Av Peter Temple
Truth 2009
Översatt av Johan Nilsson
Kabusa Böcker 2011

Sanning, av Peter Temple, född i Sydafrika men bosatt i Australien sedan 1980, har de ingredienser en kriminalroman i allmänhet bör ha: en spännande intrig, mord, gärna med inslag av våld och grymhet, maktgalna politiker, korrupta affärsmän och en kriminalkommissarie med krackelerande familj och med ett osunt sätt att leva.

Bland mängden av manliga aktörer i boken finns några få kvinnor med, men de får inga framträdande roller att spela: en missnöjd hustru, en älskarinna och ett mordoffer. Handlingen börjar med att en ung kvinna hittas mördad i ett exklusivt hus i centrum av Melbourne. Stephen Villani, chefen för Victoriapolisens mordrotel, rycker ut med några medhjälpare för att snabbt leta rätt på en mördare. De hinner bara starta utredningen så kommer larmet om att tre män hittats döda i en lagerlokal. Kropparna är lemlästade och oerhört svårt misshandlade. Snart märker Villani att de fyra morden hänger ihop. Men han motarbetas av polisledningen som avser att lägga ner utredningen och han förstår att det är högt uppsatta personer i samhället som ligger bakom detta.

Samtidigt har Villani bekymmer med familjen. Relationen med hustrun är bottenfrusen och en knarkande tonårsdotter är på rymmen. Han gör några tafatta försök att leta efter sin dotter, men lämnar snart över det jobbet till kollegor. Hans kontakt med bröderna och fadern är inte heller speciellt bra.

Kriminalkommissarie Villani har författaren lyckats få riktigt trovärdig. Det kan man inte säga om de flesta övriga personerna i boken. De är alldeles för många och jag kan inte hålla reda på vilka de är och vad de heter. Att handlingen är förlagd till Australien märks bara på orts- och personnamnen. Oavsett var på jordklotet man befinner sig, brottas man med samma typ av problem.

Behållningen av den alltför omfångsrika boken är karaktären Villani och att historien är rafflande. Har dock svårt att förstå att Sanning blivit belönad som årets bästa bok i Australien 2010 och nominerad av Svenska Deckarakademin i kategorin Årets bästa översatta deckare 2011.

MONICA LINDSTRÖM

Peter Temple. Foto C Bryce

Den brittiska författaren Monica Ali, född i Bangladesh 1967, debuterade 2003 med debutromanen  Brick Lane.  Efter ytterligare två böcker (Sommaren i Mamarrosa 2008 och I köket 2011) har hon bestämt sig för att skriva en what-if-historia och hon har verkligen valt huvudperson med skamlös precision.

Handlingen är följande: prinsessan Diana – Storbritanniens mest omhuldade mytiska ikon – dog inte i den där tunneln i Paris. I själva verket iscensatte hon sig egen död med hjälp av lojala människor som förstod hennes önskan att slippa ifrån den rojalistiska yran. Här har hon nu, tack vare brasilianska plastikkirurger,  blivit Lydia som bosatt sig ensam i en villa i en amerikansk förort. Hon umgås med ett par kvinnor och har halvt om halvt sällskap med en man som börjar bli galen på att människan inte berättar något om sig själv. Och det är klart att hon inte vill berätta om sin relation med sina två barns far prins Charles, en typ som beskrivs som … en mycket elak typ.

Men säg den lycka som varar.  Inte ens här kan hon komma undan den engelska tabloidpressens ylande vargar. Till förorten kommer en paparazzifotograf som alltför väl känner igen henne från tiden i allmänhetens öga.

Det blir nästan lustigt när Monica Ali utgjuter sig över tabloidpressens vedervärdigheter och sedan själv skriver en historia som kunder vara tagen ur någon av Murdochs blad – eller kanske The National Enquirer. Frågan är också vad för berättelse det är: läser vi en kärleksroman eller en thriller om en jagad människa.  Lite thriller är det kanske för här och var tenderar historien att bli riktigt spännande, men det försvinner i röran av texter ur gamla dagböcker, brev och fotografens bekymmer med att hitta rätt.

Boken har beskyllts för att dofta chic lit. Jag tycker mig också ha uppfattat lite av den odören.

INGER STRANDBERG

Monica Ali. Foto John Foley

Att förlaget Historiska Media ger ut deckare tillhör inte vanligheterna. När det väl sker är det naturligtvis en historisk sådan som Set Mattsson skrivit. Författaren är debutant och skriver om ett Malmö i efterdyningarna av andra världskriget.

En mängd flyktingar strömmar in i Skåne när kriget håller på att ta slut och även när freden infunnit sig. Det är främst människor som överlevt de fasanfulla grymheter som nazisterna utsatte dem för i sina koncentrationsläger. Det är starten på Ondskans pris, som handlar om dessa flyktingar men också om polisen Douglas Palm och hans fru Anna som arbetar med de nyanlända flyktingarna.

Läsaren får följa polisens jakt på ett flertal olika brottslingar. De flesta har begått brott mot kvinnor – mord, misshandel och våldtäkter. Även några våldshandlingar mot barn hamnar på Douglas Palms bord. Med andra ord är det tämligen otäcka brott som han har att utreda. Det märks i boken, författaren beskriver det otäcka på ett sätt som får läsaren att känna avsky, men samtidigt vill man att polisen så snart som möjligt får upp ett spår efter förövaren. Några brott klaras upp efter hand och några blir inte uppklarade. Men den röda tråden är de mord som sker på ett par polska flyktingkvinnor.

Bokens styrka är den historiska beskrivningen, främst av de förhållanden som rådde för de ankommande flyktingarna. Det är ju snart sjuttio år sedan dessa händelser, så de förtjänar att dammas av och att vi blir påminda. Författaren beskriver också Malmö vid denna tid på ett mycket intressant och lärorikt sätt. Han har fyllt berättelsen med många spännande tidsmarkörer som gör läsningen till ett nöje, och som gör att man ofta stannar upp och begrundar hur det kunde vara på den tiden.

På det hela taget är detta en bok som är svårt att tro att den är skriven av en debutant. Han borde vara en kandidat till Svenska Deckarakademins debutantpris utan tvekan. Det är synd att Akademin har lagt ner sitt pris, Flintyxan, till bästa historiska deckare. Ondskans pris hade inte kunnat missa det priset.

NISSE SCHERMAN

Set Mattsson. Foto Kim Ekvall

Det är 1984 i Wien. Ulli är less på livet där och vill som den punkare hon är bryta sig loss från samhällets inskränkthet och bojor för att verkligen bli fri. Med hennes nyfunne nymfomaniska vän Edi hoppas hon finna denna frihet i Italien. De far dit utan pengar, pass och med endast en sovsäck.

I början ser det verkligen ut att vara paradiset. Tills de inser att italienarna inte alls sympatiserar med deras frihetstörst. De vill nämligen bara knulla småtjejer. I det strikt katolska landet där kvinnor (och framförallt deras ”heder”) försvaras av sina släktingar in i döden finns det inget sätt för unga italienska män att få utlopp för sina lustar än att hoppa på varje kvinnlig turist som råkar dyka upp. Och de är outhärdligt påstridiga. Edi älskar det. Ulli hatar det. Men hon vägrar ge upp. Hon vill absolut inte hem. Hon vill hitta den där mytomspunna friheten. För någonstans därute måste den ju finnas. Eller?

Jag har en skräckblandad fascination till punken. Å ena sidan beundrar jag dess totala förakt för regler, framförallt andras regler. De är arga, fria och skapar underbart oväsen. Å andra sidan står jag inte ut med den misärromantik som förföljer punken. Kraven på att supa och bete sig svinigt ser jag inte som synonymt med personlig frihet. Det är bara en annan form av kulturellt förtryck, om än självvalt.

Det är en anledning till varför jag tycker om denna seriebok: den varken glorifierar eller svartmålar punken. Punken är olika saker för olika personer. För Ulli är punken en väg till självförverkligande. Genom punken är Ulli ett subjekt och hon vägrar ens i det jättepatriakala Italien låta sig behandlas som något annat. Hon tar plats, säger ifrån och vägrar låta varje hemsk upplevelse förminska hennes människovärde. Hon är kvinna med stort K och det ska italienarna respektera!

Det är stundtals en obehaglig läsning, stundtals upplyftande och rakt igenom fängslande. Jag bokstavligen älskar denna bok. Även om man inte har samma relation till punken som jag så tror jag andra kommer finna denna berättelse värd en andra eller tredje läsning. För när det handlar om krocken mellan drömmar och verkligheten så lyckas denna bok fånga den känslan på ett fantastiskt sätt.

Det enda som är lite svårt är den mycket negativa bild boken målar upp av italienska män. Jag hade anklagat serien för rasism om inte den hade varit självbiografisk. Kanske har Ullis erfarenheter färgat hennes minne, det är svårt att säga. Men detta var också 1984 och förändringar kan ske snabbt och dramatiskt. Jag hoppas att Italien idag, 30 år senare, hade mottagit henne på det sätt hon önskat då. Det hade nog blivit en helt annan serie i sånt fall.

JOHANNES GENBERG

En sak står klart när man läst Mannen utan ansikte: Masha Gessen hatar Vladimir Putin innerligt. Resten är däremot inte lika övertygande. Väldigt mycket att hennes slutsatser är baserat på indicier och den på förhand bestämda åsikten att Putin helt enkelt måste vara inblandad i varje nämnd situation. Ibland verkar hon inse detta och poängterar att hon egentligen inte vet, men det fungerar föga i en bok där det är svårt att som läsare veta skillnaden mellan fakta och obevisade anklagelser. Fotnoter finns det visserligen gott om, men vem har tid att kolla igenom dem? Den största bristen är alltså att man i tidigt stadium börjar undra hur mycket man vågar ta för sanning.

Inte för att jag tror gott om Putin själv. Det står bortom allt rimligt tvivel att mannen är en skurk, en gangster som styr Ryssland som sitt egna förväxta La Famiglia.

Enligt Gessen började det hela med president Jeltsin. I slutet av 90-talet ansåg de flesta ryssar att landet var på väg att förfalla och alla anklagade presidenten. Den politiska eliten hade övergett honom. Snart skulle det bli presidentval och Jeltsins efterträdare skulle vinna billiga poäng hos befolkningen genom att ställa honom inför riksrätt. Detta ville Jelstsin förhindra till varje pris. Putin var då bland sina närmaste känd för att vara lojal, omutbar och sakna ambitioner. Därför sågs han som den bästa, eller kanske till och med den ende, kandidaten.

Jelstin avgick nyårsnatten 1999, Putin tog över och gav Jelstin åtalsimunitet.

Så gott som omedelbart visade Putin att han minst sagt hade ambitioner. Kritiker trakasseras, utsätts för skenrättegångar eller mördas på äkta gangstervis. Media nationaliseras och tvingas agera propagandaapparat för Kreml. Olje- och gasindustrin hamnar i Putins klor. Presidentvalen riggas så han garanteras jordskredssegrar. Väst å sin sida, trötta på Jeltsin manér, tittar snällt på i hopp om att Putin ska vara mannen de kan göra affärer med. Idag vet vi att landet är genomkorrupt, rättsväsendet fungerar inte alls och få försvarar Putins politik. Investerare flyr landet. Landet är på väg mot ett större förfall nu än under Jeltsins tid. Det är gamla KGB som bestämmer. Landet har återigen i praktiken blivit Sovjet.

Bokens bild av Ryssland som en brutal skendemokrati, helt likgiltig för vanliga människors väl och ve är övertygande. Men resten känns antingen överdrivet eller kanske till och med falskt. Är Putin en tjuvaktig Stalin-look-a-like som inte kan låta bli att stjäla ens när han är på utlandsbesök? Och var verkligen Ryssland på väg åt rätt håll när en fåtal superrika individer tog kontrollen över hela ekonomin? Var Ryssland ens på väg att bli en respektabel demokrati under Jeltsineran?

Gessen svarar (eller åtminstone antyder) ”ja” på alla tre frågor. Själv svarar jag likadant nu som innan jag läste Mannen utan ansikte: vet inte, nej och nej.

En lärdom är att bara för att man hatar någon innerligt blir inte alla illasinnade rykten sanna. Men det betyder absolut inte heller att Gessen ljuger, har fel eller ens överdriver. Det betyder bara att jag som läsare inte kan veta skillnaden. Har man det i åtanke så är detta fortfarande en läsvärd bok om vårt stora och uppenbart ruttnande grannland.

JOHANNES GENBERG

Detta är den sjätte boken med polisgruppen under ledning av spaningschef Greger Thulin. Även om poliskollektivet, med rättsmedicinare och andra ikring, är huvudpersoner så delar de den rollen med ”civilpersoner” som förstås har anknytning till brottet: en bilbomb på Tjörnbron och sedan ytterligare en bilbomb i Uddevalla.

Det första offret är hög chef på Försäkringskassan och författarens tema är förstås hur de nya sjukförsäkringsreglerna drabbar svårt sjuka. Det blir mer en debattroman än en deckare, och detta är inget klagomål. Hon är bra på att skildra människor, kanske lite fyrkantigt men trovärdigt. Men poliserna har hon denna gång inte lagt ner lika mycket jobb på.

Intrigen, eller möjligen intrigerna, är tydliga och den vane deckarläsaren kan ana sig till upplösningen, men hennes ställningstagande för de små i samhället är tydligt och behjärtanvärt.

Författaren bor i på Tjörn och låter sina brott utspelas utefter Bohusläns öar och kust. Uppvuxen i Uddevalla har jag en anmärkning på en kort passage om staden. Bäveån flyter genom centrum men Ramona låter vattnet komma från Byfjorden. Det är tyvärr ibland sant och stadens ansvariga har i omgångar höjt kajerna för att havets högvatten inte ska översvämma hamngatorna. Men åns vatten kommer mestadels från inlandet.

Detta var en sidonotering. Det är roligt att det numera finns flera författare som vågar sig utanför storstadskriminaliteten. Och jag undrar om författaren blivit refuserad av de större förlagen. Hennes deckare är inte sämre än de som får större marknadsföringshjälp.

LEIF-RUNE STRANDELL

Förlagets webbplats med länkar till Ramona Franssons blogg och Facebook-sida: http://anomar-forlag.se/index.html

Det finns en hel del guideböcker för Stockholm med omgivningar. Denna är ovanlig på så sätt att den kombinerar flera områden. Undertiteln lyder En guide till brotten, böckerna, filmerna, musiken, personerna. Teckenförklaringarna till de olika adressnoteringarna pekar på de områdena plus Stockholmiana och spöken.

Den håller sig till innerstan, Gamla stan och malmarna. Gamta stan inleder (förstås) och första notisen gäller Baggensgatan 21 dit Anni-Frid Lyngstad och Benny andersson flyttade 1975.

Sista noteringen, Östermalm, är Östermalmsgatan 69 där regissören Victor Sjöström bodde på 1920-talet.

Varje stadsdel har en tydlig karta och det är fullt med bilder, gamla och nya. Litteraturcitaten är med närhelst det behövs. Det finns också förslag på promenader, men notiserna är inte upplagda promenadmässigt utan strikt alfabetiskt och numeriskt efter gatunamnen och -numren.

Boken är större än en pocket men bör lätt kunna tas med promenader.

Ett roligt initiativ med det här upplägget. Förlaget har flera andra promenadguideböcker. Denna låter läsaren själv lägga upp rutten eller bara kolla om det finns något intressant i närheten av var man är.

LEIF-RUNE STRANDELL

Katarina Wennstam är nu inne på sin fjärde deckare. Hon har tidigare givit ut ett antal debattböcker. Egentligen är temat detsamma för alla dessa, men hon har som så många andra upptäckt att hon når fler läsare genom att ge ut kriminalromaner.

Hon skriver oftast om aktuella sociala problem i samhället, och då gärna ur en kvinnlig synvinkel. Men Svikaren är en mer könsneutral bok än tidigare. Det Wennstam tar upp är fotbollsvåld, homosexualitet inom idrotten och allmän homofobi. Brännbara, aktuella och ur alla synpunkter viktiga frågor att sätta luppen på.

En fotbollsspelare gör det otänkbara. Han byter klubb!!! Från ett stockholmslag till ett annat!!! Han blir givetvis hotad och hittas senare brutalt mördad. Naturligtvis riktas misstankarna mot huliganerna runt den klubb han lämnade.

Man får följa målsägarbiträdet Shirin Sundin, som företräder den mördades familj och kriminalinspektören Charlotta Lugn under utredning och rättegång. Fakta framkommer som gör att fallet inte är så självklart som det ter sig vid första anblicken. Shirin och Charlotta blir personligt involverade när utredningen styr åt oväntat håll.

För Katarina Wennstam är kriminalgåtan underordnad. Hon vill skriva om samhällsproblem, lyfta fram olika missförhållanden och fördomar. Det gör hon engagerat och bra. Genom karaktärerna kanaliseras många tankeställningar och läsaren får mycket att fundera på. Karaktärerna är hennes styrka. De lever och förmedlar den problemställning som respektive bok tar upp. Kriminalintrigen är som sagt ganska enkel, även den lever genom att den tillsammans med bokens personers agerande bildar debattämnet som Wennstam vill belysa.

NISSE SCHERMAN

Katarina Wennstam Foto Thron Ullberg

Författaren har fått ihop en hiskelig, dramatisk och händelserik historia om brottslighet och korruption i Sydamerika. Närmare bestämt är det Peru och Chile som är skådeplatsen, och då speciellt trakterna kring Inkaleden.

Tre unga flickor vandrar leden och försvinner spårlöst. Fler försvinnanden följer och det är nästan bara svenska kvinnor det gäller. Eva, mamman till en av flickorna litar inte på polisens agerande och reser till Peru för att själv leta tillsammans med sin väninna Cecilia Tornudd som vi träffat tidigare i Boströms böcker. Letandet blir blodigt, våldsamt och actionfyllt.

Karaktärerna i boken är klart indelade i onda och goda. Alla sydamerikaner, nästan utan undantag, tillhör de onda och korrumperade. Svenskarna är mestadels goda. Trovärdigheten är m a o inte speciellt hög. När dessutom sökandet efter flickorna får framgång nästan bara genom tillfälligheter blir det allt mer osannolikt.

Nu behöver det för all del inte vara så att slumpen inte får förekomma i thrillers, tvärtom – men jag kommer på mig själv att bli lite irriterad på att man t ex finner en av de försvunna flickornas båda örhängen – var för sig – mycket långt ifrån varandra – av ren tillfällighet!!!

Grundhistorien i boken är inte så tokig, men en rejäl bearbetning av en erfaren redaktör hade krävts för att få boken att lyfta. Ingrid Boströms intentioner är goda, men man ska aldrig underskatta professionell hjälp.

Jag önskar mig fler gestaltningar, inte så klara gränser mellan ond och god samt lite vila mellan actionavsnitten. Att författaren är väl insatt i den sydamerikanska miljön är tydligt, jag hade gärna läst mer om den.

NISSE SCHERMAN