I min ungdom fascinerades jag av Dracula. En kamrat och jag planerade en resa till Transsylvanien för att försöka hitta Draculas borg.

Innan vi kom iväg hade vi lyckligtvis hittat faktaboken om vampyrmyten och Dracula, Vlad Tepes. Så vi slapp göra resan till det då kommunistiska Rumänien.

Med jämna mellanrum har det dykt upp böcker och filmer (och nu tv.-serier) om vampyrer och varulvar. Med glädje minns jag Roman Polanskis version. Och boken Dracula kom förra året ut i nyutgåva.

John Ajvide Lindqvists vampyr i Blackeberg är den enda riktigt intelligenta nya varianten, och skrämmande på ett annat sätt än de ursprungliga.

Men varför denna fascination? Dracula fick sitt namn av Bram Stoker, men den förste som skrev en berättelse med beteckningen vampyr i titeln var John William Polidori. Han var, tillsammans med Mary Godwin (senare gift Shelley) och en grupp som isolerade sig i Villa Diodati vid Genevesjön 1816 under det årets klimatkatastrof med hungersnöd som följd. De roade sig bland annat med att tävla om vem som kunde skriva den mest skräckinjagande berättelsen. Mary skrev om Dr Frankenstein, och John William skrev ”The Vampyre”.

Men han hittade inte på allt själv. Han plockade samman folksagor, kryddade med personliga aggressioner (Lord Byron var med i gruppen och fick vara förebild för huvudpersonen i berättelsen) och erotik. Här finns vampyrmyten med huvudpersonen som en romantisk hjälte och odödligt monster.

Men själva myten tycks odödlig, och mycket gammal. Den tycks finnas i alla kulturer och tider: Baital i Indien, Ch’ing Shih i Kina, Strigoi i Rumänien och många fler.

Kanske kommer myten från minnen från tider innan dagens människa fanns, kanske var vi under en period kannibaler.

Det finns ju många olika slags monster vi är rädda för, men vampyren har en speciell attraktion: han kan göra oss eviga, odödliga, och det finns ett lustmoment i vampyrens blodiga kyss.

Och i en osäker tid där allt verkar snurra fortare kanske vi inte helt vill vara utan möjligheten att möta en vampyr.

Just nu i böcker, på biografer och i tv-program nära dig.

LEIF-RUNE STRANDELL

Ja,  så här såg han ut, några år innan han gick bort, en av Nordens största och mest populära äventyrsförfattare – Övre Richter-Frich. Här sitter han i solen utanför sitt hus i Östertälje i Sverige. Under sin livstid hann han skriva mer än 50-talet böcker, de flesta äventyrsromaner (idag skulle de ha hetat thrillers) men också ett antal faktaböcker.

Då, under ett antal decennier mellan 1911 och 1944, var han alltså en bejublad, högt ärad och enormt populär författare, främst i sitt hemland Norge men även i Sverige. Idag utskälld  av litterära ”förståsigpåare”.

Under ett antal år lärde jag, Iwan, känna norrmannen Odd Magnar Syversen, bosatt i Hamar, Norge, och en samlare av böcker där hans stora idoler var Stein Riverton  och  Övre Richter-Frich. Vi kom att ha en intensiv brevväxling där vi bytte böcker och odlade våra gemensamma intressen. I slutet av 70-talet kom vi överens om att skriva en längre artikel om ÖRF. Den kom att publiceras i boken HEIDMARK. Lokalhistorie for Hedmarksbygdene. Redaktör för denna bok var Odd och boken kom ut år 1979 och är en årsbok för bygden ifråga. Följande artikel är baserad på denna artikel med tillägg av andra artiklar jag (Iwan) skrivit i tidigare nummer av DAST.

GULDPESTEN: Ja, jeg er kemiker og staar paa spranget til den störste av alle uopfindelser. Den er mere vaerd end Deres frihet, monsieur Delma. Fransmanden smilt dovent.
– Og hvar er det for en opfindelse? Marker betaenkte sig litt.
– Den store syntese, sa han med sjaelvende stemm. Aarhundreders problem. Jeg, den fattigste av alle, har fundet ut, hvad tusende har maattet lide og dö for. De vises sten. Den store eliksir. Det röde tinktur. Kunsten at lage guld.

ENSAM PÅ HAVET: En dag gjorde jeg nogen forsök med det nye metal, som Ramsay opdraget i 1919. Det viste ganske overraskende resultater. Under vissa forutsaettninger, som er min hemmelighet, fik dette metal en evne til at trenge gjennem alle lyshindringer. Det utviklet nogen straaler, som mindet om Birkkelands gammastraaler. Det viste sig, att disse straaler uten vanskelighet kunde traenge gjennem rök och taake.

HAVETS ÖGON: Grönneland gik frem i bougen og praiet det vaeldige fartöi som nu höit og truende laa forasn dem. Da haende noget merkelig. Kolossen aapnet sig pludselig. Det var som en kaempemaessig hummer der straekker ut sin klo for at gripe et farligt bytte.

FLYGFISKEN: Hallen kunde vaere omtrent 50 meter lang. Den var delt av en fire meter bred kanal som öiensynlig var ledet ind fra sjöen. Men i denne kanal svömmet det et kaempemessigt, fiskelignende torpedoformet uhyre. Det var absolut glat lver hele kroppen som huden av en hval. Men det  eiendommeligste av det helaq var den matgrönne, svagt fluorescerande farve, som kastede de underlige, hemmelighetsfulde reflekser ind mellem buelampernes hvite straaler.

Den tidens James Bond
Nej, det är inte Jules Verne som är mästaren till ovanstående citat. Och de är inte heller hämtade från någon av de många James Bond-böckerna av Ian Fleming. Men visst är likheten slående. För många är ju dessa citat välkända och jag kan förstå läsarnas känsla när de snabbt förflyttas tillbaka till den gången då de läste dem för första gången. Och kanske rentav framkallar en lätt rysning av välbehag blandad med skräck och vällust. Skulle de för vissa vara helt okända citat kan jag tala om att de är hämtade ur några av Norges  och i viss mån även Sveriges äventyrsförfattare nummer ett, nämligen Övre Richter-Frich. Hans fantasi ligger utan tvivel mycket nära Jules Verne, men är samtidigt så unik och självständig att man kan läsa igenom hans böcker gång efter gång och ständigt hitta något nytt som man missat första gången. Och utan tvekan vågar jag påstå att hans stora hjältefigur Jonas Fjeld var den tidens James Bond.

Övre Richter-Frich (efter detta endast ÖRF) föddes den 24 mars 1872 på Byneset, och var son till prästen David Chr. Frich (1833–1917) och hans hustru Emilie, född Richter (1834–1928). Fadern blev senare sockenpräst i Vang och ÖRF växte upp på Vang prästgård. Efter tagen examen i Hamar Katedralskola år 1891, där han var en flitig bidragare till dess skoltidning, studerade han en tid i avsikt att bli läkare, men övergick efter  en tid till journalistiken.

Först var han redaktionssekreterare på Trondhjems Adresseavis, därefter på Örebladet och sedan fast medarbetare på Aftenposten (1900–1910). Från 1910 till 1911 var han medarbetare på Verdens Gang. När han slutade där levde han, bortsett från en kort tid, som utlandskorrespondent och författare i kriminalgenren. Hans första följeting publicerades i Bergens Aftenblad.

Och precis som James Bonds skapare, Ian Fleming, började ÖRF att skriva ganska sent i livet. Hans böcker blev dock så otroligt populära att flera av dem blev översatta och utgivna i Sverige, Tyskland, Frankrike, Nederländerna och Mexico. Frich lämnade Norge 1913 och från kontinent till kontinent för att skaffa material till nya böcker.

De första böckerna
Den första roman han skrev var I polarnattens famn, men den första som kom ut som bok – för övrigt den första i en lång serie om Jonas Fjeld – var Kr. 448,365, utgiven 1911. Berlingske Tidende blev så imponerade av den att de köpte följetongsrätten. Den gick även som följeting i Hamburger Fremdenblatt.

ÖRF mest populära böcker var naturligtvis de om Jonas Fjeld. Flera av dessa gick ut i Norge i upplagor på 100.000 exemplar. Hela 21 böcker ingår i den populära serien.

1. utgåva år    Titel: (svensk inom parentes) – Årtal och plats för handlingen:

1911    De knyttede naever (Kr. 448,365) – 1912  Norge (J Fjeld var 29 år)
1912    Kondoren (Kondoren) – 1913  Göteborg och Buenos Aires
1912    Guldaaren (Gyllene jungfrun) – 1914  San Francisco
1912    De sorte gribbe (De svarta gamarna)    1916  Kristiannia och Hamburg
1913    Den gyldne pest (Guldpesten) – 1918–19  Norge, Frankrike, England
1914     I sölvlandets nat (Den heliga källan) – 1919  Kritiannia och Mexico
1914    Den röde taake (Ensam på havet) – 1919–20  New York, Paris, Bermuda
1915    Havets öine (Havets ögon) – 1920  Stavanger och Paris
1914    Flyvefisken (Flygfisken) – 1921  Norge och England
1918    Lille Jonas Fjeld (Jonas Fjeld junior) – 1927  Norge och Danmark
1916    Donna Franceska (Donna Franceska) – Stockholm och Buenos Aires
1921    Jorden som draeper (?) – England, Afghanistan, Calcutta
1927    Slangeblomsten fra Magdala (Ormblomman från Magdala) – Frankrike och Syd-Amerika
1917    Hammarslaget (Hammarslaget) – Paris
1922    Pans Flöite (Pans flöjt) – Berlin och Paris
1926    Jacques Delmas forbandelse (Förbannelse) – Monte Carlo
1920    Lucifers öie (Lucifers öga) – Paris, London och Norge
1934    Nordysets datter (Norrskenets dotter) – Buenos Aires, England, Stockholm, Sibirien och Norge
1935    Menneskejegerne (Furstinnan Elena) – Finland, Norge och Sverige
1932    Storfjellets herre (Högfjällets herre) – Syd-Amerika (J Fjeld är nu 50 år)
1924    De udödelige dvaerge (Halsbandsmysteriet)              Syd-Amerika och Norge

• Äldre svenska återutgivningar kan ha annan titel. Här endast förstaupplagorna

Läkare som hjälte
Varför valde Frich den store, starke läkaren Jonas Fjeld till sin hjälte i sina romaner? Det kan bero på att han faktiskt själv tänkte bli läkare och dessutom varit sportjournalist och aktiv medlem i studenternas roddklubb. Men det berodde också en sto del på att han hade två kraftiga män bland sina närmaste vänner, som också var läkare: överläkare Paus och Tandberg bosatta i Kristiania och Lillehammer.

Liksom Conan Doyle en gång tidigare hade gjort med Sherlock Holmes funderade Frich på att låta Jonas Fjeld dö. Men det gick inte förläggaren med på till att börja med och sedan fick han klagomål från Trondheims och Bergens gymnasieföreningar. Detta avgjorde saken till Jonas Fjelds fördel – han fick leva vidare till allas glädje. Meningen var annars att Jonas Fjeld Jr.,  som har huvudrollen i ett par av böckerna, skulle ta över efter sin berömde far.

Vad var det då som denne författare hade som gjorde hans böcker så otroligt populära? Svaret kan ges med ett enda ord: FANTASI. Det var fantasin som gjorde hans böcker så populära, samtidigt som hans grundliga kunskaper i de ämnen han skrev om  blev en otrolig språngbräda för hans många rentav profetiska framtidsvisioner. I mångt och mycket påminner han om världens mest produktiva författare, som verkade på ungefär samma tid som han själv, nämligen Frederick Faust, mera känd under namnet Max Brand. Likheterna är många, de var bägge storväxta och  hade stor aptit på livet.

Var hade Frich fått sitt intresse för att skriva sina fantastiska berättelser? Kanske kan man hitta svaret i Kondoren där man i slutet på romanen ser Jonas Fjeld hitta ett fotografi i  sin vän Magnus Torells ficka efter det att han blivit dödad av en förgiftad pil. På fotos står  skrivet: Min herliga mor, som lärde mig att älska äventyret. Det ligger nära att tro att det är direkt hämtat från Frichs egen mor.

Norges Jules Verne
Frich var Norges svar på Jules Verne och de inledande citaten är ett bra bevis på detta. .

I De Knyttede Naever, där vi för första gången får möta Jonas Fjeld, kan vi läsa om en Sydpolsfest för Roald Amundsen och hans män. Det var år 1910, två år innan Amundsen placerade den norska flaggan på Sydpolen.
Tre år före 1. världskriget skrev Frich: Framtidens krig kommer inte att utkämpas med kulor och krut utan också med giftgaser.

I Det yttersta havet (1921) utnyttjar Frich det han senast läst om djuphavsdykaren professor Picards erfarenheter och omvandlar detta till stratosfärflygning.

1911 berättar han om den finske uppfinnaren Ilmari Erkos experiment med borrstål.  Och i De svarta gamarna skriver han om helikoptrar, som vid den tiden ännu inte var uppfunna.

I De svarta gamarna skriver han om helikoptrar, som då ännu inte ens var uppfunna. Och i boken I kaparens våld läser vi om ett magnetiskt instrument som kan se stålfartyg i mörker. Idag heter detta instrument radar.

Två norska ”litterära förståsigpåare” har dissekerat Frichs böcker för att bevisa vilken utstuderad fascist han var. Willy Dahl kallar honom för rasismens våldsprofet i en av sina böcker och Nils-Aage Sörgaard har gått igenom en (!) av Frichs böcker och därmed ”bevisat”  att han var fascist och rasist. Men det som dessa bägge herrar har glömt  är att verkligen läsa Frichs romaner. Det kan de helt enkelt inte ha gjort, för då skulle de genast ha upptäckt att negrer eller sydamerikaner inte genomgående är rövare och förbrytare i hans böcker. Ett exempel är ju Jonas Fjleds gode vän Paquai, Tobaindianen.

Och ett annat ämne som Dahl och Sörgaard hänger upp sig på är att judarna i Frichs romaner oftast är pantlånare procentare. Var han kanske helt ensam om denna företeelse? Man kan läsa nästan vilken underhållningsroman som helst från den tiden och finna samma sak. Den som ska analysera Frichs böcker bör läsa samtliga. Och då bör man också förflytta sig tillbaka till tiden då de skrevs och inte försöka få dem att framstå som om de kom direkt från trycket idag.

Prov på författarens handstil

Romandockor
Frich hade en speciell arbetsmetod när han skrev sina böcker. Påminnande om den franske författaren Dumas, som ju också kunde konsten att skriva spännande romaner. Frich hade nämligen små dockor eller figurer liggande framför sig, som föreställde hans romanfigurer. Allteftersom en person blev dödad eller på annat sätt försvann ur handlingen plockades dockan/figuren bort och lades i en särskild låda.

Frich skrev en gång en roman speciellt för Berlingske Tidende. Det var en Köpenhamnsroman med titeln Hyänorna (i Norge utg 1917) och den gick som följetong i samma tidning, som kunde berätta om författarens arbetsmetoder:
”Med spänning följer läsarna handlingen dag för dag  i Övre Richter-Frich´s Köpenhamnsroman, Hyänorna, som han skriver speciellt för denna tidning. Vi kan idag avslöja författarens arbetsmetoder. Han skriver romanen på Hotel Bristol, rum 312. Inspirationen brukar infinna sig klockan 11 och han använder då två timmar per kapitel, vilket innebär att han redan klockan 13 kan gå och njuta av sin lunch. Då har han skickat en budpojke från hotellet till Berlingske Tidende med det purfärska kapitlet.”

I början av denna artikel lärde vi oss två namn, kanske de mest populära av alla nämligen Jonas Fjeld och hans vapendragare Ilmari Erko. (Ilmari är förresten namnet på mästersmeden i finska Kalevala).

Men det finns flera personer som återkommer i hans bäcker. En av dem är Fjelds raka motsats och dessutom hans dödsfiende. Hans namn är Francois J. Delma och hans son kommer in senare i handlingen. Denne har ärv sin fars hat mot Fjeld.

James Bond har ju som alla känner till en nära vän i CIA-agenten Felix Leiter. Bond och Leiter samarbetar i flera av Flemings thrillers. En liknande vän har Jonas Fjeld i Ralph Burns, inspektör vid Scotland Yard. Vid en svår olycka mister Burns en arm och ett ben. Märkligt nog händer samma sak med Felix Leiter då han och Bond kämpar mot Mr Big i thrillern Leva och låta dö. Har Ian Fleming läst Frichs böcker? Kanske inte men visst är det ett märkligt sammanträffande.

En annan populär person  är Adrian Rocca, som uppträder i fem romaner. Och då bör vi kanske också nämna Jörgen Bratt, hjälten från I Polarnattens famn och Kanonernas själ.

Originalmenyn från Övre Richter-Frichs 60-årsdag, som avhölls på Grand Hotel i Oslo den 11 april 1932. På menyns baksida fanns omslaget till Rotterna

Goda viner, god mat
Frich var en man med bägge benen på jorden. Han var en stor kännare av goda viner och god mat, en riktig festprisse. Detta ger han prov på i flera av sina romaner. Och när han gisslar alla förbud och vegetarianer hänger detta naturligtvis samman med 20-talets spritförbud. Den mat- och alkoholglade författaren ville själv bestämma sina intag på dessa områden.  Och ganska typiskt är det att han skrev Bordets Gleder (1925) tillsammans med Kitty Wenzel. Boken om tobak kom 1934 i Norge och Boken om vinet 1929 (den är icke utgiven i Norge).

Frich berättar att han under tio lyckliga år i Paris hämtade inspiration till många romaner. Han firade sin 50-årsdag där. Övriga länder han bott i var Tyskland (Berlin), USA (New York) och i Sydamerika, där bodde han hela tre år. Från Buenos Aires for han vidare till Alaska, varefter han satt kurs på Mexico. Där utspelades ett flertal av hans romaner. Han besökte även Afrika och Antarktis och efter att ha varit i Indien skrev han boken Silkessnöret, som handlar om en indisk sekt vars medlemmar dödar sina fiender med ett silkessnöre.

Efter att han lämnade sitt hem i Vang kan man lugnt säga att han inte hade någon fast bostad fram till år 1930 då han återvände till Skandinavien och bosatte sig för gott i Södertälje (Täppgatan 2). Där bodde han i hela tio år då han flyttade till Östertälje (Villa Sättra). Där bodde han fram till sin död 1945.

Det har inte skrivits så mycket om att han faktiskt var gift. Hon var av finskt påbrå och Hette Aja Basiliker, dotter till storsångerskan Ida Basiliker. Med henne hade han en dotter. Hon hette Ellie senare bosatt i Oslo, gift Anker).

Frich hade alltså sett det mesta av världen och han prövade också på det mesta. Han reste Norge runt med tusenkonstnären Calle Cederström. Han var norgemästare i single scull och han slog den danske roddaren J. P . Möller. Han deltog i armbrytning och var en tid känd som Norges starkaste man. Han hade astronomi som hobby och han trollade med kort rent professionellt. Om han fick anledning till det spelade han även biljard och schack och gick ofta på hästkapplöpningar. Han fuskade till och med att skriva lite lyrik.

”PENNEN FÅR HVILE TIL FREDEN KOMMER”
Ja, det är ett av citaten från hans 70-årsdag, som bland annat bevakades av Svenska Dagbladet, Stockholm. Han fortsatte: ”Om jag skriver något mer blir det endast småartiklar och skulle jag samla ihop mig ordentligt skulle det kanske bli mina memoarer. Jag har nått den ålder då man funderar på detta och själv läser jag med glädje den sortens böcker. Just nu känner jag mig som en fågel utan vingar. Aldrig har jag väl längtar mera efter att få resa till Rivieran eller Sydamerika än nu. Men det kanske blir bättre när freden kommer . Mina ungdomsdagar på pampas och Amazonas samt vid Madalenafloden framstår som kära minnen. Inte ens massorna av moskiter kan få mig att glömma dessa minnen.”

I Östertälje vill han fortsätta att leva – ”gamla möbler tål inte att flytta” , säger han som en avslutning.

Övre Richter-Frich blev 73 år och han gick bort i sitt hem i Östertälje den 13 maj 1945. Han vilar nu i Norge, där hans första hem var. Han ligger vid den östra porten i Vangs kyrka, precis innanför porten. Se foto på hans gravsten ovan (foto: Odd M Syversen).

Kanske finns det några läsare av denna artikel som känner för att stifta (kanske rentav återstifta)  bekantskap med Frichs romaner. Tyvärr är detta inte så enkelt. Visserligen gavs det ut en hel del i nyutgåvor 1966–67 och de är relativt lätta att hitta även idag. Men dessa nyutgåvor har helt ödelagt på ett barbariskt sätt eftersom man har försökt modernisera dem. Kanske är det dock fortfarande några som har originalböckerna liggande i ett vindsutrymme – som gavs ut åren 1911–1945. De kan du tryggt läsa och vi önskar en god resa i äventyrens fantastiska värld.

Vi tackar Dig, Övre Richter-Frich, för att du lärde oss älska ÄVENTYRET!

BIBLIOGRAFI ÖVRIGA BÖCKER (Svenska 1.uppl):

I polarnattens famn    1912
Kanonernas själ        1916
I kaparens våld        1918
Hyänorna        1919
Handelsspionen Servans    1917
På morgonrodnadens vingar    1921
Jorden som draeper (ej på svensa)1921
Det yttersta havet    1921
De hemlösas ö        1927
Mannen från Lhassa    1939
Solkungens arv        1928
Ambassdören från USA    1929
Madonnans leende    1931
Saxofonkungen        1932
Den flygande kofferten    1933
Tystnadens hus        1933
Havets son        1933
Kuppen i Nordbanken    1933
Silkessnöret        1934
Baron Cervins sista kupp    1935
Skottet i natten        1935
Banditernas uppmarsch    1935
Olympiasegraren    1936
Dimbanditerna (ej i Norge)    1936
Pans flöjt        1937
Roca och vampyren    1937
Furstinnan bland spioner    1938
Vad hände på Ambassadörkl.    1938
Starke Jansson i Kinesiska sjön    1941
Två män på en flotte i Söderh.    1941
I Eiffeltornets skugga    1942
Karolinen i Södra Ishavet    1942
Styrman Rolf i Klondyke    1942
Styrman Rolf i Alaska    1942
Jacob Harvis, spelaren    1943
Vampyren        1944

Nu har  VERONICA von SCHENCK kommit med sin andra bok om profileraren Althea Molin. Margareta & Iwan Morelius intervjuade henne.

Just nu är du det en av de nyaste tillskotten på den kvinnliga deckarhimlen. Vill du berätta lite om varför du valde deckarens form att skriva?

Jag måste erkänna att jag inte hade något val! Jag har varit fullt och fast insnöad på deckare sen jag läste om Ture Sventon och Sherlock Holmes när jag var liten. Jag har aldrig ens funderat på att skriva i en annan genre. Möjligtvis deckare för barn kanske!

Förstår att du måste ha läst rätt mycket och då blir frågan automatiskt vilka som är dina favoriter? Både författare och böcker är välkomna. Kanske någon som påverkat dig mycket?

Oj, jag har många, väldigt vitt skilda favoriter. En relativt ny upptäckt är franska författarinnan Fred Vargas, underbart nästan humoristiskt skruvade böcker med mörk underton. En författare som påverkat mig väldigt mycket är amerikanska James Lee Burke, med sitt målande språk och sociala patos. Han har på något sätt alltid förmågan att få fram det mänskliga, nakna i även den mest förhärdande brutala karaktär. Just nu läser jag om en gammal favorit: H. K. Rönbloms Döden i grytan från 1957. Sverige har en enorm skatt av gamla kriminalromaner av väldigt hög klass, som jag älskar att läsa som motpol till alla de moderna varianterna. Det finns en stilistisk renhet i de äldre böckerna som jag verkligen gillar!

Varför valde du en kvinnlig profilerare? Och varför just den bakgrunden? Har du själv varit i USA?

Jag är fascinerad av varför mycket mer än hur. Jag ville hitta ett sätt att fokusera på den mänskliga faktorn, både hos brottsling, offer och utredare. Profileringen passade bra. Den fascinerar mig mycket, eftersom den är en kombination av empati, analytisk förmåga och logik.

Altheas bakgrund, tja, den är ju onekligen speciell. Att hon blev amerikansk/koreansk/svensk berodde på att jag ville skriva om känslan av att höra hemma men ändå inte. Att vara en del av gänget men ändå inte. Jag har goda vänner som är koreaner och har alltid varit fascinerad av det landets kultur och svenskarnas relation till Korea så det föll sig väldigt naturligt. Samma sak med den amerikanska inblandningen. Profilering är ju i grunden en amerikansk teknik, och vi svenskar har ju en rätt splittrad hatkärlek till allt det amerikanska, jag själv inte minst, så jag tyckte att det skapade en intressant dynamik.  Jag har varit i USA några gånger och hoppas på att så småningom får möjlighet att åka till Korea.

Som gamla stockholmare, bägge två, tyckte vi mycket om din stockholmsskildring. Välkända platser för oss, särskilt för mig (Iwan) som är född på Kungsholmen). Har också bott i Lilla Ursvik 1939-42.

Tack! Själv är jag inflyttad. Jag flyttade till Stockholm från Örebro med mina föräldrar när jag var tretton år och blev handlöst förälskad. Jag upphör aldrig att fascineras av Stockholms många bottnar och otroliga skönhet. Jag har bott på Kungsholmen i många år, fast inte nu längre tyvärr. När barnen är uppvuxna hoppas jag på att kunna flytta tillbaka dit. Målet är någon liten vindsvåning vid Kungsholms torg!

Tycker dina personskildringar är mycket bra tecknade. Hur valde du dem? En del sympatiska en del verkliga ”skithögar” (ursäkta uttrycket), som man nästan alltid träffar på i deckare – både svenska och utländska.

Tja. Jag gillar människor. Jag gillar att hitta inspiration till mina karaktärer i någon form av lapptäcke av filmer, tidningsbilder, riktiga människor jag träffat, människor jag ser på stan, rena fantasier och mycket mer! Jag tycker faktiskt att skitstövlarna är svårast, jag vill alltid se något gott i alla och då tenderar mina karaktärer till att bli alldeles för förstående hela tiden!

Måste passa på att fråga om ett uttryck du använde ett par gånger i din bok. Vad är magrutor?

Det är en riktigt vältränad mans magmuskler som kan sägas bilda ett rutmönster.

Du ska ha en eloge som inte frossade i skildringar av bortskurna kroppsdelar eller våldspornografiska detaljer. Men en sak tycker vi inte verkade riktigt bar. Vi tror inte att polisen skulle ha släppt in Althea ensam till psykopatmördaren, som man gjorde i slutet av Änglalik. Insatsstyrkan borde så att säga banat väg för henne och först när allt säkrats kunde hon gått in som förhandlare. Vad säger du om det?

Nej, det är helt sant att jag i det läget tog mig lite friheter så att säga, för att få en intressantare och mer dramaturgisk välfungerade scen. Jag lovar att inte göra om det!

Jag tycker om att inte vara allt för hårt mallad i mina böcker, att arbeta med lite olika dramaturgi för att undvika att bli alltför förutsägbar. Jag hoppas att jag lyckats!

Har du några hobbies? Din musiksmak har vi fått ta del av i några kapitel. Det är ju vanligt att huvudpersonerna i dagens deckare både lyssnar på pop, jazz och klassiskt musik.

Jag älskar att måla tavlor, men har inte gjort det på länge, eftersom jag har två små barn som så gärna vill hjälpa till om jag tar fram penslar och färg! En nyfunnen hobby är faktiskt också trädgårdspysslande, man tänker så bra med fingrarna i jorden!

Det gläder mig (Iwan) att någonstans ha läst att Du gillar författarna James Lee Burke och Fred Vargas. den senare tycker jag är helt otroligt bra.

Ja, hon har ett härligt sätt att skriva på. Ett enormt självförtroende i att våga skriva udda. Det riktigt känns hur roligt hon har när hon skriver. Min favorit hittills av Fred Vargas är The Three Evangelist.
____________________________________________________________

” Frank Heller hade en bra förklaring till varför det måste finnas mord i en detektivroman i sitt förord till All världens detektivhistorier från 1945. Han menar att rädslan för döden är det enda vi alla har gemensamt innerst inne. »… vi äro alla dödliga«, skriver han. Onekligen. Jag tror mycket mer på den förklaringen än på att jag och alla andra läsare av krim skulle äga någon form av morbid blodtörst.” Citat hämtat från Veronicas uttalande i Svensk Bokhandel.

Recension av Änglalik i DAST

Recension av Kretsen i DAST

Krönika av Niclas Ahlfors

Jag är inte sämre människa än att jag kan ändra mig!

Jag erkänner att jag tillhört den grupp av människor som lett i mjugg åt alla bästsäljande deckare (av sämre snitt) som givits ut. Jag behöver inte nämna författarna vid namn, ni vet säkert vilka jag talar om. De dyker upp då och då i massmedierna och genast är vi andra snabba med att baktala dem.

Att jag ändrat mig och inte längre ler i mjugg, utan närmast beundrar dessa författare, är deras insikt. Insikt i vad deras läsare vill ha, och vilka texter som faktiskt kan ge mat på bordet.

Bästsäljarna känns som lågkvalitativ underhållning. Hjärnan står i stand by-läge och jag kommer ändå igenom boken med lätthet. Historien framstår som banal, språket håller inte någon högre klass och dialoger liknar pilsnerfilmernas hejiga och tomtrampande snack.

Ändå säljer dessa böcker i upplagor som kan kännas overkliga.

Varför?

Är det för att läsarna är puckade och inte klarar av Strindberg eller Steinbeck? Knappast. Kanske handlar det om tajming? Oavsett vilket så har deckarförfattarna hittat ett koncept, en ton som ljuder av välbehag hos en bred publik.

Jag vet att diskussionerna går höga bland oss som anser att vi står för en bättre deckarlitteratur där vi inte bara värnar den goda berättelsen, utan även håller det korrekta språkets fana högt. Kanske slår vi oss för bröstet och hävdar med bestämdhet (eller med en dåres envishet) att det där ska du inte läsa.

Jag undrar dock om det är så klokt att tala om vad som är bra och mindra bra litteratur? Läsaren är väl till syvende og sist den som har makten att döma? Kunden har väl alltid rätt och att säga till läsaren vad som är rätt och fel är som att bita den hand som föder (eller kommer att föda) en.

Jag uppmanar därför alla mina gelikar att sluta diskutera och börja handla. Sluta upp att vara avundsjuk på bästsäljarna! Inget är som bekant så bra att det inte kan göras bättre. Gör det då! För det tänker jag göra om än med viss ödmjukhet.

– Mest för att hålla demensen stången. Jag är i den åldern. Det har varit skönt att skriva för skojs skull; när lusten fallit på. Inget tvång. Inga måsten. Kändes det inte roligt gjorde jag något roligare.

Men så fick han infallet att anmäla sig till Helena Siganders Deckarskola, mest för att få en utomståendes syn.

– Det mådde mitt skrivande bra av. Jag fick massor med tips och nya infallsvinklar. Oj, vad man kan stryka och ändra i en text; mängder av ord som läsaren kan vara utan. Allt detta har resulterat i lusten att sätta skräck i andra läsare och mitt skrivande har fått en allvarligare mening. Så nu har jag väl att se fram emot skrivkramp alternativt överfyllda papperskorgar. Jag är emellertid igång och ännu så länge är det enbart roligt.

Han har fyllt på byrålådan under årens lopp med en del ofullbordat och en och annan färdig novell (och sedan har han glömt bort den). Publicerat sig har han gjort i fackpress. I lokaltidningen, BLT, har han bidragit med en serie kåserier under rubriken “Vi som flyger och far”.

Men så:

– Jag skrev en dokumentär, “Arsenik och fosfor”, som ett bidrag till TV-serien “Din Släktsaga”. Den blev antagen och filmad – och jag blev “TV-kändis”.

_____________________________________________________________________

Av Nils G Olsson

Dröjande stod hon kvar på trappan utanför farstukvisten och lyssnade på tystnaden. Mellan trädens vindstilla grenar skymtade tjärnen över vilken det låg ett dis som morgonsolens strålar höll på att bryta igenom. Några insekter började surra utan att stillheten stördes. Detta var något annat än stadens larm. Detta var balsam för själen.

Hon vred om låset i dörren på sin sommarstuga, tog kaffekorgen på armen och började vandra längs stigen, bort till grannen.

Det hade blivit en kär morgonrutin att bjuda den gamle vithårige mannen, som bodde ensam i sin stuga, på morgonkaffe och få lyssna till hans berättelser från guldgrävaräventyr världen runt. Ibland visade han sina ”nuggets”, en stor burk med guld som han vaskat ihop. Nu hade han slagit sig till ro i den ursvenska skogen, i en enslig koja vid en porlande bäck. Ibland sökte hans vaskpanna lyckan där men om han fann guld ville han inte berätta.

Hon råkade trampa på en torr gren som bröts av och smällde som ett pistolskott. Hon ryckte till. Några änder flög upp från tjärnen. Hon tyckte sig också höra bortflyende steg.

Mellan träden skymtade stugan och hon såg att dörren stod på vid gavel.

– Hej Axel! ropade hon, när hon kommit tillräckligt nära.

När ingen svarade steg hon in i stugans enda rum och såg Axel ligga över bordet. Rakt under takkronan av smide låg han med huvudet vilande på armarna. Det såg ut som han sov.

– Axel! här kommer jag med frukosten.

Hon kramade hans axel. Han sjönk mer ihop. Då förstod hon att något var fel. Med sina vana sjuksköterskehänder letade hon efter pulsen. Han var död. En hjärtattack, blev hennes första tanke.

Det hade blivit tyst i rummet; en flugas surrande hade upphört. Den hade sökt sig till en röd rännil som rann från Axels huvud och vidare ner bakom örat och under skjortkragen. Ett slag hade träffat hjässan. Någon hade mördat Axel.

Hon tog tag i bordskanten för att få stöd. Döden var hon van att möta, inte mord. Vad hade hänt här inne? Sängen vid väggen tvärs emot fönstret var obäddad som vanligt. Jaktgeväret och den slitna läderväskan med patronerna hängde på sin plats. Solstrålarna, som letade sig in genom den öppna dörren, lyste på en solkig bänk längst bort på vilket det stod ett spritkök, några odiskade kastruller och en tallrik. Lutad mot ett bordsben stod vaskpannan. Ovanpå det höga skåpet vid sidan om dörren stod burken med guldklimparna. Allt fanns kvar. Allt verkade orört.

***

Hon hörde en gren knäckas. Sedan inget mer. Andlöst stilla lyssnade hon. Endast flugans surrande och lukten av gammalt damm uppfyllde henne. Hon ville smyga fram och stänga stugdörren. Som en länk mellan döden i det unkna rummet och det levande livet behövde hon öppenheten till världen utanför; den porlande bäcken, fåglar som kvittrade, ändernas vingslag över tjärnens spegelblanka yta. Det var ljudet av steg som skrämde henne.

Spegeln på väggen, med sitt spruckna glas, fångade hennes ansikte. Hon såg skräck i sina uppspärrade ögon. Varför hade hon inte tagit mobiltelefonen med? Hon sneglade på geväret, men visste ingenting om vapen.

En skugga drog förbi och ett ögonblick skymdes ljuset i dörröppningen. Instängdheten gastkramade henne. Vad fanns att försvara sig med? Hon såg kastrullerna och tallriken, ingen kniv.

Oväntat och overkligt hörde hon barnröster. De kom bortifrån bäcken. Hon vred huvudet mot fönstret. Vid bäckkanten satt granngårdens två barn, en pojke och en flicka, på huk och lekte. Hon kunde se hur de släppte träpinnar i det porlande vattnet. För ett ögonblick glömde hon sin egen belägenhet och förflyttades till sin egen barndoms bäck. Den, som i leken blev stor som Mississippi, med båtar som kastade sig ut i de dånande forsarna.

Hon rycktes tillbaka till verkligheten när hon såg ryggtavlan av en man, på väg mot de bägge barnen. Ett ljust, tovigt hår hängde ner över kragen på den långa svarta lodenrocken han hade på sig trots värmen. Tydligen sa han något vänligt för de tittade upp och flickan skrattade till. Han satte sig på huk mellan dem och tog upp något från gräset och kastade ut det i bäcken.

Alla tre reste sig. Barnen började springa bort från bäcken, mot hemmet till. Mannen vände sig mot stugan. Nu kunde hon se att han hade virat en lång halsduk kring halsen. En minnesbild dök upp i hennes huvud men försvann lika snabbt.

***

Hon blev alldeles ifrån sig till när han med snabba steg närmade sig. Vem var han? Vilka var hans avsikter? Hon backade bort från fönstret, bort till andra sidan och tryckte sig tätt upp mot väggens ohyvlade furubräder. En impuls fick henne att ta ner jaktgeväret. Hon tryckte det hårt mot bröstet och väntade.

I evighet upphörde andningen innan mannen dök upp i dörröppningen.

– Vem är du? frågade hon hest.

Mannen tvekade och såg överraskad ut när han fick syn på henne. Gevärspipan som pekade mot hans mage fick honom att höja händerna en aning.

– Lugn, gör inget överilat, sa han med släpig röst. Det är inte som du tror. Låt mig förklara.

Villrådig om hur hon skulle agera lät hon honom ta ett steg in i stugan. Hon släppte honom inte med blicken. Mannen kastade en hastig blick mot Axel.

– Är han död?

Hon nickade.

– Axel var min bästa vän. En gång i tiden kamperade vi ihop och har upplevt många strapatser tillsammans under jakten på guld. Efter många år ville jag söka upp honom och återknyta bekantskapen. Här hittade jag honom. Får jag sätta mig ner och berätta vad som sedan hände?

Åter nickade hon och mannen satte sig försiktigt ner.

Ett ögonblick verkade han leta efter orden innan han började förklara:

– Axel blev väldigt överraskad och glad när jag stod där i dörröppningen. Gamle Jimmy! utropade han och flög upp från stolen med utsträckta armar. I ivern över återseendet reste han sig så hastigt att huvudet slog i den tunga järnkronan. Han segnade ner över bordet och blev liggande livlös.

– Vad gjorde du då?

– Jag greps av panik, fortsatte mannen, och sprang ut för att skaffa hjälp. Planlöst irrade jag omkring och när jag återsåg bäcken begrep jag att jag sprungit i cirkel. Barnen, som lekte där, bad jag springa hem och hämta sin pappa för att det skett en olycka. Han bör väl snart vara här.

Hon pekade med bössan och rörde sig inte. Kunde hon lita på honom? Om han var mördaren skulle han väl inte ha bett barnen hämta pappan, försökte hon lugna sig. Kanske han bara ville få bort dem för att snabbt roffa åt sig guldet och försvinna? Hade hennes ankomst stört honom så att han inte hade hunnit ta med sig bytet? Tankarna virvlade runt.

Hon tittade begrundande på Axel. Kunde kollisionen med lampkronan bli så förödande att han dött? Fast kanske den utlöste en hjärtattack eller stroke? Hon vågade inte gå fram för se om det fanns spår av blod på någon av lampans svarta järnarmar.

Jimmy, Axel hade i någon av sina historier berättat om honom, mindes hon svagt. Var det som vän eller fiende?

Måtte Björn, barnens pappa, skynda sig. Annars visste hon inte vad hon skulle ta sig till. Paniken kröp i kroppen men hon höll stadigt geväret riktat mot mannen på stolen. Han visste inte att det var oladdat. Hon letade förtvivlat efter minnesbilder av vad Axel berättat Den långa, virade halsduken kring halsen gav henne till slut ett fragment. Det var något om ett elakt skärsår på halsen efter ett knivhugg. Var det detta han dolde? Hon ville be honom visa märket men hejdade sig. Det skulle inte hjälpa henne ett dugg.

***

Äntligen klev Björn in i stugan som nu verkade krympa på grund av hans resliga kroppshydda.

Hon slappnade av och berättade lugnt vad som hänt sedan hon kommit på besök med sin kaffekorg. Jimmy fick också upprepa sin version av händelseförloppet.

– Vi får naturligtvis ta hit polisen som får reda ut det här, sa Björn. Till dess måste vi stanna kvar. Är det någon som har en mobiltelefon? Min tappade jag i sjön i går, tyvärr.

– Min ligger kvar borta i stugan, sa hon. Jag kan springa och hämta den.

– Ja, det blir det bästa, sa Björn. Gör du så!

Det kändes befriande att komma ut i det fria igen. Hon kände spänningen släppa; förstod att hennes kropp varit spänd som en stålfjäder. Hon småsprang längs stigen. Solen lekte mellan trädkronorna och på marken skulle hjortronen snart locka med sitt guld. På tjärnen landade änder och krusade ytan.

Inne i stugan fann hon sin mobil på köksbänken. Hon skrattade till vid minnet av hur svårt det varit att prata i telefon samtidigt som hon försökt hacka lök med kökskniven.

Kniven …, nu kom hon ihåg. Pusselbitarna föll på plats. Med darrande händer slog hon numret till larmcentralen. Med luren mot örat sprang hon ut; knuffade igen dörren utan att bry sig om att låsa. Snubblande tog hon sig ner för förstukvisten och sprang tillbaka mot kojan. Hon måste hinna varna Björn. När larmoperatören svarade fick hon flämtande fram sitt meddelande.

Fullständigt utpumpad nådde hon stugan och såg Björn böja sig ner för att ta en skopa vatten från en hink. Jimmy stod tätt bakom med en kulhammare i handen.

– Björn, flämtade hon.

Jimmy vände sig om och smusslade samtidigt ner hammaren i fickan. Björn rätade på sig och såg frågande ut. Hon såg geväret stå vid väggen och grep tag i det.

– Jimmy är mördaren. Håll fast honom.

Björn handlade snabbt; tog ett stadigt livtag och låste fast Jimmys armar. Han gjorde inget motstånd. Med ett gevär riktat mot sig och i famnen på en bjässe insåg han nog det meningslösa.

I väntan på polisen berättade hon för Björn hur hon kom sanningen på spåret. Kökskniven hade fått henne att minnas vad hennes gamle guldgrävarvän en gång berättat.

Axel hade orsakat skärsåret på halsen. Under tiden de kamperat ihop hade Jimmy överfallit honom en natt i ett försök att roffa åt sig hans guld. Axel hade lyckats försvara sig och Jimmy hade flytt.

Hon har varit socialarbetare, politiker, trollat, spelat revy och gett ut åtta böcker. KARIN BRUNK-HOLMQVIST intervjuas av Iwan & Margareta Morelius

Hur kom det sig att du egentligen blev författare och skrev din första bok? Vore trevligt få veta lite om den bakgrunden.

Jag har skrivit så länge som jag kunnat hålla en penna i min hand. Min första “bok” skrev jag när jag var sju år och den har jag fortfarande kvar: “sagann åm mor såm städdade.” Jag har alltid haft en livlig fantasi som jag kände att jag måste få utlopp för. Det riktigt pockade på, så på något sätt kändes det som jag inte hade något val. Jag har alltid också ljugit som en borstbindare och kanske var det därför som jag senare blev politiker.

Vilken kul idé du fick med Potensgivarna. Hur får man egentligen en sådan idé? Var det kanske rentav helt enkelt så att du i verkligheten såg just det som hände med katterna?

Nej, jag har inte sett några kattor som käkat det som senare blev fröknarna Svenssons affärsidé  i Potensgivarna, men jag ville skriva en humoristisk bok om något osannolikt som ändå blev verkligt i allra högsta grad. Det finns personer som säger att de känner Tilda och Elida, att de sett när de stått och väntat på bussen till Simrishamn och det finns till och med personer som kört till Borrby för att leta efter huset där de tror att tanterna bor. Första utgåvan kom 1997 och boken säljer fortfarande bra. Det känns som det blivit en riktig bestseller. Är en bit över 100,000 sålda exemplar bara i Sverige. Sålt bra i Tyskland och Danmark. Till hösten kommer den ut på ett nytt norskt förlag med kvinnliga förtecken (Silke forlag).

Varför skriver du om äldre människor. Du har nu, som vi vet i alla fall, tre böcker som just handlar om den kategorin människor – i åldern mellan 70 och 80 år. Varannan bok om kvinnor, varannan om män.

Jag gillar äldre människor och att beskriva äldre miljöer.  Jag vill också genom mina böcker visa att det aldrig är för sent att förändra sina liv. Det är jag kanske själv ett bevis på, som debuterade först sedan jag fyllt femtio och började skriva på heltid först vid sextio. Jag tycker också om kollisionen när stad möter landsbygd och då gammalt möter nytt. Det blir så härliga effekter. Jag vill inte ha många personer i mina böcker, utan strävar i stället efter att fördjupa romankaraktärerna. Jag blir så frustrerad när jag läser en bok utan att få möjlighet att lära känna personerna. Ibland finns så många karaktärer i böcker att man känner att det är mer kvantitet än kvalitet.

Du har i någon intervju sagt att du gillar humor, vilket ju verkligen framgår av dina roliga och humoristiska böcker.  Har du några svenska respektive utländska favoriter?

Svenska favoriter är bl.a. Fritiof Nilsson Piraten och Gerda Antti. Piraten skildrar lite udda människor och burleska situationer, det gillar jag. Gerda Antti skriver vardagligt och med ett härligt långsamt tempo. Hon beskriver också den enkla vardagen. Bland de utländska författarna finns Arto Paasilinna och Alexander McCall Smith.

Har du någon gång känt trycket av att du måste prestera en bok?

Klart man känner trycket. Går det för länge mellan varje bok är det lätt att bli bortglömd. Det gäller att surfa på vågorna så länge som det finns intresserade läsare.

Hur lång tid brukar du ta på dig från själva iden till färdig bok?

Sedan jag slutat mitt arbete som socionom och skriver på heltid tar det knappt ett år från idé till färdigt manus. Utöver skrivandet är jag mycket ute och föreläser runt om i Sverige vilket är trevligt men det tar mycket av skrivtiden. Jag har flera framträdanden i veckan. En man ringde en kväll och ville boka mig till ett framträdande. Han föreföll lätt frustrerad och innan samtalet avslutades sa han: “Du behöver väl inte läsa ur den där med
potensen för du förstår prästen kommer också hit.”

Tycker du att du har “flyt” I ditt skrivande? Rinner det bara på liksom?

Sedan jag kläckt idén har jag verkligen flyt. Fingrarna hinner inte med tanken ibland. En gång per år isolerar jag mig från verkligheten. Hyr ett hus i fjorton dagar och bara skriver. Ingen familj, inga vänner, ingen teve eller tidningar.  Jösses vad jag är produktiv då. Fast klart, lite fånig känner jag mig ibland när jag sitter där och skrattar i min ensamhet när jag kommer på någon tokighet att pränta ner.

Har du läst några böcker av P G Wodehouse? I så fall vad tycker du om dem?

Jag har läst Sköna juveler men det var så länge sedan att jag faktiskt inte minns den. Nu borde jag förstås skämmas.

Har du last några av din kollega Jan Sigurds böcker?

Beträffande kollegan Jan Sigurd har jag däremot varit flitigare. Gillade bl.a. hans bok Paddlaren och även Berättelser från rapsrike. Jan är dessutom mycket trevlig att lyssna till.

Du har haft flera olika yrken har vi last någonstans även om uppgifter om din person är mycket sparsamma. Du har I alla fall trollat samt varit statist i några filmer av Hasse & Tage.

Något av en mångsysslare har jag allt varit. Teaterapan vaknade tidigt i mig. Jag spelade revy och jag var statist i Hasse Alfredssons Picassos äventyr och Vargens tid. Jag började som kommunalpolitiker i unga år. Satt med i kommunfullmäktige, socialnämnden, polisstyrelsen mm. Jag var också mycket aktiv som övervakare åt både kriminalvården och socialvården. Jag gjorde personutredningar i brottmål till tingsrätterna och var också
nämndeman under många år. Jag gjorde också vapenfriutredningar. Studerade ganska sent i livet till socionom och hann arbeta inom detta område cirka 20 år innan jag på heltid började ägna mig åt skrivandet. Jag gick också på scenskolan i Malmö och skrev dramatik för bland annat Lars Björkman och Reidar Jönsson. Har satt upp pjäser på skolor och varit också ute och trollat i olika sammanhang. Jag har också varit radiokrönikör på Radio Kristinastad i många år.

Har du några nya roliga uppslag? Har du någon gång rentav funderat på att skriva en rolig deckare?

Nog har jag uppslag alltid. Mitt arbete inom det sociala området har gjort att jag har ett rikt förråd att gräva ur både när jag ska hitta personer och episoder till mina böcker. Tyvärr kommer nog inte mitt liv att räcka till för alla uppslag jag har. En ny bok kommer förmodligen ut redan i september. Denna gång handlar det om ett äkta par och givetvis en del knepiga, udda personer i deras omgivning. Deckare har jag aldrig funderat på att skriva.
Jag kan läsa deckare men tror inte att jag passar för att skriva sådana själv. Man ska skriva det man är bra på och inte falla för trender.

Personligen tycker jag att det finns allt för få humoristiska böcker.  Jag vill ha roligt själv när jag skriver. Fast tack för tipset, jag kan kanske göra en deckare rolig. Hinner jag inte nu får det bli i mitt nästa liv.

Har du tid för några hobbies?

På fritiden i den mån jag har sådan, spelar jag lite golf, utan större framgång. Antikviteter, hem och trädgård och som alla andra skriver familj, dvs. man, barn och barnbarn. Jag har varit gift med samme man i 44 år och citerar någon som sagt: “jag har varit gift så länge att det snart kan betraktas som incest.”

Hur lång har man kommit med filmatiseringen av Potensgivarna?

Filmatisering det var en segsliten historia. Jag är född optimist och när jag sålde option på filmrättigheterna tänkte jag, det är nog bäst att boka biobiljetter. MEN, så snabbt går det inte. Nu är det nya intressenter på banan, inte bara till Potensgivarna utan även till andra titlar. Det finns flera som är intresserade och jag är övertygad om att det blir film, frågan är bara när.

Har du några äldre  förebilder för dina huvudpersoner? Kanske dina  egna föräldrar, morfar eller mormor?

Jag är uppvuxen i ett tillåtande hem. Mina föräldrar har alltid stöttat mig och min syster när vi haft tokiga idéer. Min mor skrev, men tyvärr kom hennes berättelser aldrig längre än till skrivbordslådan. Min syster är en äventyrare som bl.a. seglat jorden runt och hon har givit ut två böcker. Min far var hobbykonstnär och trollerilådan ärvde jag efter honom. Så en kreativ ådra finns.

I övrigt försöker jag alltid hitta roliga rubriker till mina böcker, något som väcker nyfikenhet. Sirila gentlemän sökes, är ett exempel. Eftersom ordet sirila inte finns, studsar en del till när de ser titeln. En kvinna ringde mig och berättade att hon höll på att jobba med Svenska akademins ordlista. En man hade ringt henne och frågat vad sirila betyder. Kanske har jag rent av skapat ett nytt ord.

Jag har givit ut totalt åtta böcker. Genom mitt sociala arbete har jag blivit en god iakttagare. Jag har också en förmåga att se enkla, vardagliga saker i min omgivning som kanske går andra förbi. Man behöver inte konstra till saker och ting. Det är faktiskt så, att det är i de enkla vardagssituationerna som dramatiken finns om man bara har sina sinnen på vid gavel. Jag har fastnat för ett uttryck: “Enkelheten är storheten.”

Jag har varit privilegierad. Jag har inte behövt skicka manus till förlag och blivit refuserad. Mina första böcker kom ut på ett litet lokalt förlag sedan var det min nuvarande förläggare som sökte upp mig. Hon flyttade till
Österlen och fick höra av sina grannar om Potensgivarna. Den var slut i affärerna och hon kom hem till mig och köpte boken. Efter ett tag kom hon och sa: “Jag vill ge ut Potensgivarna.” Jag försökte bromsa henne. Den hade
sålt bra lokalt och jag trodde inte att den skulle sälja mer och tyckte synd om henne om hon skulle göra en felsatsning. Men, det blev ändå så. Sedan dess har den sålt i över 100.000 exemplar. Att ha ett seriöst, drivande förlag som marknadsför har jag sett att det ger resultat. Jag har nu givit ut fem böcker på Kabusa Böcker  och känner mig trygg och som sagt privilegierad eftersom det inte är frågan om OM utan NÄR nästa bok ska komma
ut.

PS. Karin kom faktiskt tvåa efter Henke Larsson, som ÅRETS SKÅNING förra året, men före Anita Ekberg-

Vi som läst era böcker under många år kommer att sakna er, men kommer att ha era böcker i våra minnen. Här är listan över avlidna deckarförfattare 2008 (födelseår inom parentes) Tack Stop your killing me för uppgifterna.

George Chesbro (1940)
Michael Crichton (1942)
James Crumley (1939)
Julius Fast (1919)
Tony Hillerman (1925)
Edward D. Hoch (1930)
Jack Lynch (1930)
Stephen Marlowe (1928)
Gregory McDonald (1937)
Julian Rathbone (1935)
Margaret Truman (1924)
Janwillem van de Wetering (1931)
Hillary Waugh (1920)
Donald E. Westlake (1933)
Phyllis A. Whitney (1903)

Av Dexter Filkins
The Forever War 2008
Översatt av Katalin Földesi
Albert Bonniers 2009

Kriget mot terrorismen som tog sin början efter den 11 september 2001 – de senare årens stora sak på den internationella agendan – verkar pågå i evighet. Det är nog därförkrigskorrespondenten vid New York Times Dexter Filkins reportagebok från Afghanistan och Irak fått den pessimistiska titeln Krig utan slut.

Det är en opolitisk bok så till vida att Filkins inte analyserar de stora politiska frågorna utan håller sig till krigets fabriksgolv. Han berättar hur han själv uppfattar skjutandets, resandets, joggandets och fikandets vardag. De amerikanska soldater han berättar om håller inte alltid på att jaga terrorister och de afghaner och irakier som också kommer till tals får liknande behandling i en lätt absurd beskrivning av mondäna händelser.

Men här finns också redogörelser om kulturella skillnader. Amerikaner är inte främmande för dödsstraff men orsakerna till att sådant döms ut skiljer sig. I talibanernas Afghanistan straffas ficktjuvar med att få händer avhuggna, olydiga barn piskas blodiga och otrogna (alltså ”äktenskapsförbrytare) stenas till döds. Straffsatserna skiljer sig alltså åt och läsaren får själv analysera resultatet.

Själva kriget ser också annorlunda ut är det som mellan 1939 och 1945 utspelades på europeisk mark. Visst utsattes civila för flyganfall även där men här tycks anledningarna se annorlunda ut och det finns mer av hämnd och revanschlusta när stridvagnarna här brakar rätt genom hus och hem. Man kommer att tänka på Cornelis Vreeswijks visa om den late soldaten.

De amerikanska soldaterna har order att bygga upp en demokrati och gör det genom att skjuta oskyldiga irakier med hänvisning till att det är bättre att irakier dör bara amerikaner får leva.

Filkins beskrivning av enskilda människors känslor inför arbete/uppdrag är skrämmande. Döden och lidandet framhävs och man blir rätt klar över hur krig i alla dess former förstör människors samveten. Nu är USA-trupperna på väg ut ur Irak men ökar i antal i Afghanistan. Vad betyder det för självmordsbombarnas tillväxt? Jag tror inte ens att jag vill veta det.

PER MAGNUSSON

]]> http://www.dast.nu/recension/krig-utan-slut/feed 0 http://www.dast.nu/recension/livets-gator-%e2%80%93-jane-austen-2 http://www.dast.nu/recension/livets-gator-%e2%80%93-jane-austen-2#comments Tue, 18 Aug 2009 10:35:21 +0000 admin http://www.dast.nu/?p=4433 Av Vivi Edström Albert Bonniers förlag 2009 Den här boken går inte att placera i någon av DAST:s vanliga genrer. Men troligen har många av våra läsare ett brett litteraturintresse och kan känna samma glädje som jag av Edströms presentation av Austen, hennes tid och verk. Vi får en kort biografi, men störst utrymme ges [...]]]>

Av Vivi Edström
Albert Bonniers förlag 2009

Den här boken går inte att placera i någon av DAST:s vanliga genrer. Men troligen har många av våra läsare ett brett litteraturintresse och kan känna samma glädje som jag av Edströms presentation av Austen, hennes tid och verk.

Vi får en kort biografi, men störst utrymme ges åt Austens romaner. Personerna beskrivs levande, Edström resonerar om deras sociala förhållanden och förklarar deras handlingar. Hon utgår då från de värderingar och sedvänjor som gällde omkring år 1800 .

Kapitlen om romanerna har alla ordet kärlek i rubriken, t. ex. Lady Susan – kärlek och svek, Emma – kärlek och gåtor, vilket säger något om ett centralt tema hos Austen: kärlek.

När Edström behandlat de enskilda romanerna sammanfattar hon i några kapitel teman som återkommer i böckerna: Flickors fostran, Unga män.

Naturligtvis betonar hon att Austen är rolig!

Edströms språk är levande, texten är lättläst. Boken tyngs inte av fotnoter eller notregister. Det finns en litteraturförteckning, för en den som vill läsa mer, och ett personregister.

För mig betydde boken en återupptäckt av Austen. Hennes romaner står i min dammiga bokhylla och ropar på omläsning.

För den som läser litteraturhistoria kan Edströms bok hjälpa till att komma närmare Austen och hennes värld, vara till hjälp vid repetition inför tentamen. Kanske några läslata studerande tar risken att  bara läsa Edström? Kanske rentav klarar tentan på det sättet? Men i så fall missar de upplevelsen att för några timmar förflyttas till Austens tid och värld. Och för att förstå hennes betydelse för litteraturen, särskilt den engelska, måste man avnjuta hennes språk med dess ironier och antydningar, allt som går att läsa mellan raderna.

Slutligen: P.D. James påpekar ofta hur högt hon skattar Jane Austen. Detta kan i någon mån försvara att Vivi Edströms bok får utrymme här i DAST.

BENGT HEURLIN

Av Håkan Nesser
Albert Bonniers 2009

Författaren Erik med Nobelprisefternamnet Steinbeck flyttar med sin kvinna från van Veeterenland till New York. Han bär på traumat att hans lilla dotter försvunnit. Trots sina röriga känslor hoppas han på att orka skriva en roman i världsmetropolen.

Man märker att Nesser bott in sig och läst in sig på New York. Han besöker krogar och barer (eller biblioteket nära Carmine Street i Greenwich Village där de bor) i en stad som befolkas av människor som skulle kunna vara tagna ur en novell av O. Henry eller en roman av Paul Auster. Han tänker på den försvunna dottern och försöker övertyga sin målande konstnärskvinna att hon är borta för alltid. Men det är svårt. Klyftan mellan dem vidgas.

Han har sett dottern kidnappas. ta en främlings hand och kliva in i hans bil, utan att hinna förhindra det, en sak som skulle kunna göra vem som helst galen.

Maskarna på Carmine Street har spänningsmässigt likheter med Nessers böcker om polisstyrkan i Maardam eller Gunnar Barbarotti men är kanske mer lik de mer filosofiska novellerna i exempelvis Barins triangel. Man grips av hans sätt att beskriva det outhärdliga i livet, ännu mer när man läser berättelsen i bokform än uppstyckad som i sommarens följetong i Svenska Dagbladet.
´
Jag höjer dock lite på ögonbrynen när han styr in på ett parapsykologiskt spår. Har han möjligen läst senaste årens romaner av Kallentoft et consortes och funnit dem bäriga publikt sett? Jag vill inte tro det, säkert är det en tillfällighet. I vanliga fall finner jag Nesser mycket jordnära.

Och faktiskt mer spännande än här. Han målar mer med vattenfärger än med olja, får berättelsen att stanna upp med betraktelser om ovidkommande ting eller ord. Här tycker jag mig märka avsikten och den konstruktion som kanske inte bör skönjas. Fast det är egentligen få som kan konstruera en intrig lika djävulskt som Håkan Nesser.

Han lyckas till och med knyta ihop säcken på ett trovärdigt om också lite snabbt sätt.

KJELL E. GENBERG