Ett ständigt upprop till läsare: kom gärna med bidrag, både artiklar, synpunkter och noveller. Och med synpunkter på hur vi kan bli bättre.

För ett år sedan gick alltså DAST i tryckt form i graven. I år kommer sista numret av Jury. Kulturtidskrifter (och dit räknar vi oss) har alltid haft det svårt ekonomiskt. Till och med rika Bonniers gav upp sitt litterära magasin.

Men litteraturen lever, både som litteratur och som diskussion, i tidskrifter och på webben. Vi får inte heller glömma att det är ju läsandet som är vår glädje. Formen kan vara mer eller mindre lättillgänglig, vacker eller okänsligt utformad, men till sist är det innehållet, berättelsen, tankarna som är det viktiga.

Så fortsätt att läsa, både böcker och webb.

LEIF-RUNE STRANDELL

DASTs grundare IWAN MORELIUS har via personliga kontakter lyckats få en mejlintervju med Bo Balderson. Ett scoop? Men den intervjuade förhåller sig blygsam till frågan. Intervjun gjordes efter en idé av Ingalill Munther som skrev de första artiklarna om Bo Balderson i Costa Blanca-magasinet. Även denna intervju publicerades först där i novembernumret.

IM: Du måste ju under många år, och kanske fortfarande, vara en av de mest eftersökta personerna i Sverige. Du och Palmes mördare måste ju i stort vara likvärdiga objekt för en journalist som vill göra ett scoop. Hur har Du känt det under alla år sedan Du förstod att Du faktiskt är och kommer att vara ett scoop-objekt? Tänker Du på detta varje dag?

BB: Nej, jag har aldrig tänkt på mej som ett scoopobjekt, har så mycket annat att tänka på, trevliga saker mest. Och nu är hela saken glömd, åtminstone bland de yngre generationerna, tack och lov! Jag frågade ett barnbarn, som går i gymnasiet. Han har varken hört namnet Esaias Tegnér eller Bo Balderson. Men han blev lite intresserad när han hittade Namnet BB på nätet.

IM: Det har ju berättats åtskilliga stories om hur det gick till när Du blev refuserad av olika förlag och hur Du slutligen togs av Bonnier. Var det Åke Runnquists förslag att hålla det hemligt?

BB: Jag minns inte riktigt, det blev nog bara så. Jag skickade in mitt manus under pseudonym, och fortsatte som pseudonym, av bara farten, tror jag. Varken förlaget eller jag trodde att det skulle bli ett sånt ståhej. ÅR hade förresten inget att göra med böckernas tillkomst, varken han eller någon annan skrev ett ord. Men han skrev flera baksidor och hittade på titlarna till de senare böckerna. Titlarna blev alldeles för lika varandra, tycker jag nu. Inte ens jag själv kan skilja dem åt längre. Men det var väl hans mening – att folk skulle köpa böckerna flera gånger. Förläggare är ena jävlar, på gott och ont.

IM: Vi skulle så gärna vilja veta hur den här iden till huvudpersonen Bo Balderson kom till i Ditt huvud. Kom den plötsligt eller var det något Du gått och funderat på länge?

BB: Han kom nog till som en kontrast till adjunkten som, åtskilligt karikerad, var en gammal älskad anförvant. Han var död när boken kom ut, så han slapp uppleva att han hamnat i så blandat sällskap som statsrådets. Jag har dåligt samvete ibland, men familjen säger: “Han är ju den förståndige av de två”. Och jag lät honom lösa gåtan i den sista boken!

IM: En av många BB-historier är ju den om den där promenaden på Djurgården, eller var det Haga-parken, då Du och Åke R plötsligt mötte prinsessan Sibylla. Hon hälsade på Dig, och Du på henne, men hon kände tydligen inte igen Åke R. Vad tänkte Du då? Är jag avslöjad, eller? För oss som hörde historien vad de då uppenbart att Du hade något med Hovet att göra och tanken går ju då osökt till en av Konungens adjutanter – Jan Mårtenson. Han nekar till att vara BB. Kan även Du säga att det inte är han?

BB: –

IM: Din humor är ju underbar, njutbar och på ett i mitt tycke Woodhouseplan. Kommer i det sammanhanget osökt in på vilka författare som är Dina favoriter – både i ungdomsåren och idag. Vilken av de humoristiska sätter Du främst och vilken (vilka) deckarförfattare högst? På tal om humor. Har Du läst de fyra böckerna om “Rasande Roland”? Skulle kunna vara en tidig Balderson.

BB: Jag har inte läst några Rasande Roland-böcker, tyvärr. Men ska göra det nu. Jag har läst, och läser om, Tre män i en båt. Och Grönköpings Veckoblad, särskilt Nils Hasselskogs dikter. Och Barbro Alving, Bang. Och Esaias Tegnér, det är inget skämt, han är för mej den Store. Annars läser jag mest historia och biografier.
Tack för de vänliga orden om min humor! Jag ska visa dem för min omgivning, som uppfattar mej som tjatig och mossig. De har förresten inte läst mina böcker, tror jag – du ser att jag rör mig i kultiverade kretsar!

IM: Mig veterligt är mat och matlagning inte några av de större inslagen i Dina många böcker. Vad har Du för hobbies? Idrottar Du något?

BB: –

IM: Kan Du – förhoppningsvis – ge oss en eller ett par händelser då Du varit verkligt nära att avslöjas.

BB: –

IM: När kommer Din nästa deckare? Vi har väntat länge, vi Dina stora fans.

BB: Min nästa deckare kommer när jag får så tråkigt, eller blir så fattig, att nöden kräver det. Och det hoppas jag aldrig händer. Men – om jag kom på en bra gåta, helst med ett bra motiv, skulle jag kanske skriva en statsrådsbok, ändå. Det var delvis ganska roligt göra. Men jag har svårt för det tekniska. Och för polisarbete. (Jag har svårt för nästan allt. Ändå har jag lyckats hyggligt, i två yrken!)

IM: Försök få Bengt, Din fine agent, att trycka upp den där fina dekalen man kunde sätta på sin bil och som jag hade i över tio år på min Volvos bakruta och gjorde reklam för Dig i hela Europa på alla Deckarkongresser jag var med på i egenskap av medlem i Svenska Deckarakademin.

BB: Tack för din insats med dekalen! Och tack, käre Iwan, för din fantastiska tidskrift DAST! Där fick jag mina första, entusiastiska recensioner, som jag ännu plockar fram ibland. Och jag har, genom Elisabeth Stern, fått din Deckarbibliografi, bra rakt igenom. Du har verkligen gjort mycket, kanske mest i Sverige, för att höja intresset för detektivromanen! Det måste finnas mycket få, också i hela Europa och varför inte i hela världen, som är så kunniga i ämnet. Jag beundrar dig mycket och hoppas att du har det skönt i Spanien!

Bengt har ju tyvärr dragit sig tillbaka, som du till Spanien, och där vågar han nog inte ha dekaler på exotiska språk – han kan av Guardia Civil tas för farlig terrorist!

IM: Jan Mårtensson nekar till att vara BB. Kan du säga att det inte är han?

BB: Ja, jag är inte JM. jag skulle aldrig drömma om att tillåta ett Sällskap, med uppgift att dyrka mej och att köpa mina böcker. Och han är mer begåvad än jag. Han skriver, säger han, sina böcker på två veckor, sätter bara i ett papper och så kommer det, intrig och gåta och hela rasket. Själv lade jag ner ett väldigt arbete på gåtan. Höll på i veckor, fyllde hela kollegieblocket med anteckningar. Och JM gillar visst katter. Själv är jag en utpräglad hundmänniska. Har egen hund förstås, som jag går ut med två till tre timmar om dagen. Vi går lösa båda två, i ett naturområde, där en av oss borde vara kopplad, har jag förstått.

IM: Hur lägger du upp dina böcker?

BB: Jag börjar förstås med intrigen, bakifrån. Gärna med ett hållbart men ovanligt motiv, som kan döljas i det längsta så att en överraskande mördare kan presenteras. Det är viktigt – upplösningen ska komma som ett slag i magen! Det svåraste här är nog problemet med den minst misstänkte. Är mördaren den minst misstänkte blir det ingen överraskningseffekt eftersom den vane läsaren då redan insett att det måste vara han eller hon som är mördaren. Är alla lika misstänkta blir det heller ingen sluteffekt. Svårt! Ledtrådarna ska vara många och tydliga i efterhand. (Mina är ofta “grova som stångkorvar”, som det stod i en elak men klok recension.) De ska ge den uppmärksamme läsaren lösningen i god tid före de sista sidorna. Men enligt mina beräkningar kommer bara en på tjugo på den i mina böcker. Och det är ju ganska lagom.

Jag visar gärna på en viktig ledtråd i varje bok genom att låta statsrådet och adjunkten ställa samma fråga gång på gång. T.ex:

• “Varför sköt mördaren offret genom munnen?”
• “Varför tog mördaren med sej bordlöparen från mordrummet?”
• “Varför dog offret med solglasögon på, inomhus, på natten?”

Om man kommer på svaret så vet man vem mördaren är.

IM: Dina böcker beskrivs ofta som humoristiska deckare. Vad för slags humor finns där?

BB: Svårt med humor, olika uppfattningar om vad som är roligt. Redan Sokrates… Nå, något man ler eller skrattar åt, inåt eller utåt. Jag vill få med många saker.
Stilistiska finurligheter, roligheter. Kvicka reflexioner av adjunkten/berättaren. Enfaldiga, men ibland riktiga iakttagelser av statsrådet.

• Satir – men det är inte det viktigaste.
• Komiska situationer – nog det viktigaste. Komedi som ofta, alltför ofta, övergår i fars.
• Skojiga interiörer. Roliga, originella personer, alla inte nödvändigtvis trovärdiga. (Statsrådet själv är knappast riktig, genom hela boken är han väl närmast galen, men i slutet löser han gåtan och verkar riktigt klok.)
• Försöker undvika det smaklösa och vulgära. Men en hel del makaber humor finns det förstås.

Själva mordet och upplösningen måste  hållas fria från skämt.

Jag avundas ofta revy- och komediförfattarna. De har så stor hjälp av en publik i afterdinner-humör, som ofta börjar skratta bara de ser artisten. Ibland räcker en svordom eller namnet på en politiker som poäng. En stackars författare måste lita helt till orden på det torra pappret.

IM: Några regler att försöka dölja?

BB: Mördarens hela handlande måste omärkligt redovisas före upplösningen. En gång beskrev jag också mördarens känslor och sinnesstämning efter mordet “på ett sätt som säkert är unikt i deckarlitteraturen”, som en vänlig recensent skrev. (Det borde finnas pris för duktiga recensenter!) Men jag har aldrig upptäckt någon som upptäckte mina ledtrådar i den här boken och avslöjade mördaren!

• Inga konstiga alibin med tidsangivelser och klockor.
• Inga tekniska krångligheter.
• Inte för många biintriger.
• Inga tråkiga polisförhör – statsrådet förhör på sitt eget speciella sätt.
• Inga långa miljöskildringar.
• Och inte alltför många människor – där har jag ofta syndat. Men jag har alltid med en personförteckning.
• Inget onödigt våld, helst bara ett skjutvapen och ett litet vackert kulhål i någon vital kroppsdel. En och annan krossad skalle har jag dock gjort min skyldig till, jag är svag för krossade skallar. Men skallen beskrivs inte närmare.
• Sex – bara antydningsvis. Adjunkten finner inte sexskildringar riktigt passande. Och statsrådet har ju andra passioner – mordgåtor.

IM: En avslutande fråga; När kommer Du att avslöja Dig? Det är ju som Ingalill skrev i en artikel om dig att det är ju inte så värst bra tänkt att bli avslöjad efter sin död. Då är det väl bättre att planera detta “avslöjande” på ett kanske spektakulärt sätt, som bara Du kan komma på. Fundera!

BB: När jag får Nobelpriset. I början av ceremonin bär jag mask men när jag ur kungens hand mottagit priset sliter jag av masken och alla sorlar: “Men han har ju redan fått priset, för flera år sedan!”

Av LEIF-RUNE STRANDELL

Niklas Ekdal har skrivit över 5 000 ledarsidesartiklar i Expressen och Dagens Nyheter. Nu har han också skrivit en nutidsthriller med historisk anknytning. Titeln I döden dina män (Forum) kommer från Kungssångens fjärde vers, sällan sjungen.

Ledare har kallts för ”förhastade slutsatser huggna i sten”. I deckare ska man ju får reda på hur det verkligen gått till med allt mystiskt i berättelsen. I Niklas Ekdals bok får man, om man nu skulle tro på att den är en dokumentär, veta vilka som faktiskt ligger bakom Sveriges alla motgångar från 1600-talet och till nu.

Idén bygger på vad de flesta nyhetsjournalister fått uppleva: mångas förkärlek till konspirationsteorier. I verkligheten dyker de upp när något gått snett, som Palme-mordet, Estonia, ubåtskränkningar. Vi tillsätter kommissioner för att reda ut vad som gått fel, men som nation blir vi allt mer misstänksam.

Stort förtroende, stor besvikelse
En orsak kan vara att vi i Sverige har ett internationellt sett mycket stort förtroende för myndigheter, och vår besvikelse blir därför större när myndigheterna inte lyckas lösa gåtorna. Konspirationsteorier blir då en förklaring, och vi tror kanske att myndigheterna häller kräkmedel i spriten för att hindra oss från att dricka så mycket. Och visst kan man kräkas av sprit…

Sverige har ju också utvecklats från ett mycket fattigt, vidskepligt land på några hundra år till ett av de mest extremt moderna och ickereligiösa. Den här förändringen påverkar förstås kulturen.

Niklas Ekdal har läst historia så han hade grunden för sin thriller som tar sin början i 1600-talet. Då gällde ära och heder, ”nu har vi ersatt riddaren med en clown”. Det som i nutiden händer med militären, massmedierna och politiken, inte minst sådana diskussioner som FRA-lagen, kunde i boken han förklara med en gigantisk konspiration.

Själv tror han inte alls på konspirationer. Om 3–4 personer känner till en sak så går den inte att hemlighålla. Men i en bok kan man ju skildra människor som tror just på sådant (och som tror på mycket annat också). Och han har tagit ut svängarna med ett par väldigt egocentrerade huvudpersoner. En är Aftonbladetjournalist. Att välja Expressen kunde ju inte passa eftersom han arbetat fem år där. Han ville inte heller hitta på en fiktiv kvällstidning när det övriga faktamaterialet i boken var riktigt.

97 procent korrekt
– 97 procent av det historiska materialet är korrekt, försäkrar han. Dock inte de hemliga budskapen i tavlorna, som spelar en avgörande roll i berättelsen. Vill han ha dem rätt så får han smyga in på Nationalmuseum och måla dit dem.

Hur svenska myndigheter skulle reagera i en hastigt påkommen stor terrorkris vid ett veckoslut känns också otrevligt korrekt skildrat: nej, polisen har bara en bil att skicka och den är just nu på lägenhetsbråk, nej det är krångligt att kalla in personal på försvarsstaben under helgen, det blir övertid och måste förankras hos facket…

Niklas Ekdal har ett förflutet som analytiker på försvarsstaben…

Han har slutat sin fasta anställning på DNs ledarredaktion, men skriver krönikor. Fler böcker blir det. Närmast en essä om första världskriget. Till våren en bok tillsammans med en kollega om 100 viktiga historiska händelser i Sverige. Men gärna också en uppföljning till debuten, att få blanda fakta och fiktion.

Dramatiken var stor i svängdörren till Sheraton City Hotel i Baltimore. En demonstration pågick med flaggor, slagord, knutna nävar mot skyn. Jag och årets speciellt inbjudna gäst John Harvey från England som av en slump kommit att resa ett par timmar tillsammans i en shuttel (en busstaxi) från Dulles Airport i Washington DC tog en annan entré in till hotellet som under torsdag– söndag skulle bli tummelplatsen för 1.500 deckarförfattare och fans.

Ruth Jordan, the mystery conventions organisatör, hade fixat ett topprum till mig. 22:a våningen. Utsikt åt nästan alla väderstreck. Jag fick känning av the American Dream och tog, efter en koll på de luxe-en, den snabbaste hissen ned till hotellets restaurang och beställde skaldjur i någon form. Med 18 timmars resa i kroppen sa jag åt servitören att välja nåt bra, nåt som en främling vill smaka på det första som händer! Och gärna lite french fries till och Coca cola och … grejer dukades fram.

Omgående fick jag kontakt med två damer vid bordet intill. Båda var Boucherconveteraner. De hade just träffats i lobbyn och blivit kompisar. De utbytte erfarenheter om Bouchercon med mig och det mesta går ut på att man träffar fans som läser sådana böcker som man själv gillar, får chans att tala med författare och att man knyter kontakter och att man absolut vill vara med nästa år. Vi blev kompisar. Jag fick halva deras efterrätt, crème caramel, och susade efter maten upp till min de luxe-säng och försökte känna av Baltimoreatmosfären i de flimrande neonljusen. Och det var bra att jag passade på med det eftersom jag knappt skulle komma att hinna med en blink av själva stan.

Laura Lippman är baltimorebo. Hon skildrar crime i en stad hon själv är ytterst försiktig att gå omkring i, utan att tänka sig för. Till mig sa hon att hålla mig till hotellområdet, vilket kändes helt OK för mig. Laura fick två priser under kvällens invigning då Mark Billingham var toast master.

Mary J Rose är en kort kvinna med långt hår och intensiv blick. Enligt hennes författarkompisar, som snart blev mina, David Montgomery, Barry Eisler, Andrew Gross, Mike Lawson och Gayle Lynds, är M J en baddare på att skriva sexscener. Jag tänkte genast på erotikuppgift 10 i min deckarskola vilket kan vålla en del problem och köpte hennes The Delilah Complex som studiematerial. Annars köpte jag inga deckare. Jag fick en kasse full. Det fick alla. I kassen fanns också Crime The Swedish Way av NovellmästarnA med min Äppelkakastory.

Efter min egen panelpratstund, med svenske Bertil Falk som moderator, och deltagande chefredaktörerna på två viktiga deckarmagasinen Ellery Queen Mystery Magazine och Alfred Hitchcock Mystery Magazine, Janet Hutchings och Linda Landrigan, fick jag gå till signeringsrummet och inta en plats mellan storsäljarna Val McDermid, Ace Atkins och Lee Child. Lee Child anförtrodde sina fans på andra sidan signeringsbordet att det verkligen inte var svårt att skriva böcker. Vad som är svårt, sa han, är att gå till ett normalt gruvjobb eller lärarjobb varenda dag och sköta sig.

Till mig sa han att han reser med knappt bagage, efter någon dag köper han nya kläder och slänger de använda, helt enkelt. Jaa, ett bra trick som jag härmed förmedlar.

Paneldiskussioner pågick parallellt och i intervaller på en timma. Liksom på bokmässan i Göteborg var det svårt att välja och vraka bland inslagen. Vad jag tagit med mig är stoltheten hos de amerikanska författarna för genren de skriver i och att många kvinnliga deckarförfattare skriver romance i annat namn – och tjänar mer pengar på det! Jag träffade också i en paus ett Sister in Crime-gäng. Vi blev så klart kompisar och jag fick tipset att Sister in Crime finns i både England och Tyskland, lite närmare alltså och rekommenderades varmt att åka på ett sådant möte och få ännu fler deckarförfattarkompisar! För dem kan man inte få för många av.

Och när jag slutligen kom ut ur hotellet, proppad med fysiska böcker och mentala upplevelser pågick demonstationen som om enbart en sekund hade gått. Jag uppmanades att kämpa för de hotellanställdas villkor och ögonaböj lämna hotellet. Då gjorde jag det och fick en skock nya kompisar.

HELENA SIGANDER

Av Jean Bolinder
Per Olaisen förlag 2008

Deckarveteranen Jean Bolinder, mångårig medarbetare i DAST, har hela livet tänkt skriva en svensk variant av Sherwood Andersons novellsamling Winesburg, Ohio, (Den lilla staden). Nu har han gjort det, och hans skånska stad får heta Hultvik.

Det är en samling korta novellskisser, skrivna med lätt, och van, hand, men inte utan många allvarsamma stråk. De tar upp en huvudperson, en av medborgarna i den lilla staden. Platser och personer dyker upp i olika sammanhang, och tillsammans ska de ge en bild av staden och dess liv.

Det är inte en samling kriminalnoveller, även om det förekommer brottslig aktivitet, så som det kan finnas i varje samhälle. Sammantaget får vi skärvor av stadens liv. Det är inte en tjock bok, och kanske kan författaren ge oss fler bilder senare, vilket i alla fall jag skulle uppskatta.

LEIF-RUNE STRANDELL

Här en av novellerna som måhända har någon personlig anknytning.

Författaren

Författaren har bott i Hultvik i omkring fyrtio år. När han en gång kommer hit är han ännu inte författare utan skollärare. Han undervisar på Hultviks Samrealskola i svenska och historia. Samt hoppas in i diverse ämnen allteftersom det saknas pedagoger.

Författaren är en populär lärare och det finns ännu medelålders Hultviksbor som minns honom med glädje. I en tid då lärarna sitter högt i sin kateder och ser ner på klasserna är Lärarn allas kompis. Man får säga ”du” till honom och det är inte förbjudet att ha andra åsikter än vad Lärarn har.

Vid den tiden drömmer Lärarn om att bli Författare. Han beundrar amerikansk litteratur och tänker sig att han skall skriva en roman som William Faulkerns ”Medan jag låg och dog” och en novellsamling som ”Winesburg, Ohio” av Sherwood Anderson.

Första sommarlovet Läraren upplever i Hultvik, skriver han en bok. Han tänker att han skall ta i måttligt och inte förhäva sig, så det blir en detektivroman. Den har olika berättare som hos Faulkner och han försöker skriva en lika lätt och ledig prosa som Sherwood Anderson.

Han sänder boken till ett litet förlag som editerar en av hans favoritförfattare i översättning. Förlaget nappar och ger ut boken.

De amerikanska finesserna upptäcker ingen, men både kritik och publik tycker boken är spännande. Förlaget ber om en deckare till och en deckare till och en deckare till… Så blir det, någon seriös roman och någon novellsamling skriver aldrig Författaren. Han blir tämligen berömd ändå tack vare deckarna och slutar vara Lärarn för att bli Författare. Skräpförfattare.

Författaren är nu i sjuttioårsåldern. Han promenerar omkring vithårig och fet på Hultviks gator, slinker gärna in på Bertrams Värdhus eller i Mariaas kök och äter en liten måltid eller dricker rött Bordeauxvin med Västerbottenost till.

I sitt hus nere vid havet spelar han Beatles, Beach Boys och Hep Stars. Han fru har lämnat honom och barnen är vuxna. En dotter har i sin tur en liten dotter, ”Alice”, vilken är döpt efter Alice Hindman i Winesburg, Ohio. Modern till Alice har gjort detta för att hedra och glädja sin far. Novellen ”Adventure” om Alice Hindman som sprang naken i regnet en natt, har hon inte läst. Bara hört sin far tala om.

Författaren var mycket stolt över lilla Alice.

Då och då besöker den ogifta dottern och hennes lilla Alice Författaren. Dottern arbetar som städerska på en universitetsinstitution i Lund.

Författaren brukar vid sådana besök ta med ”Flickorna” på värdshuset och bjuda på en festlig måltid. Som efterrätt får Alice glass med chokladsås. Hon brukar vara full av denna rätt i sitt söta ansikte, när hon med mamma och morfar lämnar krogen och går ut i natten.

Författaren har slutat skriva kriminalromaner, tror inte på genren. Den är alltför kommersiell numera. Huvudparten är skribenterna är mera varumärken än skapande och kännande författare. Kritiken utövas av mer eller mindre misslyckade journalister som etablerat sig som recensenter och som ingenting fattar när det kommer något nytt och annorlunda. Det ges ut massvis med kriminalromaner och merparten är varandra mycket lika. Så gott som alla är tillyxade att passa bokklubbar och att ge sina läsare igenkännandets trygghet.

Författaren har sagt sin mening om saken i en boktidning och är därför mer eller mindre död i deckarsammanhang. Han blir knappt recenserad, sker det någon gång, är anmälaren så totalt oförstående att han måste vara antingen djupt fientlig eller grovt imbecill.

Författaren struntar i vilket. Han tänker ge ut sin Faulknerroman och sin Winesburg, Ohio på små förlag.

För att uppfylla sin ungdomsdröm och äntligen bli författare på riktigt.

Kanske kan han på så vis jaga iväg alla spöken som besöker honom varje gryning. Det är elever som han aldrig kom att ta hand om därför att han valde sin egoistiska författardröm istället för lärarkallet.

Det är en nästan oändlig rad av ungar som nu är stora och som hade behövt den man litteraturen hade så liten användning för.

______________________________________

Den som vill läsa hela boken kan skaffa den via förlaget: http://www.olaisen.se/

Av LEIF-RUNE STRANDELL

Ett historieintresse kombinerat med intresse för Göteborg ledde till att Svante Kjellin fick läsa ett arkiv från en ledande nazist i 30-talets Göteborg. Och den läsningen passade ihop med den bok som han under lång tid hade hållit på att skriva. Nu finns den att läsa, American Saga.

Arkivet, som nu finns på landsarkivet i Göteborg, erbjöds av änkan till mannen. Hon ringde Svante Kjellins vän göteborgianaexperten Bo E Björkström och frågade om det fanns intresse för makens efterlämnade material. Där fanns brev, tidningsklipp, noteringar och andra dokument från 30-talet och en bit in i andra världskriget som rörde hur Göteborgs ledande nazister agerade.

Varför hon ville skänka materialet till några som knappast var kända som nazister vet de inte, men det passade Svante Kjellin som tidsmarkörer i den bok han hållit på med. En hel del av bilden av bokens ledande nazist stämmer med den verklige mannen, men tillräckligt mycket är ändrat för att man inte utan god kunskap om den tidens Göteborg kan räkna ut vem det är. Det är ju ändå en roman, ingen faktafylld dokumentär.

Debut
Boken är Svante Kjellins litterära debut men han har skrivit skönlitterärt för byrålådan i nästan hela sitt liv, och han är 40-talist som så många andra. Men skrivit har han gjort i andra sammanhang, som journalist i Göteborg. Där arbetade han också på arkivet och blev därför den förste som fick dator för att kunna göra databassökningar för att skaffa bakgrund till tidningens artiklar.

Detta är bakgrunden till att han nu inte längre är journalist. När hela redaktionen skulle datoriseras så måste man ju ha en expert till hjälp. Och då räckte det med att ha jobbat med dator för att vara expert blev han ansvarig. Det ledde till att han öppnade eget som datakonsult, och det till att han också fick utbilda användarna.

Så nu delar han sin tid mellan utbildningar och skrivande, för när han för ett par år sedan fick lite mer ledig tid mellan uppdragen ville han se om han fick ordning på de olika utkast han skrivit i pauser i jobbet.

Planerad trilogi
Det blev mer organiserat skrivande 2007. Han fick klart den första delen i vad han hoppas blir en trilogi med samma huvudperson, svenskamerikanen Franclin Lundkvist. Manus till bok nummer två är klart och han har funderingar på hur berättelsen ska avslutas.

– Jag känner mig inte som författare, säger Svante Kjellin. Vem är egentligen författare?

Den första boken kan karakteriseras som historisk agentthriller. Huvudpersonen ska för amerikansk räkning få reda på vilka tyska vetenskapsmän som kan vara av intresse att ta över från nazisterna. Men Franclin är långt ifrån någon James Bond, och hans föregivna uppdrag, att ta reda på vem som är hans far och var släkten finns, blir efter hand allt mer viktig.

Det finns massor av dåtida lokalfärg och en rad kända göteborgare och andra dåtidens kända finns under båda rätta namn och romannamn, t ex den ovan nämnde lokale nazistpampen.

Människor och dåtid
Det var inte en thriller han försökte skriva. Det var mer människorna och dåtiden som var målet. De följande delarna kommer att ha mindre av traditionell spänningsgenre i sig, men han håller sig till dåtid. Bok två slutar 1941 och den tredje delen några år senare. Miljön blir inte heller Göteborg, mer Bohuslän, Norge och Skottland. För han är seglare, och för att det finns dramatik i ockupationen i Norge, och för att ha nu har goda källor i Skottland.

Det historiska roar honom. Han har den klassiska journalistutbildningen, oavslutade universitetsstudier, i historia, litteraturhistoria och statskunskap.

När boken var klar försökte han få den utgiven på de vanliga förlagen men efter korta avslag eller tystnad gav han upp. Det fick bli på eget förlag efter försök med webbförlagen (som inte levde upp till vad de lovat).

Det har sina nackdelar, tycker han. En bra förlagsredaktör hade kanske fått honom att stryka fler älsklingar ur manus. Nu får han ändå hjälp av tre vänner och släktingar som läser och tycker.

Ingen säljare
Det svåraste är dock att marknadsföra.

– Jag är ingen säljare och det är svårt att nå ut. Lokaltidningen i Mölnlycke, där han bor, har skrivit men inte de stora göteborgstidningarna.

Ändå är han inte främmande för att prova på annat än datorer och skrivande. Under en period försökte han sig på att ha får, grisar, kalkoner, kycklingar och kaniner (men inte alla på en gång).

Så det är mest via sin egen webbplats han når ut. Trots försäljningsproblemen ger han inte upp skrivandet. Han sitter hela arbetsdagar när han inte håller kurser.

För det är så oerhört roligt.
________
Till Svante Kjellins webbplats där det finns bilder med anknytning till boken och länkar där den finns att köpa: http://www.kjellin.se/

Börge Hellström och Anders Roslund, underhållare med allvarliga ärenden

Av LEIF-RUNE STRANDELL

Det framgångsrika författarparet Anders Roslund och Börge Hellström har inte bara nått ut till läsarna på 15 språk och fått flera fina priser – de har hållit föredrag, 50 förra året, och ställt upp på samtal med höga polischefer och fått höra av socialborgarrådet i Stockholm att det blir mer pengar till gatubarnen.

Deras böcker handlar om allvarliga saker. Det är sexbrott mot barn, trafficking, gatubarn, kriminalvård. Men även om deras gemensamma författarkarriär bygger på att de båda har kunskap och personliga erfarenheter av samhällsproblem så vill de ändå inte att vi ska glömma att böckerna ska vara spännande och underhållande.

Och att de är spännande läsare och kritiker eniga om.

Börge, med en bakgrund i egna brott i ungdomen och utsatt för övergrepp och misshandel, och Anders, nyhetsjournalist på tv som ofta behandlade svåra ämnen, varit övervakare åt ”farliga brottslingar”, träffades när Anders ville göra program om organisationen KRIS, Kriminellas revansch i samhället, där Börge var en av initiativtagarna.

KRIS skapades när man såg statistiken att 60 procent av dem som sitter i fängelse har suttit där förut. Det gäller alltså att stoppa återfallen. Anders gjorde en dokumentär som visats i stora delar av världen. Organisationen fick pris för brottsförebyggande åtgärder. Priset skulle delas ut i USA, men Börge fick ju inte komma in eftersom han var kriminellt belastad..

Hur nå ut?
De började prata med varandra, mest om kriminalvård. Hur komma vidare, hur nå ut med den kunskap de hade? De skulle försöka skriva spännande och underhållande och baka in sina kunskaper. Just den blandningen fanns inte redan i spänningslitteraturen.

De hittills fyra böckerna har byggt mycket på sådant de redan kände till mycket om, men som samhället gärna blundar för. Nästa, femte, bok kommer att fokusera mer på kriminalvården. En av dess främsta uppgifter är ju att vårda så att det inte blir återfall.

– Det funkar inte. Fel personer arbetar med de olika vårdprogrammen, säger Börge Hellström. Kriminalitet är samma sak som beroende av annat. Börge är numera drogterapeut.

Anders Roslund fyller på med att det finns en pedagogisk klyfta och en samhällelig klyfta. Bara inlåsning hjälper inte. Utan vård släpps de ut minst lika farliga som innan. Kanske finns det omkring hundra som inte är behandlingsbara, men de allra flesta är det.

Både offer och gärningsmän
Kriminella är oftast både offer och gärningsmän. Hämndkänslor är vanliga. Men hämnd ger inte upprättelse, det krävs mer. Och det är upprättelse som är viktig. Alla böckerna handlar om det, säger de båda.

De är alltså samspelta i skrivandet och i sin syn på vad som är viktigt. Men de umgås inte privat, ”det går inte”. De fungerar som en liten redaktion som fördelar arbetsuppgifterna mellan sig.

Deras förlag, Piratförlaget, bad dem vänta ett år med utgivningen när de kom med sitt första manus av praktiska och taktiska försäljningsskäl. De fick med på det och använde tiden till att göra klart bok nummer två. Tack vare den förskjutningen kunde de, trots att en bok tar över ett år att förbereda och skriva, komma ut med en bok varje år i fyra år. Nu är de ikapp, därför dröjer det till 2009 med femte boken.

____

Författarnas egen webbplats: http://www.roslund-hellstrom.se/

Pojkarna hade klättrat ner i ravinen för att leta efter dumpade mopeder. Ingen av dem hade åldern inne för att själva få köra, men de visste att en sådan här utflykt kunde bli lönande.

De hade hört många berättelser om hur någons kusin hade lämnat in en jättefin moppe till polisen och sen fått en saftig hittelön. Och kanske någon i alla de där berättelserna också hade fått behålla den. Dom minns inte riktigt. Men hur som helst var det värt en stunds klättrande i naturen när sommarlovsvädret ändå inte var något att ha och farsan och morsan jobbade i flera veckor till.

Pojken som gick först var huvudet längre än den andre. Han lät blicken söka av landskapet på ett systematiskt sätt, men grönskan hade växt sig så kraftig efter allt regnande att det var svårt att avgöra vad som dolde sig under allt bladverk. Någon hade dumpat en vit plaststol mitt i hallonsnåren, och bara några meter längre fram var han nära att snubbla över en rostig klotgrill och en trave svarta plastkrukor.

När han stannade var det så plötsligt att den andre pojken var nära att krocka med hans ryggtavla.

– Vad är det Ali, har du hittat något?

Pojken, som tydligen hette Ali, svarade inte utan pekade bara mot det vattenfyllda diket ett par meter längre ner i ravinen.

Och nu såg han det också. Det låg någon där. Ett rött hårsvall rann ner över ett par axlar, och mitt i ryggen stack ett knivskaft ut. Han tänkte att det inte gick att se vilken färg hon hade haft på jackan. Nu var den brunfärgad av allt blod.

– Tror du att hon är död? nästan viskade han.

Ali tittade förvånat på honom.

– Ja, inte är hon ute på utflykt precis, sa han. Ta fram mobilen och ring 112!

Han lyckades vid det andra försöket. Sen vände han sig om och kräktes över några hundkäx.

***

Ryktet spred sig snabbt i området. Den döda var Marianne Lindberg, vice ordförande i bostadsrättsföreningen.

Hon bodde ensam så ingen hade hunnit sakna henne. Dottern hade ringt förgäves några gånger, men som hon sa:

– Mamma har alltid en massa projekt på gång, och hon bryr sig sällan om att svara i mobilen, om hon har något roligare för sig.

Men vad hade hon gjort nere i ravinen? Hon gillade ju att promenera, men just där var det väldigt sankt och inte alls lättgånget. Och hon hade ingen dörrnyckel på sig och ingen mobil.

När man gick igenom hennes lägenhet hittade man inte heller någon mobil.

Annars var allt i nästan pedantisk ordning. En av pappershögarna på det väldammade skrivbordet innehöll diverse korrespondens kring föreningens dispositionsavtal för uteplatser.

Det var tydligen en fråga som för närvarande delade de boende i inte bara två utan flera stridande fraktioner.

– Det påminner lite om klansystemet på Afrikas Horn, sa ordföranden när de frågade honom om saken. Var och en kämpar för sina egna intressen.

Flera av breven var hätska, en del var hotfulla.

– Du tror väl inte? Kriminalinspektör Mellgren viftade med ett av de mer äreröriga  framför sin kollega.

– Att hon blivit mördad av en medlem, som ogillade styrelsens generösa politik i den här frågan? Nej, knappast.

***

Men några dagar senare, när obduktionen var klar, var han inte lika säker längre.

Det hade nämligen visat sig att offret hade haft ett hopskrynklat papper nerkört i halsen. Och det var en kopia av det där dispositionsavtalet. Mitt över papperet hade någon textat med  röda versaler: UPPSAGT.

Mellgren och de andra hade förhört mängder av medlemmar, och han var vid det här laget hjärtligt trött på alla intriger och allt skitprat han fått ta del av.

– Dom är inte särskilt trevliga, sa han, men jag har svårt att tro att någon av dem skulle ha mördat henne för att de missunnar sina grannar en grön plätt utanför huset.

Hade hon inget liv utanför den här föreningen? Hade hon inga vänner eller någon älskare eller något?

***
Det skulle visa sig att han hade rätt. Hon hade alltid varit förtegen om sitt privatliv, men för bara några veckor sedan hade hon skrivit till en gammal studiekamrat och berättat att den man hon träffat en tid visat sig vara en annan än hon först trott och att hon bara väntade på rätt tillfälle att göra slut.

Väninnan hade trott sig förstå att han varit patologiskt svartsjuk och till och med gått till handgripligheter vid något tillfälle. Och så väl hade hon känt sin gamla kompis att hon visste, att hon absolut inte skulle ha funnit sig i något sådant!

I hennes hemdator hade man inte funnit någon intressant korrespondens eller några utkast till brev, men nu när man visste vad man letade efter hade datanördarna i polishuset lyckats återskapa en del mejl. Det var så man till sist hade funnit honom.

Han verkade inte förvånad, och han gjorde inget som helst motstånd, när de grep honom.

– Hon var så perfekt, sa han, men på sista tiden hade hon blivit så förändrad, så förstörd.
Vi hade ju lovat varandra att det skulle vara bara vi och att det skulle vara hela livet, tills döden skiljer oss åt, och sen ville hon plötsligt inte längre, och hon ville inte ens ge mig någon ordentlig förklaring.

– Det var som om hon trodde att det vi hade mellan oss inte var mer värt än ett av de där dispositionsavtalen som alla bråkar om, ett papper som hon bara kunde säga upp hur som helst, om det föll henne in. Hon gav mig inte ens en månad som alla andra fick.

– Så jag hade inget val. Jag var tvungen att hjälpa henne att hålla sitt löfte när hon visade sig vara för svag för att klara av det själv.
Och hon gjorde det, hon höll sitt löfte. Och jag har hållit mitt. Så nu är allt som det ska vara igen. Balansen är återställd.

Han log vänligt mot dem när de placerade honom i baksätet på polisbilen.

Sabbatssabotören
Hösten och förvintern 1946 detonerade en rejäl dynamitladdning i Stockholm praktiskt taget varje lördag! Somliga människor flydde därför staden på helgerna, medan andra – särskilt ungdomar – flockades i City för att se om det skulle hända något! Det smällde bakom Konserthuset, gården till Mäster Samuelsgatan 59 – Klara polisstation – och utanför Kanslihuset. Det blev mycket materiella skador men inga människor fick fysiska skador.

Medierna lovade så småningom tystnad för att inte hetsa vettvillingen, men den ganska nya kvällstidningen Expressen kunde inte motstå frestelsen och hade den 16 november en braskande rubrik och artikel om Sabbatssabotören och spekulationer om var han skulle slå till igen. Svaret kom prompt och det blev också något alldeles extra, den största smällen hittills inne på Centralens resgodsavdelning, som fick enorma materiella skador, men som genom ett under blev ingen människa svårt skadad. Tusentals fönster krossades också längs Vasagatan.

Attentaten var ett mysterium, det fanns inga ledtrådar, man kunde inte se något motiv och ingen var misstänkt.

Efter sex smällar var det lugnt fram till 28 december, då kom en mindre smäll vid Arsenalsgatan 1 vid Nybroplan. Den stora finalen kom så på nyårsafton. Först kom en mindre smäll någonstans vid Sveavägen, något senare hördes en kraftigare explosion på taket till dansrestaurangen Corso (nuvarande McDonalds) och en minut senare en riktig nyårssmäll direkt på terrassen utanför biblioteket.

En man på besök på Sveavägen var ute och spanade och såg en ung man som uppträdde lite egendomligt. Spanaren anade oråd och pekade ut ynglingen för en polis. Vid visitering hade ynglingen nio dynamitpatroner, hundra tändhattar och tio meter stubintråd i fickan!
Sabbatssabotören var äntligen fast och stan kunde andas ut!

Riddaren och jungfrun 1947
Hösten därpå, 1947, fick den ivriga kvällspressen ytterligare ett sensationellt fall i Stockholm att skriva om. Boken Brottets krönika kallar den säregna historien för Riddaren och jungfrun, där riddaren var en löjtnant i flygvapnet och jungfrun var en yrkeskvinna, frånskild med två barn:

Loulou Forsell (1922–1954), ”Jungfrun” i historien, var dotter till operasångaren och legendariske operachefen John Forsell. Hon var en skicklig journalist, vacker, charmig och äventyrlig men med vissa svårigheter – som femåring fick hon högra handen avsliten av en björn på Skansen och vid en flygkrasch i Schweiz fick hon en skallskada som gav henne huvudvärk och sömnsvårigheter med åtföljande medicinmissbruk.

Mannen hon flög med, ”Riddaren”, kallas Axel i Brottets krönika del 4, men någon har med blyerts skrivit namnet Thorsten Akrell i marginalen i Stadsbibliotekets exemplar!
Året är 1947 och Loulou är 25 år gammal. Hon har svårigheter med tablettmissbruk och lägger in sig på Beckomberga för avgiftning. Hon är missnöjd med att ligga på allmän sal, hon får ett enskilt rum men det blir inte den behagliga konvalescens som hon tänkt sig.

Hon klagar sin nöd – Jungfruns bön! – per telefon till sin älskare och ringer även sin privata läkare. Det var uppenbarligen högst förbjudet, hon får omedelbart besöks- och telefonförbud.

Axel/Thorsten blir som besatt, han beslutar sig för att rädda henne från ”drakarna” på sjukhuset. I vit rock tar han sig in mitt i natten på Beckomberga, några sköterskor bli misstänksamma, han oskadliggör drakarna i korridoren, och med Loulou i famnen flyr de, tar sig till Bromma flygplats där hans ”vita springare” väntar. 07.01 taxar hans lilla sportplan ut på startbanan och lyfter. Färden går söderut, bränslet räcker inte länge och de nödlandar på en åker utanför Linköping. Polisen var larmad, men riddaren lyckades ändå få tag i lite bensin och flög vidare i dåligt väder. Loulou var endast klädd i sjukhusskjorta och vita sockor. På eftermiddagen, efter 8 timmars flygning, nödlandade planet i Norge, på en åker igen, och paret ”gav upp” inför ett stort polisuppbåd.

Djup förälskelse och äventyrlig läggning hos båda ansågs vara orsaken till det hela och det blev inga rättsliga följder.

Riddaren blev FN-soldat i den svenska Gazabataljonen och Loulou fortsatte sin journalistbana men skrev också böcker. Sångarbarn var en delvis självbiografisk berättelse som hon fick Stora skandinaviska romanpriset för, och sedan kom några deckare i Stockholmsmiljö: Döden går på Operan 1948, Brudgum efterlyses 1951 och Mord i pingst 1953 med en pikant skildring av Filadelfiaförsamlingen..

Första svenska deckaren
Ett antal böcker har kallats den första svenska deckaren… Men den officiellt första är numera:

Stockholmsdetektiven, brottmålsroman, svenskt original av Prins Pierre, 1893, ny utg. 2007 med karta, beskrivning av 1890-talets Eskilstuna och presentation av Svenska Deckarbiblioteket m. m.

Denna bok är alltså utvald av Svenska Deckarakademin som den första svenska detektivromanen. Författaren hette Johan Fredrik Lindholm och var tidningsman i Eskilstuna med ett starkt socialt patos, och romanen, som namnet till trots ut spelar sig i E-tuna, anses vara en nyckelroman. Skurkar och polis kommer dock från Stockholm. Författaren lämnade stan för säkerhets skull efter publiceringen.

En misstänkt fabriksbrand i ”Smestan” får konstapeln Fridolf Hammar vid stockholmspolisen att ta semester och försöka nysta upp härvorna av brott, prostitution, drogmissbruk, arbetslöshet och våld.

De verkliga skurkarna tillhör alltså här societeten, t.ex. den förmögne och ansedde konsul Bauer som bor i en lyxvåning med 18 rum på Karlavägen i Stockholm. Vilket ärende har denne man till Eskilstuna och just när den stora branden bryter ut?  ”Hvem reser hit för att roa sig?” som stockholmsdetektiven tänker för sig själv.

von Sydowska morden,1932
Brott och hemska händelser i societeten har alltid fångat människans intresse på gott och ont.

I mars 1932 inträffar ett verkligt kusligt och delvis obegripligt familjedrama i Stockholm som får sin tragiska final i Uppsala.

F.d. häradshövdingen och f.d. ordföranden i Svenska Arbetsgivareföreningen änklingen Hjalmar von Sydow, 70 år gammal mördas brutalt med järnstång och strykjärn i den stora våningen på Norr Mälarstrand 24, 4 trappor, tillsammans med två tjänarinnor. Två unga flickor upptäcker de blodiga liken, när de kommer hem från skolan. Den ena flickans bror och hans unga hustru är mördarna.

När Helena  Henschen är 15 år ska hon och en syster gå på teater. Familjen äter middag, flickorna har bråttom, ”Teater, så roligt, vad ska ni se?” Pjäsen heter Ett brott! Det är en pjäs som Sigfrid Siwertz skrev redan 1933 och som tydligt anspelar på de von Sydowska morden. Mamman i familjen, mördarens syster, bryter samman och pappan berättar för första gången familjens mörka historia. Helena Henschen  skriver långt senare – 2004 – boken I skuggan av ett brott. Den är en fascinerande blandning av dokumentär, biografi och skönlitteratur, där hon försöker göra det obegripliga begripligt.

Attentatet mot Västtyska ambassaden i Stockholm 24 april 1975
” Lägg ut, lägg ut!”  Bo Holmströms klassiska rop blandas med skottsalvor när han hukar bland bilar på Oxenstiernsgatan, 150 meter från Västtyska ambassaden på Gärdet.

Sex tyska terrorister har tagit ambassadpersonalen som gisslan, två personer avrättas och många skadas innan dramat är över. Enda gången vi stockholmare får riktig närkontakt med 1970- och 80-talens europeiska terrorism.

11.47 kom det första larmet om skottlossning till polisens ledningscentral och det blev fullt pådrag. Efter 40 minuter var ambassaden omringad och området avspärrat. En provisorisk ledningscentral upprättades med telefonförbindelse till polishuset, ambassaden och regeringskansliet.

Kommando Holger Mains kallar sig gruppen, efter en terrorist som svält sig till döds i fängelse, och de kräver att 26 fängslade terrorister i den s.k. Baader–Meinhof-ligan ska friges. Plötsligt hörs skottlossning, den tyske militärattachén är skjuten och får så småningom tas ut ur byggnaden av två polismän, enbart klädda i kalsonger. Han förs till sjukhus, men avlider något senare. Polis har under dagen lyckats ta sig in och håller andra våningen, medan terroristerna och gisslan är på den tredje våningen högst upp i huset.

Tiden går, spänningen stiger, ny skottlossning kl. 22 och en ambassadtjänsteman avrättas kl. 22 och man hotar att avrätta en person i taget. Spänningen stegras än mer. Vad ska man göra? Vad kan man göra? Bonn har sagt blankt nej till terroristernas krav … Men så kl. 23.46 nästan på minuten 12 timmar efter det att dramat började, hörs en våldsam knall följt av en serie mindre explosioner. Något har gått snett! Ambassaden omringas nu av all tillgänglig personal. Och plötsligt ser man fyra män och en kvinna krypa ut genom ett fönster och smyga mot några parkerade bilar. En polis ropar Hände hoch!

Spelet är slut!

Den sjätte terroristen, ligans bombexpert, hittas senare skadad på den söndersprängda tredje våningen

Om detta kan man läsa i fiktiv form i Leif G. W. Perssons En annan tid ett annat liv.
Man kan också med verklig behållning läsa ett par andra böcker, som bygger på verkliga händelser, i serien En roman om ett brott. Mellan sommarens längtan och vinterns köld och Faller fritt, som i en dröm har båda anknytning till Palmemordet.

Ett svensk-tyskt tv-filmprojekt om attentatet lär vara under produktion (september-08).

Kakelugnsmordet eller Mannen som gick upp i rök
I juni 1962 anmäls en 68-årig f.d. tandläkare försvunnen hos polisen i Stockholm av en gammal skolkamrat, som väntat den försvunne till ett studentjubileum på Hasselbacken. Inga spår finns av mannen och hans lilla lägenhet på Brantingsgatan l undersöks utan resultat.

En god man utses dock med tiden, som börjar nysta i den försvunnes ekonomi. Han har kvitterat ut stora arv 2 gånger, sista gången efter sin syster ca 300.000 kronor. Pengarna är borta och ingenting tyder på att den försvunne har använt dem på något sätt. Polisen kopplas in igen och man kollar nu den bankjurist, som skött tandläkarens affärer. Han visar ett papper där tandläkaren har skrivit att han är glad att han med arvet har kunnat betala sina stora skulder. Men stilen är förfalskad!

Bankmannen har nyligen köpt en stor herrgård i Uppland där han bor med fru och barn. Efter pressande förhör erkänner han förskingring. Och kort därefter även mordet på sin kund.

Arvet var nu nästan förbrukat och upptäckten nära. Han hade försökt knuffa sin kund utför en brant trappa i banken, men denne fick bara lindriga skador och trodde det var en olyckshändelse.

På skärtorsdagen bjöd han honom på lunch och de tog taxi till restaurang Minerva på Kungstensgatan. På vägen ville bankmannen visa sin stora lägenhet på Drottninggatan 95 D, fru och barn var på herrgården. De gick runt i lägenheten, han hade gömt en knölpåk bakom en dörr och när de kom till badrummet klippte han till. Han klädde av sig naken, lade sitt medvetslösa offer på en plywoodskiva i badrummet. Han satte fyr i tre av sina kakelugnar och började stycka den gamle mannen. Han lade in delarna i ugnarna, elden tog bra fart, han städade, badade och vilade en stund. Det hade nu gått tre timmar efter det att de två hade lämnat banken. Så ringde telefonen, hans bil var klar på verkstan och han tog då en rask promenad till Roslagstull. Hemma igen fanns bara aska och några torra knotor kvar i kakelugnarna, han spolade ner askan på toaletten och plomber och några hårda ben la han i en soppåse till tunnan på gården. Klockan 6 vädrade han och satte sig så i sin bil och for till landet för att fira påsk med familjen.

På hösten samma år, 1962, flyttade han och familjen för gott ut till herrgården. Drottninggatan 95 revs. Polisen behövde någon sorts bekräftelse på hans närmast osannolika historia, var det verkligen möjligt att elda upp en människa i kakelugnar i ett hyreshus? Huset med eventuella spår var ju nyligen rivet. Ett erkännande räckte inte. Det krävdes teknisk bevisning!  Polisen var påhittig, man hittade ett rivningshus på Karlavägen med liknande kakelugnar, skaffade en gris i offrets storlek och styckade den enligt bekännelsen och eldade på! Det fungerade. I december 1964 dömdes bankmannen till livstids straffarbete.

Ganska snart efter detta gräsliga brotts uppdagande, ungefär ett år senare, året efter domen, kommer Maj Sjöwall & Per Wahlöö ut med Mannen som gick upp i rök, den andra boken efter Roseanna och alltså nummer 2 i dekalogen Roman om ett brott. Skrevs den samtidigt med polisutredningen om den försvunne mannen? Man kan inte dra någon direkt parallell mellan det fiktiva och det verkliga fallet, men vissa beröringspunkter finns!

I Mannen som gick upp i rök händer det mycket lite, tempot är långsamt, man får inte veta allt som Martin Beck tänker, men man får en och annan vink om vad som rör sig i hans hjärna och det ger en effektiv spänning. På köpet får man här också lite stockholmsmiljö, men handlingen utspelas mest i Budapest på 60-talet.

”Vandringar i deckares fotspår”
Vandringar har skett inte bara i Ystad utan också i Stockholm, i Stadsmuseets regi  våren och sommaren 2008 och man hoppas på fortsättning! Man har fått gå med till Jens Lapidus miljöer och till Stieg Larssons. Apropå Stieg Larsson: Nina Björk har i DN.se skrivit en utomordentligt intressant och akademisk analys av Larssons hjältar i genusperspektiv. Själv har jag bara tänkt på att han underbart inspirerad av Astrid Lindgren! Mikael Blomkvist kallas ju rent av Kalle djävla Blomkvist av Lisbet Salander, men hon är ju helt klart en uppdaterad Pippi Långstrump, mycket liten till växten men ändå den starkaste flickan i världen, hon har en död mamma (i stort sätt) , en (sjö-) rövare till pappa, ouppfostrad och obildad är hon, men hon har sunt förnuft och en stor kappsäck med guldpengar! Hon lurar de dumma poliserna och bollar med alla bovar och med Nina Björks ord: ´Hon tar  ingen skit och hon vägrar vara offer!

Fersenska mordet
För nästan 200 år sen hände något oerhört i Stockholm, en efterklang till mordet på Gustaf III, också det ett brott i Stockholm som gav genklang i hela Europa. Mordet på Axel von Fersen.

Efter att Gustaf IV Adolf avsatts 1809 blev Gustaf III:s bror Karl kung. Denne var barnlös och hade nyligen drabbats av ett slaganfall, därför adopterades en kronprins, som det snart visade sig också var sjuklig, Karl August. Vid en truppinspektion i Skåne föll denne av sin häst och dog.

Den 20 juni 1810 skulle han begravas i Stockholm. Begravningståget samlades på Liljeholmen. Ett rykte spreds i stan att kronprinsen hade förgiftats, det var mycket oroligt på gatorna, brännvin delades ut gratis och ryktesspridare visste att berätta att det var riksmarskalken greve Axel von Fersen, som var mördaren och hans syster grevinnan Piper var en häxa och giftblanderska.

Det fanns en grupp adelsmän, de s.k.1809 års män, som hade avsatt Gustav IV Adolf och som hatade gustavianerna och nu fruktade att Fersen skulle utse Gustaf IV Adolfs son Gustaf till kronprins och sig själv som förmyndare. Både kung Karl XIII och drottning Hedvig Elisabeth Charlotta, som har skrivit mycket intressanta dagböcker som bevarats!, höll sig undan på Haga, de liksom von Fersen och hans syster grevinnan Piper hade blivit varnade för att visa sig ute på begravningsdagen. Drottningen lär ha gått fram och tillbaka under denna ödesdigra dag och mumlat ”Hur fan ska detta sluta”?

Hon skriver om denna dag mycket detaljerat och är full av tacksamhet mot sin hovdam grevinnan Piper, som gömt undan hennes dagböcker i ett stort skrin i en hålighet i terrassträdgården framför det Fersenska palatset på Blasieholmen.

Riksmarskalken var inte rädd. Som rikets högste ämbetsman ville han representera hovet och han var van vid pöbeln i Paris. Han åkte i sin vackra vagn i vitt och guld direkt efter likvagnen. När processionen kom till Hornstull började attackerna mot vagnen, man skrek “Mördare” och spottade efter honom. På Hornsgatan började stenkastning och när man kom till Gamla stan var alla rutor i vagnen trasiga och kusken sårad. Vagnen stannade vid Stora Nygatan 1 och von Fersen lyckades ta sig in i huset – han lär gå igen i en liten kammare på den adressen – men pöbeln drog ut honom, slet av honom hans kläder, sparkade och slog honom. Utkommenderade soldater hindrades att ingripa, men några hjälpte honom in i rådhusets vaktrum och låste dörren. Den rasande mobben lyckades spränga dörren, släpade ut den halvdöde greven och misshandeln fortsatte.

En man i matroskläder, ganska säkert en av de sammansvurna, en löjtnant Tandefelt, avslutade skändningen genom att hoppa på von Fersens bröst tills han var helt livlös.

Man tror att de sammansvurna bara hade tänkt skrämma von Fersen för att kunna arrestera honom, komma åt hans papper och framför allt  oskadliggöra honom politiskt.

Grevinnan Piper, utklädd till piga, lyckades fly med en liten båt från kajen nedanför det Fersenska palatset på Blasieholmen. Oroligheterna pågick ända fram till kvällen, då hade militären börjat skjuta skarpt och ett kraftigt oväder hjälpte till att kyla av folkmassorna.

Med undantag för utredningen av mordet på statsminister Olof Palme lär Sverige inte ha haft en så omfattande och grundlig utredning och med så klent resultat. 900 människor förhördes, några bråkstakar fick lindriga straff… ingen direkt skyldig ställdes inför rätta, de som utnyttjade stockholmarna, unga och gamla, män och kvinnor som mordredskap. Först den 2 december 1810 begravdes von Fersen i Riddarholmskyrkan, då fullständigt rentvådd.

Lek lilla Louise av Stieg Trenter 1950
Denna ganska tidiga Harry Friberg-roman av Stieg Trenter har vissa samband med Axel von Fersen. Han var ju Marie Antoinettes älskare och försökte rädda den franska kungafamiljen från giljotinen under revolutionen. Lilla Louise var smeknamnet på franska revolutionens avrättningmaskin, giljotinen, och i Trenters deckare finns dels en person som heter Louise, men också här är en giljotin ett mordredskap och dessutom i ett hus, visserligen byggt i slutet av 1800-talet, men på just den terrass på Blasieholmen där det eleganta Fersenska adelspalatset en gång låg mittemot kungliga slottet. Den Fersenska terrassen med sin trädgård spelar också en viss roll i historien, i ett hål i terrassen hittas ett lik, ytligt nergrävt, kanske rentav på samma ställe där grevinnan Piper begravde drottningens dagböcker?!

Boken har en rad oförglömliga och egendomliga scener. Vem minns inte ålsaxen i talltoppen, leksaksmöblerna i duvhökens bo, det halvfärdiga giljotinbygget i ladan, det mystiska mötet på biologiska museet, som väl aldrig beskrivits så ingående och målande.

I många av sina böcker skildrar Stieg Trenter ingående speciella stockholmsmiljöer, till exempel Sturebadet, Centralbadets gård, Bangårdsposten, Kastellholmen, Djurgårdsstaden, och i en annan bok Djurgårdsfärjan och så Fåfängan på Södermalm, där Harry Friberg dyker upp för första gången.

Sören Bondeson, Till natten lokalt snöfall, 2007
Sören Bondeson är författare och litteraturvetare – liksom Arne Dahl/Jan Arnald – och lärare i att skriva kriminalromaner, en av hans elever har varit Jens Lapidus.

Enligt baksidestexten är Till natten lokalt snöfall ”en existentiell thriller och ett stycke svensk nutidshistoria”. Bland mycket annat, boken har en ganska snårig intrig, finns ett kort avsnitt som handlar om den kvinnliga TV-journalist som tillsammans med en väninna försvann i november 1984. Avsnittet är både fiktivt och dokumentärt med kvinnornas namn och allt som man kände till om kvällen de försvann.

En bil med de två kvinnorna hittades sedan i slutet av maj 1985 i Hammarbykanalen. Man bedömde det hela som en tragisk olycka. Bilen skulle ha kört över kajen i mörker och halka.

Men 2003 hade Berliner Zeitung en sensationell artikel som hävdade att Stasi, den östtyska säkerhetspolisen, skulle ha mördat dem på uppdrag av högsta ledningen i DDR. Journalisten Cats Falck arbetade för Rapport med ett reportage om Östtyskland och påstods ha kommit över hemliga handlingar om bl.a. vapensmuggling från Sverige till DDR.  En teori var att de hade förgiftats på en restaurang innan bilen kördes över kajkanten. Många märkliga detaljer sägs omgärda Cats Falcks och väninnans försvinnande och död. Bilen tillhörde väninnan, men Falck som var en mycket ovan bilförare satt ändå vid ratten. Hennes vänner ansåg det helt omöjligt att hon, med vin i kroppen och högklackade skor, skulle köra omkring i ett mörkt hamnområde dessutom i halt väglag.
Vem vet vad som verkligen hände? Ja, inte ens författaren tar ansvar för förklaringen till denna tragiska händelse!

I ett efterord skriver han att en okänd man, som han möter på en pub i en stockholmsförort, ger honom en skokartong med 400 sidor av en självupplevd historia. Författaren åtar sig med viss tvekan att redigera materialet och de träffas i ett halvår. Plötsligt är mannen försvunnen. Bondeson slutar: ”Eftersom romanen bygger på verkliga händelser har jag bytt ut vissa namn och platser, medan jag låtit andra stå kvar. Det finns fläckar där fiktion och verklighet går in i varandra, men å andra sidan är ofta sanningen en ogripbar illusion.”  Sug på den ni! För att citera Perssons odrägliga snut Bäckström.

Weiss, Lars, också en gång en TV-journalist, har skrivit ett par intressanta polisromaner, en gärningsmannaprofilgrupp, med mycket stockholmsmiljö. I morgon du, från 2003, har mycket att erbjuda förutom en originell intrig. På köpet får man både en initierad skildring av en ung kille med ensamstående mamma från Chile och med en passion för grafittimålning, och en fin och ingående beskrivning av Skogskyrkogården med djur och natur – ett av Sveriges världsarv – bland annat nattetid och under tidiga morgontimmar, då väl få av oss varit där.

Boken börjar med pojken som gömt sin cykel bland träden på Gunnar Asplunds väg. Gunnar Asplund, arkitekten också till Stadsbiblioteket, som tillsammans med Sigurd Lewerentz arbetade med att skapa Skogskyrkogården under flera decennier.

Vic Suneson, Vem av de sju? 1967
Gunnar Asplunds Stadsbibliotek har besparats närmare kontakt med verklig brottslighet, bara drabbats av smärre inbrott och tyvärr en mängd klotter på fasaden, och så förstås Sabbatssabotören, ute på terrassen framför entrén. Men i boken Vem av de sju? sker ett mord på Stadsbiblioteket: en liten oansenlig man kommer uppför trappan till Rotundan, går runt den stora lånedisken, ber en trevlig biblioteksassistent om hjälp, får en bok av henne och går in i läsesalen till höger, facksal 4.

Han sätter sig längst ner till vänster och börjar läsa i boken. Han märker inte mannen som följt efter honom till biblioteket och nu kommer nerför gången, han är så fördjupad i sin läsning att han inte heller känner kniven som glider in under vänster skulderblad. Lite senare går assistenten förbi i salen, ser honom sitta och sova, men han sover inte! Han är död – mördad! Pressen har braskande rubriker om BIBLIOTEKSMORDET.

Kriminalpolisen med O.P.Nilsson i spetsen kopplas in. Offret har ett antikvariat på Odengatan bara några steg från Stadsbiblioteket. Mordet visar sig handla om böcker, närmare bestämt ganska enkla detektivromaner, men har också rötter i 30-talets Stockholm med ett gäng grabbar som alla bor i Sibirien. Och O. P. var en av dem.

En fin skildring från 30-talets Stockholm, särskilt av ”Sibirien”, kvarteren mellan Sveavägen och Valhallavägen, men också från andra delar av stan i realtid” alltså slutet av -60-talet. Finalen, nästan, är en rekonstruktion av mordet på plats, nämligen vid det nedersta läsbordet i facksal 4.

Nationalencyklopedin skriver om Vic Suneson alias Sune Lundquist (1911–1975) ”Med romaner som … Vem av de sju? (1967) framstår han som en pionjär inom polisromangenren”. Han är också en utmärkt stockholmsskildrare, hans miljöer är väl beskrivna, kanske inte lika ordrikt och måleriskt som Stieg Trenters, men med en saklig skärpa som stannar i minnet.

Brott i Stockholm  referens- och litteraturlista

Facklitteratur
Bernhardsson, Carl Olov Brottets krönika 2-4   1959-1963
Ericsson, Niklas Mord i Stockholm 2006
Heed, Börje Brott som skakat Sverige 1989
Heed, Börje Brottsplats Stockholm 1-3 1989-1991
Linnell, Stig Stockholms spökhus och andra ruskiga ställen 2002
Nordén, Åsa Sällsamheter i Stockholm – innerstaden 1988
Sahlberg, Gardar, Mordet på Axel von Fersen
Silverbark, Lennart Brottsutredarna  Stockholms kriminalpolis 1853-1993  2004
Söderman, Harry Inte bara brott  1956

Deckarbibliografier
Hedman-Morelius, Iwan Kriminallitteratur på svenska 1749 – 1985 + supplement 1 Kriminallitteratur på svenska 1986-1990
Mord i ordning, ett urval svenska och översatta deckar- och thrillerserier 2007

Deckarförfattare med mycket Stockholmsmiljö, gamla favoriter och några nya
Alvtegen, Karin, västerort och innerstan – Burman, Fale polisromaner i Stockholm 1950-tal – Dahl, Arne, (pseud. för Jan Arnald) polisromaner, Ekman, Kerstin 30 meter mord och Han rör på sig – polisromaner i 1960-tal – Franzén, Nils-Olof några deckare i 1800-talets Stockholm, Frimanson, Inger psykologiska thrillers- Giron, Tage polisromaner  – Henschen, Helena I skuggan av ett brott, – Holfve, Lena 1980-tal – Holmberg, Eugen polisromaner 1960-tal – Kullman, Harry – om en väktare i Stockholm, tidigt 80-tal– Larsson, Stieg Millenietrilogin – Lundholm, Lars Bill Östermalms-, Södermalms- och Kungsholmsmorden – Marklund, Liza kvinnlig journalisthjälte – Nilsonne, Åsa med kvinnlig polis – Palmström, Uno, polisromaner med reporter som huvudperson, 80-tal - Sjödin, Karl G polisromaner – Sjöwall, Maj & Wahlöö, Per polisserien Roman om ett brott, 10 titlar – Stockholmsdetektiven, brottmålsroman, svenskt original av Prins Pierre, 1893, – Suneson, Vic (pseud. För Sune Lundquist) polisromaner, deckarnoveller – Svedelid, Olov polisromaner - Sörmark, Sven polisromaner, 1970-tal – Trenter, Stieg och Ulla – Uselius, Lennart humor om överåriga skojare – Weiss, Lars polisromaner  – Zweigbergk, Helena med kvinnlig fängelsepräst som huvudperson – Öberg, Hans-Olov en reporter löser brott i dagens Stockholm

BERIT ENGDAHL sept/okt-08

Kapten Kloss dök upp i Wennerbergs Victory-serie men också i Seriemagasinet (på bilden nr 18 1983). DASTs grundare IWAN MORELIUS berättar här om denne östtyske agenthjälte.

Av en ren händelse, jag letade efter omslag till svenska pocketutgåvor av författaren Leo Kessler,  råkade jag hitta en hemsida som behandlar de så kallade VICTORY-böckerna som gavs ut av Wennerbergs förlag och där en av så många serier handlade om den polske agenten Kapten Kloss

Jag läste vad som fanns att läsa om böckerna och serietidningarna plus de TV-filmer som gjordes med polacken och hittade en insändare som skrev följande: ”Jag har hört att det skulle ha hållits någon form av cocktailparty på Krigshögskolan till den polske skådespelarens ära.”

Jag kan vidimera hans undran eftersom jag själv var närvarande på detta exklusiva och påkostade cocktailparty som ägde rum på Kungl. Militärhögskolans mäss i Stockholm den 16 september 1971.

Jag hade turen att dels bli uppringd av en av mina vänner på Wennerbergs förlag, som frågade om jag ville närvara på detta party, dels en förstående chef på mitt regemente P 10 i Strängnäs,som lät mig få några extra timmars ledighet denna eftermiddag så jag kunde bila upp till Stockholm.

Jag hade ju läst samtliga utgivna böcker och sett några avsnitt av den då mycket populära TV-serien. Det visades hela 18 avsnitt med start 10 oktober 1968 (samma år och en månad efter det att mitt första DAST-MAGAZINE  kom ut).

Så här såg han ut, den tjusige polske skådespelaren  Stanislav Mikulski som spelade Kapten Kloss i ’TV-serien med samma namn. Nu var han alltså i Stockholm på sitt första besök och signerade böcker på varuhus i Stockholm, där köerna var långa.

Att se honom i verkligheten var trevligt och att via tolk få prata med honom under några minuter var ännu trevigare. Partyts alla vackra damer följde honom med blickarna och  samlades ofta kring honom som bina kring en sockerbit. Jo, han var verkligen en tjusig man som fotot visar.

Han var vänlig mot alla, signerade sina böcker – nåja, författaren  Andrzej Zbychs – om vi ska vara rättvisa – och var mycket uppmärksam mot alla. En upplevelse var det i alla fall att ha fått träffa en man från den då existerande Järnridån, som nästan kunde röra sig fritt i vårt vackra Stockholm.

De sex böckerna publicerades under åren 1971-1972 och kan idag säkert hittas antikvariskt.

Victory-sidan: http://hem.bredband.net/b149976/kult3.htm

Här signerar Stanislav Mikulski en av sina böcker till artikelförfattaren. En polsk politruk kollar noga vad han skriver. Jo, det var faktiskt sant. Han åtföljdes under hela partyt av någon av de många politrukerna.