Man bör nog vara 40-talist för att minnas de flesta av de brott som tas upp i denna volym, som tycks vara en reklamskrift för den nya kriminaltidningen Misstänkt. Undertiteln är också ett hårddraget påstående. Flera av de fall som beskrivs i Brott vi minns var visserligen uppmärksammade på sin tid, men det är tvivelaktigt om de varit de mest uppmärksammade.

Skulle vara fallen med Olle Möller som huvudperson i så fall. Tioåriga Gerd Johansson försvann 1939 och återfanns mördad. Idrottsstjärnan Olle Möller misstänktes och när han sedermera dömdes blev detta inledningen på något som (före Quick-historien) kan påstås vara Sveriges största rättsskandal. Möller blev elva år senare misstänkt för mordet på femåriga Kerstin Blom men åtalades aldrig eftersom Karl Hugo Fernström bevisades skyldig. När polisen förhörde Fernström  försade han sig, började tala om Gerd men ångrade sig snabbt. Därefter åtalades och fälldes Möller för mordet på Rut Lind i Fjugesta 1959. Olov Svedelid skrev Möllers memoarer, gjorde grundliga undersökningar och var i hela sitt liv övertygad om att Möller aldrig begått något mord.

Viola Widegrens ännu ouppklarade försvinnande i december 1948 var en historia som valsade runt i pressen i 30 år innan minnet började falna. Misstankar fanns att det skulle ha handlat om en familjetragedi.

Urvalet i denna lilla volym (96 sidor) berättar om fall som alla varit i säck innan de kom i påse. Förutom det som skrivits om dem av Carl Olof Bernhardsson (Brottets krönika) och Börje Heed har  de varit huvudnummer i Kriminal-Journalen och den porriga brottstidning som gavs ut av Hson-förlaget.

Dock ska sägas att det är väl skrivna artiklar om brott som säkert inte så många av dagens yngre människor har lagt på minnet. Händelserna säger en hel del om det Sverige som inte längre finns och den påminnelsen är av godo.

KJELL E. GENBERG

The Oxford companion to mystery and crime röjer en förkärlek för den klassiska problemdeckaren. Dess form har varit utvecklingsbar men den har ändå förlorat terräng, vilket hänger samman med att vi inte längre har samma tro på förnuftet.

I sin klassiska essä The simple art of murder från 1944 attackerar Raymond Chandler de författare som skriver problemdeckare. De är alltför utstuderade och alltför okunniga om vad som sker i världen. De tror att en invecklad mordkomplott som duperar den som inte ids notera alla detaljer också skall dupera polisen som har detaljerna som yrke. För att problemdeckaren skall närma sig fulländningen krävs att författaren besitter egenskaper som inte ryms inom ett intellekt, menar Chandler. Den beräknande konstruktören ger oss inga levande gestalter, spänstig dialog och skickligt infogade detaljer. Den stränge logikern ger inte mer atmosfär än ett ritbräde. Den vetenskaplige detektiven har ett nytt blänkande laboratorium, men tyvärr kan läsaren inte erinra sig hans utseende. En författare som har en levande, färgrik stil gitter helt enkelt inte sitta och knåpa med att spräcka ett ospräckbart alibi. Slutsatsen blir att problemdeckarna inte står sig intellektuellt som problem, inte konstnärligt som litteratur.

Fyra år senare fick Chandler svar i W H Audens essä The guilty vicarage. Auden förklarar sin kärlek till den engelska problemdeckaren, ja till den grad att han säger sig ha svårt att läsa en detektivroman som inte utspelar sig på den engelska landsbygden. Och Chandler har missat själva poängen, menar han, nämligen att problemdeckaren har en skuldavlastande förmåga, som nästan står i klass med den religiösa upplevelsen. Författaren uppnår denna effekt genom att inleda med beskrivningen av ett fridfullt tillstånd i ett slutet sällskap i den övre medelklassen. Alla verkar vara lyckliga och nöjda med sin lott. Men frånvaron av skuld är bara skenbar och plötsligt avslöjar ett mord att synd och skuld är närvarande även i detta paradis. Genom en serie falska ledtrådar lokaliseras skulden till fel person, men detektiven avslöjar så småningom var den egentligen är belägen. När mördaren arresteras kan de övriga inträda i ett tillstånd där frånvaron av skuld inte längre är skenbar utan genuin. Auden avvisar bestämt tesen att de typiska läsarna av detektivromaner bär på mordiska lustar som böckerna ger ställföreträdande utlopp får. Tvärtom är de plågade av en känsla av skuld. Men när detektiven väl har naglat fast skulden vid mördaren renas läsaren och kan göra romanfigurerna sällskap in i det tillstånd där skuld inte längre existerar.

Detektivroman ingen konst

Auden förnekar att den klassiska detektivromanen skulle ha något med konst att göra. Det bevisas av att han inte kan läsa någon av dem mer än en gång. Därmed tar han gadden ur Chandlers kritik mot problemdeckaren för bristande konstnärlighet. Och Auden påpekar artigt att ”Mr Chandler” inte skriver detektivhistorier utan studier av en kriminell miljö och att hans ”kraftfulla, men extremt deprimerande böcker bör läsas och bedömas, inte som flyktlitteratur utan som seriösa konstverk”. I kriminella miljöer finns skulden närvarande redan från början. Därför kan man inte bygga en detektivroman på dem. Om man inte börjar med ett tillstånd av skenbar oskuld försvagas den skuldbefriande effekten. Men som författare kan Auden ändå inte avhålla sig från att konstruera en intrig som förenar den sjaskigt kriminella miljön med problemdeckarens regelverk. Den lyder: Bland en grupp mördare, som endast utför sina dåd av professionella skäl, döljer sig någon som mördar för att han tycker om det. Plötsligt börjar det inträffa mord som inte är beställda. De professionella mördarna i gruppen blir förvirrade och moraliskt indignerade. Till slut tvingas de kalla in polisen för att avslöja ”amatörmördaren”, rädda de professionella från de ömsesidiga misstankar som hotar att spräcka organisationen, och återupprätta deras yrkeskodex.

Meningsutbytet mellan Chandler och Auden langar det som länge var den grundläggande motsättning en inom den genre som kan kallas kriminallitteratur. Å ena sidan stod den formaliserade problemdeckaren, å den andra romanen om brott. I den senare var brottet, brottslingen och miljön långt viktigare än den finurligt konstruerade gåtan. Numera är frontlinjerna inte så markerade längre, formerna blandas friskt av ytterst framgångsrika författare som P D James, Elizabeth George och Minette Walters, för att bara nämna några. Polisromanen, som blivit så populär under senare år, innehåller också ofta element från båda kategorierna.

Inget om stridsfrågorna

När Oxford University Press ger ut en encyklopedi på 535 sidor under titeln The Oxford companion to crime and mystery writing hade man väntat sig en rejäl genomgång av de klassiska stridsfrågorna. Men redaktören Rosemary Herbert har nöjt sig med korta presentationer och ytliga resonemang under uppslagsorden. Och hon har inte styrt projektet med någon järnhand, vilket nog kan behövas när det gäller en encyklopedi. Författarna återfinns främst på mindre lärosäten i USA och det verkar som om de har fått skriva om vad de själva önskat. Det har lett till att boken är späckad med upprepningar. Och en del uppslagsord blir mer än lovligt krystade, till exempel ”friendship”, ”gardening”, ”evil” och ”animals”. Det är inte mycket man kan göra av dem på någon spaltdecimeter. Det hade varit bättre att göra en ordentlig essäsamling med ett bra register. Det är ju för övrigt vad de flesta andra som skrivit om kriminalromaner har gjort och de har haft goda skäl för det.

Boken är inskränkt anglosaxisk. Kriminalromaner från andra språkområden får nöja sig med korta översikter. K Arne Blom måste klara av alla de nordiska länderna på 33 spaltcentimeter. Nästan lika stort utrymme får Maj Sjöwall-Per Wahlöö och kommissarie Martin Beck som egna uppslagsord. Författarna röjer en viss förkärlek för ”the golden age”, det vill säga den klassiska problemdeckarens tid mellan de två världskrigen. Och visst börjar de gamla formaliserade gåtorna beläggas med en patina, som gör det värt att börja bläddra i böckerna igen.

Kritiker oense om inledningen

En del kritiker vill lokalisera periodens inledning till E C Bentleys Trent’s last case 1913 (svensk översättning Trents sista fall, 1983), andra till Agatha Christies och Dorothy Sayers debut i början av 1920-talet. Må vara hur det vill med den saken, slutet har vi inte sett ännu. Trots högljudda fördömanden från nya generationer författare och kritiker är problemdeckarens tid långt ifrån förbi. Formen har visat sig utvecklingsbar i många nya riktningar.

Vad är det då som ger den dess dragningskraft? Låt oss gå tillbaka till urformen. Auden har redan påpekat dess skuldfördrivande förmåga. Under ”the golden age” försågs läsarna dessutom med en ordnad, bekväm och förutsägbar värld. Den var för många en trygg tillflykt i den allt mer oordnade samtiden under 1920- och 1930-talet. Tryggheten fanns också i böckernas strikt formaliserade uppbyggnad. Miljöerna var lantliga eller åtminstone småstadsmässiga.

Slottslika hus med bibliotek

Handlingen utspelade sig i hus som var stora, ibland slottslika, med ett bibliotek där man kunde hitta ett lik och så småningom samla alla misstänkta för den slutliga uppgörelsen. En stab av tjänstefolk som visste sin plats borde också ingå. Den ordning som etiketten representerar spelade en viktig roll i böckerna och var ofta ett inslag i gåtans lösning. Det medförde också att måltiderna var centralpunkter, men på engelskt manér fick man sällan veta något om maten, om inte förgiftning misstänktes förstås. Detektiven var ofta amatör, högt bildad, välbärgad och naturligt vis ytterst skarpsinnig. Mordet var inte särskilt blodigt och framför allt excellerade man inte i beskrivningar av sår och sårskador. I regel räckte det med att ”han låg död på den persiska mattan med en dolk i ryggen”.

Till detta lades ett problem som en intellektuell utmaning för läsaren. Man behövde inte ha några särskilda kunskaper för att lösa gåtan. Författaren placerade ledtrådarna framför ögonen på läsaren, men ledde samtidigt uppmärksamheten åt ett annat håll. Alla kunde föreställa sig att de själva hade löst gåtan om de bara insett det där som detektiv en insåg. Det krävdes inga specialkunskaper i laboratoriearbete eller vapenteknik. Sådant skötte underhuggare. I stället gällde det att lägga märke till ett förfluget ord, en borttappad knapp eller att se sambandet mellan två skenbart orelaterade företeelser. Det låg inom räckhåll för alla läsare, även om de sällan nådde dit.

Ett oundgängligt villkor var att författaren inte fuskade. Ett av de mer säregna inslagen i genren blev därför de formella regelverken. Två listor blev vägledande. Den första fastställdes av amerikanen S S Van Dine 1928. Reglerna gränsar till det löjliga. Van Dine förbjöd all romantik (en distraktion), hemliga sällskap fick inte förekomma, det fick bara finnas en detektiv och en skyldig, motivet måste alltid vara personligt och lösningen fick inte bygga på en olycka eller ett självmord. Den skyldige fick inte vara yrkesförbrytare eller tillhöra tjänstefolket, utan måste vara ”en värdig person”. (Även Van Dines romandetektiv Philo Vance var en odräglig snobb.) Van Dine förbjöd också en del rekvisita, till exempel förfalskade fingeravtryck, chiffer, och mord som begicks i ”slutna rum” efter det att polisen anlänt.

Regler som tio budord

Den fridsamme författaren och katolske prästen Ronald A Knox kom med sin lista året därpå, inte överraskande utformad som tio budord. Bland dem ingick att brottslingen måste omnämnas tidigt i berättelsen, inga övernaturliga inslag var tillåtna, endast en hemlig gång godkändes, inga okända gifter fick förekomma, detektiven fick inte lösa fallet genom en olycka eller oförklarlig intuition, detektiven fick inte vara mördaren, alla ledtrådar måste redovisas med ens, Watson-figurer måste uppge alla sina tankar, oförberedda tvillingar fick inte uppenbara sig, inga ”kinamän” var tillåtna. Med det sistnämnda menas skyldiga som tillhör så exotiska kulturer att de kan agera efter en helt oförutsägbar moral och logik.

Begränsat antal misstänkta

P D James har senare fastställt en mer hanterlig regellista. Enligt henne måste detektivromanen ha ett mystiskt dödsfall som kärna och det måste finnas ett begränsat antal misstänkta. Var och en av dem måste ha ett trovärdigt motiv, möjlighet att begå mordet och rimlig tillgång till det som användes för att göra det. Mysteriet skall lösas genom logisk slutledning utifrån fakta som presenteras för läsaren, dock inte nödvändigtvis i sin rena form. Till ”the golden age” hörde också en gediget konservativ samhällssyn. Avslöjandet av den skyldige och den återställda ordningen underströk vikten av att upprätthålla klasstrukturer och skydda egendom. Kriminell oordning var underförstått detsamma som social destabilisering. Främlingar var i regel ett hot. De rubbade balansen och det ledde oftast till mord. Ett antal samhällets stöttepelare ingick i persongalleriet: doktorn, prästen, advokaten, parlamentsledamoten, officeren. Alla bar de på hemligheter, men i det vällovliga syftet att inte rubba den sociala balansen. Ett absolut måste var hederliga poliser. Även om enskilda polismän kan vara klumpiga och korkade var de ändå modiga och pålitliga. (Detta kan jämföras med alla korrupta och sadistiska poliser som befolkar de amerikanska romanerna om brott vid samma tid.)

Människor läser problemdeckare av olika anledningar och man skall inte psykologisera sönder deras motiv. Det har inte avhållit mängder av kritiker och psykologer från att försöka. En del har grävt djupt i det omedvetna. En klassiker är Geraldine Pederson-Krags psykoanalytiska försök från 1949. Hon förklarade att det hemliga brottet i detektivromanen, den skarpsynte detektiven och framför allt den intensiva nyfikenhet som romanen väcker hos läsaren grundar sig i det undanträngda minnet av den scen som skapar oidipala relationer mellan barnet och dess föräldrar. Men sådana överslag bör inte leda till att man avvisar alla former av psykologiserande. Audens tes har en del som talar för sig. I detektivromanen visar sig oskulden först vara skenbar, men tack vare den mirakulösa interventionen av ett geni drivs skulden ut och det oskuldsfulla tillstånd som inträder i boken blir även läsarens.

Auden använder Kafkas Processen som ett exempel på skillnaden mellan ett konstverk och en detektivroman. I den senare är det säkert att ett brott har begåtts, men till att börja med osäkert var skulden skall lokaliseras. I Processen är skulden ett faktum och brottet det okända. Huvudpersonens syfte är inte att bevisa sin oskuld utan att ta reda på varför han är skyldig. Det är kort sagt ett porträtt av en person som borde läsa detektivromaner av klassisk modell. Att denna form av kriminalromaner nu har förlorat terräng till thrillers och romaner om brott och brottslingar beror inte på att behovet att befria sig från skuld blivit mindre. Det avspeglar snarare insikten att vi numera lever i en värld där alla problem inte längre kan lösas med hjälp av logisk slutledning.

Lennart Lundmark är författare och docent i historia. Denna artikel har tidigare varit understreckare i Svenska Dagbladet den 1 september 2000.

En sådan folkkär hjälte är (var?).Dick Turpin som på 1900-talet hade ett eget ”bibliotek” i Storbritannien, ”Dick Turpin Library”.

Turpin var en landsvägsrövare som så småningom greps och hängdes på 1700-talet innan han blev kioskmagasinshjälte på 1900-talet.

Det närmaste vi kommit en liknande hjälte i Sverige är nog Lasse-Maja, (1785-1845), transvestiten som förklädd till kvinna skojade sig fram kring Mälaren och Hjälmaren.

Han fick till och med en präst att fria i till sig.

Hans själv biografi av år 1833 tävlade på 1800-talet med Bibeln om att vara bästsäljare och upplevde en rad upplagor.

Den kallades när den återutgavs 1970 för Lasse-Majas besynnerliga äventyr (Kvällsstundens förlag, Västerås 1970) men den ursprungliga titeln gick inte av för hackor.

Vilket förlag skulle i dag våga sig på en sådan här titel på en bok:

Den byxlöse Äfwentyraren eller den riksbekante Lassa-Majas besynnerliga öden och lefnadshändelser, under dess willande bana från hans barnaår till 1813, då han i följd af begångna förbrytelser blifwit enligt Kongl. Swea Hofrätts utslag dömd och forslad till Marstrandsfästning Carlsten, på lifstidsfångenskap. Af honom sjelv berättad.

Det sistnämnda är nog sant. För visserligen finns bara tre bokstäver bevarade som man med säkerhet vet att han själv skrivit, nämligen hans initialer LLS (Lars LarsSon), men han hade berättartalang och berättade historien för en skrivkunnig person som nedtecknade hans äventyr.

1939 gjordes filmen Lasse-Maja med Sture Lagerwall som Lasse-Maja förvandlad till en korsning mellan Röda Nejlikan och Robin Hood.

Även senare har det gjorts Lasse-Major förty. Några Lasse-Maja kioskhäften blev det aldrig i Sverige.

Läsvärd – till och med mycket läsvärd – är Edvard Matz bok Legenden om Lasse-Maja (Rabén och Sjögren, Halmstad 1970).

Inledningen till Åtta Glas av Alistair MacLean

Om jag någon gång blev tillfrågad om utformningen av en staty av Alistair MacLean skulle jag utan tvekan föreslå att författaren porträtterades iförd kilt.

Den som känner sig tveksam inför detta ombedes erinra sig den skotska höglandsandan i böcker som Waverley av Walter Scott eller Kidnappad av Robert Louis Stevenson. Hur närbesläktade med MacLean och hans hårdhudade hjältar är inte rövaren och klanledaren Rob Roy eller Skattkammaröns gentlemannausling Long John Silver? Något mer än en slump måste ligga bakom det faktum att världens tre främsta äventyrsförfattare – alla var skottar.

Kanske erbjuder Walter Scott oss ett svar i Fornforskaren, vars huvudperson menar att skottarnas särart kommer av att deras förfäder, till skillnad från övriga Britannien och i stort sett hela Europa, aldrig besegrad es av romarna, som istället till sist nöjde sig med att stänga ute kaledonierna med hjälp av Hadrianusmuren.

Denna okuvlighet, denna vägran att underkasta sig, levde vidare också efter att Skottland till sist, paradoxalt nog bakvägen genom att Skottlands kung också blev Englands, ändå införlivats med det övriga brittiska imperieprojektet. Således var kanske den historiske Macbeth i själva verket ingen stor skurk, men blev porträtterad så av en Shakespeare som ängsligt utformade sina dramer så att de skulle överenstämma med Londons politiska dagordning.

Idag är opinionen stark för att åter ge Skottland självstyre. Kanske kan vi även hos dagens skottar igenkänna något av samma stridsberedskap, samma självklara värdighet som den skotske klanledaren utstrålar i de gamla skrönor och ballader som Scott så ivrigt reste runt och tecknade ner.

Jag är inte säker på att MacLean någonsin läste vare sig Scott eller Stevenson, troligen gjorde han väl det ändå. Men gjorde han det inte, spelade det ingen roll – han hade dem i blodet. I allt han företog sig tycktes snart litteraturen och myterna ta överhanden. När han i början av 60-talet försökte fly från skrivandet och leva ett normalt liv som hotellägare istället verkar det närmast som om han kom att gå i Stevensons sjörövares fotspår. Vi minns ju alla hur den gamle John Silver, när vi först möter honom, har dragit sig tillbaka från det hårda livet till havs och driver ett litet värdshus – vilket för övrigt Jim Hawkins moder också gör. När han mönstrar på Hispaniola är det som kock. Den före detta flottisten MacLean köpte upp en hotellkedja och värdshuset Jamaica, lika självklart identiskt med det ökända pirat- och vrakplundrartillhållet i Daphne du Mauriers roman, som att det gevär som hängde över den öppna spisen på Abbotsford, Walter Scotts hem, verkligen hade tillhört den legendariske Rob Roy.

MacLean förefaller ha skrivit sina romaner med en magisk penna, kanske en gång doppad i bläck som blandats i macbethhäxornas gryta, som han övertagit som en stafettpinne från sina båda 1800-talsföregångare. Hur han än försökte kunde han inte undfly sitt öde, sitt skotska arv. Han var tvungen att ta vid där föregångarna slutat, att föra traditionen vidare.

De tre Marlowe

Vi vet att MacLean uppskattade Raymond Chandler, vilket kan avläsas i den hårdkokta stilen i hans böcker. Chandlers detektiv Philip Marlowe blev visserligen synonym med Humphrey Bogart i filmerna, men är knappast samma hårding i böckerna. I sin idealism är han romantiker, i sina metaforrika monologer stundtals nästan poet.

Det finns märkliga överensstämmelser – utöver de uppenbara namnlikheterna mellan Chandlers Marlowe och Joseph Conrads återkommande hjälte och språkrör Marlow. Bland annat är de båda tämligen ensamma om att uppträda anständigt mot sina arbetsgivares färgade underställda, samtidigt som de ändå väljer att stanna kvar och verka inom de korrupta samhällssystemen. Marlowe är den ruttna storstadsdjungelns ensamme riddare för högre ideal, när han går till botten med något nedtystat brott som ingen på någon sida om lagen vill att det rotas mer i. På samma sätt tuffar Marlow i Mörkrets hjärta med sin ångbåt allt längre upp för en Kongoflod som för honom intill den mänskliga moralens totala sammanbrott, den alltför entusiastiske bolagstjänstemannen Kurtz nietzscheanska övermänniskovärld.

Med tanke på hur ofta MacLean återkommer till havsskildringar, fiktiva som Åtta glas, men också en biografi om James Cook, är det svårt att tänka sig att han inte inspirerades av Conrad. Dessutom hade han ju tagit en universitetsexamen och undervisat i engelsk litteratur i flera år innan han blev heltidsförfattare.

En tredje Marlowe i den engelskspråkiga litteraturen kan misstänkas ha fått låna ut sitt namn, och kanske något mer, till de två föregående. Nykritikernas älsklingselisabetan, trixtern och tragöden Christopher Marlowe, i Stoppardfilmatiseringen Shakespeare in Love Shakespeares läromästare, bör ha funnits med i det litterära bagaget hos den världsberömde krigs- och spionromanförfattaren, sedermera hedersdoktorn vid universitetet i Glasgow, såväl som hos den unge torpedskytten och litteraturstudenten MacLean.

Att den begåvade dramatikerns liv inte enbart kom att ägnas konsten kan man exempelvis få inblick i genom att läsa Anthony Burgess roman Död man i Deptford. Marlowe dog i ett krogslagsmål, ett öde som mycket väl också kunde ha blivit den så småningom tämligen nedsupne krogägaren MacLeans. Vidare tyder mycket på att han var homosexuell och dessutom tidvis arbetade som spion. Det är på grund av dessa sistnämnda egenskaper som nykritikerna tagit honom till sitt hjärta, ständigt på jakt efter det avvikande, det opålitliga och gränsöverskridande under en epok.

Spion och homosexuell var för övrigt även författaren till det märkliga poetiska och filosofiska verket Vishetens sju pelare. T. E. Lawrence, mera känd som Lawrence av Arbabien, om vars liv bland öknens nomader MacLean skrev en barnbok.

Chandler ingen genväg

MacLeans läsning av Chandler var ingen spikrak väg till detektivromanförfattande, men mötet med detektiven Marlowe hjälpte honom att återuppta kontakten med för hans skrivande nödvändiga delar av den engelskspråkiga vitterheten. Kanske skulle en nyhistoriker kunna känna igen trixtern Marlowe i den i Macleans tidiga romaner återkommande förrädaren, spionen som demaskeras alltför sent, när scenen redan är full med lik, som i slutet på varje elisabetansk tragedi med självaktning.

Det är troligt att MacLean egentligen hade velat bli en helt annan sorts författare. Vi kan inte helt säkert veta om H. M. S. Ulysses fått sitt namn från Joyce eller från Homeros, eller varför handlingen i bok nummer två, Kanonerna på Navarone, förläggs till den Egeiska övärlden – till samma farvatten som Odysseus irrade omkring i, på sin tioåriga hemfärd från det trojanska kriget. Ungefär tioårig var också tidsperioden mellan MacLeans avmönstring efter andra världskriget, under vilket han bland annat tjänstgjort i Homeros Grekland, och hans genombrott som författare, som för honom skulle innebära en sorts hemkomst till ett personligt Ithaka, som han kanske hade kluvna känslor inför – den skotska litteraturen. Så lätt var det att bara staka på i fädrens spår. Och så tungt kändes det inombords. Medan Scott och Stevenson var tvungna att skriva sina romaner för att betala av sina ständigt växande skulder och arbetade ihjäl sig för att överleva, verkar en förbannelse ha vilat över Maclean som tvingade honom att fortsätta skriva bestsellers, fastän han helst av allt bara tycks ha velat slå sig till ro och ta det lugnt med de miljoner han tjänat redan på de första i böckerna.

Kanske kommer i framtiden också Örnnästet att finnas med på universitetens läslistor, vid sidan av Ivanhoe och Doktor Jekyll och mr Hyde, men man kan ju för ett ögonblick fundera över hur vi redan idag skulle sett pli MacLeans verk om han istället hade varit irländare. Man skulle alldeles säkert tagit fasta på helt andra aspekter i författarskapet. På något sätt skulle han då fått förhålla sig till kluriga satiriker som James Joyce, Laurence Sterne och naturligtvis Jonathan Swift.

Vad man då skulle få ut av en jämförande analys av MacLeans H. M. S. Ulysses. och Joyces Odysseus är väl ganska förutsägbart. Man skulle också tycka sig höra ett eko av Sternes kroniskt opålitliga svada i Tristram Shandy i den berättartekniska kullerbyttan Fruktan är mitt vapen. Vidare skulle nog den litet avvikande, vemodiga romanen Fångarna på ön Vardu lyftas fram som en av författarskapets höjdpunkter om den kom att associeras med Gullivers underliga oerfarenheter.

Pseudonymen Stuart

Den romanen hör till de böcker MacLean gav ut under pseudonymen Ian Stuart. Man skulle kanske kunna se detta författarnamn som ännu ett försök att finna en framkomlig flyktväg bort från myten, från demonen Alistair MacLean, som kunde föra till en fristad där han kunde börja skapa det han verkligen ville. Men precis som för androgynen Tintomara i Drottningens juvelsmycke ledde gäckandet, mystifikationerna med maskerna och det ironiska spelet med identiteter hela tiden bara tillbaks ner i spionernas och äventyrens skuggvärld. Det som var tänkt som en poetisk återfödelse, blev blott en kloning – en groteskt grimaserande Hyde som stirrade tillbaka på honom genom spegelglaset.

Vid ett närmare betraktande är saker och ting inte alltid vad de från början förefaller vara. Vid soluppgången, när den kiltklädda statyn först träder fram ur det trolska morgondiset, kommer säkert de som cyklar förbi på väg till arbetet eller vinglar hem efter någon alldeles för sen kväll, att missta silhuetten för en kvinnas.

]]>