Ska det vara så? Det är ju inte underhållningslitteratur?

Inte? Fakta kan vara mycket underhållande, och mycket spännande.

Så vi fortsätter att skriva om böcker som roar oss, redaktion och recensenter, och om verkligheten slår fiktionen gör det oss inget.

Men har läsekretsen synpunkter på detta så välkomnar vi debatt. En inledning till sådan, med recensentens svar, finns i recensionen till 1628 Tåget över Bält.

Läs den, och övriga recensioner och artiklar, och förresten handlar Helena Siganders krönika om en historisk händelse också, må så vara en mer näraliggande hisrtoria, nämligen kårhusockupationen i Stockholm 1968.

Och Ingrid Hedströms debut Lärarinnan i Villette har historiska inslag.

Väl mött i litteratur och verklighet, både historier och historia.

LEIF-RUNE STRANDELL

Av LEIF-RUNE STRANDELL

Ingrid Hedström är journalist och har alltså skrivit mycket i jobbet. Men ända sedan hon som nioåring upptäckte Maria Langs Inte flera mord har hon velat skriva deckare själv. Och nu har hon gjort det, Lärarinnan i Villette heter debuten och bok nummer två med samma huvudperson är redan på gång, och redan köpt av förlaget. Berättelserna utspelar sig i Belgien under 1990-talet. Förklaringen till detta är enkel.

Under 90-talet var Ingrid Hedström Dagens Nyheters Brysselkorrespondent. Och där kände hon att nu hade hon funnit rätt miljö för deckare. Flera olika försök hade hon gjort dessförinnan.

Under åren i Belgien hände mycket otäckt, och det finns något i samhällsklimatet som ropar efter deckare, känner hon. Bland det hemska fanns Brabantmördarna som rånade stormarknader och 28 personer mördades för magra dagskassors och cigaretters skull. Det vallonska socialistpartiets ordförande sköts när han kom från älskarinnans bostad, och de tänkbara motiven började rada upp sig (förhindra politisk mutskandal, interna partistrider, stulna värdepapper?).

– Jag begrep aldrig hur det hängde ihop, medger Ingrid Hedström.

Lågprismördare

Absurda scener rullades upp: ett beställningsmord blev för dyrt tyckte beställarna och engagerade lågprismördare från Sicilien…

Och så Dutroux-affären förstås, pedofilen som höll småflickor inlåsta. Ingrid hade barn i samma ålder och hade svårt att sova.

Så visst fanns (och finns?) mycket att behandla i romanform. Där fanns många gemensamma drag mellan affärerna, bl a trådar som löpte till samhällets toppar.

Ett drag som kommer fram både i verkligheten och hennes bok vill hon sammanfatta med orden gömma och glömma. Har det hänt något hemskt och obehagligt vill vi snabbt skjuta det ifrån oss. Hon påminner om det som nyss kom fram på Jersey, där många måste ha vetat, eller anat, vad som försiggick på barnhemmet.

I boken finns paralleller mellan det som hände för mycket länge sedan, och det som hände för några decennier sedan: upplopp är sällan spontana utan det finns någon som är drivande.

Och hon har skrivit om hur Belgien och Österrike tycks ha gemensamma drag i arvet från Habsburg, i makthierarkier, i katolsk kälkborgerlighet.

Pengarna i madrassen

Några typiskt belgiska drag är att man helst sparar pengarna i madrassen, att man vill visa öppenhet med stora trädgårdar och fönster i husen – men håller gardinerna fördragna så man inte ser in. Men ut.

Landet har ett kusligt kolonialt förflutet där Kongo var kungens privata egendom.

Alltså: bakgrunder fanns, och hon tilltalades av hur man kan avslöja det fördolda. Hur man långsamt skalar av lager av lögner, drar undan trådgardinerna. Ingrid började faktiskt som psykolog, men blev besviken på arbetet och så blev det journalistik i stället. Ett jobb som bygger på avslöjanden.

Men skrivandet har skett hemma i Stockholm. Hon funderade på huvudperson och ville ha en undersökningsdomare, en tjänst som finns förutom i Belgien också i frankrike, italien och Spanien. Undersökningsdomaren har stora befogenheter men är inte åklagare utan ska hålla strikt neutralitet i utredningen. De har en oberoende ställning i rättsapparaten och ska vara ”ljusets riddare mot maktmissbruk”. Det är undersökningsdomare som drivit projektet ”Rena händer” mot korruptionen och maffiainblandningen i italiensk politik, och stora mutmål i Frankrike.

Bra idé, men man behöver veta mer insåg Ingrid och försökte få hjälp med kontakt via belgiska ambassaden. Nix. Brev till domstol i Bryssel gav det artiga svaret att ärendet behandlas i vederbörlig ordning.

Men nu hade hon ju inte bott i Belgien utan att lära sig hur det samhället fungerar, så det gällde bara att hitta rätt person. Via en bekant, och bekantens bekanta kom hon fram till en kvinnlig undersökningsdomare som gärna berättade.

Fru Poirot

Så blev det då en fru Poirot som huvudperson. Naturligtvis en blinkning till Agatha Christie, men en koll i telefonkatalogen visade att det finns ett antal Poirot i Belgien.

(Och kära Agatha: hon pångrade hon att hennes detektiv blev belgare utan att författaren kunde så mycket om landet. Hercule tycker öl är ociviliserat, och kommer från världens ledande ölland…)

Det finns en blinkning till: Charlotte Brontë har med namnet Villette efter att ha bott i Belgien.

Och så 90-talet: Jo, det var ju då som Ingrid Hedström bodde där och lärde sig hur de då tre poliskårerna fungerade (nu har man reformerat, inte minst beroende på Dutroux-affären). Det är 90-talets Belgien vilket förklarar bristen på mobiltelefoner, de kom sent till landet.

Nu ska ingen tro att Ingrid flytt det hemska Belgien. Hon åker gärna tillbaka och hon trivdes bra.

– Det är ett sympatiskt land med rika konstskatter, god mat och härlig kust. Jag saknar Bryssel ibland, det är lantligt jämfört med Paris. Tupparnas galande får inte störa grannarna…

Men kommer belgarna att läsa hennes bok? Nja, kanske är ett nederländskt förlag intresserat. Danskarna vill ha den.

I Sverige har hon fått bra recensioner. Hon ställer upp på Bokmässan i Göteborg i höst och ska vara utfrågare på ett seminarium där. Annars har det inte varit så många möten med läsare än.

Maria Lang startade alltså deckarintresset. I övrigt då? HK Rönbloms Höstvind och djupa vatten är den bästa hon vet. Och först när hon fick sin egen färdigtryckta bok i handen insåg hon att det finns likheter berättelserna emellan. Kanske är det så att det bara finns en handfull berättelser. Sjöwall–Wahlöö snodde från McBain, Agatha Christie snodde från sig själv…

Bok nummer två, redan klar hos förlaget, är annorlunda och handlingen har trådar till vad som hände i Belgien under andra världskriget. Och sedan? Idéer finns. Ingrid växte upp i Avesta där stålverket dominerar, och hon har arbetat på SSAB i Domnarvet. 1983 gjorde hon en resa runt i Europa och besökte stålindustrier. Så det är ingen tillfällighet att hon placerad en stålindustri som största företag i Villette.

Galenskap förekommer inte alltför sällan i samband med bestialiska seriemördare. Så också här, men här finns, från författarens och läsarens synvinkel, system i galenskapen. Men även om läsaren får följa brottslingen i aktion och har fått nyckeln till dramat i romanens första kapitel så är det ändå mystifierande. Både för läsaren och för polisen.

Och spännande, inte vanlig utredningsspänning, utan för att man undrar hur de olika pusselbitarna hänger ihop.

Mördaren är en kvinna som gör sig vän med äldre damer. Vid lämpligt tillfälle tar hon livet av dem med gift, tar över deras identitet och pengar (aldrig så mycket att vinsten i sig motiverar brotten). Varför?

Vi har våra aningar men hur hänger det ihop? Och hur kommer det sig att det finns överordnade som vill lägga ner utredningen?

Det är alltså spännande, både utredningen och hur kvinnan ska klara nästa mord. Det blir en fascinerande blandning av mysig engelsk småstad, klassisk polisroman och, för ovanlighets skull, en trovärdig galning.

Det är ytterligare en Minotaur-fullträff.

LEIF-RUNE STRANDELL

De röda råttorna kan karaktäriseras som ett politisk och socialt inlägg om det moderna kinesiska samhället. Chen Cao vid Shanghaipolisen får kommunistpartiets uppdrag att utreda mordet på en kriminalkommissarie som hittas död på en bordell, omfamnande en ung, naken kvinna.

Man misstänker att höga korrumperade partifunktionärer, de som kallas ”de röda råttorna” är inblandade och Chen Cao märker snart att han hamnat i en härva som han har svårt att överblicka – och som antagligen utvecklats till ett spel för gallerierna. Råttorna  hoppas att utredningen ska få bort strålkastarljuset från de partimedlemmar som är allt djupare inblandade i skumma affärer som har med Kinas växande ekonomiska utvecklig att göra.

Amerikanske professorn Xiaolongs är egentligen poet men hans två tidigare kriminalromaner om den rättrådige överkriminalkommissarien Chen Cao – En röd hjältinnas död (2003) och När rött blir svart (2006) – var imponerande med tanke på vilket land det handlar om. Lite exotiskt är det också, vilket kan bidra till omdömet.

Att Kina med dess annorlunda lagstiftnig och mentalitet förklaras för oss kan vara en av anledningarna till att böckerna om Chen Cao gjort succé runt om i världen.

Qiu Xiaolong är född i Shanghai 1953 där han studerade engelska och västerländsk litteratur. 1988 reste han USA för att studera vidare och återvände aldrig. Med sina romaner vill han förklara att kineserna förlorat sin tro. Tidigare trodde de på kommunismen och innan dess på Konfusius. Nu tycks de inte ha något att sätta tillit till. Det enda som räknas är pengar och vinster och därför har korruptionen växt sig stor.

Han publiceras i Kina men där bestämmer censorerna vad som måste strykas. ”Bättre det än att inte komma ut alls”, har han sagt i en intervju. Och att författarens passion (förutom poesi) är äkta kinesisk mat märks hos överkommissarie Chen som fått överta denna lidelse.

Som kriminalroman är Xiaolongs text spännande. Det märks att författaren varit bosatt i USA ett tag. Han slipper censureras där, men han kommer inte undan de inhemska kraven på hollywoodsk dramaturgi. Och den är inte alls så dålig som många här i Sverige vill få det till. När det gäller att få läsare (och tittare) vet amerikanarna hur en slipsten ska dras.

KARL HJELM

Bibliografi:
En röd hjältinnas död (2000, Sverige 2003). Den fick Anthony-priset för bästa debutroman år 2001.
När rött blir svart (2002, Sverige 2006)
Lines Around China (Diktsamling – 2003)
De röda råttorna (2005, Sverige 2008)

Det enda de tvenne herrarna har gemensamt är att de skriver på spanska.

Crister Enander

Gotland är ett farligt ställe, om vi ska tro alla deckarförfattare som har ön som miljö. Håkan Östlundh har nu kommit med den fjärde boken från ön, och poliserna är med från förr, och några kärleksrelationer (eller snarare tidigare relationer) finns med i personporträtten.

Början är slutet, det förstår vi snabbt, inte för att vi vet vad som hänt men för att en av huvudpersonerna ligger på intensivvården i Stockholm efter dramats upplösning.

Två personer hittas mördade på en gård. Den svårt skadade mannen är inte den polisen och läsarna tror, utan hans kusin. Den som man trodde var offret är försvunnen, och man utgår från att han är mördaren.

Men så enkelt är det inte.

Läsaren får många fler ledtrådar än poliserna, och handlingen slingrar sig fram med olika personer i fokus i de olika kaptilen.

Det blir en blandning av klassisk pusseldeckare och modern polisroman, och en god gotlandskänsla. Jag gillar pusslet, intrigen, men retar mig lite på starten med huvudpersonen på sjukhuset. Visst kan författare ta livet av sina hjältar, men nej, inte den här gången. Så riktigt spännande blir inte det inslaget, mest en gimmick.

LEIF-RUNE STRANDELL

Jag har inte läst något tidigare av James Patterson, men har förstås stött på hans namn eftersom han är en storsäljare i USA. Och, visst förstår man det.

Detta är den fjärde delen i serien om kvinnliga mordklubben, och har ni gillat de tidigare så läs denna också. Men någon nödvändig bekantskap är det inte.

Intrigerna vävs in i varandra, huvudpersonen, polisinspektör Lindsay Boxer, skjuter i självförsvar ett par ungdomar, avstängs och åtalas. Här tror jag dock att verkligheten inte är helt närvarande, inte heller i den andra intrigtråden där en serie mord i en liten stad förbryllar polisen. Vår hjältinna griper in, under sin ledighet, och i slutet, överraskande, får allt sin förklaring. Kanske inte helt verklighetsförankrat där heller.

Mycket korta kapitel, effektivt språk, ytliga miljö- och personbeskrivningar (vilket krävs för att vi inte redan tidigt ska avslöja brottslingarna) och en amerikansk domstolsförhandling utan riktig spänning eftersom vi anar att det kommer ytterligare böcker i serien.

LEIF-RUNE STRANDELL

James Patterson. Foto Sue Solie Patterson

Vännerna – och före detta Secret Serviceagenterna – Sean King och  Michelle Maxwell har genomlevt en hel del tillsammans både inom den hemliga organisationen, och senare som privatdetektiver. Till sin fasa upptäcker Sean att Michelle råkat ut för ett psykiskt sammanbrott. Han tömmer sitt bankkonto och kräver in gamla tjänster tills han har tillräckligt får att få henne intagen på en psykiatrisk klinik där hon behandlas av en av Washingtons bästa och dyraste psykiatriker.

Detta gör att Seans plånbok töms och han tvingas vända sig till en gammal flickvän, Joan, som driver en detektivbyrå enligt mottot ”vi ställer inga frågor”. Hon skickar honom till en hemlihetsfull institution för att ta reda på varför forskaren Monk Turing dött på ett mystiskt sätt nära Camp Peary, en plats som är lika icke existerande som någonsin Area 52 i Mohaveöknen. Det var amerikanska flottans okända bas under 40-talet och är nu ett träningsläger för CIA:s elit och den finns inte med på några kartor. Där landar mörklagda jumboplan varje helg.

Turing är ett passande namn. I England under andra världskriget fanns en berömd kryptograf som hette så, och institutionen drivs av excentriska vetenskapsmän och chifferexperter.

King spionerar och blir beskjuten men klarar sig och snart hittas ytterligare en vetenskapsman död. Snart märker vår hjälte att han blir allt osäkrare om vem han kan lita på. När Michelle återkommer, tydligen frisk som en nötkärna, vet han inte ens om det går att lita på henne. Är hon verkligen helt botad och helt opåverkad …?

Geniet har drag av de senaste årens konspirationer inom film och romaner som skildrar en regering som av olika anledningar går bärsärk. Men i stort sett är det njutbar läsning. Baldacci skriver spännande, historien tar sig fram som ett rinnande vatten och huvudpersonerna Sean och Michelle är tillräckligt sympatiska för att man ska gilla dem hela vägen.

Titeln? Författaren tycks vilja säga att det både är en gåva och en förbannelse att vara ett geni – eller kanske att det inte alltid är så lätt, eller ens tryggt, att vara en smarting.

I Sverige har Baldacci kommit ut med 12 romaner efter debuten med Absolut makt 1966 (den blev film med Clint Eastwood och Gene Hackman). Hemma i USA finns hans senaste bok Stone Cold och den är nog finnas på svenska inom kort.

PER MAGNUSSON

Hans Wilhelm Kristofer Agrell (född 1950) är verksam som  historiker med inriktning på freds- och konfliktforskning vid Forskningspolitiska institutet, Lunds Universitet och utnämndes 2006 till Sveriges första professor i Underrättelseanalys. Han har skrivit ett flertal intressanta böcker tidigare och hans nya – Maskerad front (Historiska Media) har mycket att ge alla oss som intresseras av krigs- och underrättelsehistoria.

Den här boken handlar om tiden mellan 1945 och 1991 då vi hade två stormakter i världen som bekämpade varandra i det som kom att kallas det kalla kriget. Under den perioden förekom inget regelrätt krig mellan USA och Sovjetunionen. I stället inträffade mängder av konfrontationer mellan de båda stormakternas underrättelsetjänster. Båda länderna försökte bevaka varandra med hjälp av mänskliga hemliga agenter och med tekniska övervakningssystem.

Ibland var kriget nära – som under president Kennedys tidiga år vid makten, då Sovjet placerade ut missiler på Kuba och den så kallade Kubakrisen bröt ut.

Det är mestadels ingen humoristisk läsning, men vid ett tillfälle har Agrell, bland alla tidigare hemligstämplade dokument, hittat en godbit som det går att dra på munnen åt.

En tid efter att flygaren Francis Gary Powers blev nedskjuten över Ryssland i det superhemliga U-2-planet fortsatte USA med spionerande från luften. Ytterligare en flygmaskin sköts ner av ett Mig-19-plan och Freeman Olmstead och John McCone hoppade ur det brinnande planet. De plockades upp och skulle ställas inför sovjetisk rätt som spioner. Till sist kom de emellertid hem och då märkte Olmstead att det fattades 90 dollar i lönen som betalats ut medan han var borta. Han skulle ha sex dollar i påslag per dygn under stationeringen i Storbrittannien. Kassaavdelningen hade en förklaring: Han hade bara varit där i 15 av sina 30 dagar och ”därefter avvikit till annan tjänstgöringsort”. Olmsteads överordnade protesterade och krävde att flygaren skulle ha sina 90 dollar – eller 211 dygns Moskvatraktamente. Det kunde inte komma på tal, svarade flygvapnets ekonomichef, eftersom Olmstead fått gratis kost och logi medan han satt i Lubjankafängelset i Moskva.

Byråkrater är tydligen sig lika var de än finns.

Maskerad front är en avslöjande och gediget underbyggd redogörelse för en tid där krig var en hotande fara samtidigt som den så kallade avskräckningen talade om motsatsen. Det är ingen bok man läser snabbt. Den innehåller makalöst mycket fakta om teknik och personer, politik och fadäser.

KJELL E. GENBERG

Precis som Thørrings debutroman Skyggemannen, som utspelades i Paris, är Glasdockorna en polisroman. Men här är rättsmedicinaren Orla Os utbytt mot den samiske kriminalinspektören Aslak Eira, en singelpappa som leder utredningen av flera mord på studentskor i ett kallt och regnigt Tromsø, långt uppe i det arktiska området.

Jorun Thørring beskriver en mycket etnisk polis som vid sidan av sina hobbys (samiskt hantverk) funderar en hel del på de fördomar som då och då drabbar hans folkslag. Men han är samtidigt en modern människa som måste hem på kvällen för att laga mat åt sonen samtidigt som han grubblar över vad för slag människa den grymme seriemördaren är.

Det är vår i Tromsø, fast kallt, förbaskat kallt och nederbörden får nykomne kollegan Kine Berger att isa långt in i märgen. Själv umgås Eira gärna med psykologen Mona Lie, inte enbart för att han är smått förtjust i henne, utan kanske mest för att hon varit lärare för alla de flickor som mördats och kanske lite för att hon har egna idéer om vad som kan ligga bakom. Han är nämligen en polis av den sorten som suger i sig allt i informationsväg.

Boken är lite intrikat skriven eftersom läsaren hela tiden vet lite mer än polismakten. Man följer med spänning hur Eira luskar vidare och gläds åt att han emellanåt upptäcker rätt saker.

Villospåren finns där, till och med som samhällskritiska anspelningar. Ett par studenter ökar ut sitt studielån genom att lägga ut medstudenters lätt pornografiska videor på Internet och i samband med det drar författaren paralleller till den debatt om våldtäkter som tydligen pågick i Norge medan hon skrev sitt manus.

Från Eiras första rätt vaga funderingar till dess den dramatiska förklaringen kommer har läsaren fått en detaljrik beskrivning av den nordliga staden med dess omgivningar, från de näringsställen som frekventeras av livsglada ungdomar till ställena där de döda flickorna hittas. Om det inte vore för vädret, de hårda vindarna från Atlanten och det otäcka händelseförloppet skulle boken kunna fungera som utmärkt reklam för Tromsøs turisbyrå.

Mördaren är också väl skildrad som en sadistisk man med kunskaper i medicin. Men man slipper alltför ingående vålds- och tortyrbeskrivningar, något som väl inte hjälper helt och hållet eftersom texten ger underlag för egna fantasier.

Boken är spännande, mycket spännande till och med, kanske beroende på att Jorun Thørring inte försöker konstra till sin berättelse. En stor del av spänningsskapandet hänger samman med frågan om en kidnappad flicka ska klara sig ifall polisman Eira hinner tänka rätt och lösa problemet medan tider är.

LOTTA BRÅDING