I den nya boken Historier om ett brott (Atlas) berättar idéhistoriern Lena Lennerhed om de illegala aborterna i Sverige under föregående århundrade.

Att aborter sågs som illegala (vilket de fortfarande gör i katolska länder, i synnerhet Italien där en hätsk debatt just pågår) var att kvinnor både ”mördade” sina foster och samtidigt riskerade sina egna liv under snuskiga okunniga abortörers strumpstickor.
Lennerhed visar med statistik att det inte var så stor skillnad på de aborter som utfördes av läkare och av amatörer. De flesta kvinnorna överlevde. Alltså var ”mordet” det väsentliga.

Om man är superfeminist vore det lätt att ta till en jämförelse och ställa frågan: om detta var skälet, varför blev aldrig några män fängslade för att de dragit i handtralla och ”låtit sin säd falla på marken” som det stod i en gammal bibelöversättning?

Om man är något annat går det att förundra sig över den ivriga – och lagliga – utannonseringen av sonder och livmodersprutor. Många begick abort på sig själv. Det kunde förstås vara farligt och några av kvinnorna dog också, men för det mesta var ingreppet ganska enkelt.

Vad statsmakten ville åt var abortörerna.  Man berättade inte för medborgarna det som yrkesfolk fick veta. I en lärobok från 1962 står det att dödligheten vid illegala ingrepp är lika låg som vid legalt framkallad abort. ”Ett förhållande som absolut inte ska föras vidare till offentligheten”, poängteras det.

Staten var genomsyrad av religiöst tänkande av det slag som ger män överprövningsrätt gentemot kvinnors önskemål i sexuella sammanhang. Vi ser det fortfarande hos invandrare från vissa kulturer.

Statistiken sade att cirka 20 000 kvinnor genomförde illegala aborter årligen. Av dem avled omkring 75 i sviterna av ingripandet. Det blev för mycket för de styrande och 1939 fick Sverige sin första abortlag. Den tillät begränsad abort vid fara för kvinnans liv och hälsa, av graviditet som berodde på våldtäkt eller utnyttjande av miderårig eller vid risk för allvarliga ärftliga sjukdomar. Sju år senare kom ett tillägg som sade att om kvinnans levnadsomständigheter var svårartade kunde detta vara skäl till legal abort.

1975 fick Sverige fri abort fram till artonde graviditetsveckan. Inga illegala aborter utförs i landet, däremot omkring 36 000 legala. Däremot förekommer illegala aborter i andra länder. Vid millennieskiftet dog 67 000 kvinnor efter att ha genomgått sådana.

Den mest ryktbare abortören

Roande är Lennerheds berättelser om svenska illegala abortörer. Det fanns en hel del sådana, ofta kvinnor som i tidningsspalterna begåvades med fantasieggande namn. Men en av dem som kom att bli mest ryktbar var en man – Ivar Lorentz Olofsson–Rudolf (bilden)  – som bar sig åt som en läkare utan att vara det. Han ville i stället bli kallad ”abortolog”.

Jag har haft möjlighet att läsa berättelsen om Ivar Olofsson hos både Carl Olof Bernhardsson (Brottets Krönika 1955) och Lena Rennerhed. De skiljer sig en del. Berhardsson utgick i sina texter närmast bokstavstroget från polisprotokoll och domstolsutsagor. Eftersom han skrev om händelserna under den tid då aborter inte godtogs var han hårdare i bedömningen av Olofsson än Rennerhed är. Lite mer sensationslysten också, han var ju Expressen-journalist. Han berättar om hur ett par av tidens (tidigt 1930-tal) välkända filmstjärnor och en grevinna från Norrland behandlats av ”massabortören” Olofsson.

Olofsson hade behandlingskliniker på flera ställen kring Stockholm. Den mest välutrustade låg i Saltsjö–Duvnäs och liknade en riktig läkarmottagning (bilden).

Att Olofsson var skicklig hjälpte inte. Han dömdes till tre och ett halvt års straffarbete, släpptes från Långholmen 1938, bara för att 1940 åter utredas. Den gången klarade han sig men 1951 anhölls han i Skåne och dömdes av Rådhusrätten i Hälsingborg (som det stavades på den tiden) till 20 månaders straffarbete.

De drygt 150 kvinnor som han behandlar fick alla villkorlig dom.

Han berättade om sin verksamhet i boken Abort eller katastrof. Frön för tänkare som han gav ut på eget förlag 1949. Sedan Lennerheds bok hamnade hos mig har jag förgäves sökt Olofssons alster. Men att jag misslyckats med det gör kanske inte så mycket. Jag har anledning att tro att de flesta aspekter på den medicinska verksamhet som aborter ändå är blivit tillfyllest utredd i den intressanta och kloka skrift som heter Historier om ett brott Illegala aborter i Sverige på 1900-talet.

I TV-programmet Kobra den 31 mars förekom författaren Robert Harris och jag. Kombinationen var smickrande för oss båda. Programmets tema var spökskrivare: (http://svt.se/svt/jsp/-Crosslink.jsp-?d=85086&a=1094874).

Till min förvåning hade Harris inte mycket till övers för själva idén med spökskrivare. Han menade att spökskriveri är ett svek mot läsarna. Personen som står som författare på bokomslaget har inte skrivit boken, påpekade bästsäljande mångmiljonären prudentligt.

Karlen har faktarätt. Men han tänker galet.

När en spökskrivare anlitas är det för att det finns en story. Den är oskriven. Men den är omslagspersonens, det vill säga spökskrivarens uppdragsgivares. Därför står upphovsmannens namn på bokomslaget, inte spökskrivarens. Spökskrivaren är ett köpt verktyg; ungefär som en borr behövs för att gänga in en skruv. Det är inte svårare än så.

Deckare kommer till på det viset, barnböcker, novellsamlingar!

Jag vill bena upp det här med spökskrivande.

Det finns spökskrivare som jag, som kontaktas privat för ett skrivuppdrag. Jag levererar manus i alla genrer. Uppdragsgivaren får det i handen med ett “Lycka till med att finna ett förlag nu!”

Robert Harris

Eller, jag får uppdrag av den enkla anledningen att en person har fått en uppmaning av ett förlag att skriva en uppföljare (ni som inte är författare ska veta att bok nummer ett skrivs i hänförelse för ”berättelsen äger”, bok nummer två kan bli ett helvete för det är tomt i idébanken), en faktabok, en biografi – men har byxångest och vill inte visa upp vad som helst.

Jag gör vad som ska göras; intervjuar uppdragsgivaren, jobbar med synops, skriver.

Författaren/uppdragsgivaren går till förlaget med manuset. Samtliga andas ut.

Märk väl att det finns redaktörer på bokförlag som gör exakt vad jag gör.

På förlagen skriver redaktörer om manus som passar utgivningen. Ingen kallar redaktören för läsarsvikare eller spökskrivare. Nej, det gör ett hederligt jobb genom att förvandla utvalda dåliga manus till bästsäljare, helst. En arbetares berättelse ges litterär gestaltning, en akademikers stelbenta drömmar blir en roman, en kändis tankar blir trendig vardagsfilosofi.

Läsarna är vana vid förlagsförpackningar. De läser med behållning. Ska de känna sig lurade?

Robert Harris påhopp på spökskrivare är befängt. I hans roman Spökskrivaren låter han sin spökskrivare uttala cynismer mot uppdragsgivare och mot sitt eget jobb. Det känns onödigt som budskap i en roman som förklätts till en komplott med politiska förtecken.

En spökskrivare är en författare som inte har slagit igenom, sa Harris i Kobra.

Det har han rätt i. Varför i all sin dar skulle jag skriva andras böcker om mina egna var bästsäljande? Men jag har räkningar att betala och kan inte leka deckarprinsessa. Jag arbetar med det jag är bra på, som vilken professionell människa som helt. Jag är stolt över att vara spökskrivare och gläds åt mina författares framgångar. Jo då, jag är som en hårfrisörska som fixar frisyren, men jag hänger inte med på partyt.

HELENA SIGANDER
www.sigander.com, www.deckarskolan.com

Ritta Helena Nurmi Jacobsson, som författare känd som ungdomsboksförfattaren Ritta Jacobsson med flera serieböcker och en ungdomsdeckarserie vars första bok fick priset Spårhunden. Men också Helena Nurmi har skrivit en bok, en vuxendeckare, Exekutorn. Några få exemplar finns att köpa fortfarande av författaren, men när en pocketutgåva kommer står det Ritta Jacobsson på omslaget.

Det beror på att när hon efter flera framgångar med barn- och ungdomsböcker äntligen fick den deckare skriven som hon längtat efter så länge och antagen på det förlag hon alltid hoppats på, Bonniers, så blev där en liten konflikt om författarnamnet. En barnboksförfattare som kommit ut på det anrika men av finkulturen inte så ansedda B Wahlströms kunde ju inte passa på en vuxenbok. Så flicknamnet fick det bli, en överraskning också för författaren och möjligen en marknadsföringsmiss eftersom de ungdomar som läst Rittas tidiga böcker nu var vuxna nog att köpa en deckare för vuxna.

En ny vuxendeckare är klar och ligger på förlaget, inte Bonniers nu, utan hos det uppköpa B Wahlströms Forma Books, gamla ICA-förlaget som breddar sin verksamhet med uppköp och nya genrer. Så Helena Nurmis författarbana blev kort.

Svenska fult språk

Att Ritta Jacobsson alls blev svensk ungdomsboksförfattare var inte något självklart. Hon föddes i Finland och tyckte att svenskan hon borde lära sig i skolan var så ful att hon hellre valde mer engelska och franska. För ut i världen ville hon.

Så dagen efter studentexamen tog hon färjan till Sverige. Dock uppstod hinder på vägen bl a i form av en kille, som fortfarande finns där och fått henne fast förankrad i Sverige.

Så då blev det att plugga svenska i alla fall, och läsa svenska på svenska. Många deckare blev det, så deckarna blev hennes väg till svenska språket.

Politiker och hyresindrivare

Redan som liten drömde hon om att bli författare, men att skriva på ett nytt språk går ju bara inte, så hon satsade på universitetsstudier, politik och hamnade i sociala distriktsnämnden. Så yrkeskarriären for in på allmännyttiga bostadsbolag, chef för hyreskrav i Botkyrka och senare Haninge, problemområden i Stockholms södra förorter. Det handlade om vräkningar, och med dem följde hot.

Så om ni inte redan läst Exekutorn ska ni inte bli förvånade om huvudpersonen arbetar med sådant i en fiktiv söderförort, och att miljöerna där är självupplevda av författaren.

Skrivarlusten fanns kvar. Det blev skrivarkurser, också på universitetet. Hon började med kortare texter, och då passade ungdomsböcker bättre än vuxendeckare. Så blev det Tina-serien.

– Jag arbetade heltid, hade småbarn – nu fattar jag inte hur jag hann med, säger hon i dag, när barnen är stora och det första barnbarnet kommit.

Böcker i stället för hyror

När två böcker hade kommit ut gick det inte längre, hon måste bestämma sig. Det tog en sommar och blev böcker framför hyror, för 14 år sedan.

Böckerna om Tina blev 16, och det var en bättre skrivarskola än alla kurserna. Det gällde ju att både få läsarna att känna igen sig och ändå att variera.

Deckarlängtan fanns där så i ett par av böckerna fanns deckarinslag. En vuxenbok! Men inte polisroman, utan en huvudperson som kommer i kontakt med kriminella. Och det hade ju Ritta gjort i jobbet, så det fick bli lösningen.

Och det blev Exekutorn. Naturligtvis hoppades hon på pris, men just det året slopades Poloni-priset så något sådant blev det inte. Så tiullbaka till ungdomsböckerna, men nu med direkt deckaranknytning, Afrodite-serien, nu tre böcker och kanske en fjärde på gång.

Och då blev det alltså pris. Och mer framgång: TV har köpt rätten till tv-serie av Jonzon och Jonsson-serien (åtta böcker) och hon har precis lämnat grovmanus till en serie i tolv delar. Men inga definitiva beslut är fattade om produktion.

Svår målgrupp

Afroditeböckerna vänder sig till en av de svåraste målgrupperna: högstadieungdomar. Den har lyckats nå fram och böckerna säljer bra också utomlands.

Ritta tror själv att det beror på att hon bygger sina historier på verkligheten, och hon har god hjälp av ungdomliga manusläsare som kan påpeka om dialoger låter helt fel.

– Musik tar jag numera aldrig med. Under produktionstiden hinner musiktrenderna ändras helt.

En annan svårighet är ju att de egna barnen nu är för gamla för att hjälpa till med verklighetsanknytningen till 14-åringarnas vardag. Men det finns ju alltid vuxendeckare.

Mer om framtiden? Jo, hon har flera beställningar på ungdomsböcker för jobb i fem år framåt. För att klara skrivandet jobbar hon disciplinerat, fasta tider framför datorn och hon börjar alltid med ett synopsis.

– Folk tror att man blir trött i huvudet av att vara författare, men det är mycket mer fysiskt tröttande, säger hon och avslöjar att hon både styrketränar och får hjälp av massör för att orka.

Hon skriver på svenska och Tina-serien finns på finska. Men att skriva på finska direkt tror hon sig inte kunna, särskilt inte för ungdomar, och översätta får proffsen göra. Hon betraktas i Finland som en svensk författare och medverkar i ett projekt, svenska.nu, för att stärka svenskans ställning. Detta fula språk…

Ritta på webben: http://www.ritta.se

Själv mötte jag Dracula i engelsk pocket en sommar i norra England. Till min glädje fann jag mig läsa det kapitel där skeppet med greven når England när jag satt på en kulle och kunde se ner på Whitbys hamn, just den hamn som var Draculas port till nya fasor i det då moderna landet.

Dock: det var strålande solsken, vilket kanske var lugnande. I boken anländer greven i mörker, naturligtvis.

Nej, inte blev jag särskilt rädd när jag läste boken. Inte har jag heller blivit skrämd av andra vampyrskildringar. På film kan han dock vara mer fasaväckande. Faktiskt var det ett par scener i den första Nosferatu, stumfilmen, som har varit mer överraskande än många senare filmer med fler specialeffekter.

En sommar planerade jag och en kamrat att göra en expedition till Transsylvanien och Draculas slott. Det var innan fackböckerna om den historiske Vlad Tepes hade kommit på svenska. Och när de kom, och vi fann att man redan visste det mesta, minskade vårt intresse. Och nu kan man göra turistresor dit.

Varför dessa rader? Jo, nu finns en nyutkommen inbunden Dracula på svenska, i helt ny översättning av Maila Hämäläinen, på h:ströms förlag. Originalet kom ut 1897. Arthur Isfält ger i ett långt efterord, en essä, ordentlig information om författaren Bram Stoker, om bokens tillkomst och litteraturvetarnas diskussioner och om vampyrlegendens bakgrund. Och jag vill citera hans slutord och instämma i dem

Bram Stoker

”Dracula har inte åldrats, det är bara vårt sätt att läsa romanen som har antagit nya skepnader. Och då är vi tillbaka där vi började, i klassikerns tidlöshet. Jag är övertygad om att Stokers berättelse om hundra år kommer att kännas lika aktuell och fortsätta locka läsare. Nya tolkningar kommer att frodas och en ny generation att uppskatta den besynnerliga boken om den blodsugande greven som överträffade sin egen skapare.”

LEIF-RUNE STRANDELL

Länkar: http://www.gotik.se/, http://www.hstrom.nu/f/

Året är 1994, den vecka när det blodiga massakerkriget i Rwanda tar sin början, och platsen är den lilla fiktiva belgiska staden Villette-sur-Meuse. Den pensionerade lärarinnan Jeanne Demaret är ute och cyklar när hon blir påkörd och dödad av en smitande bilist. Vittnen tycker att det ser ut att vara avsiktligt, alltså mord, och fallet hamnar hos den envetna undersökningsdomaren Martine Poirot (en liten blinkning, får man tro).

Fiktiva platser är inte ovanligt i litteraturen, inte heller sådana där de låga länderna i närheten av Engelska kanalen blir spelplats. Håkan Nesser är ett namn som ramlar in i medvetandet. Men Hedströms Belgien är i stort sett verkligt.

I Belgien är det lite trassligt med juridiken. Där finns tre olika polissystem och de olika poliserna är inte kända för att vilja samarbeta. Det märktes i synnerhet i fallet Dutroux (mannen som kidnappade och spärrade in småflickor) där töserna kanske skulle ha undgått svältdöden om poliserna inte värnat sina egna revir så stenhårt.

Men Martine Poirot är av den rätta ullen och mitt uppe i karriären, så hon sätter tänderna i de svårigheter som dyker upp. Och det blir givetvis svårigheter. I likhet med de flesta andra i Villette (där det handlar om övergrepp på flyktingar) har också den döda lärarinnan mörka hemligheter i det förflutna.

Hedström skriver suggestivt och visar sig dessutom ha handlag med parallella intriger.

Författaren är 58 år gammal och bor på Söder i Stockholm. Hon är till vardags utrikeskorrespondent och EU-krönikör i Dagens Nyheter – alltså en av alla dessa journalister som blivit deckarförfattare. Att hon kan ämnet Belgien är inte att undra på: mellan 1992 och 1997 var hon DN:s korrespondent i Bryssel. Fast journalist var inte förstahandsvalet. Hedström utbildade sig till psykolog, men 1981 var hon med i gruppen som startade kvinnotidningen Q.

Deckarintresset vaknade innan hon fyllde tio. Det väcktes när hon hittade en bok av Maria Lang (Dagmar Lange) och sedan dess har hon enligt egen uppgift varit ”deckarslukare” med de gamla engelska uvarna Dorothy Sayers och Agatha Christie allra överst.

Mer praktiskt tillämpat blev intresset när hon gick en kurs i deckarskrivande för Val McDermid och Denise Mina i Wales. Tydligen fäste McDermids råd allra bäst, ty nu har hon kommit ut på den lärarinnans förlag i Sverige, och enligt uppgift är en ny deckare under tillverkning.

KATHY ILLERSTRÖM

Tsunamin i Sydostasien på annandag jul 2004 orsakade över 200.000 människors död. Bland annat drabbades en hel del turister i Thailand och på Sri Lanka.

Katastrofen visade på handlingsförlamning och kaos när svensk byråkrati skulle organisera undsättningen för de svenska turisterna i Thailand.

Likadant var det i Norge. Jan-Sverre Syvertsen berättar i sin nya roman I det fördolda om ett norskt UD som togs på sängen av tsunamin. När den svenske utrikesministern efter tsunamilarmet gick på teatern så var hennes norske kollega på semester.

När så två norska ambassadörer, i Reykjavik respektive Wien, mördas söker polisen efter gemensamma nämnare och det är då den norska hanteringen av tsunamin kommer upp till ytan på nytt.

Lisa Lunde och William Horgen heter Oslopolisens utredare. Lisa tar också hjälp av psykologen Sander Mörk för att hitta en gärningsmannaprofil.

Kan det vara så, frågar polisen en representant för stödgruppen åt tsunamianhöriga, att någon i gruppen kan hysa ett sånt agg mot UD att de går så långt som till mord?

Jan-Sverre Syvertsen lägger ut flera spår och handlingen fortskrider i UD-kretsar där intriger och social ställning betyder allt och bara klättringen uppåt räknas. Det är vackra människor med vackra hem, stilmöbler och korrekt klädsel. Fasader.

Syvertsen skriver bra. Språket flyter och berättelsen bärs fram av många snabba scener som läsaren med lite egen tankemöda får knyta ihop. Våldet är nedtonat och stora blodfläckar skulle ändå inte passa in i den sobra miljön. Nä, fy.

Sander Mörk är nöjd med sin ställning som överklassterapeut men längtar efter något riktigt kriminalfall att jobba med. Lisa Lunde bär omkring på sin egen familjetragedi. Båda är sökare och lite vilsna i sina egna till synes rätt lyckade liv.

Den efterbörd som virvlar runt i huvudet på mig när jag slår igen boken blir:
Den norska säkerhetstjänsten måste ha ett litet helsike om det är så lätt att locka norska toppdiplomater, män som kvinnor, med sex.

PER ERIK TELL

Engelsmannen Nick Hornby som blev känd för det stora flertalet med sin bok om den fanatiske Arsenalsupportern i Fever Pitch och succén Om en pojke kommer nu med sin sjätte roman och det finns ingen anledning att tro annat än att också denna kommer att finna en bred publik.

Berättelsens jag heter Sam. Han är en femton år gammal skejtare som bor tillsammans med sin 31-åriga mamma. Hans bästa kompis är skejtarproffset Tony Hawk som sitter som affisch i pojkrummet och är den som Sam har de djupaste diskussionerna om livet med. Hawk svarar genom lösryckta citat och meningar ur en självbiografi.

Åldern är viktig. Sams mamma var alltså bara 16 år när hon fick Sam.

Sam träffar Alicia och vad vill hon när hon skickar sms till Sam på hans sextonårsdag, tror du?

Just det. Alicia är gravid. Sedan följer en berg-och-dalbana av känslor och händelser i Sams unga liv tills dess han står där som pappa.

En sak som med jämna mellanrum händer Sam är att han svischar in i framtiden och även om han där är fullkomligt bortkommen, så får han insikter som gör att han bättre klarar av händelser som sedan inträffar när han väl svischat tillbaka in i nuet igen.

Hornby håller den tonåriga berättarstilen boken igen, bara det en prestation, och när man väl vant sig vid detta är det både underhållande och tänkvärt. Från början är man till och med benägen att klassificera boken som en ungdomsbok, och jag tror att den dessutom inte bara är alldeles möjlig att sätta i händerna på många av dagens tonåringar, utan att det också skulle vara nyttigt. Framförallt hoppas jag den hittar vägen till unga killar.

Det viktiga är ju att Nick Hornby genom Sam gestaltar den unga papparollen, ett ämne som annars är styvmoderligt behandlat i debatten. I de allra flesta fall av, inte minst unga, föräldraskap är det ju mammans roll som visas upp, men också att förvandlas från en 15-årig skejtare till att bli en 16-årig pappa kan vara väl så omvälvande.

Hornby gör det dessutom på ett sätt som, föreställer jag mig, gör att unga grabbar kan identifiera sig med Sam och alla de problem som kommer i hans väg inför och efter faderskapet.

Stundtals är boken dessutom riktigt rolig och jag skrattade högt när Alicia inte kunde förmå sig att berätta för sina föräldrar om graviditeten och Sam såg sig nödsakad rycka in med ett snabbt:

– Jag är med barn!

Och det är ju det det hela handlar om. Även Sam är ju med barn och det glöms så ofta bort.

PER ERIK TELL

Den amerikanske medborgaren utspelar sig i månadsskiftet oktober–november 1980 och Jimmy Carter inser att han måste städa jordnötsskalen ur sofforna i Ovala rummet i Vita Huset.

Ronald Reagan övar på John Wayne-looken och det förestående presidentvalet är egentligen bara formalia.

Jag minns presidentvalet i USA 1980 mycket väl. Jag halvlåg med en Budweiser och en påse chips på ett motellrum i Wilmington, Delaware, och följde valvakan den här kvällen.
Men jag reflekterade inte särskilt över det usla valdeltagandet eller vad det kunde betyda för en amerikansk medborgare att utöva sin rösträtt. Visste inte ens att dömda brottslingar har förverkat sin rösträtt.

Jess Walter berättar om småskurken Vince Camden som vittnat i en rättegång och fått vittnesskydd, flyttats av myndigheter-na från New York till Spokane i staten Washington. Han fortsätter dock sin brottsliga bana i en rätt blygsam skala, lite knarkaffärer och lite bedrägerier, samtidigt som han förestår ett bageri som specialiserat sig på munkar.

Men det drar ihop sig till presidentval. Vince Camden får sitt första röstkort. Han känner sig plötsligt som en fullständig medborgare i Amerika, även om han inte har en aning om vad han ska rösta på.

Emellertid kommer det förflutna ikapp honom och hittar honom, tvärs över den amerikanska kontinenten. Mer än en gång ställs den lite vankelmodige Camden inför utsikten att bli dödad. Han tar det med ett filosofiskt upphöjt lugn, om än berättigat vemod:

”…hur länge fortsätter telefonbolaget skicka räkningar efter att man är borta, passningsspelet dödar den professionella fot-bollen, italiensk mat är våldsamt överskattad, det hade varit mysigt att ha hund.”

Romanen om Vince Camden är en ”feelgood”-historia i en amerikansk tradition som jag närmast jämför med gamla James Stewartfilmer, där man kan gråta en skvätt över det lyckliga slutet. Jag gillar den skarpt. Det finns en stillsam humor, berättarglädje och många tillfällen till filosoferande och eftertanke även om inte våld och action heller saknas.

PER ERIK TELL

Unga irländskan Tana French debuterar med en nästan 500-sidig roman som till största delen utspelar sig i ett skogsparti i Knocknaree, strax utanför Dublin.

Hon gör det med kraft.

För drygt tjugo år sedan försvinner två tolvåringar i skogspartiet, bara Adam Ryan undkommer men han har helt förlorat minnen av vad som hänt. Han blir sedermera i livet kriminalare och bokens berättarjag.

I nutid hittas en ung flicka mördad just i samma skogsparti och när kriminalassistent Ryan tar på sig utredningen tillsammans med sin yrkespartner Cassie Maddox inser han inte vilka djupa spår barndomshändelsen har satt och att minnen kommer att bubbla upp till ytan under utredningens gång.

Tana French gör två mycket bra porträtt av Ryan och Maddox och när slutligen sanningen uppenbaras om vad som faktiskt har hänt blir det en övertygande psykologisk djuplodning i händelserna som ledde fram till mordet. Det är också här som bokens riktiga styrka ligger.

Inte minst porträttet av Ryan är helgjutet och visar tydligt på människans svagheter. Cassie Maddox är en rakare personlighet, dock inte utan djup hon heller.

Vi får följa polisutredningen i stort sett i sin helhet, med alla dess brister och blindskär. Tana French har också på pusseldeckarmanér planterat ut vissa spår som kan leda en snabbtänkt läsare till mördaren innan Ryan och Maddox når dithän.

Mordplatsen är ett gammalt keltiskt altare i en öppning i skogen och stundtals försöker författaren också inympa lite keltisk mystik i berättelsen, dock utan att komma särskilt djupt i ämnet.

Genom Ryans envisa försök att komma tillrätta med sina minnen av vad som hände i skogen för tjugo år sedan, och polisens misstankar om ett samband med det nya barnamordet, får man också ett tidsperspektiv på det lilla samhällets utveckling.

Att det sedan inte bara blir ett lyckligt slut för Ryan och Maddox är en annan femma. Frågan är om Tana French tänker fortsätta skriva om paret och i så fall hur det ska gå till. De blev snabbt bekanta och jag vill gärna läsa mer om dem.

Släcker man nattlampan 0230 efter sista sidan är det väl ett betyg gott nog?

PER ERIK TELL

Varför måste man kategorisera och säga att det där, det är en kriminalroman, men det där, det är en roman?

Och vad är då det här?

Erik Löfvendahl har i sin åttonde roman på något sät bara tassat in i gränstrakterna kring det som borde vara ett fullfjädrat försök att inta kriminallitteraturens parnasser, skrapa åt sig något av Deckarakademiens priser, och tjäna massor av pengar på sitt arbete.

För här mördas prostituerade, här smyger pedofiler i trappuppgångarna och här topsas misstänkta med samma iver.

Ändå inte.

Erik Lövendahl kommer aldrig att prisas av Deckarakademien, för det här är en bok med klart större ambitioner än att bara berätta en spännande historia om mord och mördare.

Erik Löfvendahl. Foto Cato Lein

Det är alltid roligt att hitta en ny författare som man varken läst eller hört talas om tidigare och som man omedelbart får sympati för. Språket talar direkt och miljön känns bekväm, de psykologiska analyserna av huvudpersonerna är trovärdiga och de flera parallella historierna som berättas kompletterar varann.

Bokens jag är en ung man med författarambitioner som under ett studielov ska slutföra sin roman. Samtidigt praktiskt taget ramlar han in i en bisarr historia där en ung grannkvinna blir mördad strax efter att hon och han haft ett intensivt kärleksmöte i hans lägenhet.

Parallellt med den historien följer vi författarens egen roman och den före detta läraren som knyter kontakt med en elvaårig liten flicka på väg hem från skolan.

Boken rivstartar och tempot rasar på och efter cirka två tredjedelar av boken har vi nått kriminallitteraturens crescendo. Alla mord är avverkade. Skurkarna är finkade.Trots det fortsätter boken ytterligare några hundratal sidor och det är ju framförallt här den skiljer sig från en ”vanlig” deckare. Mördarens bakgrund målas upp och ger försök till förklaringar över varför han blev som han blev.

Ofta förekommer en pappa–son-relation i böcker av manliga författare. Hos Löfvendahl är det istället mamma–son-förhållandet som får stå i strålkastarskenet.

Först som sist – det här är en mycket bra bok som jag gärna vill rekommendera dig som gillar kriminallitteratur som inte behöver vara stöpt i samma form alltid.

Samtidigt har jag några betänkligheter.

Det sker en rad mord, men inget av dem verkar beröra någon av bokens aktörer särskilt mycket. Här tycker jag att Löfvendahl tappar verkligheten. Oavsett hur mycket mord och elände vi läser om i tidningarna i dagens samhälle så blir folk faktiskt berörda om det händer i ens närhet. Det är min fasta övertygelse och fromma förhoppning. Har man haft en natt av älskog med en ung och vacker kvinna och hon dagen efter hittas mördad i sin lägenhet en trappa ned borde det rimligen bli en rejäl känslokrasch av klart större mått än den som här presteras.

Dessutom är det när man slår ihop boken svårt att veta vad som egentligen hände och vad som hände i berättarjagets fiktiva roman.

Trots det är jag mycket imponerad av Löfvendahls bok.

PER ERIK TELL