Han dog förra året, men man kan ju undra hur han skulle tackla dagens kris. Nu höjs ju politikernas röster för att de banker som får statligt stöd inte får ge bonusar till cheferna.

Vi människor är ju trendkänsliga. Men ännu väntar vi på de många klimatrysarna, men kanske är de fackböcker som kommit hemska nog.

Är det dags för en politisk-ekonomisk-miljöthriller med lite superskurkar som konspirerar? Och en 00-agent som löser allt?

LEIF-RUNE STRANDELL

En ung artikelförfattare och Dennis Wheatley

I våras, den 16–18 maj, hölls den första konferensen för Dennis Wheatley-vän ner. DASTs grundare IWAN MORELIUS var med för att berätta om sina möten med författaren. Här berättar han om konferensen.

För åtskilliga år sedan grundade Bob Roswell, välkänt namn när det gäller Dennis Wheatley, en webbplats som ger allt  om författaren (som kallats Världens thrillerförfattare nummer 1). Tyvärr gick Bob bort mycket hastigt 2007. Tyvärr var webbkodningen komplicerad, men Charles Beck och ytterligare sex kunniga experter kunde lösa problemen. Webbplatsen har efter hand utökats avsevärt.

Charles Beck och andra intresserade kom med tanken att arrangera en konferens. Förra hösten drogs riktlinjerna upp och Charles plus Nick Dow började realisera det hela. Intresserade fick anmäla sig och till denna första konferens kom slutligen ett dussin Dennis Wheatley-fans. De kom från i stort sett hela England, ett par från Skottland och undertecknad från Spanien. Jag hade även det stora nöjet att bli inbjuden som hedersgäst.

Många filmer

Efter Charles Becks  välkomsthälsning var dags för en film som vid några tillfällen visats på BBC TV under titeln A Letter to Posterity. Den berättade om ett dokument som DW skrivit straxt efter andra världskrigets slut och som han gömt i en av de stora blomkrukorna vid entrén till det gods han och hans Joan då bodde i – Grove Place in Lymington. Efter DW:s död hittades detta dokument och utgör mycket intressant läsning. Det hittas på DW-webbplatsen.

Filmen gav oss också olika intervjuer med dels Dennis själv, dels med hans son Anthony och dennes hustru, bosatta i Wimbledon. Anthony var officer i Horse Guard.

Mitt anförande tog i huvudsak upp den lunch jag hade med DW och hans hustru Joan den 18 maj 1971 – alltså nästan på dagen 37 år sedan – och som för alltid etsats sig fast i mitt minne som en av de mest angenäma träffarna.  Men jag tog också upp om senare möten med DW samt med hans styvdotter Diana. Även mitt möte med DW:s medarbetare med de så kallade Murder Dossiers, J.G. Links fick åhörarna lyssna till.

Museum

Ett mycket intressant inslag i programmet var Charles Beck som visade valda delar av det som kommer att bli Dennis Wheatley Museum: unika manuskript, artiklar, teckningar av DW samt det enda exemplaret av en erotisk upplaga med Roger Brook i huvudrollen. Där ligger nästan Markis de Sade i lä. Allt detta kommer så småningom att kunna ses/läsas på DW:s webbplats. I denna samling kunde vi även både se och känna på det enda hittills kända exemplaret av The First Gift Box, som ju innehåller fyra titlar av DW och som såldes lagom till jultid år 1935. Alla böckerna var dedicerade av DW.

Vi fick också se filmen The Secret of Stamboul, som naturligtvis bygger på boken av DW med titeln Spionen i Stambul (The Eunuch of Stamboul). Har även visats under titeln The Spy in White. Den hade premiär den 6/10 1936 i England och finns idag på både video och DVD. En mycket ung James Mason har huvudrollen och ska jag vara ärlig tror jag att den här filmen är helt passé och dagens ungdomar skulle skratta rått åt dessa ofta dåliga scener som ska föreställa spännande. Men för oss DW-nostalgiker var den ju mer än sevärd.

Avslutningen blev ytterligare en film, The Devil Rides Out. Den var desto mer sevärd och med Christopher Lee i huvudrollen som Duke de Richleau Ingen annan kunde ha gjort den rollen var allas mening och den var mycket spännande. Den hade engelsk premiär den 7 juli 1968.

Med hösten kommer mörkret. Lika överraskande varje gång. Färger som ögat tar in är ruggiga, skuggiga, omvandlade till nåt annat än nyss. Inspirationen flödar! Detta är en prima årstid för litterära mord. Det är dags att skriva en ny deckare, helt enkelt.

Hm, vilket motiv ska mördaren ha, tänker jag. De gamla vanliga dödssynderna håller förstås. Girighet, argsinthet, avund och det där allmänna att sätta sig på folk. Allt sånt kan reta upp  och yxan grävs fram ur skrubben.

Yxmord, tänker jag och förvirrar mig till medlen en stund. Det blir kladdigt. Det känns omodernt nästan som om mordet skulle skett spontant utan finess. Nä, det är för vanligt. Sånt händer i verkligheten. Om det kan folk läsa i tidningen varenda dag.

Jag bläddrar i min tipsbok.

Kanske skulle jag skriva nåt om en religiös sekt. En kvinna ses som gudinna och barn och karlar dansar barfota i gräset framför hennes fötter. Sedan älskar några stycken schemalagt med varandra medan en blir svartsjuk och skjuter vilt omkring sig.

Nä, om det läser folk varenda dag i tidningen.

Motivet kan vara hat mot barn. Det var väl ett tag sedan deckare handlade om det? Hat mot kvinnor är populärt och hat mot män och hat mot hundar. Men barn? Då minns jag plötsligt Karin Alvtegens ljuva stämma, ett barn skulle jag aldrig kunna skriva nåt ont om.

Vi var på en bokmässa och satt uppradade på ett podium med alla andra svenska kvinnliga deckarförfattare, utom Liza, och Läckbergskan var inte född än, och samtliga damer nickade instämmande med huvudena.

Alltså går inte det, tänker jag vresig för jag fick just en bra idé om en karl som stänger in sina barn i källaren till ett hus där han bor med fru och några andra barn, som han inta hatar lika mycket, kanske för att de inte märker ett dugg. Sedan våldför han sig på allihop och åker på fiskesemester till en svensk älv och lämnar dem ensamma ett tag för att riktigt trycka till dem.

Och ingen säger nåt! Ingen går ner i källaren på tjugo år. Ingen bryr sig om knackandet i rören. Ingen tycker det är  konstigt med soporna som inte tillhör hushållet.

Det hade kunnat funka, faktiskt!

Äh, om sånt läser man ju i tidningen varenda dag, tänker jag sedan. Pedofili är ett uttjatat motiv.

Psykologiska motiv är förstås alltid kul. Filmen Gasljus med Ingrid Bergman och Charles Boyer blev en väckare för mig personligen när jag såg den tjugo år efter premiären 1944. Motiven är underbara; girighet, hat mot kvinna, tillfredsställelsen av att ge nån en rejäl skrämselhicka. Förtryckaren småler, offret kvider. Det kan inte bli bättre.

Men det där har ju miljoner redan sett i teve i olika varianter, tänker jag uppgivet.
Jag ger upp psykologisk terror som verkligen hade kunnat funka i höst för mig!

Herrejösses, vad ska motivet vara!

Motivet i en deckare är liksom navet som får storyn att rulla på, eller hur. Varför, ska läsaren fråga sig, om och om igen, händer det som händer?

Jag kommer att tänka på att en vegeterande händelse av våldsam art kan komma till liv. Någon vaknar ur koma. Eller kommer tillbaka till sin barndoms stad. Eller hittar ett brev som talar om att inget är som det ser ut att vara. Sånt är bra. Motivet till att någon plötsligt mördas ska sökas i forntiden. Allting var annorlunda och ingen av personerna i dag, känns vid vad de pysslade med då.

Jag funderar på det en stund och ritar upp ett händelseschema. Tja, det kunde funka. Medan jag går djupare in i storyn hör jag om orkaner och översvämningar. Jag överväger att låta en storm dra fram över huvudpersonen. Ett träd rycks upp ur marken. En rotslinga piskar över personens ansikte. Ett minne vaknar…

Nä, sånt läser folk om varje dag i tidningen. Jag återgår till min strikta deckarform. En kvinna har genom Landstingets omsorger återkommit till en dräglig vardag efter ett personangrepp. Motivet skymtar. Jag ser framför mig kommande ond bråd död. Ett hundlik, också. Jo, det ska ges plats för tårar!

Höstljuset skymmer. Härligt!

HELENA SIGANDER

Ted Bergman, vår främste kännare av Ed McBains liv och verk, har en sida på Internet med artiklar och annan inform ation om och ibland av Ed McBain. (Och en hel del sherlockiana.) Han ger också ut Squadroom Flasher med läsvärt innehåll; från  notiser om förestående utgivningar och  allmänna forskningsrön till tunga essäer – av Bergman själv och andra litteraturvetare. I maj i år kom Flasher nr 163. Där skriver Erin E. Macdonald om ”The Rhetoric of Race”. Uppsatsen är 15 A4 lång och ger uttömmande bild av Ed McBains användande av olika rastyper i sina polisromaner.

Enbart referenslistan med ett 20-tal vetenskapares namn fyller en hel A4-sida. Om inte annat vittnar listan på ett häpnadsväckande sätt om Ed McBains unika ställning i den moderna amerikansk litteraturen.

Om du vill friska upp dina egna iakttagelser om Steve Carellas och 87-patrullens tacklande av rasistiska problem bör du skaffa numret. Men var beredd att möta en amerikanska som är tungt litteraturvetenskaplig. Mitt gamla skollexikon räckte inte fullt ut när jag gav mej till att

översätta avsnittet som handlar om Carellas kollega Ollie Weeks, den illaluktande rasisten som blev så populär att han fick en spin off, dvs en egen bok (Fat Ollie´s Book, 2002).

Här har jag refererat:

I Den fete detektiven. Sjuklig fetma och oförmåga menar Erin M. Macdonald att tjocka detektiver ofta skapar en image som maskerar deras skickliga förmåga att iaktta och dra skarpa slutsatser.

Feminint tänkande?

Men Gilmore skriver också att ”den fete detektiven Weeks även tycks tänka med magen på ett intuitivt, känslomässigt, nästan feminint sätt”. Det finns alltså häftiga vindkast i resonemanget.

Ollie Weeks löser sina uppdrag med 1) sunt förnuft, 2) oändligt traskande och 3) användande av tjallare. Han passar sig noga för situationer av en typ som skulle engagera exempelvis den mer känslostyrde Carella.

Ollie’s bigotta stil verkar vara den psykologiska mur han konstruerat för att förstärka sitt  distanstagande; alltså en parallell till den ”mur” av fläsk som omger honom fysiskt. Ollie är nämligen en man utrustad med öppet och ogenerat uttalade fördomar.

Fet fd muskelknutte

Han är en muskelknutte som blivit fet. Han är tuff och krass och hårdkokt. Om han äger en förmåga till empati är den noga gömd bakom lager av fördomsfulla tillvitelser. Det är hans retoriska strategi för att inte falla offer för otyglad medkänsla.

McBain använder Ollies ´fettsot´ som ram för sjaskighet kombinerad med hans brist på hygien och uttalade rasism. Trots att McBains romaner är uttalat antirasistiska kan man som läsare inte låta bli att uppfatta detektiv Weeks som komisk i all sin osannolikhet. Hans kommentarer, även de grovt rasistsiska, har en humoristisk effekt.

Fat Ollies book gör Ollie till hjälte, trots hans hopplösa attityd till odd people. Ett exempel ur förhör med ett brottsvittne av italiensk härkomst:

När han misslyckas med att stava namnet Charles Mastroiani frågar han densamme om han aldrig funderat på att byta namn – “Till något enklare … till exempel till Weeks. Kort och vackert och lätt att säga. Dessutom skulle folk tro att du är släkt med en amerikansk polisdetektiv!”. Han förvånas också över att Mastroiani kallar sig själv “Chuck” (ungefär Lilla pullan på svenska). Alla vet ju ju att de flesta som kallar sig Chuck är fikusar.

När ett bokmanus stjäls från Ollies bil finner läsaren att detektivens dåraktigheter inte har några gränser.  För att straffa en patrullerande konstapel som missat att tjuven slog sönder vindrutan och stal portföljen frågar Ollie: om det bara anställs döva poliser nuförtiden – Úrsäkta mej, jag menar hörselnedsatta, lägger han till för att ironisera över tidens trend att använda sårande klarspråk.

Alltså: trots att denne osannolike detektiv är skamlöst utmanande och nedsättande i språk och attityder mot invandrare, färgade och homosexuella finner läsaren sig själv applåderande hans sarkasmer fast de på intet sätt delar hans inställning.

Tillfrågad om sin egen åsikt om Ollie Weeks har Ed McBain bland annat sagt: :

– Fat Ollie är en bra polis i många avseenden och en mycket älskvärd karaktär, om man ser till den respons jag fått från läsarna. Men det är poängen. Jag gjorde honom till en älskvärd rasist just för att det är den sortens människa man ska se upp med. Den som skäller en färgad för nigger rakt upp i ansiktet är bara bigott och därmed ofarlig. En kille som Ollie är enormt farlig, dock inte så länge han får dej att skratta.

Ted Bergmans webbsidor: http://goto.glocalnet.net/tedbe/

Av Niklas Ekdal
Forum 2008

Jag har alltid varit förtjust i konspirationsteorier eftersom det ofta är sådana som får fantasin att börja flöda. Tydligen anser Dagens Nyheters förre politiske redaktör detsamma, det är i alla fall en misstanke man får efter att ha läst hans debutthriller I döden dina män. Men han kan inte helt lägga fakta på hyllan. I likhet med Jan Mårtenson och i viss mån Jan Guillou och Dan Brown tryfferar han sin text med olika kulturnotiser medan han med stormsteg ilar fram i en intrig som tycks röra varje större katastrof som drabbat Sverige sedan hundratals år tillbaka.

Ibland måste man hejda sig och fundera över om allt detta verkligen kan vara möjligt – men det är det ju, åtminstone för en spänningsförfattare, till och med en som debuterar i genren efter att i åratal varit tvingad att föra fram sansade åsikter på en ledarsida.

Det här är en spännande skröna med roliga personer och ett synsätt som emellanåt påminner om Åsa-Nisse. Vad skulle inte han, Klabbarparn och Ragnar Frisk ha gjort med en överväldigande muslimsk homosexuell, en översexuell journalist och en suspenderad snut utan luktsinne? Antagligen sin första barnförbjudna svartvita rulle.

Det här är inget klander (åt något håll) för Ekdal har en tät story på fötterna när han säger ”Börja inte förrän jag säger börja, börja!” Fast det är inte så mycket småfolk med. Ibland blir det fars, roligare fars än de gamla franska man kan se på tiljan. Är det en parodi på James Bond och Da Vinci-koden? Jag vet inte, och struntar högaktningsfullt i det också. Ekdal har förstått att fabulera och underhålla. En del av ”faktarutorna” är också underhållande trots att de drar ner tempot. Mest spännande är det när författaren beskriver hur en stridsspets ska forslas till väst från Pakistan.

Man kan tro att Ekdal helt struntar i konventionerna. Men lite igenkänningseffekt bjuder han på – den kvinnliga kriminalare har det trassligt med maken därhemma. Hon (och fler i boken) är dessutom hejare på att lösa gåtor och jaga bovar. Man blir nästan ung på nytt och måste kolla om I döden dina män har grön rygg.

Skoj, skoj – spännande, spännande!

Kom snart tillbaka, Ekdal.

KJELL E. GENBERG

Av Ulla Bergholm
ZenZat 2008

Det börjar bli dags för julböcker – en specialitet i synnerhet inom ungdomslitteraturen. Bokförlaget ZenZat i Skåne, ägt och drivet av DAST Magazines förre chefredaktör Bertil Falk, har efter att ha gett ut diktsamlingar, science fiction och intressanta alster av förläggaren själv nu också gett sig på ungdomsböcker. Den första romanen för ungdomar i åldern 10 till cirka 15, 16 år heter Jul utan lov och är skriven av läkaren Ulla Bergholm.

Det är en spännande historia om skolgrabben Adam som vantrivs hemma där han upplever sin frånskilda mor som jobbig och dessutom närmar sig julen, inte heller det någon höjdare enligt Adam. Han vill slippa ifrån allt och kommer på en i sitt tycke smart idé. Till mamma säger han att han tänker fira julen ihop med far och fadern får beskedet att han ska vara hemma med mor. I själva verket tänker han tillbringa tiden med tjejkompisen Smulan.

Det blir ett äventyrligt jullov där han och Smulan träffar en gammal dam som har bekymmer med sin smått kriminelle son och hans kamrater. Det leder vidare till ett drama som inbegriper Adam och som tvingar polisen att  blandas in. Dessutom träffar han en man som alltid ansetts farlig av kompisarna men som visar sig ha stor betydelse för honom.

Det är är en spännande och väl berättad historia med en sens moral som säger att man inte alltid ska tro på det man hör och att sanningen om det mesta har mer än en dimension.

Ulla Bergholm är bosatt i Jakobsberg. För cirka tio år sedan skadades hon svårt vid en trafikolycka och blev nackskadad. Om sina försök att bli botad och nå upprättelse som människa har hon skrivit den uppmärksammade boken Ut ur dimman som kom tidigare under år 2008.

INGER STRANDBERG

Av Carol O’Connell
Killing critics 2008
Översättning Lisbet Holst
Voltaire Publishing 2008

Detta är den andra boken i serien om Kathleen (Kathy) Mallory, en onaturligt vacker polis, kladd enbart i märkeskläder. Hon är helt osannolik. Boken är 445 sidor tjock, och omslaget pryds av en blondin med en grovkalibrig revolver i handen, ett omslag som normalt skulle avskräcka mig. Boken har ett trevlig, knubbigt format, lätt att hålla i handen. Något positivt i övrigt har jag svårt att hitta.

Författaren är en för mig helt okänd storhet, ett ord som i mina ögon här innebär en enorm överdrift. Hårdkokt!! Det är så hårdkokt så det blir löjligt. Hemingway sas ju skriva hårdkokt ibland. Det han skrev är rena barnsagorna i jämförelse med detta.

Enligt baksidesfliken har O’Connell höjts till skyarna av bl a Val McDermid m fl. Jag har mycket svårt att förstå varför.

Första gången Mallory presenteras ”visste han med säkerhet att hon hade gröna ögon och om det var sant att ögonen är själens spegel så hade den här unga kvinnan inte någon”.
Vid ett tillfälle vill rättsläkaren Daily att han och Mallory ska ta en drink tillsammans. ”Hon stirrade alltså kallt på Daily ett ögonblick precis tillräckligt länge för att hans lem skulle krympa av kylan och hans testiklar dras upp i bukhåla i en vansinnig jakt på värme och överlevnad”.

Så håller det på. Intrigen är rörig och intresselös. Man bör dessutom nog ha läst den första boken för att hänga med. Konstkritik är huvudtemat, förutom en del mord, förstås.

Jag är antagligen åtskilliga decennier för gammal för att rätt uppskatta detta, kanske en yngre person skulle tycka att boken är bra.

Bokens engelska titel är “Killing Critics”. Hjälp!

OVE G SVENSSON

Prislistan
1:a pris MoodMind av KG Johansson
2:a pris En liten incident av KG Johansson
3:e pris Gastronauterna av Petri Salin

Dessa tre delar på ett pengapris som ställts till förfogande av föreningen Novellmästarna. Fantastiknovelltävlingen har organiserats av Sveriges äldsta elektroniska författargrupp, SKRIVA (www.skriva.bravewriting.com), som startades 1997 och sysslar med novellskrivande inom just fantastiken.

De främst placerade novellerna skall publiceras på SKRIVA-listan senare. För att läsa dem måste man vara medlem, vilket är gratis. Man anmäler sig via E-post till skriva-request@freelists.org med subject/ämnesrad: subscribe (fel eller blankt ger listrobot-kommandon i retur).

Hedersomnämnanden
Av det som komma skall av Tobias Lundström
Formskiftaren av Tobias Holmgren
Att leka med elden av Arne Sjögren

Juryn har bestått av författaren och förläggaren Cecilia Wennerström och författarna Karolina Bjällerstedt Mickos och Niklas Krog.  De har fått läsa novellerna avidentifierade från författarnamn. Här är deras kommentarer om vinnarna:

“MoodMind”
CW: Kontroll av språkets klang och rytm från början till slut. En fin helomvändning på slutet just när man lurats att tro att motsättningen gällde gröna vågen kontra teknik, just den typen av vändning som skapar  “sense of wonder”
KBM: Mycket välskriven novell som på ett effektfullt sätt kombinerar
dystopi med lantlig idyll. Dilemmat “red or blue pill” i ny och övertygande tappning.
NK: Stort närvaro och perfekt språk. Aningen lång, men vartenda ord sitter
rätt. Jag sögs in och bara åkte med.

“En liten incident”
CW: Litterärt felfri med en tydlig författarröst. Känns befriande proffsig. Upplösningen är kanske inte helt oväntad men tillräckligt överraskande och fint genomförd ända till slutet.
KBM: En liten incident. Dialog när den är som bäst och mest berättelsebärande. Och svaret på frågorna i Arja Sajonmaas gamla hit “Vem är du? Vem är jag? Levande charader?”.
NK: Snyggt berättad, med ett avskalat språk med total närvaro. Jag satt som fängslad, som om någon uttalat … det där ordet.

“Gastronauterna”
CW: Härligt bisarra idéer i mängd och tokroligt och skickligt utfört. Dessutom mycket tänkvärd. En del typografiska problem störde läsningen.
KBM: Att läsa ska vara kul, och det är det när man har den här novellen framför sig! En synnerligen välsmakande moralkaka späckad med russin i form av eleganta formuleringar och bizarra detaljer. Ger begreppet “mask i magen” en helt ny dimension.
NK: Mängder med överraskande och smarta påhitt, och ett tvättäkta domedagsslut. En avvikande formatering störde lite.

“Av det som komma skall”
CW: Väl genomförd ända till det förväntade slutet med sitt fasta fokus på världens beroende i stort som smått av siffror och beräkningar.
KBM: Av det som komma skall Författarens fullständiga kontroll över språket och handlingen kontrasterar på ett hudknottrande sätt mot den gradvisa upplösning i kaos som huvudpersonen  och hans värld går mot.
NK: Mycket stark gestaltning. Läsaren kommer tätt inpå huvudpersonen och får uppleva samma förvirring. Snyggt och logiskt slut.

“Formskiftaren”
CW: Mycket speciell och roande. Ger begreppet “efterhängsen” en ny och djupare innebörd. Ger pälsängern den välförtjänta plats i sf/f-litteraturen som den så länge saknat.
KBM: Formskiftaren Det gamla shapeshifter-temat, använd och överanvänt i allsköns SF-berättelser, nu i ny och passionerad tappning. Och mer än du någonsin ville veta om pälsängrar.
NK: En blandning av skräck och sf med starkt personligt tilltal. Kul idé som tas till vara på bästa sätt.

“Att leka med elden”
CW: Även här är det genomförandet mer än slutet som vinner poäng. Humoristisk, med egna svängar och skruvar. Jag undrar dock om krita är tillräckligt säkert för förvaring av framkallade demoner.
KBM: En, bokstavligt talat, jävligt bra novell om hur det går när man utövar svartkonst i Vasastan.
NK:  Djävulskt underhållande på alla sätt. Språket vacklar lite, men sista meningen dröjer kvar.

AHRVID ENGHOLM
ahrvid@bredband.net eller ahrvid@hotmail.com
(för SKRIVA)

PS
http://www.skriva.bravewriting.com har ännu instruktionerna för innevarande (2008) tävling, men Fantastiknovelltävlingen 2009 blir enligt samma ram (prel deadline skiftet aug/sept) så infon duger tills vidare. Tävlingen vill gärna få kontakt med och stöd av fler partners, inom
kultursektorn, för ömsesidig nytta – hör av er om intresse finns!

Av Ulf Durling
MBF 2008

För ett par decennier sedan var svenska deckarläsare – och somliga kritiker – överens om att det var Jan-Olof Ekholm som skrev roligast om inhemska antihjältar. Numera skriver Ekholm ungdomsböcker och de roligaste antihjältarna kommer från Sollentuna och författaren Ulf Durling. Fast hans humor är betydligt stillsammare än Ekholms, mycket beroende på hans huvudpersoners yrke.

I Den svagaste länken är det en pensionerad och rätt världsfrånvänd präst vid namn Sven Eliasson som på 251 sidor får visa sin skröplighet, sitt deckarintresse och sin privatspanarskicklighet.

Eliasson presenteras rätt grundligt efter att under begravningen av vännen Kjell Nilsson officierat. Man förstår varför han finner hur flera sörjande uppträder misstänkt. Deckarintresset skickar signaler till hjärnan.

Det är i den här stilen Durlings böcker brukar börja. Här är det en präst som ska rota i det förflutna, i andra romaner har yrkena skiftat, men huvudpersonen har haft anledning att resa Sverige (ibland världen) runt för att utröna vad som hänt och för att penetrera sitt eget inre.

Det är människors inre Durling vill analysera och skriva om, han är ju själv nyligen pensionerad hjärnskrynklare (som det brukade heta i 50-talet hårdkokta Manhattanpockets). Det som driver böckernas personer till att göra det de gör är nog inget annat än en Hitchcocks McGuffin.

Eliassons korståg i jakten efter möjliga mördare och kyrksilvertjuvar vilseleder honom via olika samhällsskikt till Kanarieöarna och åter för att – ovanligt nog – utsättas för livsfara framför en mördares pistolmynning.

En rolig sidointrig handlar om Eliassons långa och närmast maniska jakt på författarpseudonymen Sam Ingmans debutbok och att ta reda på vem denne mystiske skribent var.

BIRGITTA GENBERG

Priset för bästa till svenska översatta seriealbum går till Olaf G. av norrmännen Lars Fiske och Steffen Kverneland (Optimal press).

Specialpriset Unghunden för främjande av barn- och ungdomsserier i Sverige går till serieskaparen Lena Furberg.

Priserna delades ut av den kände historikern och serievännen Dick Harrison på Bok- och biblioteksmässan i Göteborg, som en del i programmet på Seriesöndagen.