Jo, en allvarlig incident hände i arbetet med Kulturutredningen.

Författarfonden jobbades in i den nya kulturfinansieringsstrukturen utan att utredarna tagit hänsyn till att Författarfondens pengar inte är skattemedel. Det är avtalad kompensation till upphovsmän.

Var det utredarnas mening att bryta ett avtal mellan upphovsmännen (Sveriges författare) och staten? Eller fattade inte utredarna vad de utredde? Vet inte utredarna att avtalet är unikt och har granskats och godkänts av EU.

Det undrar författarna och oroas väldeliga.

Så här är det i dag. Pengar till Författarfonden kommer genom en uppgörelse mellan upphovsmännen (författarna) och staten. Upphovsmännen går med på att deras böcker får lånas ut hur många gånger som helst genom folkbibliotekens försorg. Staten betalar för den utlåningsrätten till Författarfonden 1 krona och 26 öre för varje lån som registreras på biblioteken. 70 öre av summan går till respektive författare. Resten av pengarna går till Författarfonden som delar ut stipendier till författare. Systemet är unikt och har godkänts av EU. (Detta tål att sägas två gånger)

Kunskap om Författarfonden kan vara av betydelse när Kulturutredningen diskuteras. Observera att skattemedel som används till kultur inte går till författare. Det är viktigt att berätta. Författarna drar in till sin Författarfond själva genom att låta folk låna deras böcker utan att betala! Författare har ingen rätt till A-kassa. Författare måste försörja sig. De som inte kan leva enbart på sin penna (dator) har andra jobb vid sidan om. Eller, författandet är vid sidan om! Författare har i regel, och självvalt, långa arbetsdagar. Många är egna företagare och får betala sina sjukdagar själva, sin föräldraledighet, sin omsorg och sin semester.

Författarfondens styrelse består av ett 30-tal personer. Ordförande utses av regeringen, för närvarande är det Bengt Westerberg. Ungefär hälften av styrelseledamöterna i fonden är utsedda av Sveriges författarförbunds medlemmar. De andra är utsedda av andra skrivarförbund exempelvis Dramatikerförbundet och Tecknarna. Alltså förbund som har upphovsmän vars verk lånas ut på folkbiblioteken.

Vad som skulle komma bort (stjälas till annan kulturell verksamhet) om Kulturutredningen antas i dagens skick är författarnas intjänade pengar till stipendier; arbetsstipendier handlar det om på 40.000–50.000. De utdelas till verksamma författare som därigenom får ett par månaders arbetsfrid. Det är i Författarfondens beredningsutskott som beslut fattas om vilka skönlitterära författare, poeter, essäister, översättare, novellister, barnboksförfattare  och fackboksförfattare som ska få stipendier.

Det går till så att författarna ansöker om stipendier. I Beredningsutskottet arbetar författare som skriver i samma genrer som de sökande med ansökningarna. Alltså, ansökningarna om att få stipendier ur Författarfonden delas upp i barn- och ungdomsförfattare, översättare, romanförfattare, poeter, fackboksförfattare o.s.v. Varje enskild ansökans stöts och blöts, böcker läses, behoven diskuteras och småningom beslutas vilka som får en arbetspeng. Författare som inte får något stipendium får jobba på ändå! Kanske som industriarbetare, kanske som hjärnkirurg, kanske som lärare eller som föräldraledig från en anställning – författare har i regel många yrkeserfarenheter.

Till vad används då kulturpengar som drivits in som skatter? (Du vet de där 10 miljarderna som utgör den statliga kulturbudgeten. Varje år!)

Jo, till det du tror. Hundutställningar. Ishockey. Kungliga Dramatiska Teatern. Godkända graffitimålarplatser. Brodyrmuseum. Verksamheter som alltid stöttats med skattepengar. Massor av konst- och kulturverksamheter som jag inte har en aning om. Allt möjligt som vi behöver för att må bra och känna oss mänskliga.

Men författarna stödjer svenska folket inte genom skatten!

Nä, genom boklån. Låna en bok, bara!

Att beröva författarna Författarfonden och författarpengen på bibliotek och att helt enkelt frångå uppgörelsen som garanterat upphovsmän pengar är avtalsbrott.

Det kan väl inte vara Kulturutredningens upphovsmäns mening!

HELENA SIGANDER

Det är förvisso en fråga som bekymrat mänskligheten sedan medvetenhetens begynnelse. I litterära sammanhang har ju vinterns diskussion om Liza Marklund och Gömda pekat på det vanskliga att säga att en bok är sann. Efter att debatten tagit fart har författaren ångrat att det inte i stället stod på omslaget ”bygger på en sann historia”, och bibliotektjänst har klassat om den från dokumentär till roman.

Just den diskussionen är ju inte ny. Nyckelromaner har varit föremål för domstolsprövning förut, och även i vanliga romaner finns det personer som många känner igen sig i, och då antingen kan känna sig kränkta eller hedrade.

”Skriver man om en synål så är det alltid nån enögd jävel som känner sig träffad” har Fritiof Nilsson Piraten sagt.

Och det finns ju också stora grupper som anser sig sitta inne med en slutlig sanning och därför vill förbjuda böcker eller ta livet av författaren.

Dessa tankar kommer upp inte bara på grund av Gömda utan också efter att ha sett Ebbe – The movie, filmen om Ebbe Carlsson. En grund för ”affären” var ju att huvudpersonerna Carlsson och Holmér ansåg sig sitta inne med sanningen om vem som mördade Olof Palme, men trodde att poliser motarbetade den. Så: Sanningen ska göra er fria? Eller, som en författare sagt (just nu glömt vem): Sanningen är så farlig att den bör hanteras bara i små doser.

DAST är en tidskrift. Vi recenserar böcker. De uttryck som kommer fram där är recensentens sanning. Läsaren har full frihet att tycka annorlunda.

Själv tycker jag (och många med mig så kanske vi är något på spåren) att dokumentärfilmen om Ebbe är mycket bra, inte minst därför att de som intervjuas ger olika bilder av människan. Jag har också min bild av Ebbe, liksom alla som kom i kontakt med honom. Hans liv var mycket intressantare än hans bok.

LEIF-RUNE STRANDELL

– Dom är bara för jävliga, alltså!

Killen hade rest på sig nu, en aning ostadig på benen, och viftade vilt med ölflaskan i näven. Den flaskan var helt klart inte hans första för dagen, tänkte jag och kände att jag snörpte på munnen på ett sådant där sätt som jag egentligen avskydde.

– Jag säger bara det, fortsatte han, dom tar ju snart ifrån oss vårt eget land, ju! Dom skulle bara ha stryk, det skulle dom, bara så här!

Han viftade med ölflaskan som om han just slog in en högerkrok i en boxningsmatch.

– Och det vet man ju, lata och tjuvaktiga är dom hela bunten! Och kosovoalbanerna och negrerna är allra värst!

Här såg han sig omkring som om han ville försäkra sig om att det inte fanns några sådana i närheten, och jag fick en stark känsla av att det inte var för att han var rädd att såra någon utan för att han helt enkelt ville undvika att få på käften. Hans blick stannade för en sekund på en färgad man i randig t-shirt. Denne såg förvånat upp men återgick snabbt till Expressens sportsidor.

De andra två killarna i sällskapet muttrade instämmande, fast den ene tittade en smula generat mot oss andra i väntsalen. Den förste gjorde en svepande gest med armen som om han tog emot folkets hyllningar och satte sig ner igen.

Jag skämdes för att jag inte sa något och hoppades att deras buss snart skulle komma och att de skulle åt ett helt annat håll än jag, men när det var dags reste de sig och lyfte upp den kvarvarande danska ölen och gick ut de också.

De satte sig allra längst bak i bussen, så jag slapp se dem.

Jag stoppade hörlurarna i öronen och satte på Da Vincikoden.

När vi var framme hade jag fullständigt glömt bort min irritation.

Herregud, han var väl bara liten och osäker och ville impa på dom andra! Egentligen var han rätt söt, antagligen högst 17 år, liten och ljus med en torshammare av silver i en rem om halsen och en tatuering i form av en skorpion på ena axeln. Det skulle väl bli folk av honom också så småningom!

Det var egentligen ingen sommarvärme alls att tala om fast det var i början av juli, men det hade jag varit förberedd på. Jag hade tagit med mig både ylletröja och regnställ för veckan vid havet.

Det var en kombinerad semester och nostalgitripp jag stod i begrepp att göra, för det här var den badstrand där mina föräldrar och jag hade tillbringat så många loja sommardagar när jag fortfarande var så liten att jag blev skjutsad på mojans cykel.

Jag skulle läsa, höra radio, tänka och kanske skriva en smula, men framför allt skulle jag gå
promenader, dels till samhället, dels längs stranden.

Stugan jag hyrt visade sig vara perfekt. Den låg på samma tomt som boningshuset men avskild från det genom en rejäl häck, och den låg bara några hundra meter från havet!

Värden på stället kom över för att höra att allt var i sin ordning. Han var i trettiofemårsåldern och såg trevlig ut. Jag försäkrade att jag var helnöjd, och han sa, att om det var något jag behövde, var det bara att ringa på. Han berättade att han egentligen inte bodde här men att han tillbringade en hel del tid i huset.

– Det var mina föräldrars ställe, sa han. Min syster och jag var alltid här på somrarna när vi var små.

Redan första kvällen gick jag ner till stranden. Dagen hade varit rätt grå, och det hade faktiskt regnat en smula när jag kom fram, men nu sken solen och målade topparna på de höga furorna i lila och orangebrunt! Sanden var ännu vitare än jag mindes den, och vattnet var kristallklart.

Jag bestämde mig för att gå så långt jag kunde komma norrut och tänkte mig att jag kanske skulle kunna runda hela udden. Men plötsligt var det tvärstopp.

Ett staket löpte från sanddynerna och flera meter ut i vattnet och en gul skylt talade om att det var förbjudet att passera här mellan 15/3 och 30/9. Det var ett fågelskyddsområde. Sjutton också!

Min besvikelse var stor men ändå skulle jag inte kunna tänka mig att trotsa förbudet, inte av rädsla för böterna men med tanke på alla häckande fåglar. Det fanns väl antagligen en anledning till att man hade spärrat av.

Längst ner på skylten stod det att det trots förbudet var tillåtet att gå stigen till fågeltornet.
Jag hade inte sett något fågeltorn! Det syntes inte alls här nere från stranden, och jag blev nyfiken.

Om jag gick dit, skulle jag ju ändå kunna få en uppfattning om hur det såg ut därute!

Jag vek av vid staketet och gick inåt land. Det var lätt att hitta stigen, men jag såg fortfarande inget fågeltorn. Stigen slingrade sig genom höga snår av vass och sjögräs, och det var omöjligt att se mer än ett par meter framåt.

Knotten var besvärliga. De stod som små moln som man var tvungen att passera, eftersom stigen var så smal.

Plötsligt fick jag syn på någon som gick före mig på vägen till tornet, det var bara en glimt innan han försvann bakom sjögräset igen, men en stark och obegriplig rädsla grep mig där ute på udden.

Jag funderade på att vända om men intalade mig att det vore idiotiskt när jag nu kommit så här långt! Jag fortsatte alltså framåt på de utlagda spångarna men gick lite långsammare än tidigare.

Till sist dök tornet plötsligt upp framför mig. Mannen som gått före mig å stigen syntes inte till. Rädslan kom tillbaka. Jag stannade nedanför tornet och gick sedan runt det på de tre sidor jag kunde nå nerifrån. Inte ett spår!  Han kunde inte ha tagit någon annan väg, eftersom det var helt oframkomligt, han måste finnas uppe i tornet!

Tänk om han låg på lur däruppe och skulle kasta sig över mig när jag kommit uppför trappan! Men jag kunde ju inte bara bli stående nedanför när jag gått hela den här vägen!

Jag vågade knappt andas när jag sakta klev uppför de tjugofyra trappstegen.

Det stod en man med ryggen mot mig och tittade ut över havet genom sin kikare. När han hörde mig komma vände han sig om, och jag kunde lättad konstatera att det var en helt vanlig, medelålders man som tycktes vara där av fullständigt legitima skäl, nämligen att titta på fåglarna i det kringliggande lagunlandskapet och i havskanten.

Han hälsade och vi pratade lite om vädret som man ju nästan alltid gör med främlingar och om stället vi befann oss på. Det fanns en hel del fåglar både i lagunen och i havet och jag saknade Leifs kikare, som han brukade erbjuda mig att låna när jag skulle iväg någonstans.
Mannen vände ryggen mot mig och fortsatte att titta.

Jag gick tillbaka först och kunde inte förstå varför jag känt mig så obehaglig till mods på vägen dit.

Den kvällen somnade jag tidigt med den friska havsdoften kvar i näsborrarna.

När jag vaknade förstod jag först inte var jag var. Det var kolsvart ute och det tog en stund innan jag hörde sirenerna som slitit mig ur min sömn. Jag tände läslampan och tittade på klockan. Den var 01:05.

Jag klev i jeansen och en rejäl tröja och tog på mig sandalerna. Var hade jag nu lagt nyckeln? Jovisst, ja, den hängde på kroken bredvid dörren. Jag låste upp och gick ut på stenplattorna.
Det hade tydligen regnat igen, plastbordet och stolarna var våta, men det var nästan klart nu, och månen tittade fram bakom en tallkrona. Värdfolkets gråa bil stod på parkeringen.

Sirenerna hördes lite längre bort nu. Jag gick ut på vägen. Det stod flera människor där, de flesta lika yrvakna som jag själv, verkade det.

–  Jag tar bilen, sa en kvinna, är det någon som vill åka med? Jag gick fram till henne.

– Vill du? frågade hon.

Jag nickade.

– Kom igen då!

Medan vi körde mot udden pratade hon oavbrutet.

– Jag undrar var det brinner, sa hon. Vi får väl hoppas att det inte är någon av ålabodarna eller något bostadshus. Jag heter förresten Marianne, vad heter du? Jag presenterade mig.

– Sommargäst? sa hon, ja, här är fint, om man nu inte är så mycket för hålligånget ute vid dansrestaurangen! Har du varit här förr? Vet du om att de till och med har en sorts spelhåla därute?

Det fanns flera brandbilar på parkeringen. Och den här gången syntes tornet ordentligt. Det stod en kvast av lågor och rök rakt upp mot natthimlen.

Marianne kippade efter andan.

– Herrejesus, det är fågeltornet som brinner! Hur ska det nu gå med alla svanarna?

Vi ställde bilen och gick närmare. Det var många nyfikna som tagit sig dit fast det var mitt i natten. Brandsoldaterna rullade slang och poliserna som också var där försökte mota bort oss åskådare så att vi inte skulle vara i vägen.

Jag lät blicken glida över alla de nyfikna ansiktena. Mannen jag träffat i fågeltornet stod under en tall och tittade mycket sammanbitet mot eldkvasten. Det såg ut som om han grät. Jag nickade mot honom, men han verkade inte känna igen mig.

Och var det inte den lille rasisten och hans polare, som satt kring en falnad engångsgrill omgivna av ett berg av tomflaskor en bit bort? Han såg trött ut nu och var alldeles tyst. En av kompisarna stirrade fascinerat mot brandplatsen.

– Faan, vad det brinner, ropade han uppsluppet, nu får väl dom där loppiga pippisarna det riktigt varmt och skönt? Det kanske blir kokt svanägg till frukost, Adde, eller vad säger du?

Han tittade förhoppningsfullt på killen med torshammaren, som tydligen var Adde.
Adde glodde surt på honom.

– Håll käften, sa han, det är nog inte läge……

– Jamen, förlåt då! sa den andre med tillgjord underdånighet i rösten. Ska vi inte dra snart förresten? Det blir antagligen inte roligare än så här.

Plötsligt blev det en febril aktivitet bland brandmän och poliser. Från en ambulans som precis hade anlänt tog man ut en bår, och två ambulanskillar försvann med den in bland vassen .

Det gick ett sus genom ledet av åskådare. Det hade tydligen varit någon där!

Jag började må illa. Egentligen skulle jag vilja gå tillbaka nu, men nyfikenheten tog överhanden.

Efter något som verkade en evighet kom männen tillbaka med sin bår. Den var tom! Det gick en suck av lättnad genom skaran av människor. Falskt alarm, alltså!

Förmiddagen därpå gick jag in till samhället, eftersom jag behövde handla. Vid kiosken skrek
löpsedlarna ut nyheten om branden.

MORDBRAND I SEMESTERPARADISET stod det och sedan det ofattbara:

INVANDRARFLICKA OMKOM.

Men dom hade ju kommit tillbaka med en tom bår!

Jag köpte tidningen och förstod snart varför de hade gjort det. Flickan hade varit svårt bränd men hade identifierats med hjälp av ett guldhalsband. Hon hade varit sex år gammal.

Vad hade hon haft att göra därute i fågelskyddsområdet? Och så sent på kvällen!

Det kunde knappast ha varit hon själv som tänt på, ungar orsakar gräsbränder av slarv och äventyrslystnad, men ett många meter högt torn av prima virke, det eldade man inte bara upp så där!

Någon hade dödat henne, det var den enda förklaring jag kunde se, och jag begrep genast vilka det var. Rasisterna, naturligtvis, han med torshammaren och hans trevliga polare! Och efter mordet hade de tuttat eld på alltihop för att dölja eventuella spår! Jag måste berätta det för polisen!

När jag kom in till samhället letade jag upp en telefonkiosk och ringde polisen i stan.

En ung man svarade och jag sa, att jag hade ett tips om branden. Han frågade om mitt namn och vilka iakttagelser jag gjort. Efter en liten stund avbröt han mig.

– Men man behöver väl inte vara en mördare för att man inte gillar utlänningar! sa han häpet. Jag tror att de flesta här i Skåne tycker att det kommit för många de sista åren!

Jag baxnade. Visserligen hade jag hört om polisrapporten angående Klippanmordet, hur polisen inte vid något enda tillfälle nämnt den avlidnes namn men däremot ett tjugotal gånger skrivit ”sagde neger” om den unge man som helt oprovocerat blivit mördad av några andra lika unga män som inte gillade utlänningar.

Jag vet inte riktigt, hur samtalet avslutades, men jag var störtilsk och hade fått ont i huvudet.
Resten av den dagen läste jag en tjock deckare av Elisabeth George medan regnet skvalade utanför rutorna.

Morgonen därpå promenerade jag till flickorna i kiosken, köpte tidningen, en glasstrut och en liter jordgubbar från en lokal odlare. Löpsedlarna ropade ut att det rört sig om ett mord och att en känd pedofil satt anhållen. Mannen bodde i närheten och var en hängiven fågelskådare. Han brukade besöka tornet en eller två gånger varje dag under säsongen.

Min obehagskänsla från mitt besök i tornet kom tillbaka. Tänk om det var han? Det sägs att pedofiler är vanliga, välanpassade människor och att omgivningen oftast blir förbluffad när någon avslöjas.

I tidningen fanns ett foto av den lilla flickan. Hon blickade förtroendefullt mot fotografen med pigga ögon. I halsgropen blänkte halsbandet. Det var ett filigransarbete i form av det som kallas för ”Fatimas hand”. Just ett bra skydd! tänkte jag och kände mig ledsen.

På mittuppslaget fanns fler detaljer. Man hade hittat rester av en vit balettklänning på flickan. Någon hade tydligen klätt på henne den antingen före eller efter mordet. Reportern skrev något smaklöst om ”Den döende svanen”. Jäkla hyenor, tänkte jag och la ifrån mig tidningen.

Dagen innan jag skulle resa hem gick läslampan över soffan sönder. Jag hittade ingen reservlampa i något av skåpen, så jag gick över till boningshuset för att höra om de hade någon.

Det tog en stund innan det öppnade, så jag trodde att han var ute, men till slut hörde jag steg innanför dörren. Han såg yrvaken ut och var röd i ögonen trots att det var mitt på eftermiddagen, och jag undrade, om jag störde.

– Nej då, sa han, jag höll på med datorn bara, kom in för all del!

Jag klev ur trätofflorna och gick efter honom in i ett ljust kök.
– Jag vill inte störa, sa jag, jag vill bara höra om du har någon glödlampa. Den andra gick sönder.

Han stod med ryggen mot mig och kliade på några myggbett.

– Vill du ha kaffe? undrade han.

Jag ville egentligen bara komma tillbaka till Karin Alvtegens bok, men jag ville inte heller verka oartig.

– Om du själv vill ha, sa jag alltså.

Han vände sig om och såg glad ut.

– Jag kan tina några bullar också, sa han ivrigt.

Jag tänkte på mina fåfänga försök att minska kaloriintaget för att svälta mig i mina snygga byxor från förra sommaren, men jag suckade och tänkte att det väl gick lika bra att börja i morron som idag.

– Sätt dig, sa han och pekade mot den gamla kökssoffan.

Jag rundade bordskanten och gick fram till den. I vänstra hörnet fanns en beige liten teddybjörn med anmärkningsvärt smala ben. Det borde väl inte ha varit något konstigt med det, men den här teddybjörnen hade en väldigt knepig utstyrsel. Den var klädd i en vit balettklänning med sidenliv och tyllkjol och hade vita balettskor på tassarna. De mörka knappögonen såg oseende men samtidigt på något sätt plågat på mig. Det var ju inte direkt normalt för en nalle att se ut på det viset!

Mannen hade vänt sig om.

– Jag ser, att du tittar på Lucy, sa han, ja, hon är väl lite speciell, kan man tycka. Min syster älskade balett, och det här var hennes, därför har jag inte kunnat göra mig av med den under alla dessa år!

– Din syster, sa jag, är hon……?.

– Ja, sa han, hon dog, när hon bara var sex och ett halvt år gammal. Det var en olycka, hon omkom i en brand.

Plötsligt kom rädslan ikapp mig igen.

Han såg forskande på mig.

– Ja, sa han, jag ser, att du förstår. Ibland krävs det ett offer för att jämvikten ska kunna bibehållas.

Utanför närmade sig sirener.

– Jag har bett dem att komma, sa han lugnt. Men det skulle kännas skönt, om du ville stanna, tills det är över.

Utan att darra på handen hällde han upp kaffet.

Nej, trots mord och polisutredning så är Svinhugg ingen deckare, vilket debuterande Marianne Cedervall haft svårt att övertyga omvärlden om. DASTs recensent insåg detta och föreslog i stället ”skröna”, vilket hon glatt accepterar och meddelar tv-tittarna.

Marianne Cedervall. Foto Monika Franzon

Skrönor brukar ju inte vara särskilt sanna, vilket kan kännas skönt efter diskussionen om de allt fler romanerna som har undertiteln ”en sann berättelse”. Så vi kan klara ut att Svinhugg har två verklighetsanknutna ingredienser: författaren bor liksom huvudpersonen Miriam sommartid i ett gammalt kapell (köpt av mamma), och huvudpersonens väninna har stora likheter med författarens. Det är ingen hemlighet, men fortfarande en tid efter publiceringen har väninnan inte läst boken. Vi emotser med spänning rapport om mottagandet.

Marianne vill också klart dementera att bokens osympatiske kyrkoherde har en verklig kyrkans man som förebild. Frågan, som ställdes av en arbetskamrat, var inte obefogad; hon är både prästdotter och arbetar med personalfrågor i Västerås stift. Men nej, det var bara bokens dramaturgi som gjorde att relationsproblem mellan syskon nu passade bäst med en kyrkoherde. Relationer är annars ett av de allvarligare inslagen i denna inte särskilt sanna berättelse.

Ett annat allvarligt inslag är huvudpersonens inställning till hämnd. Hon har blivit allvarligt lurad och hamnat i ett ekonomiskt utsatt läge av tre män. Hon har tagit sig upp ur det ekonomiska träsket och vill hämnas. Hennes väninna är förfaren i magi och övertalar henne att de ska ta livet av männen genom att, förenklat uttryckt, önska livet ur dem.

Det lyckas!

Eller kanske inte? Nog dog de av alldeles naturliga orsaker?

Miriam är nöjd med att de är ute ur hennes liv men som prästdotter och läkare funderar hon både över det moraliskt försvarbara i situationen och om magi verkligen fungerar.

Möte magi och vetenskap

Läsaren får fundera vidare själv, och får också chansen att se hur magi och vetenskap möts igen, för manus nummer två med de två väninnorna är på god väg.

Marianne har planerat tre böcker. Denna utspelas på Gotland, i Gotlands hittills okända 93:dje socken (som Gotlandspressen konstaterade). Nummer två ska gå upp till Tornedalen (väninnans urspungstrakter, både den verkliga och bokens väninna). Kanske blir Gotland scenen för den avslutande.

Valet av platser är förstås inte en slump. Marianne är född på Gotland, uppväxt i Enskede och har bott 19 år i Tornedalen. Nu bor hon alltså i Västerås.

Läkare, som huvudpersonen, är hon inte utan gymnasielärare i engelska och svenska, men efter kompletterande studier i arbetsrätt har hon länge arbetat som chef på Migrationsverket (och mött ytterligare en rad miljöer i Sverige). Personalfrågorna var roligare än verksamhetsutveckling så nu är hon mycket nöjd både med att få arbeta med det och med att få bo sju minuter från arbetet. Tidigare var det mycket veckopendling.

Just nu är hon singel (men en ny kärlek verkar vara på gång). Så hatar karlar gör hon inte, även om idén till boken kom efter ett väninnemöte där det vanliga klagandet på männen satte igång.

– Man borde göra voodoo på dem! sade en väninna.

Gå över gränsen litterärt

Nej, det kunde ju inte prästdottern, men kanske gå över gränsen i litterär form.

Med den idén, och väninnans raka sätt att uttrycka sig (det finns en hel del svordomar i boken, men inte från Miriam eller författarinnan själv) kom skrivandet igång. För skriva har hon alltid velat, och skrivit en massa för byrålådan och för barnen – 2 barn och två änglabarn, sex barnbarn. De senaste tio åren har det blivit mer målmedvetet. 1999 befann hon sig i en kreativ miljö och mer fritid.

Mer skrivande kompletterat med skrivarkurser, även deckarkurser, fick henne att förstå hur hon skulle få ihop historien. Boken har kommit till mer koncentrerat de senaste fyra åren.

Det finns en del fördelar med att vara 60 år när man debuterar. Det finns en massa kunskaper och livserfarenheter att ta av.

När manuset var klart skickade hon det till fem förlag samtidigt. Fyra tackade nej, ett ville ha det och mer därtill.

Intresset för boken har hittills varit stort på Gotland (förstås) där man numera är van vid spänningsförfattare. I norr gick det först trögare, men hennes kvarboende dotter i Kiruna talade med Konsum där. Och nu där travar av boken och en stor skylt.

Redan finns den också som ljudbok, inläst av Susanne Alfvengren och Gun Olofsson (som kommer från Tornedalen).

– Och, fantastiskt, det sitter en tjej på ön Sylt och översätter till tyska!

Cliffhanger

Men slutet? En cliffhanger (mer ska inte sägas här), men en liten grupp har tagit ställning: så får det inte sluta! Det måste gå bättre i fortsättningen! Och jag instämmer i detta och hoppas på ett klargörande slut på de sista sidorna i trilogin.

En sista kommentar: titeln Svinhugg hade Marianne först tänkt som hela uttycket, svinhugg går igen. Hennes ena dotter förstod inte vad som menades och tyckte att det räckte med det första ordet. Sedan upptäckte Marianne att det redan fanns en bok med titeln Svinhugg går igen, en av P G Wodehouses böcker om Blandings slott.

Svinhugget kommer från kortspelet Kille och är ett kort som slår tillbaka mot motspelaren.

Kjell E Genberg som är  recensionsredaktör på DAST ringer om en idé. Han säger:

− Nu har jag läst tre utmärkta biografier om Thor Modéen, Åke Söderblom och Sture Lagerwall. Alla tre är skrivna av Ulf Kjellström. Du har ju varit arbetskamrat med Ulf. Skriv en artikel för DAST är du hygglig.

Självklart! Här är artikeln.

Ulf Kjellström, 71 år, är bosatt i Norra Ängby intill Bromma, familjefar med hustru och två vuxna barn, fil kand i Uppsala i sociologi, etnografi, historia samt något litet ryska.

Hustru Birgitta är sjuksköterska, dottern Anna är fil dr i osteologi och sonen Thomas är i restaurangbranschen på Öland.

Ulfs far Sture Kjellström kom via tidningar i Göteborg och Norrköping som sportchef till Expressen på 40-talet. Lille Uffe hade på matinébiograferna i nyss nämnda städer redan grundlagt sin livslånga entusiasm för film, särskilt svensk film, särskilt för de än i dag helt oöverträffade idolerna Sickan Carlsson, Thor Modéen, Åke Söderblom, John Botvid, Nils Poppe. Anna-Lisa Ericson. Med flera, med flera.

I Stockholm öppnade sig Paradiset för åttaåringen. Där fanns biografer i varenda kvarter, två matinéer varje söndag!.

Men när efter studenten skulle väljas yrke ville Ulf bli museiman, inte filmkomiker eller regissör. Därför blev det etnologi – folklivsforskning – i Uppsala. Sex års studier finansierade grabben som frilansare − så kallad stringer – och sommarvikarie på Expressen. Studierna gick bra men det gjorde även frilansandet.

− Vänta med museet, du skall komma till oss!, sa Sigge Ågren, redaktionschefen som skulle bli en legend.

Ulf nappade på anbudet och blev kvar i 30 år; som reporter, redigerare och redaktionssekreterare på nystartade TV-Expressen. Han har inte ångrat sitt livsavgörande beslut.

På Expressen hade han redan upptäckt att tidningen, tillsammans med Dagens Nyheter, ägde ett enormt, välskött arkiv med hundratusentals tidningsartiklar och fotografier. Här fanns möjligheter att på fritid samla kunskaper om alla de stora i filmhistorien, inte minst den svenska. (Här bör inskjutas att familjefader Ulf hann med att odla minst tre andra stora intressen: som seglare, som frimärkssamlare och som trumpetare.)

Men  nu börjar vi närma oss författandet.

En dag på redaktionen kom ett telefonsamtal från – av alla människor – idolen Åke Söderblom. Han var uppretad:

− Är du den jäveln som skrivit skit om mej i Expressen?

− Nej, jag har inte skrivit skit om dej. För övrigt skriver Expressen aldrig skit om sådana genier.

Samtalet blev en timma långt och genom Ulfs förmåga ”att ta folk” alltmer konciliant. Herrarnas intressen sammanflöt, så att säga.

− Någon borde skriva en bok om Tosse, Thor Modéen, sa Åke innan han lade på luren.

Och därmed sådde han ett frö!

Ulf gick hem till sitt eget arkiv, framförallt de stora samlingarna om Thor Modéen, och sa till hustru Birgitta:

− Jag tror jag skriver en bok om Tosse!.

Året var 1994. Elva år senare hade Ulf Kjellström fullbordat sitt storverk. Inte bara en bok, den om Thor Modéen (1898−1950), skådespelare och komiker från Kungsör i Västmanland utan även TVÅ andra böcker, nämligen den om Åke Söderblom, (1910−1965), skådespelare, komiker och schlagerförfattare från Seglora och Göteborg, samt den om Sture Lagerwall (1908–1964),  teatergeniet från Stockolm.

Under dessa elva år läste Ulf hyllmeter med biografier och tusen sinom tusen tidningsartiklar. Han intervjuade idolernas då ännu levande familjemedlemmar, släktingar, vänner, kollegor och branschfolk. Hundra timmar satt han i tidningsarkiven och vevade fram artiklar på mikrofilm.

När han arbetade med Söderblom fick han djupdyka i en hel koffert med klipp, fotografier, manus, programblad och affischer hos Åkes son Ole Söderblom.

Ulf hade även stor nytta av sitt eget cinematek som omfattar 600 svenska och 450 utländska filmer. När videon var ny satte han igång att systematiskt spela in alla TV-visade filmer …

Tidigare hade han spelat in filmernas ljud på rullband och kassett. Eftersom han hade filmernas stories i minnet var rullarna  en idealisk ”bakgrundsmusik” under stilla stunder med frimärksalbumen

Idén till boken om Thor Modéen, Härliga tider, strålande tider! fick Ulf som sagt av Åke Söderblom, Tosses partner från säkert 40 eller 50 filmer.

Idén till Åke föddes vid ett möte i (nu avsomnade) Svenska Pilsnerfilmsällskapet där medlemmarna lär ha haft på sig kepsar under filmvisningarna. Åkes son Ola frågade om Ulf kunde tänka sig att skriva en bok även om pappa? Det behövdes inte mer för att just då avtalspensionerade redaktör Kjellström åter skulle dyka i sitt material.

Idén till boken Sture Lagerwall, teatergeni och busfrö fick Ulf Kjellström av aktören Ulf Larsson på juldagen 2005. Hustrun Birgitta hade jouren på lasarettet och Ulf satt ensam hemma i villan när Ulf L. kom på julvisit. Vid avskedet frågade denne om Ulf K ville skriva synopsis till ett TV-program om Sture Lagerwall?

Det ville Ulf K. TV-planerna lades på is – och ligger där än – men redan på juldagens kväll startade arbetet med boken om Lagerwall.

Jag ringer kollegan och filmforskaren Kjellström i Ängby och ber att få titlarna på några av hans  favoriter. Så gärna!

– En av Sture bästa är Jag älskar dig, Karlsson från 1947. Nej, skratta inte åt titeln! Det är en utmärkt komedi där Lagerwall på flera sätt spelar ut sitt geni och sin charm. En annan favorit är Bombi Bitt och jag från 1936. Och Pensionat Paradiset från 1937. I den filmen står Tosse på ett av sina många krön i karriären. Jag har sett den minst ett dussin gånger. Nej, förresten, det är nog två dussin. Flottans kavaljerer 1948  för att nämna bara en av Åkes allra bästa. Dessutom rullar den på  bra musik!

Boken om Thor Modéen som gavs ut av Norstedts är slutsåld. En planerad pocketupplaga ställdes in av finansiella skäl. Men böckerna om Åke och Sture gav Ulf ut för egna pengar och finns i lager i författarens garderob. Telefon: 08 – 87 22 70.

Mannen  som står för ovan beskrivna kulturgärning avslutar vårt samtal med att i telefon livat och glatt sjunga:
Här är flottans kavaljerer,
inga sjömän kan dansa som vi
till en sjungande, rungande enkel melodi
Kyss i lä, kyss i lovart!

Det kallar jag en intervjufinal!

Vi som läst Era böcker under många år kommer att sakna Er, men kommer att för alltid ha Er och Era böcker i våra minnen och tankar. Här är listan över de bortgångna deckarförfattarna 2008. Själv har jag fått hjälp av webbplatsen STOP YOU ARE KILLING ME (http://www.stopyourekillingme.com, sök på författarnamnet) för uppgifterna. Här finns också bibliografisk uppgifter om alla författarna och de är väl värda att kollas upp. (Foto alla bilder författaren)

George Chesbro född 1940
Michael Crichton 1942
James Crumley 1939
Tony Hillerman 1925

Tony Hillerman (vänster) ses här prata med Anthony Price på det party som jag och min hustru Inga hade i vårt hem på Tosterön utanför Strängnäs några dagar före midsommaren 1981, året då den 3:e VÄRLDSDECKARKONGRESSEN avhölls i Stockholm. I bakgrunden ses fr.v. Bernt Ruthström, Ebbe Carlsson och Margareta Yorke.

Edward D. Hoch 1930

Ed Hoch (höger) tillsammans med gamle vännen och kollegan i MWA Hillary Waugh. Det här fotot tog på ett MWA-möte i New York i slutet av april 1979. Ed Hoch mest känd för att ha författat över 1,000 noveller i deckargenren. Ett unikt världsrekord.

Jack Lynch 1930
Stephen Marlowe 1928
Gregory McDonald 1937

Greg McDonald (höger) tillsammans med Hillary Waugh på ett av många Lucy Freeman-parties i hennes våning (17:e) Central Park South. Ett party hon alltid höll efter den stora Edgar-galan i New York. Ett hundratal personer trängdes då i hennes lilla tvåa. Årets party, tveklöst! Greg var mest känd för sina böcker om den humoristiske deckaren Fletch, som på film spelades av Chevy Chase.

Julian Rathbone 1935
Margaret Truman 1924
Janwillem van de Wetering 1931

Hillary Waugh (höger) tillsammans med K Arne Blom under Arnes och mitt första New York-besök på MWA. Här har vi bjudit in Hillary för en intervju för DAST-MAGAZINE på vårt hotellrum på Sheraton i New York den 5 april 1975. En underbart trevlig och lättsam människa var han och det är så här vi vill komma ihåg honom.

Hillary Waugh 1920

Donald E. Westlake 1933

Donald E Westlake (höger) tillsammans med hustrun Abbey (mitten) och Chaterina Chauchard. Fotot taget utanför biografen som visade filmatiseringen av Donalds film The Grifters (utgiven under pseud: Richard Stark) i Paris. Donald var hedersgäst på deckarkonferensen kallad Crime Fiction Conferene som avhölls under 24–27 november 1999. Ett samarbeta mellan Ball State University, USA & Sorbonne, Paris.

Phyllis A. Whitney 1903

IWAN MORELIUS har träffat den tyska deckarförfattaren GISA KLÖNNE som nu fått två böcker översatta till svenska.

Ivan Morelius: Dolt under isen är den första jag läst av dig men jag vet att du har skrivit flera före den. En kom ut på svenska för två år sedan, I skogens tystnad, och med samma fina huvudpersoner. Kan man läsa dem separat eller tycker du att man måste läsa dem I rätt ordningsföljd? Jag fick en känsla av det eftersom du då och då refererar till vad som hänt i den eller de föregående deckarna?

Gisa Klönne: Nej, du kan mycket väl läsa dem var och en för sig, det är Inga problem alls. För trots att jag refererar till föregående böcker och vad som hänt där ger jag Inge som helst fingervisning till vem mördaren är. Men naturligtvis är detta en sak för läsaren att besluta. Många tycker det är mycket roligare att lära känna huvudpersonerna redan från början. Se hur de de förändas och hur de utvecklas från bok till bok (vilket ju jag som författare tvingar dem att göra) – och den sortens läsare tycker bäst om att läsa dem i kronologisk ordning.

IWAN: Berätta lite om dig själv, din bakgrund, dina Intressen etc.

GISA: Jag har alltid velat bli författare och jag är enormt glad att jag fram till Idag har lyckats med detta. Mina böcker är (och fortsätter att bli) översatta till många olika språk, massor av läsare älskar dem – en dröm har blivit sann

Innan jag blev författare på heltid arbetade jag som frilansjournalist och redaktör för tyska magasin och lärde ut “creative writing”, och Innan det studerade jag engelsk och tysk litteratur samt teater på universitet. Jag bor I Köln, en av Tysklands största städer, tillsammans med min man. Mera Information hittar du på min webbplats www.gisa-kloenne.de (på tyska) eller på www.gisa-kloenne.com (engelska). Under sommaren 2009 kommer den engelska att bli ytterligare uppdaterad.

IWAN: I denna andra bok på svenska om polisparet Judith Krieger och Manfred Korzilius låter du dem lösa två problem samtidigt. Ett gäller en kvinna som har försvunnit någonstans i Kanada och det andra om en saknad pojke och hans hund. Den gemensamma nämnaren för dessa personer är ensamhet. Pojken är mobbad I skolan och det är även kvinnan ifråga. Varför valde du just detta problem i din bok? Är mobbing ett stort problem i Tyskland?

GISA: Som kriminalförfattare är jag faktiskt inte så värst Intresserad av att skildra blodiga detaljer vid ett eventuellt mord. Jag skriver mera mina deckare sett ur psykologisk synvinkel. Jag ser på vad människor gör med och mot varandra och när jag skriver försöker jag förstå varför de gör si eller så. Hat, fruktan, saknad, svartsjuka, avund och mobbing ger oftast ett motiv för människor att mörda varandra. Man kan säga att jag skriver om olika förhållanden och vad människor hoppas att vinna eller förlora.

Nej, jag tror inte mobbing är ett typiskt tyskt problem. Jag tror att mobbing uppstår när människor tvingas att vara tillsammans på en begränsad plats (i skolan, på jobbet, hemma) och mobbing inträffar ofta när det saker och ting ställs på sin spets.

Tonåringar är faktiskt inte så självsäkra som man kan tro, de är hela tiden på väg att hitta sig själva, försöka veta vilka de är eller vilka de skulle vilja bli. De försöker stifta egna lagar, som passar dem själva – som en konsekvens av detta Inträffar då ofta mobbing.  Det handlar ju hela tiden om att “överleva” och fruktan att ställas utanför. Gruppen som sådan är mycket grym och även vissa Individer kan bli mycket grymma. Människor som är något udda drabbas oftast och först av denna mobbing. Glädjande nog är det Inte många som dödas i sådana fall, men som kriminalförfattare kanske jag tar steget fullt ut…

IWAN: Jag har läst två böcker i rad nyligen och bägge med detta problem, mobbing i skolan. Den första var 19 minuter Jodi Picoult och två dagar efteråt läste jag din utomordentligt välskrivna bok. Har du möjligen läst Picoults bok? Om inte, gör det! Mycket bra!

GISA: Jag har läst andra böcker av henne och hon skriver mycket bra!

IWAN: Kan du berätta lite om dina framtida planer. Tänker du fortsätta serien om dina två huvudpersoner även efter en tredje bok på svenska? Eller kanske du har andra planer?

GISA: Just nu skriver jag faktiskt på min fjärde bok om dessa personer och den kommer ut hösten 2009 i Tyskland. Både min förläggare och mina fans insisterar på en femte och vem vet, det kan bli flera. Men jag har även andra planer och har några bra idéer för kommande böcker utan mina nu kända huvudpersoner.

IWAN: Du har tydligen varit i Kanada. Din beskrivning av naturen och platserna där är så välskrivna och din beskrivning av lommen var så fängslande att jag slog upp och läste om den. Mycket intressant fågel som jag inte visste mycket om tidigare.

GISA: Ja, jag har varit i Kanada flera gånger. Jag tycker mycket om dess natur, speciellt i norra Ontario där jag hade möjlighet att närmare studera just lommen. Jag gjorde faktiskt en mycket noga research av dessa märkliga fåglar och jag kan ärligt saga att jag aldrig skulle haft en chans att beskriva deras mycket speciella jaktrop eller dess uppträdande i vilt tillstånd om jag inte sett dem på nära hall.

IWAN: Har du några favoritförfattare inom genren?

GISA: Det finns en del kolleger jag älskar att läsa, och ett par av dem bor i Sverige. Maj Sjöwall och Per Wahlöö,  Liza Marklund, Åke Edwardson,  Åsa Larsson. Från andra länder finns Anne Holt, Elizabeth George, Sara Paretsky och många till.

IWAN: Enligt min påsikt var din bok en av de bästa jag läst senaste året. En tysk författare vann Svenska Deckarakademins pris för bästa översatta bok 2008, Mordbyn av Andrea Maria Schenkel. Själv gillade jag den inte, jag tycker du skulle ha vunnit.

GISA: Tack så mycket! Berätta det för alla vänner och läsare.

IWAN: Har du några hobbier?

GISA: Jag läser en massa.. Jag älskar musik. Jag jobbar ett par gånger i veckan. Jag älskar att träffa vänner och vara tillsammans med min man – jag är rädd att jag inte gör något spännande eller exotiskt som bungyjump eller fallskärmshoppning, bergsklättring elleer något sånt…

IWAN: Vill du lägga till något?

GISA: Besök min webbplats. Och läs mina böcker! Och jag skulle vilja veta vad läsare i Sverige tycker om dem. OH, ni kan också läsa om mig på den svenska internetuppslagsboken www.alex.se

Allt fler deckarförfattare skriver böcker för barn. Nu har också norske Jo

Nesbø sällat sig till skaran med boken Doktor Proktors pruttpulver (Pirat 2009) om läkaren som vill uppfinna medicin mot hösnuva men lyckas hitta ett pulver som åstadkommer pruttar. Boken är översatt av Barbro Lagergren och illustrerad av Per Dybvig.

Av Kristina Hård
Kabusa 2009

Debutanten Kristina Hård är en spännande ny bekantskap för oss som gärna läser science fiction som fyller de ”gamla” kriterierna: rymdfärder, civilisationskritiska tankegångar, sökande efter andra högkulturer i stället för den jordiska som ser ut att gå mot sitt slut. Kritiken riktar sig också  mot dagens samhälle. Lite ”flummighet” får man på köpet i form av Induskulturens förborgade hemligheter. Dessutom en kärlekshistoria med den sekretiva Alba som medelpunkt.

Alba tillhör en forskningsgrupp på väg till en främmande planet. Alla i gruppen förmår inte klara av den täta samhörigheten på rymdskeppet, inte heller Alba som gett sig ut på sin första rymdfärd efter att ha tröttnat på jordelivets trängsel och illaluktande trafikavgaser.

Kristina Hård. Foto Ulla Alderin

Hård skriver en intressant prosa men gör samma fel som de flesta debutanter. Hon vill ha med allt av de tankar som snurrar innaför pannbenet. Det är en bra sf-bok som troligen hade blivit ännu bättre som hon fått hjälp att sovra bland alla sina idéer.

I många av de noveller jag läst i gamla årgångar av Häpna! och Galaxy har författarna låtit sin hjältar träffa på arter som liknar människan och befinner sig i ett annat utvecklingsskede. Så också här, väl turnerat av Hård som också ägnar en hel del kraft åt rivaliteten mellan forskarna under resan.

Kristina Hård är mycket välkommen tillbaka.

ÅSA PETTERSSON

Av Nils Erik Forsgård
Atlantis 2009

Herr Prosten talte: ”Döbeln är en hedning,
förtappad är han evigt, om han dör.
Jag kommer, varnar, bjuder tröst och ledning,
och han, han ligger tyst en stund och hör;
då reser han sig plötsligt upp i sängen:
’Driv ut prelaten’, ropar han åt drängen,
’och akta dig, om han släpps in härnäst!’
Är det ett språk av en som nalkas döden?
Dock, han må svara själv för sina öden,
jag har gjort nog som människa och präst.”

Så lyder första strofen i Johan Ludvig Runebergs dikt Döbeln vid Jutas i Fänrik Ståls sägner (Gleerups, skolupplagan 1952, pris 2:60 kronor, i översättning av Albert Edelfelt). Vi som gick i skolan på 40-talet fick lära oss allt om det finsk-ryska kriget ur den.

Att det inte gick så romantiskt till har jag och många andra lärt senare. Idéhistorikern Nils Erik Forsgårds bok September 1808 berättar om händelserna under finska kriget (och om vad som skedde i Sverige och Europa) denna månad. Det är de blodiga slagen vid Jutas och Oravais som är något av ett nav i resonemangen om att detta var fundamenta inför skilsmässan mellan Sverige och Finland året därpå. Tvåhundraaårsminnet av detta uppmärksammas ju nu.

Den svenska reträtten norrut genom Österbotten får författaren att penetrera österbottnisk lokalhistoria och till sin hjälp har han haft dagböcker, brev och officersrapporter. September 1808 utgår från krigshistoria men som den idéhistoriker Forsgård är gör han intressanta och spännande nedslag i europeisk samtid. Denna månad detta år sålde Ludwig van Beethoven sina rättigheter till Pastoralsymfonin och då möttes också Napoleon och tsar Aleksandr. Och Döbeln krigade vid Jutas och detta och andra slag gav Runeberg inspirationen till sångcykeln Fänrik Ståls sägner.

Det är stora och små händelser i världen omkring oss som sammanställts till en lärd helhet av Nils Erik Forsgård, som  föddes ett annat märkes år, nämligen 1968 i Nykarleby.

KJELL E. GENBERG