Pelle Berglund började för snart fyra år sedan intressera sig för ett av Sveriges märkligare spionfall, kanske till och med för en rättsskandal. Flygofficeren Bertil Ströberg hamnade 1983 i en situation  som resulterade i att han anklagades för spioneri, dömdes mot sitt nekande och avtjänade ett sexårigt straff för spioneri, isolerad på Kumlaanstalten.

Hela utredningen avklarades misstänkt snabbt, liksom rättegången. Frågetecknen var många och pressen tog i stort ställning för Ströberg mot de människor som lyckades få honom fälld. Ströberg satt av sitt straff men har hela tiden vägrat erkänna att han skulle ha gjort något fel, än mindre något olagligt.

Pelle Berglund har gjort ett grundligt arbete. Efter 25 år har nu vissa arkiv delvis öppnats och han har vänt på varje sten och därunder hittat allehanda gråsuggor stämplade Säpo och chefsåklagare Karl-Gerard Svensson. Det verkar som om det var viktigt för svensk underrättelsetjänst att hitta en spion och den dominante åklagaren förelade rätten en lång rad indicier eftersom han inte hade några handfasta bevis att ta till. Berglund har gjort det som Ströbergs försvar borde ha gjort för ett kvartssekel sedan: hittat material som talade till den anklagades fördel, material som åklagarsidan undanhöll för försvaret.

I centrum för historien är den polska ambassaden som fick ett brev med erbjudande om militär information. Där stannade åklagarens intresse och det mörkades att den polske militärattachén vid ungefär samma tid fick ett liknande erbjudande per telefon.

Säpo fick så bråttom att gripa Ströberg att de struntade i att följa gällande metoder för sitt arbete. Man kan inte låta bli att tankarna svindlar iväg till ett par andra spionaffärer där säkerhetspolisen klantat sig och efterföljande rättsprocess ifrågasatts: Enbomaffären och Morjärvsmannen. I båda dessa fall var statens hantlangare besatta av att sätta dit den (i Enboms fall ”de”) anklagade och samma typ av besatthet skymtar här.

Berglund ger historien fler infallsvinklar, hittar personer som i bästa biskopsanda skriver anonyma och snuskiga brev och ger oss till och med en möjlig gärningsman. Det är en intressant bok som vid sidan av själva berättelsen ger läsaren en inblick i tidsandan och det speciella tänkandet under det kalla krigets slutskede.

PER MAGNUSSON

Mattias Lindeblad är mycket känd i vissa kretsar. Han har medverkat i Rundgång och författat några roliga hårdrockböcker. Förlaget skriver att boken handlar om ”skräck inom film, böcker, musik, serietidningar”. Jag skulle säga att Mattias skapat en kärleksbekännelse om sina ungdomssynder eller skapat en happening som man skulle kalla ”frosseri i populärkulturens avvarter”. Det är en underbar skildring av ”motorsågsmassakerns” generation och om allt brus från VHS-spelare på 80–90-talet. Slem, äckel, Alice Cooper, Hellraiser och Freddie blandas med samtidsröster av vänner och meningsfränder, alla riktiga aficionados av kult- skräpkultur. Skildringen omfattar även ”blue ray-tiden”

Jag gissar att boktiteln är en parafras på Huset som Gud glömde eller The Amityville Horror 1979 och är uttryck för Lindeblads lekfullhet. Hela boken är en berg och dalbaneresa mellan viktiga milstolpar och mindre viktig men bra att ha allehanda fakta. Ibland tappar jag tråden men helheten bärs väl av Henriks Langer illustrationer. Dessa är som trafikljus som för dig genom alla berättelserna: fram, bak, stanna, parkera vid huset som Gud glömde, ta på dig masken mm.

Som helhet är det ett monument över en epok som präglades av censur, översitteri, skräck för skräckfilmer och pseudodebatter om VHS och populärkulturs skadeverkningar för nationens hälsotillstånd. Jag gissar att Mattias därför inleder boken med ett citat från Statens medieråd.  (Statens medieråd ska verka för att stärka barn och unga som medvetna medieanvändare och skydda dem från skadlig mediepåverkan. Medierådet övertog den 1 januari 2011 den verksamhet, som bedrivits av ”Rådet mot skadliga våldsskildringar” och Statens biografbyrå.) Yes, svenskarnas egen lilla Bio-video-Stasi.

Jag tänker osökt på årets stora händelse på Moderna Museet där en ung konstnär Markus Öhrn under några dagar visade film/happening ”Magic Bullet”. Magic Bullet är en 49 timmar och 13 minuter lång film som består av samtliga censurklipp bevarade i Statens Biografbyrås arkiv. Censur lika med kultur helt enkelt: http://www.modernamuseet.se/Stockholm/Program/Tidigare-program/2011/Magic-Bullet/  Markus Öhrn har digitaliserat och sorterat i kronologisk ordning undangömda filmklipp. Mattias Lindeblad har sammanställt omslag, citat och trivia om samma företeelser fast i större sammanhang och i analog (!) form. Kul att båda händelserna inträffade år 2011 när Statens biografbyrå bytte namn till Medieråd.

Missa inte förordet – det är en liten pärla skriven av Ronny Svensson. En smakfull inledning till en epos om ”skadliga våldsskildringar och annat trams”. På sätt och vis måste jag ge Rådet mot skadliga våldskildringar rätt.  Mattias Lindeblad är ett exempel på en ung man som utsatts under lång tid för skadlig mediepåverkan och förvandlats till ett farligt mediemonster. Se bara bild på baksidan av boken.

ANDRÉ LOUTCHKO

Mattias Lindeblad. Foto: Jörgen Hinder

Markus Öhrns webbplats: http://markusohrn.org/magic-bullet/

Flygbolaget ska underlätta för företagare och aktiva människor att resa mellan Bromma och gotländska Bunge. Resor kommer även att gå till destinationer i Europa.

“Jag bor granne med Mats Bäcker, en av de som kom på det här. Egentligen är det konstigt att inte idén kommit tidigare, Fårösund har ju en utmärkt flygplats”, säger Jan O. Karlsson, deltidsboende på Fårö, till tidningen. “Vi slipper bilresan från Visby till Fårösund. Jag tog kontakt med Thomas och det var aldrig någon tvekan att han skulle vara med. Håkan Nesser är ju på Furillen, det är roligt att de är med”, berättar Jan O. Karlsson i Gotlands Allehanda.

Bolaget har 20 delägare. Håkan Nesser vill inte kommentera sin inblandning i bolaget. Premiärturen väntas ske i vår.

Dast-red undrar om de många deckarförfattarna som har Gotland som mordmiljö kan få rabatt på biljetterna.

Sveriges mest kände seriemördare Thomas Quick, alias Sture Bergwall, är kanske inte någon seriemördare alls – måhända har han aldrig ens mördat. Behandlingen av honom är en svensk rättsskandal, men berättar också en del om den osäkerhet som vidlåder seriemördare – var det verkligen han (eller hon) som gjorde alla de där hemska dåden?

Vad gäller t ex en australisk mördare så dök ett av hans påstådda offer upp pigg och kry vid rättegången. Till detta mord var han i alla fall oskyldig …

Inte minst har deckarförfattare och deras läsare intresserat sig för ämnet.

Kjell E Genberg är en av våra verkligt stora i kriminalgenren och han har nu efter åratals forskning kommit med en bok som verkligen ger oss mängder av fakta om de människor som begått historiens kanske värsta brott – politiker som Hitler, Stalin och Saddam Hussein oräknade. Seriemördare – Ondskans ansikten i alla världsdelar heter boken.

I Sverige är den kanske värste massmördaren en 19-årig sjukvårdare i Malmö som tvingade åldringar dricka frätande kemikalier – 27 stycken dog! Mannen fick rättspsykiatrisk vård och är nu “färdigbehandlad” och fri.

I folkmun lever särskilt den skånske polisen Tore Hedin som dödade nio personer innan han dränkte sig.

Den mest kände massmördaren, historiskt sett, är förmodligen Jack The Ripper – Jack Uppskäraren. Han mördade prostituerade i det viktorianska London och trots mängder av teorier har hans identitet aldrig säkert kunnat fastställas.

Den ungerska “blodsgrevinnan” Elizabeth Báthory (1560–1614) påstods ha dödat mer än 600 offer – hon dömdes för 80. Skälet var att hon trodde hon blev vackrare av att bada i blod! Som adlig kunde hon inte dömas till döden, men murades in i sin tortyrkammare som saknade fönster. Enda öppningen var en lucka genom vilken hon fick mat. Kanske ett värre straff än att dödas …

Min far hade ett par ogifta mostrar i England. Deras läkare visade sig småningom vara en massmördare och hängdes för det. Det hemska var dock att en oskyldig dessförinnan avrättats för morden, något som ledde till att dödsstraffet 1971 avskaffades i Storbritannien.

En morgon 1976 i Bronx, New York attackerades ett ungt par i en parkerad bil. Någon sköt på dem med en 44 kalibers pistol och den 18-åriga flickan dödades. Liknande angrepp skedde 23 oktober, 27 november och 30 januari året därpå.

Mördaren skrev brev till polisen och berättade att han var son till den hemske och blodtörstige “Sam”. Mördaren kallades därför “Son of Sam”. En journalist fick brev från Sams son och “New Yorks rännstenar som är fyllda med hundskit, spyor, avslaget vin, piss och blod.”

Den okände mördaren spred en ökande skräck i New York, särskilt då han hotat diskotek som var gangsterstyrda. Även maffian kände sig illa ute och gav sig ut på fruktlös mördarjakt.

Vid ett av morden såg man en bilist som fått en 35-dollars P-bot för att han parkerat framför en brandpost. Polisen kollade upp vem bilisten var och fann komprometterande material hos honom. Det var en knubbig brevbärare David Berkowitz och han uppgav att han handlat på order av sin grannes svarta labrador! Han dömdes till 300 år i fängelset. Där blev han religiös och hade som väckelsepredikant egen TV-show som sändes från fängelset!

2005 kom han därtill med sina memoarer trots att offrens familjer och advokater protesterade högljutt.

Detta är bara en av de många hyperintressanta massmördare som Kjell E Genberg berättar om i sin bok. Jag har med stor fascination läst och läst och lärt mig väldigt mycket om vilsegång i den gåtfulla labyrint som är den mänskliga hjärnan. Detta bör vara en av de mest intressanta och underhållande böcker som kommit ut på länge. Ett exempel till:

Ted Bundy var en vacker ung man som älskade att döda. Han blev nog den mest kände  seriemördare som USA producerat. När hans första flickvän gjorde slut knäcktes han psykiskt. Hans personlighet förändrades och 1973 våldtog och ströp han en 15-årig lifterska. Det följdes snabbt av flera liknande mord och det hela blev en hel epidemi innan han blev fast. 1976 ställdes han inför rätta och hamnade i fängelse. Därifrån lyckades han rymma men blev åter fast. Nu dömdes han till döden och satt tio år i dödscell.

Den 24 januari 1989 fördes han till elektriska stolen. Bundy hade avstått från sista måltiden och grät öppet. Avrättningen refererades i radio och kommentatorn sade: ”Stäng av era kaffebryggare, kära lyssnare. I dag kommer man att behöva all tillgänglig elektricitet här!”

JEAN BOLINDER

“Far tvekade om vi skulle åka raka vägen till Leipzig eller ta något av de mindre tågen på landsortsbanorna för att undvika bomberna som amerikanerna fällde över städer och stora tåg. Han valde det senare och det var ett bra val. Tåget som vi skulle tagit till Leipzig blev utplånat av en bombattack. Ibland är det tur och ibland är det strategi som gör att man överlever.”

Irene Canel är en överlevare och det beror på en kombination av klok strategi och ren tur. Hon föddes 1937 i tyska Galizien och har sedan av diverse krafter drivits från samhällssystem till samhällssystem: Polen, Nazityskland, Tyskland efter kriget, Uruguay och Sverige. Nu ger hon ut sina sensationellt intressanta memoarer på MBF Bokförlag (www.mbforlag.se).

Kjell E. Genberg, som är en av Sveriges bästa författare, har “översatt” hennes text till en snärtig och lättflytande svenska. Tillsammans har de skapat en ovanligt läsvärd bok!

Det är nämligen en självbiografi man sträckläser med häpnad och beundran och som lär en läsare en massa levnadskonst. Själv känner jag att jag haft ett jämförelsevis enkelt och på alla sätt beviljat liv. Jag skäms över att jag deppar och gnäller ibland – hade jag upplevt det liv Irene Canel klarat av, hade jag varit död för länge sedan!

Vid födelsen vägde hon bara 1800 gram och överlevde som barn en rad svåra sjukdomar. Irene var verkligen en livskonstnär redan från början.

Läkaren trodde inte hon skulle klara sig, men “han visste inte att jag var av ödet utvald att överleva gång på gång.”  Barndomen gick i kras 14 jan 1945. Då flydde familjen och fadern trodde man skulle komma tillbaka om två veckor. Men någon återkomst blev det aldrig. Irene kände sig grundlurad och oroade sig för att bli det igen.

Hennes far fick anställning som inspektör över stora skogsegendomar och familjen levde ibland gott. I ett av hemmen var de okunniga om att bara fem mil bort låg det blivande helvetet Auschwitz. Barnet Irene fick genomkämpa en rad hemska sjukdomar bl a difteri som det inte fanns vaccin mot i Polen.

Livsvägen gick genom kojor, flyktingläger och faktiskt slott. Det bestämdes till sist att man skulle fara till Uruguay. Innan man fick komma på den stora ångaren Vollendam, utsattes man för diverse förnedring. Löss och mask i magen var ofta förekommande elände. Efter den nakna avlusningen luktade alla DDT.

I Uruguay var det gott om skorpioner och giftormar. Barnen gick barfota men klarade sig. Irene slog med en pinne i gräset för att få ormarna att fly. När Irene tog sig över en hög järnvägsbro genom att balansera på en smal planka kom tåget och hon fick hänga över bråddjupet i armarna medan det passerade.

Hon lyckades också döda en liten krokodil (en cayman) och flå den. Troende var hon inte men läste ivrigt i Bibeln där hon fann massvis med historier som hon uppfattade som snuskiga och följaktligen intressanta …

Det hjälps inte att man mer och mer fattar tycke för detta djärva, fria och påhittiga barn. Irene överlevde allt, men det gick naturligtvis inte spårlöst förbi: “Mor kunde förstå att barn har ont i magen och lindra det med massage men hon vill inte veta av att själen kan lida av en mycket större smärta.”

Och det som smärtar kommer tillbaka i skapandet: “Nu hade jag övergivit två hundar och dödat en liten krokodil. Både caymanen och hundarna hämnades genom att återkomma i mina bilder och skulpturer.”

Ankomsten till Sverige och de första åren där var förenad med åtskilligt elände. Och mycket förnedring. “Bilden av Sverige som ett fantastiskt land smulades sönder bit för bit. Det var förstås inte landets fel, det var min känsla av att sitta fast i en fälla.”

1981 blev det skilsmässa med maken Carlos och sedan började Irene måla bilder och forma keramik. Och detta skapande gav henne livsglädjen åter.

“Livets mening är kanske att få känna sig som en fisk.”

När Irene Canel sammanfattar sitt enastående liv, skriver hon: “Inte illa för en som bara är 74 år gammal”.

Jag håller med av hela mitt hjärta. Det är verkligen inte illa alls!

JEAN BOLINDER

De senaste veckornas rapportering från Burma tyder på en viss politisk vår även där, men det är svårt att veta säkert eftersom militärdiktaturen tycks sitta säkert i sadeln. Den till synes bräckliga men  mycket rakryggat bestämda Aung San Suu Kyi – Järnfjärilen kallad – har sedan 1989 befunnit sig i ledningen för den demokratiska oppositionen och 1991 erhöll hon Nobels fredspris. Kanske skulle diktatorerna ha dödat eller landsförvisat henne om hon inte på grund av priset fått internationell status. Nu nöjde de sig med att hålla henne i husarrest under 15 av de senaste 22 åren. Hon släpptes fri i januari 2011 och har återtagit sin plats som oppositionens galjonsfigur.

Att hon blivit det beror till del på att hon är dotter till Aung San, landets mest kände frihetshjälte i kampen mot kolonialismen. Till att börja med fanns hon inte ens i landet utan bodde i engelska Oxford med man och barn. Hon återvände till hemlandet när modern låg för döden och började bedriva politik. Efter moderns död höll hon ett tal som blev början till ett enande av den splittrade oppositionen något som tydligen skrämde militärerna som ökade repressionen, i vetskap om att omvärlden inte skulle bry sig eftersom landet saknade både intressanta naturresurser och strategisk placering.

Jesper Bengtssons biografi tillför väl inte så mycket nytt i berättelsen om denna kvinna, vars liv och gärning skildrats i mängder av artiklar i den internationella pressen. Alla – utom generalerna, förstås – tycks älska henne, men författaren har faktiskt hittat en person som inte gör det. Han framställer henne som en person som arbetat sig fram till sin ställning, en människa som inte lämnar någonting år slumpen. Hon är tålmodig, nästan in absurdum, och det porträtt han tecknar tyder på att hon verkligen är den enastående kvinna som världspressen lyft fram.

Författaren har i mer än ett decennium bevakat de burmesiska konflikterna och har intervjuat en mängd av Aung Suu Kyis vänner och bekanta, analyserat och dragit slutsatser och fått ihop en bok som är både engagerande och bitvis spännande. Det som verkar märkligast är att Aung Suu Kyi, trots så många år i husarrest, verkar helt obruten och full av framtidshopp.

INGER STRANDBERG

En liten stad vid namn Morganville i Texas är skådeplatsen för denna vampyrhistoria.  Morganville är en speciell stad som har en mycket märklig befolkning. Befolkningen livnär sig på studenter som pluggar på en lokal högskola belagd i staden. Studenterna försvinner i tomma intet och stadens polisstyrka döljer deras försvinnande. Eller åker de bara hem?

Claire Denver är romanens Sookie Stackhouse (True Blood) och hon är 16 år. Claire utmanar högskolans värstingar i en fight och hamnar i en konflikt med cheerleader-gänget. Av en slump hittar Claire Glashuset – en fristad för ovanliga existenser och ett kollektivt boende. Där bor tre märkliga personer som beskyddar henne i nattmörkret och på dagen. Eller så tror Claire att det är innan hon finner husets hemlighet!

Det är gulligt och ganska oskyldigt men mitt i boken lyckas författaren att bygga upp en surrealistisk stämning av en värld där människor lyckas samexistera med vampyrer. Balansen funkar så länge man har skyddssymboler: man ser dem inte i ögonen, undviker konfrontation och ställer inte besvärliga frågor. En kvinna säger: ”Vampyr är en så urgammal beteckning. Jag tror att jag ska ge universitet i uppdrag att hitta en ny, en mer – användarvänlig term för det vi är”

Romanens hjältinna är 16 och det definierar ramen för berättelsen – inget sex, ingen sprit och skolan missar man bara p.g.a. att det finns tjejgäng eller vampyrer som tvingar en att skolka. Visst har vi läst liknande berättelser från Bon Temp och Phoenix, Arizona.  Jag förförs ändå av språket och intrigen som har trovärdighet och charm som fint klär Rachel Caines berättelse. Claires ångest och förtvivlan beskrivs på ett mycket bra sätt och jag tycker om boken trots att det är en ganska beskedlig historia tack vare hjältinnans unga ålder.

Glashuset är första delen och försättningen kommer att heta Döda flickors dans. Där kommer Claire att fylla 18 och förhoppningsvis blir det mer bett och kärlek i nästa bok. Läsvärt – absolut och ännu en lyckad leverans från Styxx Fantasy-förlaget i en ypperlig svensk översättning. Lena Karlin gjorde ett bra jobb.

ANDRÉ LOUTCHKO

Rachel Caine. Foto Sharon Sams-Adams

]]> http://www.dast.nu/recension/glashuset/feed 0 http://www.dast.nu/recension/en-god-man-2 http://www.dast.nu/recension/en-god-man-2#comments Wed, 21 Dec 2011 12:28:41 +0000 admin http://www.dast.nu/?p=24612 Av Ulf Lindström Wahlström & Widstrand 2011 ISBN 9789146221043, inb Ulf Lindström har tidigare skrivit noveller, dramatik, journalistik och kritik. Nu debuterar han som romanförfattare med En god man. En brutal mördare, Peter Ljung, träffar sin advokat, Andreas Falck, på häktet i Borås. Peter har begått ett bestialiskt mord; han har erkänt men vägrar därefter [...]]]> Av Ulf Lindström
Wahlström & Widstrand 2011
ISBN 9789146221043, inb

Ulf Lindström har tidigare skrivit noveller, dramatik, journalistik och kritik. Nu debuterar han som romanförfattare med En god man.

En brutal mördare, Peter Ljung, träffar sin advokat, Andreas Falck, på häktet i Borås. Peter har begått ett bestialiskt mord; han har erkänt men vägrar därefter att tala. Andreas arbetar på sin fars advokatbyrå och har fått ta sig an fallet Peter Ljung. Först tänker han att är saken klar. Brottslingen kommer att dömas för ett grovt våldsbrott. Vittnen har berättat om en ”synerligg burtalitet” från förövarens sida. Efter några möten i cellen börjar Peter tala och Andreas vill finna ett sätt att försvara honom.

Peter skildrar hur han träffar Maria. Han bestämmer sig för att bli en god man, men deras relation blir en knepig kärlekshistoria som gör honom frustrerad. Hon är frånskild och har en flicka i tioårsåldern som han får träffa. Han känner genast igen henne från foton på nakna barn han sett på nätet. Det visar sig att en gammal skolkamrat till honom, Ricke, som äger en reklamfirma, har tagit just dessa bilder. Till dennes ateljé har Marias exmake tagit med dottern. När Peter får veta detta söker han upp flickans far och fullkomligt massakrerar honom med en golfklubba. Är det att vara en god man, att göra så?

Andreas försöker länge värja sig mot allt motbjudande Peter avslöjar. Han har levt ett lugnt liv med hustru och dotter, men han sugs alltmer in i förbjudna känslor och tummar på reglerna när det gäller det yrkesmässiga området. Han dricker och försummar sin familj. Den duktige advokaten som väl var en god man en gång – vad är han nu?

Till det yttre är skillnaden är stor mellan den svarthårige, brunögde, vältränade, explosive brottslingen och den blåögde, välklädde, familjekäre advokaten. Men när de två männen utsätts för påfrestningar instängda i samma cell, kan deras inre egenskaper färga av sig hos varandra?

Jag hajade till rejält i inledningen av romanen, när Peter, på en fråga från sin advokat om hur det känns att ta livet av en människa på så brutalt sätt, svarar: ”Det kändes som ett riktigt bra knull.” Jargongen är stundtals väldigt grov, men det är tunga ämnen författaren tar upp i den här boken: moral, sexualitet, våld, men också närhet mellan människor.

För min del är behållningen av den här boken – språket! Lindström har ett fantastisk språk, djärvt och spänstigt. Texten rinner fram i snabbt tempo. Ibland blir det tvärstopp. Vad står det? ….redlöst nykter…. Vad kul! Eller som när han återanvänder vittnenas uttryck ….häktad för burtalt våld….

Till sist: Andreas: ”Måste du har en åsikt, Ljung? Du ser så häktad ut.”

MONICA LINDSTRÖM

Ulf Lindström. Foto Kristin Lidell

När det gäller den här boken kan recensenten göra det lätt för sig. Det är bara att citera ur Leif GW Perssons förord: “Det är en stor glädje att få läsa en riktigt bra bok. En sådan där bok som är både välskriven, spännande och underhållande och där du dessutom hela tiden lär dig något nytt, från första sidan till den sista.”

Kemi är är område som många har svårt för. Mycket obehagligt kopplas till kemi. Tillsatser i maten betraktas ofta som farliga.

Författaren är professor i bioorganisk kemi i Lund och forskar bl a om botemedel mot cancer. Han tar också akademiernas tredje uppdrag på allvar: att sprida kunskap om det man sysslar med.

Titeln är säkerligen vald för att locka så många läsare som möjligt. De som planerar giftmord, hoppeligen huvudsakligen författare, kan läsa flera kapitel om olika gifter, och deckarförfattaren kan också ha glädje av hur det luktar när döda kroppar faller sönder.

Det finns en hel del kemiska beteckningar och formler som för ickekemisten tycks obegripliga, men låt inte detta hindra läsningen. Det finns också en ordlista i slutet.

Författaren hoppas i efterordet att kemistens skamfilade rykte har förbättrats.

Läs och avgör själv!

LEIF-RUNE STRANDELL

Ulf Ellervik. Foto Kennet Ruona

Det märks att författarna till boken är akademiker. Torbjörn Forslid är docent vid Lunds universitet och Anders Ohlsson professor vid samma lärosäte och deras bok är skriven på akademikers speciella vis med sammanfattningar, rätt träig text och fotnoter en masse. Det är lätt för en läsare som hoppats på en trevlig stund att hoppa av.

Tidigare har författarna skrivit en bok om Björn Ranelids författarskap och det är lätt att tänka sig att den mannens utåtriktade sinne (läs: mediakåthet) inspirerat till den nya skriften. Här ges plats åt fyra författare: Jan Guillou, Kristina Lugn, Horace Engdahl och … Selma Lagerlöf(!). På sladden hamnar förre programledaren för Babel, nu återkomne författaren Daniel Sjölin. Analysen man får av dessa författare känns ljummen, inget bränner till i beskrivningen av hur de nått sin nuvarande status.

Lugn skapade sin image genom att framställa sig som lat snattare, vilket inte ens var sant, men fastnade. Engdahl framställde sig som utanförstående med mobbning i barndomen som barlast. Så även Guillou som visat upp sig som en fiende till det finkulturella. Lagerlöf är väl den enda som enbart blivit känd för sin litterära verksamhet, även om man inför hennes jubileum för tre år sedan försökte stöpa om henne för att passa vissa preferensers tidsanda.

Det är en intressant bok om man står ut med läsmotståndet. Författarnas slutsats (”Man blir känd[is] om man syns i TV tillräckligt ofta”) är en forskningsbedrift som nog inte motsägs av någon. Numera lär man också bli bekant genom exponering på Internet, men om detta fenomen har inte Forslid och Ohlsson mycket att säga.

Förlagens roll var tidigare att odla ett författarskap, numera tycks det handla om att skapa en identitet för de författare man ger ut. Den får man genom att sätta personerna i TV-soffor där de ”intervjuas” enlig pressreleasemönster. Boken som sådan blir en sekundär handelsvara och författarna bärare av olika budskap inklusive reklam. Det är viktigare att vara estradör än en skicklig skribent.

Ack, ja!

PER MAGNUSSON