Jag kollar då och då The Bill på Kanal 9, Englands längsta polisserie. Den har visserligen 25 år på nacken, men de delar som visas nu i Sverige är från de senaste säsongerna. The Bill följer ett antal poliser i ett Londondistrikt. Mycket är vardagsbrott, ibland lite läskigare våldsinslag, ungdomskriminalitet blandas med någon enstaka gangster.

Men oavsett om brottet är inbrott i butik eller rånöverfall så är polisernas första reaktion: skaffa videobanden från övervakningskamerorna. Därnäst gäller det att ta hand om datorer om sådana varit inblandade, samt att kolla telefonsamtalen.

Jo, jag har läst att Storbritannien är världens mest övervakade land. Det som slår en som naiv tittare i Sverige är med vilken vardaglighet detta sker, och att det så ofta verkligen finns en eller flera kameror (vilket man ju tycker att brottsligheten borde veta) som avslöjar missdådare.

Jag läser en hel del engelska deckare varav många ju numera är polisromaner men har inte samma intryck därifrån. The Bill känns dock väldigt verklighetstrogen, men som integritetskänslig svensk kanske man kan hoppas på att det är manusförfattarna som tycker att övervakningsvideo är ett enkelt sätt att lösa normalt två fall per entimmesavsnitt (minus reklam).

Så är det nutid eller framtid vi ser? Och hur ser The Bill ut om tio år?

LEIF-RUNE STRANDELL

Krönika av Niclas Ahlfors

Film ska ses på bio, tänker jag och sparkar igång min femtiotummare. I dvd:n ligger en polisrulle och väntar på att få spelas upp. Filmen är kanske inte det viktigaste den här kvällen.

Det är ljust ute, kvällssolen ligger på och ritar små gul-vit-orangea prickar på tv:ns skärm. Med möda lyckas jag mota solkatterna och tränger ner mig i soffan. Någon i min umgängeskrets har haft den goda smaken att låta oss få se en Beck-film. Där sitter vi nu, ett gäng som lyckats sno åt oss en stund utan blöjbyte och nappflaskor. Nu ska vi bara vara.

– Jag har sett alla Beckfilmer, meddelar han som tagit med sig filmen. Den här är en av mina favoriter.

Någon annan i gruppen sällar sig till den exklusiva skaran av personer som sett ”alla” Beckfilmer. De övriga ser filmerna i den ordning som TV4 väljer att mata dem med.

Jag funderar ett tag. Sedan gör jag en snabb koll av mina vänners kunskaper om Beck.

– Vet ni vilka Kollberg och Skacke är?

Ingen vet. Gissningarna duggar dock tätt. När min sambo föreslår att det kanske är det där söta killparet som flyttat in på två trappor, de med den lilla hunden, så kapitulerar jag.

– Vet ni ingenting om Beck, utbrister jag. Visste ni att han i Jönssonligan, Gösta Ekman, har spelat Martin Beck?

Någon trodde att jag skämtade. Ingen hade en aning.

Den kvällen blev det inte någon Beck. Det blev vilda samtal om böcker kontra film.

Vad är det då som driver fram ett sådant skeende, att en bok filmatiseras? Pengar, ropar ni säkert. Och ni har förmodligen rätt. När utbudet ökar och konsumentens makt handlar lika mycket om att välja bort som att välja så krävs det allt mer raffinerade metoder för att få dig och mig att välja just det här framför det där. Vi har bara tjugofyra timmar per dygn och vi vill hinna med så mycket som möjligt. Att allt går att sälja med mördande(!) reklam är kanske inte längre så sant. Filmmakarna måste locka med säkra kort både mot finansiärer och publikum. Varför då inte skaffa sig filmrättigheterna till en bästsäljare där bokindustrin (och vissa författare) redan gjort ett hästjobb beträffande marknadsföringen? Boken finns, är omtalad. Kan det bli annat än succé?

I exemplet med Martin Beck ser vi vad som faktiskt kan hända med upphovsmänenen och kvinnorna som slitit för sina bokmanus. När underlaget inte räcker till fler filmer, skapar man manus helt fristående från böckerna. Ibland lyckas man med den bravaden och ibland inte. För mina vänner i soffan var Martin Beck just Martin Beck, eller Beck kort och gott. Likt ett eget varumärke i Peter Habers skepnad, som underhåller en söndagskväll i en produktion sönderhackad av reklam och nyheter. Borta är den fräna samhällskritiken. Istället har det, på författarnas ”bekostnad” skapats en vinstmaskin baserad på de mest kommersiella figurerna ur författarnas originalgalleri. Kommer fler författare att möta samma öde? Vill jag återse Lennart Kollberg och Benny Skacke får jag plocka fram de riktiga filmerna där hela Martin Becks grupp finns med.

Hur ser framtiden ut? Ingen vet. Men om tendensen håller i sig, att bok blir film, så kan det vara så att framtidens författare ska vara lika delar romanförfattare som filmmanusmakare. Således kan vi snegla åt Ian Fleming och redan på synopisstadiet planera för en roman som skall vara enkel att överföra till en film. Genom detta behöver du och jag inte känna oss lurade där i biomörkret. Vi som läst den senaste succéromanen känner bekvämt igen oss i det som rullar på vita duken. Borta är då också risken att filmen blir bättre än romanen. Eller? Film ska ses på bio, heter det.  Men hur ska vi konsumera romanen?

David Ericsson är journalistsonen som blev långtradarchaufför som också blev författare och journalist. Fast pappas yrke var något han alls inte skulle ägna sig åt…

När David Ericsson var 16 år slutade han skolan, alltså inget gymnasium. Första jobbet på en brädgård var bra, skönt att jobba med kroppen. Men det blev problem med kärleken, tjejen gjorde slut och han flydde ut i världen.

Han gick på luffen i flera år, utan pengar men med tillfälliga jobb: diskare i Finland, fruktplockare i Frankrike, dödgrävare i Köpenhamn. Han var i hela Europa, från Nordkap till Gibraltar.

Detta är förstås ingen dålig utbildning för en blivande författare, fast det visste han alls inte att han skulle bli. Men något mer än ströjobb hade han nog på känn att det skulle bli.

Kärleken…

Kärleken kom förstås in i tillvaron igen. I Frankrike träffade han en tjej som han luffade ihop med och plockade frukt. En bieffekt var att han lärde sig franska.

Det här var alltså under 70-talet. Kontakten med hemmet gick inte att fixa med mobiltelefon så det blev bara någon gång i månaden. Det var kris i Europa, men han hade jobb hela tiden.

Så ställde kärleken till det igen: slut med fransyskan. Det fick bli hemåt, november, slask och snö. Och ny tjej! Som blev med barn!

Nu alltså dags att ordna livet, trygghet, hem och familj. Försörjningen blev att köra lastbil, först åt Stockholms stad, sedan långtradare i Norden.

Långtradarpappa

Han ville vara en god far, och det gick att lösa även med långtradarlivet.

– Barnen har fått åka med och de har sett hela Sverige, kanske mer industriområden än barngrejer, säger han. Den nu 29-åriga dottern Hanna är den som mest gillat resandet, mer än lillebror.

När David Ericsson startade eget åkeri för kemikalietransporter blev det väldigt mycket arbete, väldigt hårt. Han har alltid tyckt illa om folk som inte måste jobba lika hårt, poeter till exempel. (Men han har alltid läst mycket.)

Så när han en kväll hamnade på fest hos en poet blev det inte riktigt som hans fördomar ville, det var roligt och festen slutade sent. Nästa dag var det jobb, och när han fick vänta i bilen tog han orderblocket och började skriva – en dikt. Sedan blev det många fler.

Till slut gick det inte att köra längre med den egna bilen så han blev ledig och sökte till ett par folkhögskolor. Han kom in bland 16 av 400 sökande till Biskops Arnös författarskola, så i tjurskallighet (eller vad han nu vill kalla det) valde han Stockholm folkhögskola i stället. Men skrivande blev det, dikter, sedan noveller.

Första boken

Och novellerna blev en bok, Truck Stop, med stort genomslag 1999: helsidor i tidningarna, bra recensioner, morgonsoffor i tv…

Så blev han författare, och journalist när flera tidningar hörde av sig och bad honom skriva.

Efter det har det blivit tre romaner (med spänningsinslag), den senaste Svart marmor. I böckerna kan han ta upp sådant som händer i transportvärlden men där det är svårt att ge en artikelform. Han lärde sig det den hårda vägen när han skrev i Transportarbetaren om hur samvetslösa internationella åkerier utnyttjade underbetalda chaufförer från länder utanför EU på ett sätt som kan kallas trafficking. De blev i praktiken tvångsarbetare som aldrig kunde betala arbetsgivarnas krav på ersättning för skador.

När artiklarna publicerats blev det hotfullt, han följdes av några bastanta killar vart han skulle. Det som han inte kunde publicera som journalist blev i stället romanen Taxfree.

Och det är här som rubrikens lag, Lex David, får sin förklaring. Han var med och tog upp de här frågorna, om den internationella långtradartrafiken, med statsminister Göran Persson som tänkte sig lagstiftning. Men ännu finns den inte.

Dock fick den störste skurken, ett tyskt företag, till sist ge upp efter polisutredning.

– Jag hittade på en hel del i boken, men när poliserna granskade företaget visade det sig att mina påhitt fanns i verkligheten, konstaterar han nöjt.

Konspirationsteorier

I den senaste, Svart marmor, har han tagit intryck av konspirationsteorier och läste på om ordensväsendet, Frimurarna och alla de andra. En del finns i boken, och det blev också en artikel i Ordfront Magasin. Nej, ordensväsendet i dag är vanligen inte ute i konspiratoriska avsikter att ”bakvägen” leda världens utveckling. Men undantag finns ju, som P2-logen i Italien som bevisligen varit inblandade i mord och penningtvätt.

I boken finns också i förbifarten en upplysning: det är motorcykelgäng som tagit över grustransporterna i Stockholm. Och han tillägger att de också är inblandade i transporter åt Posten, bl a värdetransporter…

Det har inte bara blivit bra recensioner utan också andra bevis på uppskattning: bl a LOs kulturpris.

Nu tar skrivandet mer tid, men han försöker köra en vecka månaden för att hålla kontakten. Får se hur det går nu när den ekonomiska krisen minskar transportbehovet.

För övrigt gillar hans pappa böckerna.

________

Svart Marmor-recension

Av Lars Sund
Norstedts 2009

”Jag tycker om deckare”, erkänner fröken Gustavsson och sträcker ut sin korta runda kropp i solstolen där hon vilar. ”Deckarna nuförtiden påstås vara ’realistiska samhälsskildringar’. Nå, det är nu sen också alldeles tassigt. Deckarna är sagor för vuxna människor. Nog anstränger sig författarna att göra handlingen trovärdig och beskriva miljöer som vi tycker att vi känner igen oss i. Och i allmänhet fungerar deet om författaren är tillräckligt skicklig. Men innerst inne vet vi ju ändå att det som utspelas i deckarnas värld inte har så mycket med verkligheten att göra…”

Citat finns i mitten av Lars Sunds senaste verk. Där finns massor av döda kroppar, poliser och en undersökande journalist som är något hemskt på spåren. Men det är inte orsaken till de många döda som flyter i land. Platsen där det sker är en liten skärgårdskommun i sydvästra Finland (där man ju är svenskspråkig, men de finlandssvenska uttrycken bör ändå inte förvirra den läsare som möter dem för första gången).

Det som intresserar författaren mest är hur ett litet, ganska slutet samhälle möter dessa ”andra” som tar plats på deras egen kyrkogård.

Här finns humor, skämt och allvar, skrönor och personporträtt som inte är entydiga. Det finns likheter både med Saltön-serien och med John Ajvide Lindqvists skärgårdsskildring, men det vore att lura en presumtiv läsare om man trycker för mycket på det.

Jag skrattade högt flera gånger under läsningen, men botten är allvarlig, tragisk. Det är formulerat med lätt hand, men så kan viktiga ting ofta diskuteras bäst. Och vi ska inte tro att bara för att det är ”en lycklig liten ö” så är problem med främlingar lättare att hantera i storstadssammanhang; jo, det visste vi ju.

Jag får också erkänna att jag är svag för att författaren talar direkt till mig, jag är till och med som ”läsaren” med i berättelsen. Det kan bli sökt, men icke så här.

Alltså: inte en traditionell deckare, men vi som likt fröken Gustavsson i citat ovan tycker om deckare som sagor för vuxna får här en saga som inte enbart slutar med att de levde lyckliga i alla sina dar.

LEIF-RUNE STRANDELL

Lars Sund. Foto: Ulla Montan

Inledningen till romanen kan läsas som detta nummers novell, även om det alltså inte är en avslutat berättelse utan just en prolog: Läs här

Lars Sunds senaste bok, En lycklig liten ö, inleds med en text som i boken saknar rubrik men som vi här, med författarens välsignelse, kallar prolog. Den säger mycket om författande, skapande. Vi hoppas att den också lockar till läsning av boken.

Recension av boken
________________________________________________________________

I begynnelsen låg datorskärmen öde och tom och skrivarens fingrar vilade på tangentbordet.

Skrivaren bet sig i underläppen. Hans blick for som en fluga mellan arbetsrummets överfyllda bokhyllor, gungstolen framme vid fönstret, de inramade färgtrycken med fågelmotiv på väggarna. Han gick ut i köket och drack vatten. Han satte sig åter vid datorn.

Att med hjälp av de verktyg som språket ställer till vårt förfogande ur ingenting skapa en fiktiv värld, det är sannerligen ett stort och anspråksfullt företag!.

Länge tvekade och grubblade skrivaren, innan han äntligen skrev det första ordet: ”himmel”. Efter att ha funderat en lång stund skrev han följande ord, som var ”hav”.

Därmed var himmel och hav skapade men ännu ej åtskilda. Skrivaren ordnade den saken genom att lägga ut en horisont långt i fjärran och han lät den vara alldeles obruten, ty den öppna havshorisonten var nog den vackraste vy han visste.

Nu blev skrivaren allt mer energisk.

På himlen placerade han en sol för att lysa upp sin nya värld jämte några spridda cumulusmoln, de sistnämnda huvudsakligen i dekorationssyfte. Vidare lät han en lätt bris blåsa från sydsydväst och gav den styrkan 2 på den vindskala som år 1805 utarbetades av kommendör Francis Beaufort medan han låg med sitt fartyg i Plymouths hamn och väntade på order att avsegla. Solglittret dansade i de små vågorna brisen drev framför sig.

Skrivaren behövde ett stycke fast mark att föränkra berättelsen i och skrev därför in ett skär i havet. Landet var blott en långsmal granitrygg, till form och fason något lik ett kapsejsat fartyg på väg att sjunka; i nordväst var hällarna rundslipade av inlandsisen och steg gradvis ur havet, men på sydsidan stupade berget brant ner i sjön. Skrivaren skapade växter och djur på skäret. Nere vid vattenlinjen klistrade han en bård av saltlav och blågröna alger på klipporna. Högre upp planterade han saltgräs, strandglim och baldersbrå; sen fetknopp och bergglim. På bergshymplarna lade han rishedar av låga enar, havtorn, kråkbäsrsris och ljung; här fick kruståtel och fårsvingel växa, och strandveronika och gulsporre; i skrevor och hällkar där kuddar av vitmossa band fukten trivdes även ängsull, sileshår och kärrspira. Skrivaren satte därefter ut gråtrut, fiskmås och rodmule på skäret samt en koloni silvertärnor eftersom han gillade silvertärnans eleganta flykt och dess kännspaka läte: krii-ä, krii-ä, kriiää. Han lade förnöjda ådor på snart kläckningsfärdiga ägg i dunfordrade reden, dolda i ljungen och kråkbärsriset. Drillsnäppa, rödbena och roskarl fick komplettera fågelfaunan.

Högst upp på skäret ställde skrivaren en martall: knotig, vresig, snedvuxen. Att han valde just en knotig och nödvuxen variant av Pinus sylvestris beror på att detta träd ofta har fått tjäna som en symbol för skärgårdsbefolkningens utsatthet och kamp för sin särart och rätten till sitt modersmål. Martallen passar mycket bra i en berättelse som denna.

Det föll skrivaren in att döpa det nya landet medan han ändå var i farten. Han kallade det Skogsskär. Han föreställde sig att skäriborna själva kunde tänkas välja ett sådant namn på en liten klippö där blott en ensam och vindpinad martall växte.

Skrivaren betraktade sitt verk och tänkte: Nå, det får väl duga.

Och han tog sig före att skapa den första människan.

Men om det varit en tämligen enkel sak att skapa himmel och hav och ett litet skär utrustat med erforderliga växter och fåglar – samt en martall högst upp – gjorde skrivaren snart den erfarenheten att en människa var långt besvärligare att åstadkomma. När den stackars Adam efter mycken möda hade fullbordats var han tämligen ömklig att skåda.

Han låg på mage i strandvattnet nedanför Skogsskärs branta södra udde. Havet vaggade honom, lättjefullt och mjukt. Dyningen lyfte honom varligt mot klipporna, hans panna rörde vid berget; dyningen drog ut honom ett litet stycke och sköt honom på nytt mot land. Tålmodigt fann sig den första människan i havets lek. Han höll ena armen utsträckt som om han försökte gripa efter fast mark.

Fläckar av ljus som bröts av vågornas prismor gled längs botten runt hans kropp. En tofs av grönalger vajade några centimeter framför hans vidöppna ögon. Några trutar, utposterade på stenar och klipphyllor, höll vakt över honom likt orörliga gardessoldater i vita paraduniformer med ljusgråa mantlar.

Av LEIF-RUNE STRANDELL

För ett par år sedan bestämde sig David Lagercrantz för att inte skriva en deckare till. Han lyckades nästan, men när han ville skriva en roman om Alan Turing, datamaskinens fader, så blev det ändå en roman som fick både en polis som huvudperson och en deckares struktur: en gåta som avslöjas efterhand som berättelsen fortskrider.

Det var inget hastigt påkommer ämne. Han säger själv att han varit förhäxad av Alan Turing och hans öde sedan ungdomen. När han i 19-årsålders var en häftig, svartklädd intellektuell med Wittgensteins verk i fickan mötte han ju också matematikern Turing.

Turings tankar om betydelsen av motsägelser i matematiska system ledde så småningom fram till den moderna datorn. När författare Lagercrantz i mogen ålder skulle skriva en bok en den svenska uppfinnaren Håkan Lans stötte han återigen på Turings namn och verk. Kunde man skriva en roman om honom?

Svårigheten var förstås att det är svårt att skriva en roman inifrån huvudet på en sådan särpräglad matematiker. Men han gjorde som man numera allt oftare gör: han googlade och si: där fanns polisutredningen om Alan Turings dödsfall den 7 juni 1954. Polisen hittade en död man med ett äpple doppat i cyanid. En man som fanns i registren, dömd för homosexualitet.

Polisen som gjorde utredningen hette Cottrell. Han kunde snabbt avfärda dödsfallet som självmord. Det enda udda var att den döda hade en orden för krigsinsatser.

Under en promenad på Skeppsholmen fick David Lagercrantz en idé: tänk om den därpolisen varit lite klipskare och lite mer nyfiken och försökt ta reda på vad det var för en man som dött. Vilken användning kunde man ha under kriget för en lysande matematiker och lysande schackspelare?

Så en något klipskare polis får bli huvudperson, med ett nästan likadant namn som den verklige: Corell. Och boken heter Syndafall i Wilmslow (den plats där Alan Turing bodde och dog).

Så får den påhittade polisen göra den utforskning som författare Lagercrantz gjort, att lära sig allt mer om den tidens stora matematiska frågor (jo, David Lagercrantz kan en del och är road av matematiska problem). Från att ha varit en disciplin i kris där det gällde att hitta en mekanisk metod som skulle kunna vara till hjälp för att avgöra om matematiska satser är meningsfulla. Den då 21-årige Alan Turing tog allting bokstavligt och tänkte alltså på att mekanisk måste betyda maskin. Han skrev en uppsats om detta, men ingen brydde sig. Andra matematiker tyckte att det var en idiotisk idé. Maskiner var ju något fult, tarvligt, ingenjörsmässigt och inget för fina akademiker. Men Turing varken begrep eller brydde sig om sådana koder. Han gick sin egen väg och såg därför klarare än de andra.

Det speciella med Turing var att han inte intresserade sig för lösningen av det matematiska problem han löst utan bara för metoden, maskinen.

När andra världskriget kom och med den tyskarnas kodmaskin kom hans funderingar väl till pass. Bara en maskin kan bäst förstå en annan maskin, så han hamlade i det hemligaste av alla hemliga projekt, och lyckades så småningom.

Den hemliga platsen med det hemliga kodknäckaruppdraget var så hemligt att inte ens alla i underrättelsetjänsten var helt invigda, till och med nära medarbetare till churchill hade ingen aning om vad som hände på Bletchley.

Man vet att Churchill kom på besök och träffade Alan Turing, och att han i sina (till en början hemliga) memoarer skrev att ingen enskild haft så stor betydelse för krigets utveckling som denne.

Alan Turing var en kuf. Han var t ex fascinerad av Dineyfilmen Snövit, och där får ju Snövit ett förgiftat äpple så att hon faller i sömn. Det passar in på hans död. Men han hade lugnare idéer också, bl a stickning, en sysselsättning som ju alls inte passade för män på 40-talet. I romanen håller han på med det när han träffar Churchill.

– Jag vet inte om det var så i verkligheten, säger David Lagercrantz, men jag kunde inte låta bli att ta med det när jag skrev.

Först på 70-talet skrevs om det hemliga projektet och då nämndes Turing-maskinen. 1983 kom den första biografin om honom, och ungefär samtidigt kom ett dataföretag med en logo med ett äpple som man bitit i. Raskt hävdades att detta var en tribut till Alan Turing, och lika raskt dementerades det: det är Newtons äpple.

Det tog tre år att skriva boken för David Lagercrantz. Även om många fortfarande anser att Alan Turing blev mördad och att det maskerades som självmord tar han inte närmare ställning i boken utan fokus ligger på hur den nyfikne polisen får reda på allt mer av det som på 50-talet fortfarande var strikt hemligt.

En annan fråga som många tagit upp är om Turing led av Aspbergers syndrom. I manus fanns en mening om det, men förlagsredaktören fick honom att stryka det. Den etiketten skulle bara skymma människan i boken.

Detta är alltså en dokumentärroman. Det har kommit fler sådana på sistone, men medan de flesta författare ägnar sig åt humaniora så tycker David Lagercrantz att det är kul med naturvetenskap. Just nu håller han på med fysik.

Och ”underbarn” har också fascinerat honom (en av hans deckare heter Underbarnets gåta). Vi kan alltså förvänta oss fler underbarn av den just nu pappaledige författaren.

Hjalmar och David Lagercrantz

Av Chelsea Cain
Heartsick 2007
Översatt av Benedicte Callert
Forum 2008

Heartsicks huvudperson nummer ett, Archie, är en ensam och tablettmissbrukande manlig polis som nätt och jämt överlevt att vara tillfångatagen av en galen kvinnlig seriemördare. Nummer två, Susan, är en kaxig och punkig journalist och USAs svar på Lisbeth Salander.
Till detta färgstarka persongalleri lägger vi en galen kvinnlig seriemördare och voila vi har en splatterdeckare.

Archie blev hjälte i och med att han överlevde och på så sätt bidrog till att den kvinnliga seriemördaren greps. Han har nu efter två års sjukskrivning övertalats att återgå i tjänst för att jaga ännu en seriemördare. Susan är tidningsdrakens utsända som ska återupprätta
sin tidnings rykte genom att samverka med polis och borgmästare.

Seriemördaren denna gång är en man som tar unga skolflickor tillfånga och mördar dem. Heartsick börjar när den tredje flickan försvunnit och Susan har fått löfte om att vara med i polisens arbete och följa Archies polisarbete.

Man kan undra om detta är en bok som tillför något och svaret är nej. Men den är inte sämre än andra uppföljare till När lammen tystnar. Så har du en regnig dag att fördriva kan du läsa boken för den är rappt skriven och lätt att läsa. Men jag hoppas verkligen att ingen bestämmer sig för att göra en film av denna bok. Det skulle bli alldeles gräsligt blodigt!

LOTTA MAGNUSSON

Av Diane Wei Liang
Paper Butterfly 2008
Översättning: Åsa Jonason och Hans-Jacob Nilsson
Alfabeta 2009

Det är strax före det kinesiska nyåret, festen som markerar vinterns slut. Mei Wang är privatdetektiv och får ett telefonsamtal från en känd pekingbo om en försvunnen sångerska, Kaili. Sångerskan hittas senare mördad, och Mei följer hennes väg baklänges för att reda ut vad som hänt.

Läsaren har under tiden stiftat bekantskap med en ung man som släpps från ett långt fängelsestraff, och vi förstår att han varit i arbetsläger under många år, att hans ungdom har försvunnit i omänskligt arbete i saltgruvorna, att han utsatts för svårt våld, knappt fått mat och dryck och mentalt brutits ned – och för ett brott som är minimalt, med våra mått mätt inte ens ett brott. Den unge mannens öde är länkat till Kailis på ett tragiskt sätt – vi förstår att han har något att göra med hennes död.

Boken säger sig berätta om förtryck i en diktatur, närmare bestämt om vad som hände dem som protesterade på Himmelska fridens torg 1989.

Historien berättas på ett distanserat, stackatoartat sätt. Det finns något knapphändigt, kort, direkt över dialogerna som kan leda tankarna till kinesisk kultur. Här finns också en hel del lokalfärg målad: Maträtter, drycker, tillrop, sånger, stadsdelar, myntenheter och annat anges i en transkriberad form så att vi ska känna av den kinesiska kulturen. Här finns också ett antal personer vars öden känns som karakteristiska för en hårt styrd stat med gamla, stolta traditioner, till exempel den unge mannens farfar som tålmodigt väntar på sin sonson år efter år

Och ändå skummar berättelsen på ytan; Liang presenterar en romantiserad, endimensionell berättelse mot bakgrund av en främmande, intressant kultur som vi västerlänningar som regel inte känner på djupet. Och det gör vi inte heller efter att ha läst den här boken, jag tror inte ens att vi kommit en bit på vägen. Berättelsen har mer av Mitt livs novell över sig än en bild av livet i Kina.

KERSTIN WALL

Diane Wei Liang. Foto: Tracy Craighead

Av Antony Beevor
D-Day. The Battle for Normandy 2009
Översatt av Kjell Waltman
Historiska Media 2009

Likt Beevors tidigare böcker om Stalingrad, Berlins fall med flera är volymen om D-Dagen inget man tar sig igenom på en kaffekvart. Inklusive noter och allt är boken 623 sidor lång men som alltid är författarens lättillgängliga språk och sinne för intressanta detaljer något som gör att man gärna läser lite längre tid än man tänkt från början.

Det har kommit en uppsjö böcker om D-Dagen och striderna i Normandie som följde på den. En av de första jag läste var Den längsta dagen av Cornelius Ryan – och givetvis såg jag filmen med samma namn. Därpå har mitt historieintresse gjort att jag läst ett stort antal redogörelser för Operation Overlord. Mycket av vad som stått i dem finns också med i Beevors bok, ibland med andra ingångslägen och med citat som då och då kan få läsaren att dra efter andan. Och statistik som inte lyfts fram på samma sätt tidigare: som att 3000 fransmän – mer än dubbelt så många amerikaner som stupade på Omaha Beach – fick sätta livet till under invasionens första dygn.

Beevors beskrivning av just angreppet mot Omaha Beach fick åtminstone mig att blunda till och undra om det inte var han som skrev manuset till inledningsscenerna till Rädda menige Ryan. Detta litterära stycke får en nästan att känna lukten av kordit, känna trycket från de 13000 ton bomber som det amerikanska flyget släppte och höra visslandet från den tyska kulspruteammunitionen som fick de landstigna att falla till höger och vänster. Ute i havet sjönk båtar med män, vapen och ammunition. Men till sist lyckades elden från fartyg och stridsvagnar bana väg för angriparna som var fast beslutna att ta sig igenom Hitlers Atlantvall. Och hade turen att Rommel inte förde tyskt befäl, eftersom han den dagen var hemma och firade hustruns 50-årsdag.

Beevor berättar också om andra befälhavare och det är inga snälla historier. Charles de Gaulle kallade Winston Churchill ”en gangster”, vilket Churchill kvitterade genom att förklara att de Gaulle var en förrädare. Dwight ”Ike” Eisenhower lugnade sina nerver genom att röka fyra paket Camel om dagen.

I likhet med böckerna om Stalingrad och Berlin är Beevors D-Dagen ett uppslagsverk (mer fler spännande detaljer än vanliga uppslagsverk innehåller) som man kan gå tillbaka till är man kommer på något man har glömt. Beevor tycks ha svar på det mesta och det verkar vara svårt att beslå honom med felaktigheter.

KJELL E. GENBERG

Antony Beevor. Foto Daniel Mordzinski

Av Michael Tamelander
Prisma 2009

Operation Chastise (som betyder skälla ut, straffa, tukta eller aga, enligt Norstedts stora engelska ordbok) var en närmast vanvettigt upplagd bombningsexpedition som engelsmännen iscensatte mot några kraftverksdammar i tyska Ruhrområdet den 16 maj 1943. Efter anfallet, som kostade många engelska flygare och oändligt många fler tyskar livet, fick operationen i folkmun namnet Dambusters (dammspräckarna).

Tamelander har skrivit historien om överstelöjtnant Guy Gibson och hans inblandning i påhittaren Barnes Wallis idé om studsande bomber som en roman. Det är ett spännande grepp även om de samtal och tankar som läsaren får sig serverade knappast kan vara adekvata. Däremot håller sig författaren till ämnet i del flesta lägen.

Under 80-talet textade jag videofilmer till svenska och en av filmerna hette just Dambusters och handlade om Operation Chastise. Den var gjord i början av 50-talet, svartvit och lär ha visats i svensk TV i mitten av 70-talet. Guy Gibson spelades av Richard Todd och Barnes Wallis av Michael Redgrave. Gibson hade en svart hund som döpts till ett rasistiskt ord för svart människa. I ett följebrev föreslogs att översättaren skulle skriva Digger i textremsan trots att det alltför väl hördes att namnet började på N. Jag lydde aldrig rådet och även hos Tamelander får byrackan heta Nigger.

Det är en i alla avseenden spännande historia om djärvhet (flygarna var tvungna att flyga cirka 20–25 meter över dammarnas vattenyta för att uppdraget skulle lyckas), plikttrohet och hemlighetsmakeri. Engelska RAF bildade en helt ny division – den 617:e – och den åstadkom en hel del även efter dammsprängningarna.

Dambusters uppdrag lyckades, men med förluster som fick initiativtagaren att gråta, och trots att stora ytor tyskt land dränktes blev utfallet inte så förödande för nazistisk krigsproduktion. Däremot dog cirka 1600 människor i vattenmassorna. Tyvärr var cirka tusen av dessa allierade krigsfångar och slavarbetare från ockuperade områden.

Men boken är spännande, till och med beskrivningen av övningarna som ledde fram till den verkliga operationen, och samspelet mellan uppfinnaren Wallis och den typiskt engelskt klassmedvetne Gibson är utmärkt skildrat. Liksom Gibsons relation till hunden som jag har svårt att glömma.

KJELL E. GENBERG