Bakgrunden till projektet är simpel förklarar de ansvariga på Volante: den svenska poesin har en svag position och har svårt att finna nya läsargrupper. Det tror initiativtagarna att man kan råda bot på genom att i ett lättillgängligt format servera noggrannt utvald dikter, i kanaler som de flesta använder: hemsidor, epost och sociala medier.

Dikt.se är än så länge i betaversion, vilket innebär att utskick av dikter kan ske sporadiskt samt att alla funktioner på sajten inte är igång. Tjänsten kommer att utvecklas under våren 2012 och svenska rättighetsinnehavare, poeter och bokförlag, kommer att bjudas in till att delta med sina verk. En redaktör kommer också att knytas till projektet och förhoppningen är att kunna erbjuda ett urval av såväl äldre som dagsaktuell poesi.

Tjänsten är tänkt att fungera som en prenumerationstjänst där man genom att skriva upp sig med sin epostadress får en dikt i veckan skickad till sig. Ingen reklam, ingen kringinformation – bara en dikt.

En paus i vardagen gör oss människor gladare, mindre stressade och mer koncentrerade. Så passa på, skriv upp dig som prenumerant. En dikt behöver bara ta någon minut att läsa, men kan väcka tankar som räcker ett helt liv.

Till Dikt: http://dikt.se/

Volante: http://www.volante.se/

Den kvinnliga brandmannen Rowan Tipp, som ingår i en grupp som via fallskärm bekämpar vilda skogsbränder i den amerikanska delstaten Montana, plågas av sin arbetskamrats död i lågorna för ett år sedan. Någonstans inuti henne gnager tanken att hon skulle ha kunnat rädda honom. Någon tycks anse att hon är skyldig till mannens död och verkar ruva på hämnd.

Nu har gruppen utökats med nya medlemmar och det hettar till mellan henne och nykomlingen Gulliver Curry. Samtidigt tyder mycket på att det är någon som tänder eld i skogen. Är det en av brandmännen?

Rowan har alltid sett upp till sin far, en legendarisk brandman, och sedan 18 års ålder tog hon också upp faderns yrke. Som vanligt har Nora Roberts gjort grundlig forskning om bränder och metoderna att bekämpa dem. Tyvärr har hon haft svårt att ”killa sina darlingar”, man storknar nästan av alla informativa detaljer som prackas på läsaren.

Det är på sitt vis en riktigt spännande roman där romantiken överväger. Jag är övertygad om att även denna bok kommer att sälja väl. Författaren har en stor läsekrets. Enbart i Sverige har hon hittills såld tre miljoner böcker. En droppe i havet med tanke på att hon i resten av världen krängt mer än 400 miljoner exemplar (!) av sina 190 böcker (100 av dem är översatta till 25 språk). I USA påstås det att en bok skriven av henne säljs var fjärde sekund, vilket kan vara sant eftersom den 62-åriga damen har toppat amerikanska bästsäljarlistor hela 80 gånger.

Hon är en intressant kvinna. Året innan hon fyllde 30 blev hemmafrun och tvåbarnsmamman isolerad från omvärlden av en våldsam snöstorm. I stället för att drabbas av panik satte hon igång av skriva en romantisk roman. Den fick ett förlag och hon fortsatte på den inslagna vägen och fick så småningom ett publikt genombrott. Vid sidan av sina romantiska thrillers skriver honom science-fictionartade spänningsromaner under pseudonymen J. D. Robb. Sådan arbetsiver kräver disciplin. Varje dag sätter hon sig vid sitt skrivverktyg klockan nio på förmiddagen och arbetar till fem. Sånt ger resultat.

Amazon har tillkännagivit att hon blivit den tredje författaren i den så kallade Kindle Million Club. Hon, Stieg Larsson och James Patterson säljer mer än en miljon e-böcker hos den närbaserade bokhandeln.

BARBRO LINDBORG

Nora Roberts. Foto John Earle

Den kände turkiske författaren Ömer Eren har drabbats av skrivkramp. Under en resa blir han vittne till hur en ung gravid kvinna av kurdisk härstamning skjuts på en busstation i Ankara. Det visar sig att kvinnan som flyr familjen av hedersorsaker – och förlorar sitt foster i skottlossningen – samtidigt som hennes man är på flykt undan en kurdisk organisation som han tidigare tillhört. Författaren kan inte sluta tänka på flyktingarna. Kanske ser han också en möjlighet att hitta en berättelsen att skriva om.

Han följer sina kurdiska vänner till bergen i östra Turkiet och hittar ett land som verkar mycket främmande för honom. Där träffar han en märklig kvinna, ett möte som gör att han återfår sin skaparkraft och det språk han tror sig ha förlorat.

Ömer Erens hustru Elif har ”övergivit” honom. Hon är framgångsrik professor i genetik och har inte tid för vare sig maken eller sonen Deniz som dragit sig undan till en ö utanför Norge efter att hans hustru fallit offer för en självmordsbombare när hon besökte Turkiet. Våldet drabbar även honom och då söks han upp av sin mor.

Förlorade ord har blivit ett stort panorama över det nutida Turkiet där våldet ofta är närvarande och påverkar människor.

Oya Baydar (född 1940) skildrar en turkisk och en kurdisk familj vars erfarenheter av terror, hedersvåld och gerillakrig formar deras liv. Hur våldet påverkar människor som utsätts – en fråga som väl egentligen inte har något övergripande svar – ställs av författaren i denna fascinerande bok om medmänniskor i ett land som vi bara delvis känner till.

HELGA LIND

Vanemänniskan Riktor arbetar dagtid på ett norskt äldreboende för gamla sjuka människor, en motsvarighet till Carema i Sverige, där han på ytan är en mycket omtänksam anställd. Men när ingen ser plågar han sina patienter och gör det utan att någon märker hans tilltag.

Egentligen är han en mycket ensam människa som lever ett inrutat liv utan TV och utan bekanta. Han vill inte ha vänner eftersom han anser att det inte går att lita på människor.

Med mycket jämna mellanrum sätter han sig på en grön parkbänk i närheten av arbetsplatsen i Løkka i väntan på att arbetsdagen ska börja så att han kan ge sina patienter placebo i stället för smärtlindrande mediciner.

Karin Fossum beskriver honom en tragisk och trasig människa, något av en psykologisk enigma. Han har diffusa konturer och när polisen får anledning att reda ut ett brott hamnar utredningen hos en nästan lika konturlös kommissarie. Man kommer på sig att längta efter Fossums gamle vänlige polis Konrad Sejer, men det går faktiskt att vänja sig vid Randers också.

Det är en sorglig historia om en sjuk människa med Nietzschianska ideal.

Fossum har tidigare arbetat inom psykvården och det känns att hon kan en massa om sitt ämne. Hon vill gärna berätta om kunskaperna och det går ut över intrigen. Efter ett gripande anslag och påföljande dramatik sackar det hela och man börjar nästan tappa intresset.

Men man kan inte ta ifrån Fossum att hon skriver som prosans gudinna och Margareta Järnebrand tolkar henne utmärkt på svenska.

INGER STRANDBERG

Karin Fossum. Foto Arild Sønnstrød

Efter tre år i Hongkong återkommer Harry Hole i Nesbøs nionde roman till Oslo som nykter före detta polis. Han saknar ett finger och har ett groteskt ansiktsärr och hur det kommer sig får vi inte veta förrän en bra bit in i boken. Han kommer hem för att träffa sin kärlek Rakel och hjälpa henne med sonen Oleg som blivit beroende av narkotika – och nu sitter häktad för mord. Men Oleg är inte beredd att ta emot hjälp. Han ser Hole som en man som svikit dem, en det inte går att lita på. Men Hole misstänker att något är galet, att Oleg faktiskt inte dödat den person som polisen vill sätta fast honom för.

Detta mord på den 19-årige narkotikalangaren Gusto i en knarkarkvart beskrivs ur grodperspektiv på ett mycket suggestivt sätt. Trots motståndet tar Hole upp kampen mot de män från öststaterna som berikar sig genom att sälja en ny kemisk drog till beroende norska ungdomar, en drog som är billigare men faktiskt ännu farligare än heroin.

Nesbø har en förmåga att skriva oerhörd medryckande om sin storväxte antihjälte, en man som tycks vara driven att förr eller senare dö på sin post, och trots att Nesbø redan hunnit med åtta tidigare böcker om honom har det inte gått slentrian i berättandet. Det är en intelligent konstruerad historia, på sitt sätt mörkare är de tidigare böcker jag slukat och trots dysterheten tvingar den emellanåt fram leenden åt de referenser till kända filmrepliker och drastiska miljöskildringar han åstadkommer mitt i den avskyvärda mänskliga misär som beskrivs.

Knark är inte enbart en drog, det är en helvetesmaskin som kidnappar människor och driver dem bortom samhället och gör dem oförmögna att känna annat än sugen efter den ultimata kicken. Nesbø beskriver med medkänsla dessa arma stackare som våra likar.

Oslo har blivit förändrat under den tid före detta polisen Harry Hole varit borta. Droghandeln har centraliserats och den nya produkten fiolin ger oanade inkomster. Så stora att det kan finnas personer i polishuset som får sina löner utdrygade av dessa blodspengar. Harry blir en fara för dessa människor som ser sin makt och sociala ställning hamna i farzonen.

Per Olaisens översättning tycks mig följsam och bör få högt betyg.

Civilekonomen, aktiemäklaren, finansanalytikern, journalisten och popsångaren Jo Nesbø är född 1960 och bor i det Oslo han skildrar i sina kriminalromaner, som hittills översatts till 45 språk och sålts i nästan ett dussin miljoner exemplar världen över.

PER MAGNUSSON

Jo Nesbö. Foto Håkon Ekesdal

Böckerna om Harry Hole:
Fladdermusmannen (1997)
Kackerlackorna (1998)
Rödhake (2000)
Smärtans hus (2002)
Djävulsstjärnan (2003)
Frälsaren (2006)
Snömannen (2007)
Pansarhjärta (2010)
Gengångare (2011)

Saviano (mest känd för boken Gomorra om Neapels maffia) berättar här om en massa saker: demokrati, kultur och just maffia och om det TV-program som förundrade den italienska publiken som var vana vid halvnakna värdinnor i Silvio Berluscones TV-kanaler. I Vieni via con me fanns inget av detta, däremot betydelsefulla gäster och monologer av Saviano. Det är dessa som nu blivit en liten bok, utgiven av Brombergs, några månader efter det italienska programmet.

Han berättar om hur undersökningsdomaren Giovanni Falcone före sin död i ett sprängdåd 1992, iscensatt av maffialedaren Toto Ríina, utsattes för en smutskastningskampanj i avsikt att hindra hans granskning av den sicilianska maffian. Saviano själv har utsatts för liknande kampanjer, liksom många andra rakryggade medborgare som försökt dra upp korruption, maffiavälde och maktövergrepp i ljuset. Han lever nu med ett dödshot hängande över sig.

Att maffian inte längre är ett fenomen som infiltrerat södra Italien har han berättat i boken Gomorra, som utspelar sig i Camorrans Neapel. Nu är också Milano infångat av den organiserade brottsligheten.

Kom med mig innehåller åtta berättelser där Saviano propagerar för ett bättre italienskt samhälle där medborgarna inte längre blundande hukar i skymundan. Det är inte enbart redogörelser för ett samhälle i förfall, där finns också glimtar av hopp.

Han skriver aggressivt och kompromisslöst på ett sätt som man här i trygga Sverige kan ha en doft av Cronskough.  Men, se upp! Staters styrning är föränderlig. Saviano har en varning till oss alla.

Just nu befinner sig författaren i Sverige för att ta emot Olof Palme-priset.

KJELL E. GENBERG

Roberto Saviano. Foto Piero Pompili

Det kan vara så att 2012 års bästa svenska kriminalroman redan har givits ut. Tove Alsterdals nya bok har hållit mig trollbunden från första sidan till den sista. Redan hennes första bok Kvinnorna på stranden fick bra recensioner, men nu har hon skrivit en bok som andas spänning, historisk mystik och norrländska naturbilder.

En av Sveriges bästa skidåkare blir ihjälslagen på sin gård i Tornedalen. Hans karriär är för länge sedan över och han är mest känd som mannen som inte dök upp när det var dags för Olympiska Spel 1952. Journalisten Katrine Hedstrand är arbetslös och åker till sin mammas okända hus i Kivikangas. Samtidigt blir en rysk gangsterledare mördad av sin närmaste man i S:t Petersburg. Dessa tre händelser och skuggor från det förflutna vävs ihop i en ovanligt fängslande historia.

Det är främst Katrine läsaren får följa när hon konfronteras med huset i Tornedalen och med det mord som inträffat på den gamle skidåkaren. Hon blir fast i sitt sökande efter sina och sin släkts rötter, och detta för henne till Ryssland där hennes sökande inte blir utan överraskande resultat.

Skildringen av Tornedalsbygden och dess innevånare får mig att känna en märklig närvaro i det karga landskapet och en stor sympati med människorna där. Katrine träffar den ena intressanta karaktären efter den andra och alla har de fantastiska historier att berätta. De historiska skildringarna om hur kommunismen lockade flera ungdomar att emigrera och sedan gå under i Sovjetunionen är fantastiskt detaljrika och ger en informativ och intressant bild av den tiden.

Det märks att Tove Alsterdal har arbetat som dramatiker. Hennes bok är som en film, bara oändligt mer spännande. När man själv får skapa bilderna, som det är lätt att göra här, blir boken mer levande än någon regissör kan åstadkomma.

Naturskildringarna är målande. Vintern känns i skinnet även på läsaren. Karaktärerna i boken är så fint beskrivna och så komplexa att de känns tagna ur verkligheten. Den norrbottniska dialekten osar ur replikerna och finskan (och ryskan) blandas friskt med svenskan.

Det här är det bästa jag har läst på väldigt, väldigt länge.

NISSE SCHERMAN

Tove Alsterdal. Foto Annika Marklund

Att Susan Hill skrivit deckare hade gått mig förbi, ända tills jag hade anledning att läs hennes hemsida nyligen. Hon har givit ut en handfull kriminalromaner med Simon Serailler som polis  och problemlösare.

Han är en ganska nertonad  till skillnad från andra hjältar. För att han inte ska verka alltför vanlig, är han också en duglig tecknare och planerar en utställning. Här kallas han hem i förtid från en tjänstledighet på en av Skottlands öar i väst. Det har inträffat ett par mord  på prostituerade i hans hemstad  och han behövs där.

Ytterligare ett par kvinnor blir offer för mördaren. Till slut blir han skrämd när han improviserar och försöker ta livet av en läkare, Simons syster, som räddas av sin snabbtänkte son.

Persongalleriet är bokens  styrka: Simons syster och hennes barn, Leslie Blade som osjälviskt hjälper flickorna på gatan , prostituerade Abi och hennes väninna Hayley och deras barn för att nämna några som fastnar.

Polisen arbetar intensivt, förhör mängder av personer, men det är mördarens misstag som gör att han  åker fast.

Hills stil är helt olik den man möter i hennes andra böcker. Hon är ordrik, nästan pratig, fokuserar på flera personer.  De blir levande, ett typiskt drag hos Hill.

Inte en bok som jag vill ge högsta betyg, men klart läsvärd.

BENGT HEURLIN

Det finns ett antal deckarförfattare som med erfarenhet från sjukvården använder miljön och kunskaper i sina böcker. Gunilla Dored, psykiater och författare (dock ej deckare), funderar över vi och hon läser deckare. Utgångspunkten är fyra svenska läkare och en sjuksköterska som skriver deckare.

Människor läser deckare och deckare är ofta bästsäljare. Idag i Sverige säljer deckare (och matböcker) mycket bra och så verkar det ha varit under lång tid och i många länder.

Man kan ställa sig frågan om varför det blivit så populärt att läsa deckare. Själv är jag intresserad av ”djuppsykologisk” litteratur förutom deckare men det verkar inte vara så många som delar mitt intresse om man ser till försäljningssiffror.

Uppenbart läser människor deckare hemma i sin lugna vrå eller kanske på tåg. Människor möter i deckare spänning och de kan också möta dunkla områden i människans själ.

Ondskan finns i den mänskliga naturen och frågan är hur vi hanterar den. Det kan vara svårt psykologiskt att ”smälta” världskrigs hemska fasor och terrordåd. Det kan bli stort och närmast ohanterligt.

Människor har känslor i sina hjärnor. Ett annat ord för känsla är emotion i detta ord finns latinets ”motere” som betyder att röra sig. Människor söker spänning när det gäller tankar och känslor.

Ondskan i deckare finns men ofta är inte så många människor inblandade och kriminaldramat får ett rättvist slut. Även om de sista sidorna är spännande så fångar man den som är skyldig till slut.

Jag har bott flera år i Bergen, Norge, och jag har vandrat i deckarförfattaren Gunnar Staalesens spår. Bergen är omgivet av sju fjäll och många trävillor är byggda på fjällsluttningarna.

På fjällsluttningarna går små gångvägar. Jag kunde aldrig lära norsk personal att dricka skånerostkaffe. Däremot så lärde de mig sin mångåriga påsktradition med ”hytter”, skidåkning och ”påskekrim”.

När jag gång på gång möter de mycket höga försäljningssiffrorna för deckare så kan man ju givetvis mer än en gång fundera på människors behov att hantera spänning och psykologisk ondska. Agata Christie på sin tid sålde miljontals och åter miljontals böcker i många länder. Vi har idag många deckarförfattare i Sverige, så många att jag inte kan hålla ordning på dem. Det kommer ju nya hela tiden.

Jag är när det gäller deckare en ytterst vanlig ”tyckare”, dvs en vanlig läsare. Jag har en gång recenserat en bok, av Beate Grimsrud som skriver expressivt om psykisk sjukdom och det var ingen deckare. Därför kan jag ödmjukt fundera på vad som är intressant för en deckarrecensent med vana. Jag tror att realitetsförankring kan vara en bra ide. Om man låter sina ”fiender” dö i en rymdraket till månen så är det science fiction och det kan vara annat med transplantationer som kan bli av för många organ för att patienten ska överleva.

I Sverige noterade jag att fyra läkare och en sjuksköterska skrev deckare. De borde ju från sin profession ha kunskaper som kan hjälpa dem.

Redan Ulf Durling började 1971 med deckaren Gammal ost som fick Deckarakademins pris. Han är psykiater och det är också professor Åsa Nilsonne som debuterade senare.

Jag läste om Gammal ost och det är en deckare som är realitetsförankrad. I boken sker förväxling av mediciner och jag får själv minnesbilder av de mediciner som användes på den tiden för depression. Dessa mediciner finns inte sen flertal år på marknaden. Och skulle man få dem i ett avlägset land så gäller det att följa läkarens dietråd. Jag minns ledsna patienter som fick dietlistan och de fick således inte äta eller dricka ost, vin och andra godsaker som prickig korv, fikon i konjak och choklad.  Visst var de ledsna. Men det gällde att undvika farliga blodtrycksstegringar som kunde bli fatala. Som det blev i Gammal ost.

När det gäller professor Åsa Nilsonne så  har jag senast läst Bakom ljuset och jag uppskattar hennes huvudperson Monika Pedersen som är en stark kriminalpolis som ibland reser till Etiopien. Det var de allra sista sidorna i den boken som var avslöjande.

Jag tolkar in en sensmoral i boken: hur en psykoterapeut ska uppföra sig. Dessutom handlar den om att pengar till välgörenhet i Afrika kan komma på villospår.

Sjuksköterskan Anna Jansson har som huvudperson kriminalpolis Maria Wern, jag har senast läst Må döden sova där en (fantiserad) kollega till mig råkade illa ut och det gjorde även en del andra. Det var mycket mystiskt som kvinnor råkar ut för med hallucinationer och sår som inte vill läka.

Anna Jansson rör sig vant i sjukhusmiljö. Och även i denna bok kan åtminstone jag tolka in sensmoral. Läkemedelsforskning ska inte innebära dubbla journaler där man döljer biverkningar.

Gynekologen Karin Wahlberg har i sin senaste deckare Glasklart skrivit om glasriket i Småland och där råkar en del människor illa ut. Karin Wahlberg har ett par som huvudpersoner, överläkaren Veronika Lundborg som är gift med kriminalpolis Claes Classon. En ganska effektiv konstruktion om man ska lösa brott. Veronika Lundborg rör sig också vant i sjukhusmiljö.  I Glasklart finns också en tidstradition  som jag känner igen mig i. Den unga underläkaren Hilda Glas som tyvärr i en forskningsstudie hittar sin döda mammas journal. Läkare i olika åder är fascinerande.

Sist men inte minst allmänläkaren Jonas Moström som oftast är i Sundsvall i sina böcker. Han har en kriminalpolis, Johan Axberg, och läkaren Erik Jensen som huvudpersoner. De är givetvis goda vänner.

I Dödens pendel möter man sjukhusmiljö och det ganska rejält. Samtidigt möter man den unge läkaren Erik Jensen som kör BMW och dricker många koppar kaffe för att klara av nattjourerna. Jonas Moström är väl förankrad i miljön i Sundsvalls sjukhus. Doktor Valtengren skulle jag själv verkligen inte vilja träffa. Däremot så funderar jag på hans psyke. Varför blir en människa seriemördare? Diskussionerna kring saltet kalium som vi har i kroppen är för mig förståliga.

Det blev för mycket av kalium med Valtengrens behandlingar.

Man kan fundera på varför vissa människor skriver deckare. Sjukvårdspersonal brukar ju också smälla med golfbollar t.ex. Kanske det handlar om psykologisk sublimering som i sig handlar om överföringar av energi. Jag brukar själv gå med rappa steg och när det är alltför många nedskärningar i svensk psykiatri så läser jag om 1600-talshistoria och alla de ”drabbningar och krig” som var på den tiden.

Amanda Hellbergs återkommande huvudperson är inte som andra. Hon har övernaturliga gåvor. Hon kan se sådant som andra inte ser. Författaren låter hennes spirituella gåvor och syner blandas med verkligheten och skapar på det viset böcker som skapar både spänning och rysningar.

Det är nog bra att även verkligheten blandas in i intrigen. Annars skulle det lätt kunna bli lite för tjatigt. Så även om detta är en bok i skräckgenren, så är det ingen renodlad sådan. Det går också att kategorisera den som en deckare med övernaturliga inslag.

Lämpligt nog heter huvudpersonen Maja Grå. Hon har nu flyttat från Oxford och ska tillsammans med sin sambo bosätta sig på en förhållandevis öde plats i Skottland. Huset de har hyrt har inga grannar, och snart börjar konstiga saker hända. I den närliggande byn finns det ingen som vill berätta om husets historia. Däremot antyds både det ena och det andra. Den första halvan av boken innehåller just detta, parets bekymmer med huset och omgivningens ovilja att prata klartext. Det blir i längden lite enahanda, och jag längtar efter lite rejäl action.

Men boken tar sig och Amanda Hellberg skriver lätt och underhållande. Det är alltid ett vågstycke att skriva i presens, men det klarar hon galant. Skottland som skådeplats för en handling som denna är som klippt och skuren och författarinnan skildrar miljöerna målande. Huset som är bokens centrala punkt både avskräcker mig och ger mig en önskan att få besöka det.

NISSE SCHERMAN

Amanda Hellberg. Foto Kristin Lidell