriget kvar och det ger honom en speciell syn på världen och tillvaron, en syn som på sätt och vis förs vidare till hans efterkommande och påverkar relationer.

Atkinson går in i själen hos mannen som vet med sig att han dödat många människor. Kan en människa med den bakgrunden läka. Kan han någonsin älska på allvar. Han upplever en kall hopplöshet mitt i vetskapen att han lever. Han känner att han tappat den gnista som en gång fick honom att vilja bli diktare. Allt detta och mer därtill skildrar författaren med humoristiskt allvar och stor kännedom om det mänskliga psyket.

Det stora finns i det lilla.

Kate Atkinson erhöll 1995 Whitbreadpriset (som numera döpts om till Costa Novel Award) för sin debutroman I museets dolda vrår. Romanen Liv efter liv fick samma utmärkelse 2013 och nominerades till flera andra priser, och i januari i år fick Atkinson för tredje gången priset för En gud i spillror.

BARBRO LINDBORG

]]>
http://www.dast.nu/recension/en-gud-i-spillror/feed 0
Uppföljare, tryckfrihet och upphovsrätt http://www.dast.nu/ledare/uppfoljare-tryckfrihet-och-upphovsratt http://www.dast.nu/ledare/uppfoljare-tryckfrihet-och-upphovsratt#comments Sat, 19 Mar 2016 11:56:19 +0000 http://www.dast.nu/?p=35775 Har just läst David Lagercrantz Millenium-uppföljare. Vår recensent, som inte hade läst Stieg Larssons tre böcker, var inte helt förtjust. Själv är jag helt nöjd, men de överraskningar som originalen gav finns ju inte här. Jag vet ju att de båda huvudpersonerna ska vara med i denna och också i minst en kommande bok till. […]]]> Omslag till Det som inte dödar ossHar just läst David Lagercrantz Millenium-uppföljare. Vår recensent, som inte hade läst Stieg Larssons tre böcker, var inte helt förtjust. Själv är jag helt nöjd, men de överraskningar som originalen gav finns ju inte här. Jag vet ju att de båda huvudpersonerna ska vara med i denna och också i minst en kommande bok till.

Men detta med uppföljare till folkkära författares verk (och nu talar jag inte om det som kallas fan fiction) har gett väldigt olika och ojämna resultat.

Agatha Christie-uppföljaren var inte lyckad, även om författaren släktingar som äger upphovsrätten gett sitt godkännande. Också i Milleniumfallet är ju Stieg Larssons far och bror helt med på noterna.

Det är ju kring det etiska i att göra uppföljningar där författaren inte kan påverka som diskussionen varit som hetast. Förra året, när uppföljaren, eller möjligen föregångaren, till Dödssynden (To kill a mockingbird) kom ut, blev det en fråga om den sjuka och åldrade Harper Lee verkligen var medveten om att man gav ut hennes manus som hon själv tidigare inte velat.

Upphovsrätten gäller ju 70 år efter författarens död, och det är många klassiker som får nytt liv när förlag inte längre behöver betala författarens efterlevande. I många fall blir böckerna numera också helt fritt tillgängliga i elektronisk form på webben.

Men helt fritt förfogande är det inte. När det gäller svenska författares verk har Svenska Akademien uppgiften att bevaka så att ett ekonomiskt fritt verk inte används på ett sätt som inte stämmer med vad författaren kunde tänkas vilja. Senast i Sverige var det en dikt av Karin Boye som användes i en annonskampanj, men den fick stoppas.

Ibland kan man starkt misstänka att författare skulle misstycka om de kunnat läsa vad mindre begåvade skribenter gjort av deras verk.

Skriva illa får man dock. Numera är det ju också enkelt att publicera sig om man bara har en dator och en internetuppkoppling. Tryckfrihetslagstiftningen i Sverige fyller 250 år i år. Vi var inte först, som det ofta sägs. I England fanns skrivningar och beslut som också gällde tryckfrihet, men Sverige var det första land i världen som ordnade en tydlig lag som också är grundlag. Det blir många aktiviteter under året där tryckfriheten och yttrandefriheten kommer att belysas, Inte minst Kungliga Biblioteket har ett uppdrag, och de håller under våren i sin hörsal tillsammans med Kulturrådet en serie samtal, ”Tisdagar med tryckfriheten”.

Att den moderna teknikutvecklingen och lagstiftningen inte går i takt ses i många sammanhang. Nu senast har det kommit förslag om hur man ska kunna beivra hot och trakasserier på nätet.

Dast är en tidskrift med utgivningsbevis, vilket gör att det vi publicerar faller under tryckfrihetsreglerna och att det är utgivaren som ansvarar för vad som publiceras, inte den enskilde skribenten. Men eftersom vi försöker att också lägga ut sådant som fanns i den tryckta tidskriften (ännu inte helt komplett) uppstår egendomliga effekter efter domstolsbeslut i ett ärende som gällde Dagens Nyheter: det är dagens ansvarige utgivare som ansvarar också för äldre material om det kan hittas på webben (och DN firade 150 år förra året och har mycket på sin webbplats).

För vår del är det en recension av en bok, som hittas i den tryckta tidningen som vi efter påtryckningar från efterlevande till den person som boken handlar om har tagit bort. Vi har inte ekonomiska resurser att försvara oss i en rättsprocess om förtal.

Boken, Carlösten Nordmarks Mannen som köpte slott och tidningar (1997), utgår från en rättegång där den åtalade fälldes. Boken skrevs, recenserades, men sedan friades mannen i hovrätten. Att lägga till hovrättens dom på webben räcker inte för de efterlevande.

Läget är alltså att boken finns att läsa (i alla fall på bibliotek), att recensionen i Dast nr 4 1997 finns att läsa i den tryckta tidskriften (som kan finnas på bibliotek), men inte på webben ens med en kompletterande information.

LEIF-RUNE STRANDELL

Mer om Millenium:

Tisdagssamtal om tryckfrihet på Kungliga biblioteket, pdf-broschyr

]]>
http://www.dast.nu/ledare/uppfoljare-tryckfrihet-och-upphovsratt/feed 0