Någon statistik har jag inte räknat, men av ett antal nyutkomna deckare jag läst så är det en rad av kvinnor som debuterat i år. Det är förstås glädjande, i synnerhet som ingen jag läst har varit helt undermålig, även om förstås kvaliteten skiftar.

Varför blir det så här? Det är spridning i ålder och yrken även om flera har skrivande i yrkeslivet som en viktig del.

Är det förlagen som hoppas få fram en ny storsäljande Läckberg? Är deckare av kvinnor, där också kärlekshistorier och –problem har en framträdande plats, så bra säljare även i nivån under listtopparna att förlagen vågar satsa på ytterligare en debutant?

Eller är en viktig ingrediens att det kommit flera deckarskrivarkurser de senaste åren?

Jag vet inte. Vet du? Skriv i så fall till oss och för fram din teori!

LEIF-RUNE STRANDELL

Av LEIF-RUNE STRANDELL

Att Sveriges första detektivroman, Stockholmsdetektiven av pseudonymen Prins Pierre utspelar sig i Eskilstuna är numera klarlagt. Men efter den har inte staden figurerat i deckarlitteraturen. Men sedan 2005 spelar Eskilstuna en så framträdande roll i två böcker att de kan användas av nyinflyttade som guider för att lära känna orten. I böckerna finns också en rad deckarförfattare dolda…

Det kan vi läsare tacka Håkan Boström för. Men stadens två tidningar tackar honom dock inte: hans verk och person sågades ordentligt. Och då hade han ändå varit verksam som författare (numera med 40 verk bakom sig) sedan 1972 och medarbetat i den ena lokaltidningen i 37 år, fram till 2004. Priser har han fått, bl.a. Tidningen Vi:s och ABFs litteraturpris, LO:s kulturstipendium och Ivar Lo-priset.

Då förstår man att han också räknas som arbetarförfattare. Det var faktiskt den vägen han hamnade på deckarbanan.

Boken på arbetsplatsen
Under en rad år har han deltagit i arbetet med ”boken på arbetsplatsen” och var med på en samling i Borlänge. Där fanns bland andra Kjell Eriksson, trädgårdsmästare från Uppsala, som gett ut ett par romaner. Han sade att hans nästa bok skulle bli en deckare så att han skulle få chansen att bli känd.

Det vet vi ju att han blivit.

Några årliga träffar senare ringde Håkan han hem från en författarträff i Brunnsvik och fick reda på av hustrun att det kommit ett tjockt kuvert. Hon öppnade och där låg Kjell Erikssons Prinsessan från Burundi.

– Varför har du skickat boken? frågade han Kjell vid middagen.

– För att det är dags att sätta Eskilstuna på deckarkartan! Och det kan du.

Nej, det trodde Håkan Boström alls inte. Det mesta av deckarkunskaperna hade han från tv. Sådana personer skulle han nog inte kunna skildra.

Men hustrun gillade boken och Håkan läste den. Jo, Eskilstuna kunde han ju men det andra..?

Poliser
Poliser skulle det vara, så en polisgrupp fick han ihop. Och mord skulle vara med. Mest blev det dock om stan. Han tog sig till de olika platserna för att kolla om man kunde ta sig in eller om portkod behövdes. Visseerligen kände han redan till platserna men han måste vara uppdaterad på dagsläget.

Han fortsatte att skriva så länge det kändes roligt. Det var roligt till 200 sidor. En färdig bok. Men titel?

Eskilstuna har en del påhitt med kvartersnamnen. Han låter en del utspela sig i kvarteret Smörblomman (för där låg mejeriet tidigare) och det var ju en bra titel.

Den närmaste kriminellt lagde bekantskapen var deckarbibliotekarien Thomas Böös, som läste manus och på bokmässan ordnade förlagskontakt.

Så kom Smörblomman ut och tv i Norrköping hörde av sig och ville ha med honom i kulturinslaget. Så blev han tv-kändis också.

Recensionerna var goda, utom alltså i lokalpressen, men från boende i Eskilstuna har han bara välvilliga kommentarer.

Fackbok?
Det blev en bok till, 2007, som skulle heta Forellen. Förläggaren blev bekymrad och ville byta namn. Han hade fått reda på att Smörblomman i bokhandeln placerats bland trädgårdsböckerna, och ville nu inte ha Forellen bland fiskeböckerna. Så den heter Kvarteret Forellen, för det är också ett kvartersnamn.

Bok nummer tre är på gång.

I Eskilstuna polishus har man försökt lista ut vilken verklig polis som har vilket namn i böckerna. Det kan de strunta i. Däremot roade sig Håkan Boström med att plocka med sina deckarförfattande kolleger så att de fick ge namn, lätt omstuvade, åt poliserna. Akke Medberg, den polis som kan allt om Eskilstuna, döptes efter Åke Smedberg. Kjell Eriksson måste förstås vara med: det fick bli den trädgårdsintresserade Kjell Emilsson. Aino Trosell, som alltid brukar vara med på Brunnsvik fick ge namn till Anna Thorsell. Bakom den Londonälskande Hannes Ressne finns Håkan Nesser och Eskilstunas från Ystad komne chef Heter M A Kellner (förklaring onödig). Den förre chefen, som nu ägnar sig mest åt medeltidsforskning, heter John Gullin, fransosen kallad.

Krönika av Niclas Ahlfors

Höstterminen har startat i landets skolor.

Sedan några veckor tillbaka har korridorer och skolgårdar fyllts av elever. Barn. För många kanske det känns roligt att återse sina kamrater, men för andra är det en helvetestid som går dem till mötes.

Jag talar om mobbning, om när en grupp starka individer ger sig på den som är svag. En feg konstellation för att hon eller han är annorlunda och det som är annorlunda är okänt och det okända är farligt. Måste hållas kort.

Det värsta är inte slagen och sparkarna, eller att någon häller vatten i dina skor. Det värsta är blickarna, minerna, den tysta mobbningen. Det som inte syns det finns inte och finns det inte så är det inget problem.

Eller?

Jag vet hur det känns, jag har varit mobbad.

När någon har bestämt sig för att du är en udda typ så har mobbningen på något djävla sätt legaliserats bland dina klasskamrater. Det är fritt fram. Han skvallrar inte!

Nej, han eller hon gör inte det. Han eller hon sväljer skammen och känslorna ackumuleras.

Har jag tur, har samhället tur, pallar psyket.

Vad händer annars?

Är det en dålig dag och det finns tillgång till skjutvapen får Sverige kanske en egen skolmassaker. På nätet kan jag lära mig att bygga en bomb. Har jag inget hämndbegär kanske jag skadar mig själv som ett rop på hjälp. I annat fall kan mina upplevelser tryckas djupt ner i kroppen och senare i livet möjligtvis orsaka psykiska problem.

Vem är det som bär ansvar för de små mobbarnas handlingar? Mobbarna själva? Deras föräldrar? Som vuxen har man ett ansvar att vara god förebild för sina barn. Och barn gör inte som vuxna säger – utan som vuxna gör.

Rimligen har vi alla ett ansvar i en sådan här fråga. Det krävs inte några stora uppoffringar. Det handlar mer om att tänka på att vi alla är människor, att inte spotta åt andra.

Vi som har förmånen att åtnjuta det som kallas livserfarenhet kan – och bör – använda denna till att bland annat leda våra små och lite större barn på rätt väg; Det är inte okej att frysa ut, slåss eller svärta ner varandra på Internet.

Se dig om i din närhet. Krama dina nära och kära (även om det är din 18-årige son) och säg att du tycker om dem, och våga säg det med en ärlighet i din röst. Om du visar att du bryr dig så kanske vi kan kväsa det här djä-a otyget och det oerhörda lidande som mobbning för med sig.

Jag vågar visa att jag bryr mig. Vågar du?

—————–
Håkan Larsson är ett inte ovanligt namn, men denne novellskribent är fil dr, kulturhistoriker, boende i Skåne. Detta är på intet vis hans debut, utan han har bakom sig facklitteratur och en rad barn- och ungdomsböcker. Och Gränsen: en berättelse, som är en framtidsskildring.

——————

”Och vad sitter du inne för då?” frågade den brede pasinna med en krans av tatuerade ögon runt hela sitt rakade huvud. Han talade Standard Tre.

”Förfalskning,” svarade Dulgakren på samma språk. ”Skicka såsen tack.”

Pasinna spärrade upp de tatuerade ögonen. ”Det fordras handlag till sånt. Mottag min aktning.”

Dulgakren knyckte avfärdande med nackfjädrarna. ”Tack. Men jag hade alltså inte tillräckligt av den varan.”

”Du är välkommen i alla fall,” sade pasinna och räckte ut en hand. ” Aop heter jag.

Pasinna ma Aop.”

”Dulgakren.”

”Angenämt. Som du kan se kan vi behöva lite bildat folk här.”

”De skakade hand. Dulgakren kastade en låg blick över matsalen. Där var ungefär femhundra dömda.

”Jag ser inga maskinare.”

”Maskinarna tar hand om sina egna.” ma Aop åt ett par tuggor. ”Är det första resan för dej?”

”Ja. Och jag har svårt för maskinare.”

”Pasinna då?” frågade ma Aop.

”Inga problem.”

”Bra. För vi är många av oss här och det kan bli knepigt för folk som inte gillar oss.”

Dulgakren svarade inte på det.

Fångarna åt under lågmält samtal. De fjärrstyrda kamerorna löpte i sina föränderliga bansystem uppe under matsalens tak och vände sig hit och dit medan de återgav sina bilder i centralvaktens monitorer.

ma Aop gjorde en liten gest upp mot kamerorna. ”Dom där behöver du inte bry dej om. Det här är ett gammalt ställe och dom kan inte uppfånga ljud. Tänk bara på att titta ner i bordet när du vill prata om sånt du inte vill att dom ska se.”

”Tack.”

De åt en stund under tystnad. Sedan sade Dulgakren: ”Du ska veta att jag är tacksam för din vänlighet och inte brister i respekt mot dej eller mot andra pasinna. Jag behöver veta allt jag kan få veta om det här stället.”

”Det ska vi ordna. Dessutom,” sade ma Aop och gjorde en paus medan han torkade sig om munnen med handens avigsida, ”är jag förtroendefånge. Jag sköter utlåningen av mikros här. Så, min vän, vad vill du veta först?”

Dulgakren tänkte efter. Sedan log han, tittade upp så att kamerorna i taket kunde filma hans läppar och sade tydligt: ”Hur gjorde du egentligen det där med ögonen?”

”Mycket lång övning,” sade pasinna släpigt och blinkade med alla sina tatuerade ögon.

**

Dulgakren var i toldi när en pasinna kom till honom.

”Jag är ma Lasaa. ma Aop vill tala med dig. Han är i utlåningen.”

Dulgakren såg upp och sade: Hälsa ma Aop att jag kommer så snart jag är färdig.”

Han gjorde de avslutande övningarna, duschade och gick till ma Aop i mikroavdelningen. Några låntagare strövade omkring bland ställen och hyllorna. De var noga med att hålla gott avstånd mellan sig och lånedisken där ma Aop satt ensam över ett halvspelat bräde ternega. Pasinna gjorde en gest mot brädet och undrade: ”Vill du spela det här färdigt?”

Dulgakren slog sig ned. De lutade sig över brädet så att kamerorna i taket inte skulle kunna avbilda deras läppar.

”Vi har fått ett litet problem,” sade ma Aop.

Dulgakren flyttade en pjäs och sade rituellt: ”Terne på dig.”

”Har du hört talas om Blå Lyktan?” undrade pasinna och svarade enkelt på Dulgakrens hot.

”Jag har hört namnet. Men jag vet egentligen ingenting,” sade Dulgakren och begrundade allvarligt brädet tills han valde sitt nästa drag.

”Underlig typ. Verkligen abnorm. Våldtog tjejer på några planeter hemikring sej, på andra sidan Roalds Djup. Höll på i flera år. Unga tjejer för det mesta. Jag menar, riktigt unga om du förstår vad jag säjer.” Aop flyttade en pjäs. ”Terne på dig.”

Dulgakren svarade på hotet utan att säga något.

”Folk hade verkligen ont av honom. Han tvingade småtjejerna till konstiga saker. Det syntes på dom efteråt.”

”Sånt är inte bra.”

”Verkligen inte. Upprörande.”

”Han åkte fast,” konstaterade Dulgakren så småningom.

”Han åkte fast. Han blev dömd,” sade pasinna och flyttade en pjäs. ”Terne på dig. Igen.”

Brädställningen började se problematisk ut för Dulgakren.

”Men saken är den,” sade Aop, ”att Blå Lyktan är här nu. Hos oss.”

”Hur vet du det?”

”Vi har säkra upplysningar. Och pojkarna är inte glada.”

”Det kan jag förstå,” sade Dulgakren och slog pasinnas hotande pjäs.

”Och en del av problemet är att han tillhör ditt folk.”

”Gör han?”

”Ja. Och vi vill inte ha honom här. Vi vill inte ha honom någonstans över huvud taget.”

”Det förstår jag. Jag känner på samma sätt. Men varför tar ni inte helt enkelt bort honom?” undrade Dulgakren lugnt.

Nu kunde en låntagare inte avhålla sig från att närma sig disken för att registrera. ma Aop och låntagaren utbytte några kamratliga kommentarer om lånet. Dulgakren kliade sig bak i fjäderfästet och begrundade pasinnas hot i brädets högra hörn. Han flyttade en pjäs.

När låntagaren hade gått svarade pasinna genast på Dulgakrens svarsdrag i en flytande rörelse som gjorde situationen än värre. ”Vi kan inte bort honom därför att han är av ditt folk. När det gäller såna saker tar folk härinne hand om sej själva och sina egna, förstår du.”

Dulgakren nickade.

”Dessutom vet vi inte vem han är. Vi vet bara att han kom hit helt nyligen. Nu borde du verkligen se upp nere i det där hörnet. Jag ser två klara möjligheter till ternega härifrån.”

”Du har rätt, det ser verkligen inte bra ut för mej.” Men Dulgakren flyttade upp en pjäs på vänster mittfält två steg.

”Och nu kommer jag till saken,” sade ma Aop tyst och rynkade sina verkliga ögonbryn. ”Vi pasinna har talat om problemet i vårt eget förtroenderåd och jag föreslog att vi skulle vända oss till dej. Du är ju förfalskare, alltså har du handlag.” Han flyttade en pjäs. ”Terne på dig. Och visserligen tycker jag att du är en trevlig kille, men vi vill gärna veta var vi har dej om du förstår vad jag menar.”

”Jo,” sade Dulgakren och slog pasinnas hotande pjäs. ma Aop var fortfarande noga med att hålla huvudet över brädet för kamerornas skull, men Dulgakren kunde förnimma hans irritation över det envisa försvaret.

”Nog borde väl du kunna ta reda på vem Blå Lyktan är?”

Dulgakrens nackfjädrar reste sig till hälften. ”Att ha handlag är inte detsamma som att kunna bedöma karaktären hos folk. Hur bedömer du exempelvis mej?”

ma Aop vaggade lätt på huvudet. ”Jag förstår inte varför du ställer den frågan eftersom du och jag sitter och talar om det här problemet.”

”Jag ber om ursäkt. Du har rätt. Jag tackar för förtroendet.”

Pasinna gjorde en avfärdande gest och begrundade brädet.

”Vad händer om jag upptäcker vem Blå Lyktan är?”

Pasinna ma Aop flyttade fram en pjäs i mitten. Den såg ut att kunna stödja något som skulle flyttas i närheten senare. Dulgakren brydde sig inte om den.

”Då måste man reagera,” sade ma Aop.

”Ja.”

”Blå Lyktan ska bort,” sade ma Aop.

Dulgakren nickade och flyttade en pjäs snett över mittfältet förbi pasinnas oskyddade pjäs utan att slå den.

ma Aop såg en stund på den nyss flyttade pjäsen. Han överblickade brädet och såg inget hot som skulle kunna byggas upp före hans eget slutliga anfall. Han förberedde anfallet med ytterligare ett drag. ”Om Blå Lyktan hade varit pasinna hade jag gärna gjort det själv, det kan jag försäkra dej. Men nu är han inte det.”

”Och hur ska han bort?” undrade Dulgakren stilla.

”Det vet du.”

”Och har jag fattat dej rätt när du säjer att det måste vara en av oss som ska göra det?”

ma Aop blundade bekräftande runt hela huvudet. ”Vi förstår varann väl, du och jag. Jag är glad för det. Jag kan tala om för dej att vi har haft problem här mellan våra bägge folk tidigare. Jag hoppas det är slut med det.”

Dulgakren nickade. ”Jag vill inte ha problem. Tvärtom. Har jag sagt hur länge jag ska sitta här?”

Pasinna såg kort upp.

”Jag har livstid,” sade Dulgakren. ”Då förstår du att jag är intresserad av att allting sköts på bästa sätt.”

”Jag har arton.” ma Aop höll huvudet djupt böjt över ternegabrädet. ”Och jag har nio kvar. Halva tiden. Du och jag kommer att bli väl bekanta.” Han gjorde en svårtydbar gest med de tatuerade ögonbrynen. ”Men jag visste inte att falskmyntare kunde dömas till livstid. Jag är bara en vanlig enkel rånare och mördare.”

”Folks pengar är mycket mer värda än folks liv.”

”Där ser man, där ser man. Jag beklagar verkligen.”

”Ta inte illa vid dej,” sade Dulgakren och flyttade en pjäs ur sitt högra bakre försvar mycket långt diagonalt ned i ma Aops bakre linje och vred på den. ”Ternega på dej, min vän,” sade han formellt.

Aop stirrade på brädet och såg att han var utslagen. Han såg upp på Dulgakren och ned igen, medveten om kamerorna i taket.

”Hur gjorde du det där?”

”Mycket lång övning,” sade Dulgakren släpigt. ”Och jag kan lova dej,” fortsatte han tyst medan han föreföll att inpränta slutställningen i minnet, ”att när jag hittar Blå Lyktan kommer jag personligen att ta hand om honom, under en förutsättning.”

”Vilken förutsättning?”

”Om jag får problem vill jag ha stöd av er pasinna härinne. Du sa att det har varit problem mellan er och oss. Du vill ha slut på det. Jag också. Jag ska ju vara här rätt länge.”

”Du har vårt stöd.”

Dulgakren sträckte fram sin hand. Pasinna ma Aop skakade den. För kamerorna som färdades i taket såg det ut som om de bägge ternegaspelarna tackade varandra.

”Visserligen är jag förfalskare,” sade Dulgakren och såg pasinna rakt in i hans naturliga och seende ögon, ”Men det finns gränser.”

**
Anstalten färdades vidare varv efter varv i sin ensliga omloppsbana. Dulgakren och ma Aop möttes som fångar gör mest. De stötte på varandra i matsalen, i toldi eller då Dulgakren lånade en mikro.

Ibland spelade de ett parti ternega. Dulgakren gick med i anstaltens ternegaklubb och fann att där fanns många som ville lära av honom. Ternegaklubben var ett bra tillfälle för interner av olika folk att mötas i gemensamt intresse. Genom att studera den andres spel kunde man också bättre förstå hur den andre tänkte.

Dulgakren var mycket uppmärksam. Han skötte sin cell mycket noga, dels helt enkelt därför att det låg för honom, dels därför att det var viktigt att han gjorde det. Medbröderna till höger och vänster om honom hade väggarna i sina celler fulla med monterade, ibland rörliga bilder av pornografiska drottningar i full aktivitet. Efter moget övervägande skaffade han genom pasinna ma Aop ett bergslandskap från sin hemplanet och satte upp det där han kunde betrakta det från sin bädd.

Han hörde att många talade om den vidrige Blå Lyktan och om vad han hade haft för sig med småtjejer och vad som hade hänt med dem. Alla fångar, oavsett folk, var ense om vad de skulle göra med Blå Lyktan om de bara kunde få reda på vem han var.

Han var inte värd att leva.

Helst skulle han dö ungefär så långsamt och plågsamt som en del av hans unga offer hade gjort.

Dulgakren och pasinna ma Aop talade inte mer om Blå Lyktan.

Anstalten färdades vidare i sin ensliga omloppsbana.

Så låg en fånge på rygg i duschen med de våta nackfjädrarna slappt utspärrade i döden och klistrade mot det grå kaklet Hans bydark var uppskuren i hela sin längd och han hade blött kopiöst. På hans nakna bröst stod de två bokstäverna B L inristade. Obduktionen visade att ristningen hade utförts med samma redskap som dödade honom.

Redskapet låg bredvid kroppen. Det var en lössliten del av varmvattenröret till ett handfat.

Man fann inga DNA-spår, fingeravtryck eller scanbara spår, ens av blod, på röret.

Mordet var meningslöst att utreda.

Fången överantvardades formellt åt kompostmästaren och hans manskap för att myllas ned och återvända till det skapande kretsloppet. Det snöade lätt under den evigt mörka kupolen. Fyra vakter bevistade tilldragelsen eftersom den ingick i deras tjänstgöringsschema.

Samma kväll delade Dulgakren och ma Aop bord under middagen för första gången på länge. De var noga med att se ned i sina tallrikar under samtalet.

”B L alltså,” sade den brede pasinna tyst.

”Ja.”

”Dog han snabbt?”

”Inte så snabbt. Jag har inget att jämföra med. Men det fanns inget annat sätt.”

Pasinna ma Aop nickade. ”Jag ska säja det till grabbarna. Vi är skyldiga dej en tjänst.”

Dulgakren gjorde en kort gest. ma Aop förstod honom.

”Det är sant. Men vi står ändå i skuld till dej. Såna som Blå Lyktan ska inte vara bland folk. Såna som han ska inte få finnas.”

”Jag instämmer.”

När Dulgakren senare kom till ro för natten låg han på rygg med nackfjädrarna invikta och händerna avslappnat knäppta över magen. Precis som tidigare kvällar betraktade han mikroutskriften av det vackra bergslandskapet tills han kände hur den sanna vilan kom smygande. Då slöt han ögonen.

En stund senare tändes det blå ljuset sakta och vidgade sig tills det sken över hela hans hjärna.

För första gången på länge unnade han sig att betrakta bild efter inre bild av sina älsklingar, och han unnade sig att återuppleva hur de hade känts för honom.

När Thomas Böös (bilden), drivande kraft och bibliotekets förste ansvarige, fick köpa samlingen övertog han också Ottos lista (som han alltid bar med sig) på de tio titlar han saknade. Under åren som gått har biblioteket fått tag i två av dem men fortfarande saknas åtta (se lista längst ner). Thomas Böös tar mer än gärna emot information om var de står att finna.

Nu finns det fler samlingar i biblioteket: Sjöwall–Wahlöös arkiv med huvudsakligen faktaböcker, Åke Runnqvists samling och apotekare Börje Alms samling av originaldeckare från England och USA med start i 30-talet, många med hälsningar och brev från förfttarna (3.000 böcker), ca 2.000 från Torstens Jungstedts samling. På senare tid Ted

Bergmans Sherlockiana-samling och hans Ed McBain-böcker. Nu är biblioteket uppe i 14.000 titlar varav en tredjedel visas och resten finns i säkra arkiv.

Bibliotekets existens är en följd av Thomas Böös stipendieresa till Paris 1988 då han fick lära känna det deckarbibliotek som fanns där, och som nu är knutet till Sorbonne-universitetet. I sin stipendierapport underströk han vikten av att ett deckarbibliotek måste ha ett värdbibliotek. När Eskilstuna-Kuriren intervjuade honom efter resan drog man till på löpsedelbn: Eskilstuna värd för deckarbibliotek.

Och då blev det svårt för de ansvariga att backa.

Men när Thomas skulle äska pengar för inköp av böcker blev det nobben: ”Vi stöder men har inget sagt om pengar…”

Men en kriminellt lagd bibliotekarie vet ju hur man kan gå runt budgetarbetet och pengarna kom fram på ett numera preskriberat sätt. Thomas har också fått stadens guldmedalj för gagnelig gärning.

Dessutom är kommunen numera mycket stolt över biblioteket och dess pr-värde. Nu har man fyra samarbetsparter: kommunen, svenska förlag och författare som skickar alla nya böcker, Föreningen deckarbibliotekets vänner (som startades av Jury) och Svenska deckarakademin. Där är Thomas ledamot sedan 19 år och dess bibliotekarie och arkivarie.

Han har nu två viktiga arbetsuppgifter. Han ska planera jubileumsfest i höst och han ska hitta en lämplig efterträdare när han går i pension.

LEIF-RUNE STRANDELL

Saknade titlar

Bennet, Gordon: Klockan 6.37, Dahlberg 1916

Berco: Mord i mörkrum, Nutidsdeckare 5 1954

Hedén, Balzar: I hemlig tjänst, Åsbrink &Co 1940

Haraldsson, Harald: Lilli Lorent, Andersson & Co 1919

Kaselli, John: Söderligan, Öström & Co 1917

Linders, Emil: Länsman Gade, Nilsson & Bergling 1901

Lundberg, John: Den stulna skatten eller Blodskriften på kajutaväggen, Ol Hansen 1906–07

Parker Fred: Svarta Selma, Holmqvist 1918

Deckarbiblioteket på webben (där man bl a kan söka i katalogen): http://eskilstuna.se/templates/Page____163699.aspx

En amerikansk bok har enligt omslaget skrivits av AC Doyle. Den heter Valley of Fear, och redan omslaget tyder på att Arthur Conan Doyle skulle dölja sig bakom namnet. Det står att det är en bok av författaren till bästsäljaren The Lost World (En förlorad värld).

Utgivare är Hard CaseCrime, och de utlovar att det handlar om ”en man som behöver hjälp av en stor detektiv, men kunde till och med Sherlock Holmes rädda honom nu?”

Så det skulle alltså vara ytterligare en utgåva av Fasans dal … Omslaget påminner mer om kioskdeckarna med lättklädd skrikande dam.

Utgivaren Charles Ardai säger i en intervju i The Guardian att han letat efter en bok att ”lekfullt packa om” i förlagets pulp-stil alltsedan han startade förlaget för fem år sedan. Så han valde sir Arthur Conan Doyle just för att det verkade vara långt ifrån vad förlaget vanligen gör. Han vill också få läsarna att hoppa till för skillnaden mellan omslagsstilen och innehållet.

Att han valde just den här titeln beror på att berättelsen börjar med att Holmes kallas in för att undersöka ett brutalt mord där offret dödats med ett avsågat gevär, och innehåller en privatdeckare från Chicago som försöker komma in i ett korrupt hemligt sällskap. Det är en typ av deckare som brukar ges ut av förlaget.

Vi ska kanske inte lägga för stor vikt vid omslagets rad om att boken är ”inspirerar av en sann historia”.

Förläggaren vill också påpeka att den suggestiva placeringen av V-et i titeln är en ren tillfällighet.

Vill vi läsa boken får vi ge oss till tåls till i december…

LRS

Sommaren 1983 provade brittiska ITV ett pilotavsnitt för en polisserie. Det gick bra, och fortfarande rullar The Bill i engelsk tv.

Varför då rubrikens ”undangömd”? Jo, undangömd i Sverige. Visserligen har den gått några varv på TV3 (Polisliv) och TV4 (Sun Hills polisstation) men gjorde tydligen inte större avtryck. För trots att den rullar vidare i hemlandet är det nu i Sverige bara TV9 som visar den på vardagarna på de udda tiderna runt lunch och mitt i natten.

Trots mångårigt intresse för deckare också på tv (fast nu börjar det bli lite övermättnad) hade jag missat de tidigare svenska försöken. När Dagens Nyheter uppmärksammade den så provade jag. Och jo visst: det är en njutbar serie, en vardagsvariant av deckare, oftast med vardagsbrott (med storskurkar ibland instoppade som krydda).

För er som inte tittat ännu så är serien helt enkelt vad som händer i och runt polisstationen Sun Hill i den påhittade stadsdelen Canley i östra London. Det ska stämma ungefär med den verkliga stadsdelen Tower Hamlets, men inspelningsplatserna är i hela London.

Vanligen innehåller ett avsnitt ett par olika trådar, ibland löses ett ärende i samma avsnitt, ibland drar det iväg i ett par. Andra historier kan löpa under många avsnitt.

En del av skådespelarna har varit med i flera decennier, andra har haft kortare inhopp och serien har varit en språngbräda för unga blivande skådespelare. Keira Knightley, Emma Bunton (Spice girls) och Hugh Laurie (Bertie Wooster/Dr House) är några av dem. En del som varit med länge har blivit helt förtvivlade när deras rollfigurer skrevs ut ur serien. En söp ihjäl sig, en annan försökte begå självmord.

De ca 20-talet fasta rollfigurer kommer från alla delar av polisstationen, både uniformerade, kriminalare och administrativ personal.

Det är många som gillar serien. Det finns fanklubbar och webbsidor och 30 The Bill-klubbar på Facebook.

Med tanke på sändningstiderna i Sverige är det bra att det finns video.

LRS

Om The Bill

Svenska Wikipedia: http://sv.wikipedia.org/wiki/The_Bill

Engelska Wikipedia: http://en.wikipedia.org/wiki/The_Bill

Officiell webbplats: http://thebill.com/

Han påpekar också att utöver den katalogen finns ytterligare 2.117 titlar inom genren på en annan lista: http://www.olaisen.se/poalist001.htm

Av Andrew Taylor
Bleeding Heart Square 2008
Översatt av Jan Malmsjö
Forum 2009

En glad överraskning! Romanen påminner om de stora 1800-talsberättelserna av författare som Dickens och Trollope. Den man, Serridge, som personifierar ondskan kunde vara hämtad ur en Dickensroman.

Historien utspelas i England under 1930-talet, framför allt under 1934. De händelser som huvudpersonerna vill veta mera om inträffade 1930 och förmedlas till läsaren via en dagbok.

Dagbokens författare är en kvinna som blir blint förälskad i en man. Han förmår henne att flytta ut på landet, till en gård som hon köper. Han får henne också att skriva över både gården och andra tillgångar på honom. Plötsligt försvinner hon.  Brev från Amerika vill ge sken av att hon rymt dit.

Några av hennes släktingar misstänker att hon i stället  blivit mördad och börjar intressera sig för vad som egentligen hände.

Bakgrunden, engelskt 30-tal, blir levande. Arbetslösheten är stor, många lever fattigt och enkelt. Mosley och hans fascister värvar anhängare, med framgång.

Handlingen lunkar på, oftast i lugn takt. Det saknas inte spänning och våld, tvärtom, men vi slipper seriemorden. Boken visar att det inte är antalet döda som skapar spänning och gör en bra kriminalroman.

Jag är ingen vän av dagens tjocka deckare. I det här fallet tog jag mig igenom 447 sidor i sakta mak utan att ha tråkigt ett ögonblick.

Ofta får jag en känsla av att författare i dag har för bråttom, inte vinnlägger sig om språket, låter handlingen spreta ut åt olika håll. De borde följa rådet “Kill your darlings!”.  Andrew Taylor arbetar tydligen med både intrigen  och detaljerna.

BENGT HEURLIN

15 september 2009 delade Heidi von Born ut sitt nyinstiftade pris, August Strindbergsbalkongtalare, till författaren Anna Wahlgren. Priset kommer att delas ut vartannat år. Prisutdelningen skedde på Rydbergs Bar & Matsalar i samma byggnad där balkongtalen hålls varje år i samband med Strindbergfestivalen, Drottninggatan 88 B i Stockholm.